Den intellektuella ärligheten kräver som en självklarhet, att allting får gå under sitt rätta namn. Jag tror, att det är det första av professor Ingemar Hedenius’ berömda postulat, nämligen att A är A.

Den som vill beskriva t.ex. islam, sätter sig inte ned för att tycka, att så eller så borde denna religion rimligen vara, utan han går givetvis till källorna, för att ur dem hämta fram en så adekvat bild som möjligt av Muhammeds lära. Jag skulle tro, att alla seriösa religionsforskare är ense om att detta tillvägagångssätt är det enda sakliga och riktiga. Man söker beskriva en religion sådan den enligt sina egna urkunder är, inte efter vad man själv tycker den borde vara.

Det märkliga är emellertid, att när det blir fråga om kristendomen, så frångår man ofta denna självklara princip. De avgjorda ateisterna, kristendomsförnekarna, brukar inte göra så. Tvärtom. De ärligaste bland dem konstaterar genom källstudier, att så och så är kristendomen beskaffad – men de kan inte tro på sådana läror, därför förkastar och förnekar de den kristna tron.

Det finns emellertid en annan grupp, som går till väga på ungefär följande sätt. De utgår från sin egen tro, sin egen uppfattning och från den bestämda meningen, att de själva är goda kristna, liksom de vill vara kristna och kallas kristna. Resonemanget blir då – visserligen inte klart redovisat men ändå det som ligger under – Jag och mina åsiktsvänner är kristna. Vi tycker så och så. Vi tror så och så men kan inte omfatta den eller den läran. Alltså är denna vår uppfattning kristendom.

Det förefaller mig som de ledande i Svenska kyrkan gör sig skyldiga till ett sådant resonemang enligt vad som nu sägs, hela den liberala teologins sätt att behandla kristendomen. Ofta sker det väl i all välmening för att ”rädda” kristendomen både åt sig själva och andra moderna människor, som inte kan omfatta den eller den läran i den kristna religionen. Nåväl, vi är ju kristna, vi kan inte tro så, men väl så här. Alltså är detta den sanna kristendomen.

Det numera gamla och slitna slagordet ”Från dogmat till evangeliet” av år 1919 var egentligen en variation av detta tema: Vi är kristna. Vad vi inte kan tro på är inte kristendomen. Vad vi kan tro på är kristendom.

Konkret uttryckt, vi som är och vill vara kristna, kan inte tro att Jesus är avlad av den Helige Ande och född av Jungfrun Maria, ty det strider mot allt mänskligt förnuft och mänsklig erfarenhet. Moderna upplysta kristna människor kan inte tro på sådant. Alltså är det inte kristendom. Vi kan inte heller tro på att Jesus uppstod kroppsligen ur graven, ty det är om möjligt ändå orimligare. Sådant kan inte ske. Därför är det inte väsentligt för de kristna. Huvudsaken är ju att Jesus lever. Det är kristendomens kärna.

Vi kan inte heller tro på att Jesus gick på vattnet, för det kan ingen människa göra nu och det strider mot de s.k. naturlagarna. Inte heller kan han ha uppväckt döda, ty ingen död kan återkallas till livet om han inte blott varit skendöd. Vi kan inte tro på deandra underberättelserna heller, så det kan inte vara det väsentliga. Det enda viktiga är väl ändå, att vi älskarvarandra och hävdar att vi alla är lika, har samma värde. På den yttersta dagen, om den verkligen kommer, skall Jesus inte fråga eller anställa något korsförhör utan bara fråga efter om vi bevisat kärlek mot hans minsta bröder t.ex. skickat hjälp till u-länderna.

Det egendomliga är emellertid, att denna i och för sig mycket begripliga uppfattning om vad som är kristendom i enlighet med Emanuel Linderholms slagord från år 1919 – ”Från dogmat till evangeliet” – inte alls, som man kunde vänta sig av formuleringen, går från dogmerna eller trosbekännelserna, som nu liberalerna eller som vi kan säga gnosticismen (århundradets religion) vill avskaffa, till evangelierna. Ty alla våra trosbekännelser kan klart beläggas i just evangelierna, ja t.o.m. i de tre första synoptiska evangelierna, vilka de liberala och de gnostiska teologerna ansett och anser tillförlitligare och lättare att tro än det mer dogmatiska Johannesevangeliet.

Både Matteus och Lukas meddelar på ett av varandra oberoende sätt, ett Jesu var ”avlad av den Helige Ande och född av Jungfrun Maria”. De berättar om fler underverk än vad Johannes gör, även om han överbjuder dem genom ett berätta om Lasarus uppväckelse efter ett ha varit död i fyra dygn. De berättar om Jesu kroppsliga uppståndelse. Lukas berättar om hans himmelsfärd, utförligast i början av Apostlagärningar. Samme Lukas, som tillika var läkare och därför mindre lekman på området än de andra, berättar ett Jesus efter sin uppståndelse till och med åt och drack tillsammans med sina lärjungar.

Det märkliga är nu, att författaren till slagordet och skriften ”Från dogmat till evangeliet”, förnekar alla dessa fakta om Jesus i de tre första evangelierna. Han är inte Guds Son, inte avlad av den Helige Ande, inte född av Jungfru Maria, har inte gjort några underverk, som strider mot vår erfarenhet av naturen. Han har inte uppstått kroppsligen, utan förmodligen har lärjungarna rövat bort hans kropp – alldeles som översteprästerna förklarade den tomma gravens besvärande faktum. Den som gör anspråk på att gå från dogmat till själva evangeliet får därför gallra ut det mesta och det mest karakteristiska i evangelierna, nämligen Jesu Kristi gudom, hans övernaturliga börd, hans underverk och hans uppståndelse.

På samma sätt går det i dag för liberalteologerna och gnostikerna. När man vill avskaffa våra trosbekännelser, därför att man inte kan tro på vad de förkunnar förkastar man inte endast dem utan alla evangelierna och hela Nya Testamentet, varifrån man under svåra lärostrider hämtade hela innehållet i de gamla trosbekännelserna. Dogmat eller dogmerna växte fram under hotet från gnostikerna ur Nya Testamentet, ur evangelierna. Dessa är kortfattade sammanfattningar av det väsentliga innehållet i den kristna tron, vars huvudurkund är evangelierna och för övrigt hela Nya Testamentet.

Slagordet ”från dogmat till evangeliet” är ur rent intellektuell synpunkt en orimlighet, om man inte vill fatta det som ett uttryck för det oupplösliga sambandet mellan dogm och evangelium, mellan trosbekännelserna och Nya Testamentet. Enligt Luther är en sann dogm alltid grundad i Bibeln. Kyrkan har ingen rätt eller möjlighet att stifta några nya egna dogmer genom folkomröstning eller genom egna teologiska spekulationer. Detta dogmbegrepp stämmer även in på våra trosbekännelser. De har hämtat varje utsagas innehåll från Nya Testamentet. De är inget annat än uttryck för evangeliet, för den sanna kristendomen. Den som förnekar eller förkastar dem förkastar Nya Testamentet, kristendomen, Kristus själv och hans heliga apostlar.

Varför kalla för kristendom, vad som är förnekelse på varje punkt av den kristna tron, som är grundad i evangelierna och Nya Testamentet, på apostlarnas vittnesbörd, på Kristus själv?

Vi har ju religionsfrihet, vilket innebär, att ingen kan eller får tvingas att tro eller låtsas tro vad han inte kan tro på. Det står alla liberalteologer och gnostiker fritt att förkasta våra trosbekännelser. I dag är det möjligt för en präst att lämna den kristna tron bakom sig, och ändå få sin lön oavkortad. Som präst är man inte skyldig, att var söndag förkunna sanningar, som man inte kan tro på. Men man borde ändå respektera kristendomens egenart enligt dess av alla erkända huvuddokument och inte kalla för kristendom en förnekelse av alla dess grundläggande läror.

Ty Kristi gudom är grunden för hela kristendomen och det som skiljer kristendomen från alla religioner i både gammal och ny gestalt. Det är också grunden för vår salighet. Ty om inte Jesus är Guds Son och om han inte efter att ha dödats för våra synders skull verkligen uppstått, då är, som aposteln säger klart och tydligt, hela vår tro förgäves och vår predikan bara tomma ord. Allt är då hopplöst.

Men nu har Kristus uppstått. Han är sannerligen uppstånden. Det är vår trosbekännelse. Det är den kristna trons grundläggande faktum.

(Författaren, Erik Holmqvist, var tidigare präst i bl.a. Luleå och Göteborgs stift, men har nyligen lämnat Svenska kyrkan).

Ur tidskriften Lutheranen, nr 4/2001

• Okategoriserade