Lars Gustafsson, känd författare och professor, skrev den 22 februari [1996] en understreckare i Svenska Dagbladet om Bibeln tolkad som litterär text. Han pekar på att flera forskare börjat behandla Bibeln som litteratur och finner detta sätt att tolka Bibeln mycket tilltalande.

Länge har man kunnat studera Bibeln på två sätt, säger Gustafsson. Det ena sättet är det fundamentalistiska, som ”utgår från föreställningen om en perfekt och i princip motsägelsefri text”. Den har Gustafsson inget till övers för: ”Bokstavstroheten är ju en gång för alla en omöjlig position”

Mycket bättre, menar Gustafsson, är det andra sättet att studera Bibeln på, det som den tyska bibelkritiken med Wellhausen i spetsen kom med i slutet av förra århundradet och som lärde oss att se att Bibeln inte är någon sammanhängande bok utan återspeglar många olika föreställningsvärldar som ”kan växla lika radikalt som mellan en religion och en annan”.

Vad som nu i slutet av vårt århundrade börjar växa fram ”är en tredje, och ytterst stimulerande intellektuell strategi: ett studium som utan teologiska slutledningar eller avsikter behandlar Bibeln som litteratur, med andra ord utan att ta ställning till Gud som en realitet utanför texten”. Man kan läsa den som en litterär berättelse med huvud- och bipersoner som undergår förändringar, utvecklas och mognar. Det gäller även Gud som under berättelsens gång ”utvecklas och förändras minst lika mycket som Lear eller Hamlet”.

Gustafssons analys av utvecklingen på bibelsynens område är intressant och rymmer ett visst mått av sanning. Alltfler börjar läsa Bibeln just som tankeväckande poesi och litteratur som man kan tolka som man själv vill.

Att se på Bibeln som Guds ord har varit den dominerande synen ända fram till vårt århundrade. Att säga att Bibeln är Guds ord är – om man är konsekvent – detsamma som att säga att det som den säger är sant. Ty Gud kan inte ljuga. Men denna kyrkans gamla syn kallas i dag föraktfullt för fundamentalism.

Bibelkritiken ville läsa Bibeln på ett förutsättningslöst sätt. Likväl utgick man från en förutsättning: att Bibeln tillkommit som vilken annan bok som helst utan övernaturligt bistånd. Bibelkritiken gick hand i hand med den s.k. liberala teologin som ville frigöra sig från tvånget att betrakta hela Bibeln som gudomligt given sanning och grundval för snäva dogmer.

Både bibelkritiken och liberalteologin har hårt angripit läran om verbalinspirationen. Man förstod att om man kunde kullkasta tron på att Guds Ande har ingivit människor tankar och ord som fästs på pränt i heliga skrifter, så ryckte man undan grundvalen för Bibelns gamla auktoritet. Härigenom slapp man också tvånget att alltid försvara alla textställen och försöka få Bibeln att ”gå ihop”. Bibelkritiken och liberalteologin är nämligen övertygade om att Bibelns texter inte ger uttryck för en enhetlig och sammanhängande lära, utan består av inflytelser från en rad olika föreställningsvärldar och andra religioner.

Bibelkritikens och liberalteologins syn på Skriften har i dag så gott som fullständigt segrat i de större kyrkorna. Alla tar avstånd från fundamentalism. Alla varnar för att läsa Bibeln ”bokstavligt” dvs. tro att dess innehåll är sant i vanlig mening. Mot bakgrund av bibelkritikens ”vetenskapliga” forskning och kritiskt jämförande textanalyser så menar man sig numera veta att det gamla sättet att läsa Bibeln är, som Gustafsson säger, ”en omöjlig position”. Bibelkritiken börjar bli ett passerat stadium. Den har, så att säga, gjort sitt. Man kan nu nalkas Bibeln på annat mer lättillgängligt och avspänt sätt, nämligen genom att läsa den som litteratur, som Iliaden och Odysséen eller gamla mytologiska berättelser, vilka kan vara stimulerande och tankeväckande, utan att man fördenskull behöver tro på dem.

Skall det litterära greppet bli det nya sättet att studera Bibeln? Djävulen är oerhört skicklig, när det gäller hålla människor borta från Guds Ord. Om de ändå läser eller hör det, så försöker han alltid att neutralisera och oskadliggöra dess frälsande sanningar.

Men Bibeln är Ordet som inte kan dö. Guds Ord kommer alltid att finnas kvar. Jesus sade: Himmel och jord skall förgås, men mina ord skall aldrig förgås (Matt. 24:35).

Låt oss inte glömma att på vilket sätt man än nalkas Bibeln, så är Ordet i sig levande och kraftigt. När fariséerna skickade ut några tempelvakter för att gripa Jesus och få tyst på honom, så blev det i stället vakterna själva som blev gripna – av Jesu ord. De kom tillbaka med oförrättat ärende och bekände: Aldrig har någon människa talat som den mannen talar (Joh. 7:46). Jesu ord är ande och liv (Joh. 6:63). De kan föra också den litteräre läsaren in på en väg som han från början inte tänkt sig. Sådant har hänt många gånger.

S.B. (=Staffan Bergman, Lutheranen 1/1996)