Etikett: Äktenskap

Om barnbegränsning

När en man och en kvinna gifter sig, bildar de ett gemensamt hem, de bildar en familj. Familjen är den enhet som bildar uppväxtmiljö för de barn som eventuellt föds. Från början var det enkelt och tydligt, man tog emot de barn man fick. Sedan drygt hundra år har det dock utvecklats preventivmedel, olika metoder så att man inte ska få barn när man ligger med varandra. Denna utveckling har gått hand i hand med äktenskapets upplösning och bidragit starkt till denna. Den tekniska och medicinska utvecklingen är dock inte syndig i sig, utan frågan är hur den används. Och vi kan konstatera att den i det här fallet vanligtvis används till enormt mycket synd. Genom att förhindra att barn blir till har samboendet med sitt ihop- och isärflyttande underlättats betydligt. Själva idén är att den personliga friheten, lyckan och självförverkligandet är viktigare än barnen.

Men ingen av oss människor ska leva för sin egen skull och med den egna lyckan som högsta ledstjärna. Än en gång: Det är naturligtvis riktigt att sträva efter att vara lycklig och att ha det bra, men det måste få rätta proportioner och det måste få komma i sitt rätta sammanhang. I vårt samhälle har strävan efter personlig lycka uppenbarligen lett till att man valt bort barnen. Vad har man fått i stället? Mera ägodelar, mera saker, mer att konsumera själv, tid till självförverkligande och mindre arbete har man fått i stället. Materiella fördelar och bekvämlighet, helt enkelt.

Men läser vi i Bibeln, finner vi inget som styrker denna materialistiska livsåskådning. Tvärtom lär oss Bibeln att vi inte ska sätta jordisk rikedom och prylar högst. I Bibeln är barn är inte i vägen för vår privata konsumtion, de är en välsignelse. Se, barn är en HERRENS gåva, livsfrukt en lön. Som pilar i en hjältes hand är söner man får vid unga år. Lycklig den man vars koger är fyllt med dem. (Ps. 127:3ff.) Eller som Gud sade genom Mose till israeliterna när de skulle vandra in i Kanaans land: Herren skall ge dig överflöd av allt gott – barn, avkomma från boskapen och gröda på marken – i det land som Herren med ed har lovat dina fäder att ge dig. (5 Mos. 28:11) Och det står att Gud välsignade Adam och Eva och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! (1 Mos. 1:28)

Här vill jag citera kyrkofadern Chrysostomos:

För den girige önskar att ingen annan människa existerar, så att han kan få ha alla saker. – – – Och det som är fint och önskvärt för alla människor, att få barn, det anser de betungande och mödosamt. Många som anser så har till och med betalat pengar för att inte ha några barn, och de har stympat sin natur, inte bara dödat de barn som fötts, utan också genom att inte ens låta dem bli till. (Homilia 28 till Matt; kap. 8 v 23f.)

Så kristna makar försöker inte förhindra att de får barn för att de ska få det ännu bättre ställt för egen del. De ser som sin uppgift att ta emot de barn som kommer. För det är inte säkert de får några. Och i så fall är de inte mindre värda för det! Makar som inte får barn känner sig ofta mindervärdiga och misslyckade. Men de ska verkligen inte skämmas för detta! Gud älskar dem lika mycket ändå, och vi ska inte alls se ner på dem.

Det kan också vara så att en familj inte klarar att ta emot fler barn. Här nämner man med rätta ofta att när kvinnans liv och hälsa är hotade, kan makarna bli nödsakade att förhindra att kvinnan blir gravid. Men det skulle också kunna vara att mannen inte klarar att försörja fler, till exempel när man redan lever på svältgränsen.

Om samboende

Så har vi kommit fram till de avvikelser från det bibliska äktenskapet som vår egen, icke-kristna tid har. Det vi har bevittnat under de sista tvåhundra åren, är hur äktenskapet har nedmonterats bit för bit. Man har ryckt isär det som är menat att hänga ihop: Äktenskap – sexualitet – fortplantning. I vår tid har man inte bara skurit loss sexualiteten från äktenskapet, utan man har separerat fortplantningen från äktenskapet så att man förhindrar barn att bli till, men inte bara det, utan man har till och med separerat fortplantningen från sexualiteten, så att man så att säga tillverkar barn utan att en man och en kvinna har legat med varandra.

Äktenskapet är menat att vara en grundbult i samhället, äktenskapet har stor praktisk nytta för de inblandade och för samhället, ja, för hela den mänskliga existensen. I stället har det omdefinierats i enlighet med tanken att allt man gör, gör man för att bli lycklig. Vår moderna tid säger: Ett gott liv är att må bra och förverkliga sig själv. Men Bibeln säger att ett gott liv är att leva i enlighet med Guds bud. Där då existentialismen går segrande fram, där ska varje människa finna sin egen lycka och sätta sina egna mål.

Det är naturligtvis riktigt att ta ansvar för sitt eget liv, som existentialismen pläderar för. Det är klart att vi ska sträva efter att må bra. Felet är att det kommer överst på prioriteringslistan, att man tappar bort att följa Guds bud. Att följa Guds bud ska alltid vara det viktigaste, det sätter ramarna för oss människor.

Om samboende

Det började med samboende utan att vara gift. Startskottet för den här debatten i Sverige är boken Det går an av författaren och prästen Carl Jonas Love Almquist, och den kom ut 1839, två år efter Almquists prästvigning. Där pläderar Almquist för en kärlek, obunden av äktenskapets tvångsboja.

Att Det går an kunde skrivas av en präst, säger något om den tid som rådde, även om Almquist fick mycket kritik av många olika opponenter. Industrialiseringen hade redan börjat slå sönder det gamla samhället. I Stockholm föddes vid den här tiden nästan hälften av barnen av ogifta mödrar. Oavsett om dessa mödrar var samboende eller ensamstående, vill jag framhålla att jag anser att fäderna till dessa barn var de som i första hand hade ansvaret för situationen. Männen tog inte sitt ansvar.

Men vad är det för fel på att vara sambo? Det strider mot Guds Ord, vi ska inte glömma det, det är förstås avgörande för oss, men det är ändå nyttigt att fundera över det hela ur ett allmänt perspektiv. Finns det några förnuftsargument mot samboende, för äktenskapet? Javisst!

Äktenskapet är bra för makarna

Genom att man gift sig, så har man vanligtvis högtidligt lovat att älska varandra i nöd och lust. Är man sambor har man inte gjort det. Det betyder att man lättare ger upp om det kommer motgångar och problem. Äktenskapet ger en bättre bas att stå på, en bättre grund att bygga ett gemensamt projekt på. Äktenskapet gör förhållandet starkare.

Äktenskapet tydliggör relationen

Innan man gift sig är man två oberoende personer, men när man gift sig hänger man tydligt och klart ihop. Samboskapet luckrar upp gränserna och skapar otydlighet och osäkerhet. Är man sambo när man sovit över en natt? En vecka? En månad? Man kan liksom glida in i det.

Äktenskapet är bra för barnen

Barn är en så stor uppgift att det är en stor fördel att vara två, och äktenskapet stärker sammanhållningen mellan makarna. Barn mår bäst av att växa upp med både en mamma och en pappa. Vi förstår ju alla hur svårt det är att vara ensamstående och ha barn i sin vård.

Äktenskapet är bra för samhället

Det ger stabilitet och hjälper människor att ta ansvar för varandra. Det uppmuntrar makarna att vara osjälviska.

Men kan man inte hålla ihop ändå, utan att gifta sig? Jo, det finns uppenbarligen många som gör det. Men i så fall kunde de väl lika gärna gifta sig, om de vill hålla ihop? Det skulle ju hjälpa dem att hålla ihop.

Varför sambo?

Samboende motiveras ofta med att man måste lära känna varandra först. Och det är ju en riktig tanke. Återigen ser vi hur man tar ett riktigt argument, men ger det fel betydelse, man sätter det i fel sammanhang. Man har fel prioriteringsordning. För visst ska man lära känna varandra ordentligt. Det är framför allt äktenskapet som hjälper till här! Genom att äktenskapet är en allvarlig sak, framtvingar det att man tänker efter omsorgsfullt! Samboende kan man glida in i utan att tänka sig för.

Men om man ska lära känna varandra måste man väl ligga med varandra först? Man måste se om man passar ihop. De som pläderar för samboende framför ibland det argumentet. Men hur det sexuella samlivet fungerar är en dålig indikator om man vill få reda på vem man ska dela livet med. Det kan ta flera år innan det fungerar bra. Eller tvärtom, tänk om det fungerar bra direkt, då kanske man flyttar ihop med någon som man egentligen för övrigt inte passar så bra ihop med.

Så ser vi att de argument som framförs för samboende inte håller vid en närmare granskning. Orsakerna till att man väljer samboskap finns någon annanstans…

Om jurisdiktion i äktenskapsfrågor

Vi använder kanske inte ordet ”jurisdiktion” så ofta. Det betyder ”befogenhet att utöva rättskipning och att döma”. Är äktenskap en kyrklig fråga, eller ska den enbart hanteras av de civila myndigheterna, staten? För som vi sagt, hör äktenskapet till skapelsen. Det finns i alla samhällen, och även om äktenskap förrättas borgerligt eller inom någon annan religion är det ett giltigt äktenskap, makarna blir även då sammanfogade av Gud. Gud verkar i skapelsen. Han gör så att säden växer på åkern också, även om bonden är buddist.
Man brukar säga att det inte finns någon specifik kristen moral. Och det är sant. Du ska hedra din far och din mor, du ska inte dräpa, du ska inte begå äktenskapsbrott, det gäller lika för kristna och icke-kristna. Men, just i frågan om äktenskap har vi ett litet undantag. Vi har redan berört det. I samhället får vi tolerera skilsmässa och omgifte även av skäl som inte Bibeln medger. Även kristna makthavare kan utan att synda stifta sådana lagar, för människornas ”hjärtans hårdhets skull”. Men i församlingen har vi alltså högre krav. Guds Ord är vår norm. Därför är det så, att den civilrättsliga saken, det juridiska ingåendet av äktenskap och den eventuella skilsmässan hanteras enligt statens regler, så klart, men det räcker inte. Kyrkan kan inte lämna över allt på staten just när det gäller äktenskap, utan kyrkan behåller sin jurisdiktion. Äktenskapsfrågor är kyrkliga ärenden, de ska bedömas utifrån Guds Ord. Alla som vill gifta sig eller skilja sig och funderar på det, ska därför tala med prästen först, innan man gör något eller bestämmer något.

Om omgifte

Jag fortsätter att i anknytning till Martin Chemnitz verk jämföra den romersk-katolska kyrkans lära och den lutherska. Nu har vi kommit fram till frågan om omgifte. Får en kristen gifta om sig? Det tridentinska konciliet säger:

Om någon säger att kyrkan tagit miste när den lärt och lär (i enlighet med evangeliernas och apostlarnas undervisning)

– att äktenskapets band inte kan upplösas på grund av den andra partens äktenskapsbrott,

– att ingen av parterna, inte ens den oskyldiga, som inte varit orsak till äktenskapsbrott, kan ingå ett annat äktenskap så länge den andra parten lever,

– att den man som skilt sig från en äktenskapsbryterska och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, liksom även den kvinna som gifter sig med en annan efter att ha skilt sig från en äktenskapsbrytare,

vare han fördömd.

Nu blir skillnaden mot romersk-katolska kyrkan verkligen tydlig.
A/ De romerska säger ”äktenskapet kan inte upplösas” men lutheranerna säger ”äktenskapet ska inte upplösas”.  Och frågan är enkelt avgjord, eftersom Kristus säger just det: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. I grekiskan används en imperativ, en befallning. Lös inte upp! Det är inte ett konstaterande av att det inte går.
Att äktenskap kan upplösas blir också slutsatsen när vi tittar på Bibeln i övrigt. Så står det i 5 Mos. 24: Om en man gifter sig med en kvinna och han sedan inte vill veta av henne, […] och han skriver ett skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, och hon lämnar hans hus och går och blir en annans hustru, och då ser vi ju direkt att äktenskapsbandet upplöstes genom skilsmässan, eftersom hon kunde bli en annans hustru.
Och i 3 Mos. 21:7 och Hes. 44:22 finns en specialregel för präster, de förbjuds att gifta sig med frånskilda (vilket alltså annars var tillåtet, för dem som inte var präster).  Så det är tydligt vad en skilsmässa innebär: de äktenskapliga banden upplöses, så att makarna inte längre är bundna till varandra. De kan gifta sig igen. Detta är den klara och tydliga definitionen av skilsmässa i GT, och fariseernas fråga till Jesus ska förstås utifrån detta.

B/ Att då förbjuda även den oskyldiga parten att gifta om sig är hemskt, och kan vara rent själamördande. Sankt Paulus skriver ju: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. (1 Kor. 7:9) Hade inte ens den oskyldiga parten fått gifta om sig, hade det ju i så fall varit bättre att Kristus inte medgivit skilsmässa vid otrohet.

C/ Två uttalanden av Paulus brukar anföras som invändning här. Till romarna skrev han: Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru. (Rom. 7:2f.)

Detta ställe beskriver ju huvudregeln (äktenskapet får inte upplösas), det tar inte upp undantaget (skilsmässa är möjlig vid otrohet). Paulus talar om äktenskapet i allmänhet, och säger att man i äktenskapet är bunden tills maken eller makan dör.

Det andra stället hos Paulus är detta:
En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru. (1 Kor. 7:10f.)

Detta åberopar de romerska som stöd för att man inte ens vid skilsmässa orsakad av otrohet kan gifta om sig utan att synda. Men Paulus talar inte om undantaget, utan om huvudregeln. Det Paulus säger är, att om någon på något vis skulle bli skild utan legitimt skäl (det vill säga inte på grund av otrohet) så får han/hon inte gifta om sig, utan ska i så fall gå tillbaka till sitt förra äktenskap eller förbli ogift.

Att det här inte handlar om ”otrohetsfallet” visas också tydligt genom uppmaningen att försona sig med sin man. För det är den som gjort något felaktigt som behöver försoning, det ser vi ju av hur Jesus säger: Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. (Matt. 5:23f.) Den som begått något orätt ska försona sig med den oskyldige.
Om det här stället hade varit ett stöd för den romerska uppfattningen, då hade det blivit så här:

En hustru får inte skilja sig från sin man [som varit otrogen] – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man

och då ser vi ju att den tolkningen inte stämmer, för den oskyldiga parten, som inte varit otrogen, är ju inte den som ska försona sig. Detta ställe hos Paulus betyder inte att en kristen inte får skilja sig från sin otrogne make, utan att den som på något sätt blivit felaktigt skild inte får gifta om sig, utan ska förbli ogift eller försona sig med sin förre make/förra maka. Undantaget som Kristus anger i Matt. 5 om otrohet kvarstår alltså.

Om skilsmässa (mot RKK)

Den romersk-katolska kyrkan lär att äktenskapets band aldrig under några omständigheter kan upplösas. Det är omöjligt, det går helt enkelt inte. Så menar de. Där håller vi lutheraner inte med dem. Däremot håller vi med dem om, att det i vissa fall kan konstateras att äktenskap är ogiltiga. Det finns så kallade äktenskapshinder. Till exempel kan det visa sig att en person redan var gift, för i så fall kan han ju inte gifta sig, eller att äktenskapslöftet avgavs under tvång och därför inte är giltigt. Dit hör till exempel barnäktenskap, där personer tvingats gifta sig innan de var stora nog att fatta egna beslut.

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det. (Kristna kan inte försvara vad som helst i samhället. Men i politik måste man ofta kompromissa för att lyckas få igenom något.)

Som Jesus sade när en man ville komma med en arvstvist till honom: Vem har satt mig till skiljedomare mellan er? (Luk. 12:14)

Sedan vi nu klargjort att vi måste behandla äktenskapshinder för sig, kommer vi fram till frågan om skilsmässa. Låt oss läsa hela textavsnittet där Jesus utförligast tar upp den:
Några fariseer kom fram till honom och ville snärja honom och sade: ”Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.” De sade till honom: ”Varför har då Mose befallt att mannen skall ge hustrun ett skilsmässobrev och skicka bort henne?” Han svarade: ”Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:3ff.)

Jesus sade till fariseerna: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. Detta är ett klart bud. Och liksom alla Guds bud ska vi ta det på stort allvar. Likväl kan vi konstatera att Jesus inte förbjuder alla skilsmässor, utan vid otrohet är det möjligt att skilja sig utan att synda.

Detta tillfälle (eller ett liknande) finns även återberättat hos Markus, i det tionde kapitlet. Där står det: ”Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt.” När de hade kommit hem igen frågade lärjungarna honom om detta. Han svarade dem: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.  Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott.”   (Mark. 10:9ff.)

Här ser vi att undantaget inte nämns. Markus återger endast huvudregeln.  Och det är likadant hos Lukas (16:18). Hur ska vi se på det? Ja, dels är det ju så att evangelisterna ofta när de återger en viss händelse har med olika detaljer. Det är inget konstigt. De är självständiga författare, och då blir det så. Vanligtvis rör det detaljer som inte har direkt innehållslig betydelse, men här har det ju ett klart innehåll. Jag tänker att vi om det här ska förstå det som så att säga hur ogärna Jesus medger skilsmässa. Även om en kristen vid otrohet kan skilja sig utan att synda, ska detta inte ske lättvindigt. En kristen ska inte vara snabb till det. Skilsmässa bör undvikas om möjligt. Bättring och försoning är att föredra.

Äktenskapet kan också upphöra på ett annat sätt, om den ena parten överger den andra. Paulus talar om det i 1 Kor. 7:12-15:
Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. […] Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav.
Så ser vi att det inte är grund för skilsmässa att man har olika tro. Paulus säger klart och tydligt, att om den som inte tror vill vara kvar i äktenskapet, så får den kristne inte upplösa det. Och inte heller ska en kristen i ett sådant fall försöka provocera fram en skilsmässa genom att göra sig omöjlig för den otroende parten. Men om den otroende parten vill skiljas, så ska den kristna parten låta det ske. Motvilligt, men ändå.

De romerska katolikerna har anklagat lutheranerna för att ta det lättvindigt med äktenskapet, eftersom vi medger skilsmässa i vissa fall. Det är sant att vi medger skilsmässa under vissa omständigheter, men vi tar inte lätt på dessa frågor.

Är äktenskapet ett sakrament?

Vid tiden för reformationen fanns vissa stridsfrågor om äktenskapet, särskilt gentemot romersk-katolska kyrkan. Den store teologen Martin Chemnitz har i sitt omfattande arbete Examen concilii tridentini granskat det tridentinska konciliet, vilket ägde rum 1545-1563. I granskningen av äktenskapet är den första punkt han granskar frågan om huruvida äktenskapet är ett sakrament.

I det tridentinska konciliet fastslogs:

Om någon säger att äktenskapet inte är ett av de sju sanna och riktiga sakramenten som ingår i den evangeliska lagen som Herren Kristus instiftat, utan att det har införts i kyrkan av människor och att det inte förmedlar nåd, vare han fördömd.

Chemnitz framhåller att äktenskapet inte instiftats av Kristus, utan att Gud gjorde det vid skapelsen. Han upprepade det också efter floden: Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden.” (1 Mos. 9:1) Och Kristus har inte gjort något nytt eller annat av äktenskapet, utan tvärtom anslutit sig till och hänvisat till denna den första instiftelsen: Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? Kristus godkände det ursprungliga äktenskapet och sade: Vad Gud har sammanfogat…

Bekännelsen säger:

Men om äktenskapet fördenskull skulle kallas ett sakrament, emedan det är förordnat av Gud, så kunde även andra stånd och ämbeten, som är förordnade av Gud, kallas sakrament, t.ex. den världsliga överheten. (Ap. XIII:15, SKB s. 223)

Vi anser det inte heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räknar [antalet sakrament] på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. (Ap. XIII:2, SKB s. 222)

Varför håller då den romerska kyrkan så hårt på att äktenskapet är ett sakrament? Ett skäl verkar vara den latinska översättningen Versio vulgata, med mycket hög status i den romerska kyrkan. Vi läser i Efesierbrevet: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen. (Ef. 5:31f.) I grekiskan står det μυστήριον  (mystärion), och det betyder ”hemlighet, mysterium”, men i Vulgata står det Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Detta sakrament är stort – jag talar i Kristus och i församlingen.  (sacramentum hoc magnum est ego autem dico in Christo et in ecclesia)

Vanligtvis översätter Vulgata μυστήριον (mystärion) med mysterium, men i ungefär en tredjedel av de tjugofem gånger det förekommer i NT översätter de med sacramentum. Att Guds mysterier kallas sakrament går bra, för sakramenten dop, nattvard och avlösning är verkligen mysterier, det vill säga för förnuftet, men det som är mysteriet i Ef. 5:31f. är inte själva äktenskapet, utan hur äktenskapet är en bild av relationen mellan Kristus och församlingen. Detta har dock Vulgata missat, där översätts Jag talar i Kristus och i församlingen, men nyare katolska bibelutgåvor – som till exempel New American Bible, revised edition eller New Revised Standard Version Bible: Anglicised Catholic Edition – översätter inte så.

  Vulgata
Matt. 13:11, Mark 4:11, Luk. 8:10, Rom. 11:25, 16:25, 1 Kor. 2:7, 4:1, 13:2, 14:2, 15:51, Ef. 6:19, Kol. 1:26, 2:2, 4:3, 2 Tess. 2:7, 1 Tim. 3:9, Upp. 10:7, 17:5 mysterium
Ef. 1:9, 3:3, 3:9, 5:32, Kol 1:27, 1 Tim. 3:16, Upp. 1:20, 17:7 sacramentum

Vad är äktenskapet?

Melanchton skriver i den Augsburgska bekännelsen mot att romerska katolska kyrkan förbjuder äktenskap för sina präster:

Gud bjuder oss att hålla äktenskapet i ära. I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, har lagarna omgivit det med stor ära.  (CA XXIII:19f., SKB s. 69)

Det är uppenbart att vårt samhälle i detta avseende inte hör hit, till de väl ordnade samhällena. När det gäller förståelse av vad äktenskap och familj är och borde vara, ska vi alltså inte förlita oss på den tid vi lever i. Vi behöver studera detta utifrån Guds Ord, så att vi kan få ledning, få något att följa och hålla oss till. För en kristen finns det ju inget högre än att leva i samklang med Guds vilja, så får andra människor säga vad de vill. Världen har aldrig velat följa Guds befallningar, men våra förfäder levde i ett kristet samhälle. Idag gör vi inte det. Det är därför extra viktigt att studera vad Guds Ord säger om dessa och även andra frågor om hur vi bör leva. Som sankt Paulus skriver till romarna: Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. (Rom. 12:2) Denna sinnets förnyelse sker genom att vi läser och hör Guds Ord.

Som första punkt vill jag slå fast:

Äktenskapet tillhör skapelsen, det är inte något specifikt kristet.

Äktenskapet är inte till bara för de kristna, vi finner det i alla kulturer och religioner. Likväl finner vi i Bibeln en hel del utsagor om äktenskapet. Det som Gud gett till alla människor, och som man överallt, i alla kulturer, fram till och med 1700-talet, och många gånger ännu längre, lyckats förstå endast med hjälp av förnuftet, det är särskilt klart och tydligt framställt i Bibeln. (Ironiskt nog visar det sig att upplysningen, som säger sig vila på förnuftet, i fråga om äktenskapet leder bort från förnuftet.) Låt oss så börja från början och höra hur det gick till när äktenskapet instiftades:

Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade:

”Denna är nu ben av mina ben
och kött av mitt kött.
Hon skall heta kvinna, [ishah]
ty av man [ish] har hon tagits.”

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:21ff.)

Så ser vi här hur Gud instiftade äktenskapet i begynnelsen. Det hör till skapelsen. Gud har gett det till alla människor, inte bara till judarna och de kristna. Så har äktenskapet också funnits, och finns, i alla samhällen, oberoende av religion. Symptomatiskt nog är det i den sekulariserade västvärlden som äktenskapet först tappat mark, för att också senare börjat upplösas innehållsmässigt. Jag säger ”symptomatiskt”, för det är rätt naturligt att anledningen till äktenskapets sönderfall är bristen på gudstro som har blivit allt större i vår del av världen, man har tappat tron på att det finns absoluta, objektiva normer för oss människor. Finns det ingen Gud, finns det inte heller något Rätt och Fel som står över oss människor, utan då kan vi leva som vi vill. På äktenskapets område har detta samband visat sig tydligt, ingen Gud – inga förpliktande normer.

Vad är då ett äktenskap? Jag följer missouriteologen A. L. Graebner och säger:

Äktenskapet är

  • ett livslångt förbund
    1. mellan en man och en kvinna
    2. instiftat och vidmakthållet genom makarnas samtycke
  • som är till för
    1. sexuellt umgänge,
    2. avlandet av barn
    3. makarnas ömsesidiga hjälp och bistånd
  • ett värn mot
    1. lössläppthet på det sexuella området och
    2. annan oordning genom att befrämja flit och sparsamhet, måttfullhet, ansvarstagande och oegennytta
  1. ett livslångt förbund

Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. (Rom. 7:2)

En hustru är bunden så länge hennes man lever. (1 Kor. 7:39)

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24)

Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. (Matt. 19:6)

  1. mellan en man och en kvinna

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24)

Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. (Rom. 7:2)

Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: ”Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött”? (Matt. 19:4f.)

En hustru är bunden så länge hennes man lever. (1 Kor. 7:39)

  1. instiftat och vidmakthållet genom makarnas samtycke

Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade:
”Denna är nu ben av mina ben
och kött av mitt kött.
Hon skall heta kvinna,
ty av man har hon tagits.” (1 Mos. 2:22f.)

De kallade till sig Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” [resa nu genast för att bli Isaks hustru] Hon svarade: ”Ja”. (1 Mos. 24:58)

Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom.[…] Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. (1 Kor. 7:12ff.)

  1. Ett förbund som är till för sexuellt umgänge

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24) (Matt. 19:5) (Ef. 5:31)

  1. avlandet av barn

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden!” (1 Mos. 1:27f.)

  1. makarnas ömsesidiga hjälp och bistånd

Herren Gud sade: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.”
(1 Mos. 2:18)

På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den. (Ef. 5:28f.)

  1. ett värn mot otukt

Men för att undvika otuktssynder skall varje man ha sin hustru och varje hustru sin man. Mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. (1 Kor. 7:2ff.)

  1. som befrämjar flit och sparsamhet, måttfullhet, ansvars­tagande och oegennytta

Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror. (1 Tim. 5:8)

Se, barn är en Herrens gåva,
livsfrukt en lön.
Som pilar i en hjältes hand
är söner man får vid unga år.
Lycklig den man
vars koger är fyllt med dem.
De kommer inte på skam
när de går till rätta med fiender i porten. (Ps. 127:3ff.)

Av dina händers arbete får du njuta frukten.
Salig är du och det skall gå dig väl.
Som en fruktsam vinstock är din hustru inne i ditt hus,
som olivplantor är dina barn kring ditt bord. (Ps. 128:2f.)

Och med samma innehåll sammanfattar Luther äktenskapet så här i stora katekesen:

Därför vill [Gud] också, att [äktenskapet] av oss hedras, anses och aktas såsom ett gudomligt, saligt stånd, emedan han har stiftat detsamma före alla andra stånd och fördenskull – såsom uppenbart är – skapat man och kvinna på olika vis, icke till okyskhet, utan för att de skulle hålla samman, vara fruktsamma, föda barn, försörja och uppfostra dem till Guds ära. (SK 207, SKB 420)

Hur kunde det bli så? Om äktenskapet

Äktenskapet står lågt i kurs idag. Till och med själva äktenskapsbegreppet har förvanskats, inte bara i samhället utan också i många kyrkor. Det har nu gått så långt att det reses krav på att det ska bli villkor för prästvigning att man är beredd att viga två personer av samma kön. I samhället råder visserligen formell religionsfrihet, men om man inte ställer upp på HBTQ-religionen kan det få otrevliga följder. Det råder en slags klappjakt på sådana mörkermän (naturligtvis avses därmed även kvinnor).

Hur kunde det gå så här? Jag kom att läsa en liten artikel av en amerikansk pastor, Josh Osbun, om hur det gått till när äktenskapet upplöstes. Jag tycker att den på ett klargörande sätt beskriver den kristna grundinställningen till äktenskapet och att vi måste söka rötterna till dagens förvirring en bit bakåt i historien. (I Europa började det dessutom tidigare än i USA.) Det hela började inte med homolobbyn på nittiotalet. Grunden till upplösningen var redan lagd då. Därför har jag översatt den, och med hans tillstånd publicerar jag den här. Även om en del skiljer i förhållandena mellan USA och Sverige är den tillämplig även hos oss.

Äktenskap, sex och fortplantning

Innehåll:

  1. Att skilja sex från äktenskapet
  2. Att skilja sex från fortplantningen
  3. Att skilja äktenskapet från fortplantningen
  4. Att skilja fortplantningen från äktenskapet
  5. Att skilja fortplantningen från sex
  6. Vad är då ett äktenskap och vem kan gifta sig?
  7. Skilja äktenskapet från sex?
  8. Spelar något av det här någon roll egentligen?
  9. Äktenskap, sex och fortplantning

 Gud instiftade det heliga äktenskapets stånd till att vara den djupa och oupplösliga föreningen mellan en man och en kvinna här i tiden. De ska leva tillsammans tills döden skiljer dem åt. Han gav till detta par, en brud och en brudgum, det sexuella umgänget som en gåva. Sexuellt umgänge ger därför inte bara njutning åt man och hustru (både att ge och att få), utan utgör också det naturliga förloppet för fortplantningen.

Dessa tre – äktenskap, sex och fortplantning – hör naturligt ihop med varandra. Det är inte meningen att de ska vara tre åtskilda begrepp eller aktiviteter som existerar helt oberoende av varandra. Snarare är de tre komponenter i den särskilda relationen mellan en man och en kvinna.

Under de senaste 60 till 80 åren i USA har det emellertid ägt rum ett systematiskt åtskiljande av äktenskap, sex och fortplantning. Där samhället historiskt hade ansett att dessa tre hörde ihop med varandra har de var och en sakta men säkert isolerats och mycket skickligt tagits loss från de andra. Sedan man väl fått isär en bindning har de andra följt efter, ganska likt hur en rad av dominobrickor ramlar en efter en.

Att skilja sex från äktenskapet

Första steget i detta demonterande var att föra fram idén om sex utan äktenskap. Förr höll man allmänt i samhället fast vid tanken att sex endast var till för gifta par. Kvinnor som blev med barn utanför äktenskapet skämdes och höll sig undan. Familjer reste långt för att dölja graviditeter utanför äktenskapet. Det fanns ingen tanke på att leva tillsammans innan man var gift. På college tilläts inte ens män att komma längre än till första hallen i ett kvinnligt studenthem (om de ens fick komma in där).

Men den sexuella revolutionen på sextiotalet förändrade allt detta. Fri kärlek. Fritt sex. Om det känns bra, gör det. Det vuxna är överens om att göra angår bara dem, och det är inget skamligt i det.

Sex var inte längre till bara för hustrur och män. Det var nu för vilken man och vilken kvinna som helst, när som helst och var som helst. Och om du inte kunde hitta en partner kunde du gå till den närmaste bokaffär eller tidningshylla och skaffa dig den senaste porrtidningen.

Nu på tjugohundratiotalet är det inte ovanligt att sitta i en bar och höra både män och kvinnor skryta om sina sexuella vanor och böjelser utan att de skäms det minsta eller att de förstår att detta skulle vara något att vara generad över. (Det hände faktiskt mig för några månader sedan. Jag väntade på en vän på en grill, och en ung kvinna som satt vid bordet bredvid skröt ljudligt för sina två manliga vänner om vad hon förväntar sig av män hon träffar. Hon var inte generad, men jag var.)

Att skilja sex från fortplantning

Nästa steg var att skilja sex från fortplantning. Det vill säga, man skulle kunna ha sex utan att riskera att ett barn blev till. Med all fri kärlek blev det också många oväntade och oplanerade graviditeter. Detta behövde man få stopp på för att kunna fortsätta med fri kärlek. Med ett generellt begrepp kallas detta födelsekontroll, som är det man gör för att förhindra att ett barn blir till. Detta kan uppnås genom preventivmedel som förhindrar befruktning eller genom att avbryta graviditeten och döda barnet.

När väl födelsekontrollen blev accepterad norm i samhället, handlade sex inte längre om fortplantning. I själva verket sågs fortplantningen som en börda och ett hinder för kvinnans frigörelse. Samhället proklamerade att sann kvinnlighet uppnåddes genom att kvinnor blev som män: VD med mycket makt, kommandosoldater, professionella idrottsmän etc. För att uppnå detta kunde hon inte betungas med barn. Hon måste befrias.

Men i stället för att kontrollera sina sexuella drifter och ta ansvar för sina handlingar fick hon stora möjligheter att ta kontroll över vad som kom ut ur hennes livmoder. När hormonella metoder för födelsekontroll tagits fram hade kvinnan tre möjligheter att förhindra att ett levande barn blev till: Att förhindra befruktningen, att förhindra ägglossningen eller att döda barnet i henne.

Till sist kunde kvinnan bli verkligen fri – även om hon befriade sig själv från det som ger henne hennes unika identitet som kvinna, så att hon kunde bli precis som en man.

Att skilja äktenskap från fortplantning

Då metoder för födelsekontroll blev lätt tillgängliga för dem som deltog i den sexuella revolutionen, kom även gifta på att om ogifta par kunde uppföra sig som gifta, kunde också gifta uppföra sig som ogifta. Det vill säga, även gifta kunde tillämpa födelsekontroll.

Varför skulle ett gift par betungas av för många munnar att mätta – eller varför ens någon mun utöver deras egna? Om både man och hustru var fria att förvärvsarbeta, då kunde man använda bådas inkomster för att göra den gemensamma tillvaron bättre. Eller om man helt enkelt begränsade antalet barn till tre (förutsatt att de har ordentligt mellanrum), då kan alla leva komfortabelt.

Sorgligt nog var det här äktenskapet förlorade ett av sina grundläggande syften: Att barn skulle bli till. Män och hustrur kom förr tillsammans för att bygga en familj. Barn var inget man planerade. De var helt enkelt en del av livet som gift.

Men födelsekontrollen ändrade allt detta. Barn blev nu en del i planerandet av den personliga lyckan. Ibland passade barn in i den lyckan, ofta inte. Par bestämde sig för att vänta tills de var beredda att ha en familj, bara för att lära sig för sent att det inte finns något sådant som ”att vara beredd”. Män och hustrur sysselsatte sig med förvärvsarbete, och barn blev snart inget annat än ett senare tillägg.

Att skilja fortplantning från äktenskap

Det kan se ut som en upprepning av det förra avsnittet, men det är faktiskt inte det. Där tog jag upp hur gifta par avstod från fortplantning. Här gäller det hur de som vill få barn avstår från äktenskapet.

Som redan sagt har samhället föreskrivit att sex inte längre endast är till för gifta par, och med födelsekontroll är fortplantningen inte längre avsikten med sex. Därför väljer inte längre gifta par att få barn. Och ändå är sex en nödvändig del av den naturliga fortplantningen, och fortplantning är nödvändigt för arternas överlevnad. Alltså behöver någon ta på sig att alstra barn.

Och vem är denna någon? Jo, det är det ogifta paret – eller kanske till och med den ensamstående kvinnan – som önskar barn utan den nu onödiga sociala konstruktionen äktenskap. Rent biologiskt behövs ingen hindersprövning eller lagreglerad högtidlig ceremoni för att det ska bli en baby. Så varför ska man bry sig om att gifta sig?

Att skilja sex från äktenskapet och skilja äktenskapet från fortplantningen lämnade ett tomrum som kunde fyllas. Och det fylls snabbt av barn utan gifta föräldrar som tar hand om dem.

Att skilja fortplantning från sex

På samma sätt som att skilja äktenskap från fortplantning och att skilja fortplantning från äktenskapet inte är samma sak, så är det också en skillnad mellan att skilja sex från fortplantning och fortplantning från sex. Det förra innebär att man kan ha sex utan att riskera att sätta ett barn som andas till världen. Omvänt kan man nu sätta ett levande barn till världen utan sex.

Detta består, så klart, i konstgjord befruktning. Tack vare den moderna vetenskapens underverk kan en kvinna nu bli gravid utan att betungas med sex. Och eftersom äktenskapet inte behövs för fortplantning, behöver hon inte ens ha någon man i sitt liv. Hon kan gå till spermabanken, göra ett uttag (som sedan placeras inuti henne) och nio månader senare bära hem en frisk baby från sjukhuset.

Även om detta var tänkt att hjälpa infertila par, används det av vem som helst som är villig att lägga upp pengarna som behövs för att betala för proceduren. Kvinnor kan till och med adoptera andras ägg och embryon som frusits in, eller använda en surrogatmamma för sina egna ägg. Det finns praktiskt taget inga fysiska begränsningar på hur man kan skapa mänskligt liv utan sex, särskilt som embryon kan skräddarsys med hjälp av det genetiska materialet från mer än två donatorer.

Vad är då ett äktenskap och vem kan gifta sig?

Jag ska här utöka det jag skrev om att skilja fortplantning från äktenskap.

Som jag konstaterade har samhället föreskrivit att sex inte längre är till endast för gifta par, och med födelsekontroll är barn inte längre avsikten med sex. På grund av detta väljer gifta par bort barnen. Och ändå är sex en nödvändig del av den naturliga fortplantningen, och fortplantning är nödvändig för artens överlevnad. Alltså behöver någon ställa upp och alstra barn. Medicinsk teknik kan emellertid nu tillåta oss att alstra barn utan att använda den naturliga ordningen med sexuellt umgänge.

På grund av allt detta som brer ut sig– detta skiljande av äktenskap, sex och fortplantning parat med medicinska ”framsteg” – behöver äktenskapet inte längre vara mellan en man och en kvinna.

Detta är den logiska följden av att separera äktenskap, sex och fortplantning. Det brukade vara en biologisk nödvändighet för äktenskapet att det skulle vara mellan en MAN och en KVINNA. Två män eller två kvinnor kan inte producera ett barn naturligt. Det spelar ingen roll vad de gör, två personer av samma kön kommer aldrig kunna alstra barn naturligt.

Så nu när vem som helst kan ha sex med vem man vill, nu när vem som helst kan få barn utan äktenskap, nu när medicinsk teknik har tagit bort sex från fortplantning, anser samhället att det inte längre är nödvändigt att definiera äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. Det är bara en tidsfråga innan äktenskapets begränsning till just två människor bryts ned (som det redan har hänt i enstaka fall, utan att det registrerats formellt). Ett argument kan vara att mormonerna redan har det så (mormonerna var tidigt för månggifte, även om de sedan ofta tagit avstånd från det, dock inte alla mormonsamfund, ö.a.), förutom att de fortfarande håller fast vid att äktenskapet är till för sex och fortplantning. Det är därför som det alltid är en man med flera fruar i stället för en hustru med flera män eller flera män med flera fruar.

Att skilja äktenskap från sex?

Man kan skilja sex från fortplantning och fortplantning från sex. Man kan skilja äktenskap från fortplantning och fortplantning från äktenskap. Man kan skilja sex från äktenskap. Men kan man skilja äktenskap från sex?

Det verkar rimligt att två människor som gifter sig kommer ha sex med varandra. Det är vad man allmänt förväntar sig i samhället. Och ändå känner jag till ett fall där äktenskapet användes för att hjälpa någon att komma in i USA. Det var ett äktenskap utan sex, som hade som enda syfte, att komma runt immigrationslagarna. Jag vet vad de heter, var de bor och när det hände. Jag berättar inte det, för det hör inte hit, och jag vill inte skämma ut deras familjer. Men det har hänt på riktigt.

Och det kunde hända (det var verkligen genomtänkt) eftersom äktenskap, sex och fortplantning inte längre ses som en sammanhängande enhet. De ses som lösa delar som inte förutsätter varandra. (Det var faktiskt så att i det här ”paret” hade ”hustrun” sex med en annan man medan hennes ”make” sov i soffan.)

Spelar något av det här någon roll egentligen?

Givetvis. Annars skulle jag inte skrivit allt detta. Det spelar roll eftersom Gud har uttalat sig. Vi får inte ändra, bortse ifrån och/eller öppet och lättsinnigt bryta mot Hans Ord.

Men det är ändå vad varje punkt gör. Att ta bort en komponent, att skilja det som ska hänga ihop är mot Guds vilja och syfte. Jag tror inte jag kan få icke-kristna att ändra sig på grund av detta. De bryr sig helt enkelt inte och tycker att jag är en galning.

Men jag skrev inte det här för dem. Jag skrev det för kyrkan, för kristna, för troende som vill vara trogna mot Guds Ord, men som på något sätt har blivit vilseförda, felinformerade eller helt enkelt saknar kunskap om sanningen. Här är den: Äktenskap, sex och fortplantning hör ihop, eftersom Gud har förenat dem. När dessa tre håller ihop är det en helig, dyrbar och god gåva från Honom. När en eller alla av dessa tre skiljs från varandra kastas gåvan bort. Hjärtats avgudar försöker störta den ende sanne Guden.

Och det är inte bara det att dessa tre är avsedda att höra ihop. De har en särskild ordning. Äktenskap först, sex sedan och därpå fortplantning. Att ändra ordningen är att försöka ha en utan de andra. Det är sannerligen tillbörligt, rätt och saligt att ställa i ordning det som kommit i fel ordning (som till exempel att gifta sig efter att sex har lett till fortplantning), men det är bättre att behålla ordningen intakt.

Äktenskap, sex och fortplantning

Dessa är viktiga eftersom Gud anser att de är viktiga. Han gav dem till oss. Sluta inte kämpa för dem. Ge inte upp. Håll fast vid Hans gåvor. Resten av världen kan gå vilse. Då får det vara så. Förbli trogen och uppfostra dina barn i Herrens fruktan och kunskap.

Pastor Josh Osbun, Missourisynoden, USA