Månad: september 2017

Om omgifte

Jag fortsätter att i anknytning till Martin Chemnitz verk jämföra den romersk-katolska kyrkans lära och den lutherska. Nu har vi kommit fram till frågan om omgifte. Får en kristen gifta om sig? Det tridentinska konciliet säger:

Om någon säger att kyrkan tagit miste när den lärt och lär (i enlighet med evangeliernas och apostlarnas undervisning)

– att äktenskapets band inte kan upplösas på grund av den andra partens äktenskapsbrott,

– att ingen av parterna, inte ens den oskyldiga, som inte varit orsak till äktenskapsbrott, kan ingå ett annat äktenskap så länge den andra parten lever,

– att den man som skilt sig från en äktenskapsbryterska och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, liksom även den kvinna som gifter sig med en annan efter att ha skilt sig från en äktenskapsbrytare,

vare han fördömd.

Nu blir skillnaden mot romersk-katolska kyrkan verkligen tydlig.
A/ De romerska säger ”äktenskapet kan inte upplösas” men lutheranerna säger ”äktenskapet ska inte upplösas”. Och frågan är enkelt avgjord, eftersom Kristus säger just det: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. I grekiskan används en imperativ, en befallning. Lös inte upp! Det är inte ett konstaterande av att det inte går.
Att äktenskap kan upplösas blir också slutsatsen när vi tittar på Bibeln i övrigt. Så står det i 5 Mos. 24: Om en man gifter sig med en kvinna och han sedan inte vill veta av henne, […] och han skriver ett skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, och hon lämnar hans hus och går och blir en annans hustru, och då ser vi ju direkt att äktenskapsbandet upplöstes genom skilsmässan, eftersom hon kunde bli en annans hustru.
Och i 3 Mos. 21:7 och Hes. 44:22 finns en specialregel för präster, de förbjuds att gifta sig med frånskilda (vilket alltså annars var tillåtet, för dem som inte var präster). Så det är tydligt vad en skilsmässa innebär: de äktenskapliga banden upplöses, så att makarna inte längre är bundna till varandra. De kan gifta sig igen. Detta är den klara och tydliga definitionen av skilsmässa i GT, och fariseernas fråga till Jesus ska förstås utifrån detta.

B/ Att då förbjuda även den oskyldiga parten att gifta om sig är hemskt, och kan vara rent själamördande. Sankt Paulus skriver ju: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. (1 Kor. 7:9) Hade inte ens den oskyldiga parten fått gifta om sig, hade det ju i så fall varit bättre att Kristus inte medgivit skilsmässa vid otrohet.

C/ Två uttalanden av Paulus brukar anföras som invändning här. Till romarna skrev han: Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru. (Rom. 7:2f.)

Detta ställe beskriver ju huvudregeln (äktenskapet får inte upplösas), det tar inte upp undantaget (skilsmässa är möjlig vid otrohet). Paulus talar om äktenskapet i allmänhet, och säger att man i äktenskapet är bunden tills maken eller makan dör.

Det andra stället hos Paulus är detta:
En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru. (1 Kor. 7:10f.)

Detta åberopar de romerska som stöd för att man inte ens vid skilsmässa orsakad av otrohet kan gifta om sig utan att synda. Men Paulus talar inte om undantaget, utan om huvudregeln. Det Paulus säger är, att om någon på något vis skulle bli skild utan legitimt skäl (det vill säga inte på grund av otrohet) så får han/hon inte gifta om sig, utan ska i så fall gå tillbaka till sitt förra äktenskap eller förbli ogift.

Att det här inte handlar om ”otrohetsfallet” visas också tydligt genom uppmaningen att försona sig med sin man. För det är den som gjort något felaktigt som behöver försoning, det ser vi ju av hur Jesus säger: Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. (Matt. 5:23f.) Den som begått något orätt ska försona sig med den oskyldige.
Om det här stället hade varit ett stöd för den romerska uppfattningen, då hade det blivit så här:

En hustru får inte skilja sig från sin man [som varit otrogen] – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man

och då ser vi ju att den tolkningen inte stämmer, för den oskyldiga parten, som inte varit otrogen, är ju inte den som ska försona sig. Detta ställe hos Paulus betyder inte att en kristen inte får skilja sig från sin otrogne make, utan att den som på något sätt blivit felaktigt skild inte får gifta om sig, utan ska förbli ogift eller försona sig med sin förre make/förra maka. Undantaget som Kristus anger i Matt. 5 om otrohet kvarstår alltså.

Olika mått i kyrka och samhälle?

Jag har fått en fråga apropå förra bloggposten om skilsmässa: Kan verkligen en kristen medverka till att vi i samhället tolererar sådant som vi inte tolererar i församlingen? Har ett sådant tillvägagångssätt tillåtits förr? Jag skrev:

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det.

Martin Chemnitz tar upp denna fråga i sin Examen concilii Tridentini (Utvärdering av konciliet i Trient). På så vis vet vi både hur frågan hanterades i den gamla kyrkan och under reformationstiden. Han skriver:

Det finns, som man brukar säga, en lag för främlingen, och en annan för medborgaren, och den världsliga rättsskipningen är en sak, och samvetets domstol en annan.

Ty Theodosius och Valentinianus, kristna kejsare, utfärdade under mycket lärda och vaksamma biskopars, t.ex. Ambrosius, tid en föreskrift om skilsmässa, där de tillåter fler orsaker till skilsmässa, sådana som grymhet, trolldom, sammansvärjning mot den andre makens liv etc. För samhällets regler måste vara så avpassade att inte bara de goda och de som bättrar sig kan regeras med sitt goda samvete som rättesnöre, utan så att också de ondskefulla, de oböjliga och hårdnackade, som inte låter sig styras av befogade förmaningar, kan tyglas och hållas under kontroll, så att de inte förstör de övrigas lugn och ro. Och eftersom det inte är möjligt att med hjälp av samhällets lagar skydda sig mot allt som inte stämmer med den exakta rättvisan, så sätter man, när två olyckor hotar, upp begränsningar för att den mindre av de två skall föredras – detta så långt som den goda ordningen i samhället kan bevaras och överhetens svärd kan hålla tillbaka de onda och motspänstiga. Så när Gud grundade staten Israel, utfärdade han själv föreskrifter för äktenskapets stånd. Men eftersom många för sina hårda hjärtans skull inte ville underkasta sig den normen, gjorde Mose, som statlig lagstiftare, en förordning om sättet och gränserna för skilsmässa, för att inte den husliga friden helt skulle rubbas och förstöras.

Likväl säger läran alltid till samvetet: ”I begynnelsen var det inte så” och ”Vad nu Gud har fogat samman, det får människan inte skilja åt.” På liknande sätt var Ambrosius, som undervisade samvetena om skilsmässa i enlighet med Kristi lära, inte okunnig om den världsliga föreskrift som hans kejsare Theodosius utfärdat. Men han fördömde den inte just därför att den utfärdats i nämnda samhälleliga syfte. Ändå lärde han inte att gudfruktiga människor inför samvetets domstol kunde och skulle begära skilsmässa av sådana skäl, vilket man kan se förträffligt av vad han skriver om Luk. 16:18: ”Var och en som skiljer sig från sin fru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” ”Hör” säger han, ”Herrens lag, som också de som skriver lagarna lyder.” Och vidare: ”Så du skiljer dig från din fru som vore det rätt, utan att hon gjort sig skyldig till någon överträdelse, och du tror att du har frihet att göra detta eftersom mänsklig lag inte förbjuder det; men det gör den gudomliga lagen.”

Om skilsmässa (mot RKK)

Den romersk-katolska kyrkan lär att äktenskapets band aldrig under några omständigheter kan upplösas. Det är omöjligt, det går helt enkelt inte. Så menar de. Där håller vi lutheraner inte med dem. Däremot håller vi med dem om, att det i vissa fall kan konstateras att äktenskap är ogiltiga. Det finns så kallade äktenskapshinder. Till exempel kan det visa sig att en person redan var gift, för i så fall kan han ju inte gifta sig, eller att äktenskapslöftet avgavs under tvång och därför inte är giltigt. Dit hör till exempel barnäktenskap, där personer tvingats gifta sig innan de var stora nog att fatta egna beslut.

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det. (Kristna kan inte försvara vad som helst i samhället. Men i politik måste man ofta kompromissa för att lyckas få igenom något.)

Som Jesus sade när en man ville komma med en arvstvist till honom: Vem har satt mig till skiljedomare mellan er? (Luk. 12:14)

Sedan vi nu klargjort att vi måste behandla äktenskapshinder för sig, kommer vi fram till frågan om skilsmässa. Låt oss läsa hela textavsnittet där Jesus utförligast tar upp den:
Några fariseer kom fram till honom och ville snärja honom och sade: ”Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.” De sade till honom: ”Varför har då Mose befallt att mannen skall ge hustrun ett skilsmässobrev och skicka bort henne?” Han svarade: ”Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:3ff.)

Jesus sade till fariseerna: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. Detta är ett klart bud. Och liksom alla Guds bud ska vi ta det på stort allvar. Likväl kan vi konstatera att Jesus inte förbjuder alla skilsmässor, utan vid otrohet är det möjligt att skilja sig utan att synda.

Detta tillfälle (eller ett liknande) finns även återberättat hos Markus, i det tionde kapitlet. Där står det: ”Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt.” När de hade kommit hem igen frågade lärjungarna honom om detta. Han svarade dem: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne. Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott.” (Mark. 10:9ff.)

Här ser vi att undantaget inte nämns. Markus återger endast huvudregeln. Och det är likadant hos Lukas (16:18). Hur ska vi se på det? Ja, dels är det ju så att evangelisterna ofta när de återger en viss händelse har med olika detaljer. Det är inget konstigt. De är självständiga författare, och då blir det så. Vanligtvis rör det detaljer som inte har direkt innehållslig betydelse, men här har det ju ett klart innehåll. Jag tänker att vi om det här ska förstå det som så att säga hur ogärna Jesus medger skilsmässa. Även om en kristen vid otrohet kan skilja sig utan att synda, ska detta inte ske lättvindigt. En kristen ska inte vara snabb till det. Skilsmässa bör undvikas om möjligt. Bättring och försoning är att föredra.

Äktenskapet kan också upphöra på ett annat sätt, om den ena parten överger den andra. Paulus talar om det i 1 Kor. 7:12-15:
Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. […] Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav.
Så ser vi att det inte är grund för skilsmässa att man har olika tro. Paulus säger klart och tydligt, att om den som inte tror vill vara kvar i äktenskapet, så får den kristne inte upplösa det. Och inte heller ska en kristen i ett sådant fall försöka provocera fram en skilsmässa genom att göra sig omöjlig för den otroende parten. Men om den otroende parten vill skiljas, så ska den kristna parten låta det ske. Motvilligt, men ändå.

De romerska katolikerna har anklagat lutheranerna för att ta det lättvindigt med äktenskapet, eftersom vi medger skilsmässa i vissa fall. Det är sant att vi medger skilsmässa under vissa omständigheter, men vi tar inte lätt på dessa frågor.

Är äktenskapet ett sakrament?

Vid tiden för reformationen fanns vissa stridsfrågor om äktenskapet, särskilt gentemot romersk-katolska kyrkan. Den store teologen Martin Chemnitz har i sitt omfattande arbete Examen concilii tridentini granskat det tridentinska konciliet, vilket ägde rum 1545-1563. I granskningen av äktenskapet är den första punkt han granskar frågan om huruvida äktenskapet är ett sakrament.

I det tridentinska konciliet fastslogs:

Om någon säger att äktenskapet inte är ett av de sju sanna och riktiga sakramenten som ingår i den evangeliska lagen som Herren Kristus instiftat, utan att det har införts i kyrkan av människor och att det inte förmedlar nåd, vare han fördömd.

Chemnitz framhåller att äktenskapet inte instiftats av Kristus, utan att Gud gjorde det vid skapelsen. Han upprepade det också efter floden: Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden.” (1 Mos. 9:1) Och Kristus har inte gjort något nytt eller annat av äktenskapet, utan tvärtom anslutit sig till och hänvisat till denna den första instiftelsen: Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? Kristus godkände det ursprungliga äktenskapet och sade: Vad Gud har sammanfogat…

Bekännelsen säger:

Men om äktenskapet fördenskull skulle kallas ett sakrament, emedan det är förordnat av Gud, så kunde även andra stånd och ämbeten, som är förordnade av Gud, kallas sakrament, t.ex. den världsliga överheten. (Ap. XIII:15, SKB s. 223)

Vi anser det inte heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räknar [antalet sakrament] på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. (Ap. XIII:2, SKB s. 222)

Varför håller då den romerska kyrkan så hårt på att äktenskapet är ett sakrament? Ett skäl verkar vara den latinska översättningen Versio vulgata, med mycket hög status i den romerska kyrkan. Vi läser i Efesierbrevet: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen. (Ef. 5:31f.) I grekiskan står det μυστήριον (mystärion), och det betyder ”hemlighet, mysterium”, men i Vulgata står det Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Detta sakrament är stort – jag talar i Kristus och i församlingen. (sacramentum hoc magnum est ego autem dico in Christo et in ecclesia)

Vanligtvis översätter Vulgata μυστήριον (mystärion) med mysterium, men i ungefär en tredjedel av de tjugofem gånger det förekommer i NT översätter de med sacramentum. Att Guds mysterier kallas sakrament går bra, för sakramenten dop, nattvard och avlösning är verkligen mysterier, det vill säga för förnuftet, men det som är mysteriet i Ef. 5:31f. är inte själva äktenskapet, utan hur äktenskapet är en bild av relationen mellan Kristus och församlingen. Detta har dock Vulgata missat, där översätts Jag talar i Kristus och i församlingen, men nyare katolska bibelutgåvor – som till exempel New American Bible, revised edition eller New Revised Standard Version Bible: Anglicised Catholic Edition – översätter inte så.

	Vulgata
Matt. 13:11, Mark 4:11, Luk. 8:10, Rom. 11:25, 16:25, 1 Kor. 2:7, 4:1, 13:2, 14:2, 15:51, Ef. 6:19, Kol. 1:26, 2:2, 4:3, 2 Tess. 2:7, 1 Tim. 3:9, Upp. 10:7, 17:5	mysterium
Ef. 1:9, 3:3, 3:9, 5:32, Kol 1:27, 1 Tim. 3:16, Upp. 1:20, 17:7	sacramentum

Samexistens eller inte?

På sin blogg skriver prästen Dag Sandahl inför kyrkovalet i Svenska Kyrkan. Själv företräder han nomineringsgruppen Frimodig Kyrka, och inför det stundande kyrkovalet försvarar han sin grupp och angriper andra. Naturligtvis, det är ju som det ska.

I denna post ska jag kommentera gårdagens bloggpost hos Bloggardag: Ruiners skönhetsvärde. Det han gör där, är att han angriper gruppen ÖKA (Öppen kyrka för alla). Han angriper vad man ibland kallar ”nyspråk”, nämligen att man omdefinierar ett ord och i själva verket menar något annat. För ÖKA vill i själva verket inte ha en kyrka där alla ryms, utan gruppen har tillkommit för att Svenska Kyrkan ska vara (mer) öppen för somliga, men inte för andra. Om ÖKA får bestämma ska till exempel sådana som Dag Sandahl inte tillåtas verka i Svenska Kyrkan, eftersom Sandahl bland annat menar att Bibeln inte medger till exempel kvinnliga präster och samkönade äktenskap. (Låt oss kalla Dag Sandahl och hans meningsfränder ”de konservativa”.)

Bloggardag har helt rätt i sin kritik av nyspråket hos ÖKA. Han har också i de enskilda sakfrågorna många gånger rätt i sin kritik av ÖKA. Däremot är hans position i allmänhet inom Svenska Kyrkan djupt problematisk. Samexistens eller inte? Det är frågan som Bloggardag borde ställa sig. Han behöver fundera vilket ben han vill stå på. Denna punkt har faktiskt ÖKA på sätt och vis förstått bättre än Bloggardag.

Vad menar då Bloggardag? Han försvarar de konservativas rätt (och plikt?) att verka i Svenska Kyrkan. Hur kan han motivera den? Antingen menar han att det alltid ska vara högt i tak i en kristen kyrka (att alla ska samsas), eller också vill han ge sig själv fördelar han inte vill ge andra. Ingen av dessa två stämmer med Bibeln.

1/ Att det ska vara högt i tak i en kristen kyrka.

Om Bloggardag menar detta, har han kommit på kant med Bibeln. För Bibeln menar att en kristen kyrka ska följa Jesu undervisning: När han [den gode herden, Jesus] har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst (Joh. 10:4f.) Detta är avgörande för fårens andliga hälsa, att de håller sig till sanningen: Om ni förblir i mitt [Jesu] ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria. (Joh. 8:31f.)

Att hålla sig till Jesu ord är inget en kristen kan välja att göra eller att inte göra. Jesus har befallt sin kyrka att bevara hans sanning: Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er (Matt. 28:20). Evangeliet, budskapet från Jesus, frälser en människa och gör så att hon kommer till himmelen. Det är livsavgörande. Denna sanning är så dyrbar att lögnen, den falska läran som leder till fördärvet inte kan tolereras: Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Och inte bara det, den falska läran och de som försvarar den ska också skaffas bort ur kyrkan: Lite surdeg syrar hela degen … Driv ut ifrån er den som är ond! (1 Kor. 5:6, 13)

2/ Att ge sig själv fördelar man inte vill ge andra

Men kanske menar Bloggardag inte att det ska vara högt i tak i en kyrka, utan han menar att det här gäller att kämpa tills man blir så starka att man kan driva ut modernisterna? Det är ju ganska troligt att han menar så. För jag känner inte till någon enda kyrka som till exempel fastslagit att kvinnliga präster strider mot Bibeln men som ändå prästviger de kvinnor som så önskar och låter dem inneha prästtjänster (med motiveringen att det ska vara högt i tak i en kyrka).

Om det är så, då ger han sig själv rättigheter han inte tillerkänner andra. När ÖKA vill omöjliggöra för de konservativa att verka i Svenska Kyrkan, då kritiserar Bloggardag denna bristande tolerans, men om han själv haft möjlighet skulle han (i kyrkan) stoppat vigsel av samkönade par och vigning av kvinnor till präster.

Detta är inkonsekvent. Det går helt enkelt inte ihop. Jesus sade: Du skall älska din nästa som dig själv. Det man beviljar sig själv ska man också bevilja andra. Det är faktiskt intellektuellt ohederligt att kritisera ÖKA och andra för bristande tolerans om man själv skulle driva ut modernisterna om man bara kunde.

Ska då inte kristna vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor (Matt. 10:16)? Jovisst! Men detta är inte sagt om att tillhöra irrläriga kyrkor, utan om hur man ska förhålla sig i samhället: Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och i sina synagogor [d.v.s. inte i era, ni ska inte tillhöra dessa] skall de gissla er. Och det betyder inte att kristna ska föra kyrkokamp med konster eller ohederliga medel: Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete. (2 Kor. 4:2)

För den som vill läsa mer: Trons enhet