Om ordet fader – I

Kan en kristen använda ordet fader eller far om någon annan än Gud? Jag ställer frågan utifrån vad Kristus säger i Matt. 23:9: Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Om man läser texten, så kan svaret tyckas enkelt, att en kristen enligt Bibeln inte ska kalla någon människa fader. (Eller ”far”. Det är ju i princip samma ord som fader. Så i denna bloggpost avses både fader och far, men jag skriver bara fader.) Men jag hävdar att vi kan (och bör) kalla en människa fader.

Hur kan detta vara möjligt? Ska vi inte tro allt vad Bibeln lär? Ska vi inte akta oss för att sätta vårt förnuft över Guds Ord och låta bli att följa det bara för att det är orimligt? Det framhåller ju lutheraner med skärpa gentemot Zwinglis uppfattning att Jesus inte kan vara i brödet och vinet med sin kropp och sitt blod eftersom det skulle vara omöjligt. Eftersom Jesus med sin kropp är i himmelen kan den inte vara i brödet. Därför är tanken att brödet skulle vara Jesu kropp orimlig och oförnuftig och måste avvisas.

Naturligtvis ska vi tro på allt som Bibeln säger. Och vi ska så klart akta oss för att sätta våra egna meningar över Guds Ord. Vi ska absolut inte avvisa det som Bibeln säger för att det inte går ihop med vårt förnuft eller att vi tycker det är orimligt! (För i så fall är det mycket i Bibeln som behöver rensas bort. Treenighetsläran till exempel, eller att Jesus är helt och hållet Gud och samtidigt helt och hållet människa. Dessa två punkter och andra går inte ihop för förnuftet.) Nej, om Bibeln lär något som inte går ihop med vår logik eller vår erfarenhet, ska vi tro det som Skriften säger.

Men här är det frågan om något annat än att sätta sitt förnuft högre än Guds Ord. Här handlar det om att förstå vad texten verkligen säger, det vill säga vad Jesus verkligen menade.

Skriften använder ordet fader

Jesus förbjöd oss inte att använda ordet fader/far om människor. Vad skulle vi då säga om vår jordiske far? Skulle vi säga ”Mannen som står där borta är min – jag får inte säga ordet!”? Att göra så skulle vara löjligt, men att det vore löjligt räcker inte som argument. Vi måste hitta en bättre grund.

Att det inte är Skriftens mening att vi inte ska använda ordet fader, ser vi av att Skriften använder ordet. Fjärde budet lyder ju hos Mose Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. (2 Mos. 20:12) Och Mose inskärper att vi ska lära oss Guds bud: Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning. (5 Mos. 6:1) Och Nya Testamentet upprätthåller också detta bud (Matt. 19:19, Ef. 6:2 m. fl.). Jesus är Gud, och all hans undervisning stämmer med Skriften i övrigt, för Bibeln är ju Guds Ord, och Skriften använder ordet fader/far om människor. Därför gör vi inget fel när vi lär våra konfirmander fjärde budet och alltså då använder ordet fader.

Det finns fler ställen som visar att Skriften inte förbjuder kristna att kalla någon fader. Paulus skriver mycket i Romarbrevets fjärde kapitel om att Abraham är de kristnas fader. Och till Efesierna skriver han: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.) Paulus utgår från att ordet fader används inte bara om Gud (i himlen) utan också om jordiska fäder av olika slag, d.v.s. inte bara om ”fysiska” fäder som avlat barn. (Se mer i nästa bloggpost.)

Jesus har alltså inte förbjudit oss att använda ordet fader.

Vad menade då Jesus?

Hur ska vi då förstå stället? Låt oss se på i vilket sammanhang vår bibelvers står. Det är en grundläggande regel för all textförståelse. I Matteusevangeliets tjugotredje kapitel gör Jesus ett frontalangrepp mot fariseerna och de skriftlärda. Han vänder sig mot deras ytliga tro, som består i att göra saker för syns skull, i stället för att se till hjärtat och en sann omvändelse: Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. – – – Alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. 

Jesus predikar alltså en sann ödmjukhet och en genomgripande tro, att vi kristna inte ska stå efter det som är högt, inte stå efter att bli ärade av människor, för att få anseende och status. Kristi kyrka är ingen ”ryggkliarklubb” för inbördes beundran. Men fariseerna ville ha fina titlar för att glänsa och skryta med dem. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi. Men Jesus förkastar fariseernas uppfattning om hur man ska tjäna Gud, den är felaktig i grunden. Biskop Bo Giertz kommenterar helt riktigt: Här tecknar Jesus en bild som har sin tillämpning och kan gälla som en varning i alla tider. Man kan missbruka också detta, att man är en stor syndare, som fått möta Guds barmhärtighet, till att göra sig stor och skaffa sig en position bland människorna, i kyrkan, i umgänget, alltid några pinnhål högre än vissa andra. Det är inte själva rangordningen Jesus vänder sig emot. Också i Guds rike finns äreplatser. Det onda är lusten att få de platserna. [Jfr Matt. 20:20-23, min komm.] Eller att skaffa sig ett jordiskt surrogat i form av fina titlar eller beundrande medmänniskor. I sitt rike vänder Gud upp och ner på våra mänskliga rangordningar. Störst är den som tjänar.

Det är därför Jesus säger Låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Kristus förbjuder oss inte att kalla någon rabbi, fader eller lärare, utan han angriper vår ärelystnad.