Den romersk-katolska kyrkan lär att äktenskapets band aldrig under några omständigheter kan upplösas. Det är omöjligt, det går helt enkelt inte. Så menar de. Där håller vi lutheraner inte med dem. Däremot håller vi med dem om, att det i vissa fall kan konstateras att äktenskap är ogiltiga. Det finns så kallade äktenskapshinder. Till exempel kan det visa sig att en person redan var gift, för i så fall kan han ju inte gifta sig, eller att äktenskapslöftet avgavs under tvång och därför inte är giltigt. Dit hör till exempel barnäktenskap, där personer tvingats gifta sig innan de var stora nog att fatta egna beslut.

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det. (Kristna kan inte försvara vad som helst i samhället. Men i politik måste man ofta kompromissa för att lyckas få igenom något.)

Som Jesus sade när en man ville komma med en arvstvist till honom: Vem har satt mig till skiljedomare mellan er? (Luk. 12:14)

Sedan vi nu klargjort att vi måste behandla äktenskapshinder för sig, kommer vi fram till frågan om skilsmässa. Låt oss läsa hela textavsnittet där Jesus utförligast tar upp den:
Några fariseer kom fram till honom och ville snärja honom och sade: ”Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.” De sade till honom: ”Varför har då Mose befallt att mannen skall ge hustrun ett skilsmässobrev och skicka bort henne?” Han svarade: ”Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:3ff.)

Jesus sade till fariseerna: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. Detta är ett klart bud. Och liksom alla Guds bud ska vi ta det på stort allvar. Likväl kan vi konstatera att Jesus inte förbjuder alla skilsmässor, utan vid otrohet är det möjligt att skilja sig utan att synda.

Detta tillfälle (eller ett liknande) finns även återberättat hos Markus, i det tionde kapitlet. Där står det: ”Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt.” När de hade kommit hem igen frågade lärjungarna honom om detta. Han svarade dem: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.  Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott.”   (Mark. 10:9ff.)

Här ser vi att undantaget inte nämns. Markus återger endast huvudregeln.  Och det är likadant hos Lukas (16:18). Hur ska vi se på det? Ja, dels är det ju så att evangelisterna ofta när de återger en viss händelse har med olika detaljer. Det är inget konstigt. De är självständiga författare, och då blir det så. Vanligtvis rör det detaljer som inte har direkt innehållslig betydelse, men här har det ju ett klart innehåll. Jag tänker att vi om det här ska förstå det som så att säga hur ogärna Jesus medger skilsmässa. Även om en kristen vid otrohet kan skilja sig utan att synda, ska detta inte ske lättvindigt. En kristen ska inte vara snabb till det. Skilsmässa bör undvikas om möjligt. Bättring och försoning är att föredra.

Äktenskapet kan också upphöra på ett annat sätt, om den ena parten överger den andra. Paulus talar om det i 1 Kor. 7:12-15:
Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. […] Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav.
Så ser vi att det inte är grund för skilsmässa att man har olika tro. Paulus säger klart och tydligt, att om den som inte tror vill vara kvar i äktenskapet, så får den kristne inte upplösa det. Och inte heller ska en kristen i ett sådant fall försöka provocera fram en skilsmässa genom att göra sig omöjlig för den otroende parten. Men om den otroende parten vill skiljas, så ska den kristna parten låta det ske. Motvilligt, men ändå.

De romerska katolikerna har anklagat lutheranerna för att ta det lättvindigt med äktenskapet, eftersom vi medger skilsmässa i vissa fall. Det är sant att vi medger skilsmässa under vissa omständigheter, men vi tar inte lätt på dessa frågor.

• Äktenskap och familj