Kategori: Manligt och kvinnligt

Manligt och kvinnligt III – i familjen

Förra veckan skrev jag om vad som gäller för kvinnan, hustrun i familjen. Vi går vidare med instruktionerna för mannen.

Aposteln fortsätter: Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den – – – mannen [är] skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen. (Ef. 5:25ff.)

Här ser vi hur aposteln förmanar männen. Eftersom mannen har en sådan maktposition, behöver han förmanas, så att han inte missbrukar den och drivs av egennytta. Bibeln ursäktar som sagt inte kvinnoförtryck. Mannen har ansvar inför Gud hur han utövar sin makt. Mannen är skyldig att älska sin hustru och göra väl mot henne, så att hon har det bra. Detta är mycket viktigt. Sankt Petrus förmanar männen kraftfullt att behandla sina hustrur väl: Visa dem [hustrurna] aktning som medarvingar till livets nåd, så att era böner inte blir hindrade. (1 Petr. 3:7)

Nu vet vi kristna ju att även mannen har kvar sin gamla människa. Ja, mannen och kvinnan är båda under arvsynden, de är lika syndiga. Inför Guds domstol är det ingen skillnad på könen: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. (Rom. 3:10ff.) Mannens och kvinnans skilda uppgifter och ställning är en skapelseordning, inte en frälsningsordning. Det är därför aposteln skriver till galaterna: Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:27f.)

Eftersom alltså både mannen och kvinnan är syndare, kommer de ofrånkomligen begå synder i äktenskapet. Även den frommaste man kommer i någon mån missbruka sin makt, antingen genom att utöva den felaktigt eller genom att utöva den för litet. Men sådana problem förändrar inte själva ordningen.

Det finns i vår tid en annan källa till problem här, nämligen hur det ska fungera om man inte tror på Gud, inte tror att vi har ansvar inför en högre makt. För om mannen (Svensson) inte tror att han har något ansvar inför Gud, kommer han sannolikt oftare missbruka den makt han har. Det finns många exempel på sådant, och på sätt och vis kan man ju förstå en sådan invändning. Om mannen inte anses ha ansvar inför Gud hur han utövar sin uppgift som familjeöverhuvud, är ju risken för maktmissbruk klart större. Lösningen har då blivit att frånta mannen hans makt. Men tar man på detta vis ifrån honom makten, så tar man bort ansvaret, och då har man ju verkligen bäddat för att mannen blir ansvarslös!

Men oavsett hur väl eller illa ett äktenskap fungerar, så är mannens och kvinnans fördelning av ansvar och uppgifter i äktenskapet inte något som gäller bara för kristna. Det är en ordning som instiftats i skapelsen, och därför gäller den för alla människor i alla tider, oavsett tro.

Manligt och kvinnligt II – i familjen

Hur är det då med manligt och kvinnligt i familjen? Efter att sankt Paulus i Efesierbrevet gått igenom frälsningen genom tron allena, kommer han in på helgelsen och livet i den kristna familjen. Han gör det med bakgrund i Guds väsen. Kristendomen är tydligt förankrad i familjen och dess relationer. Gud är vår Fader och Kristi Fader, vi är Guds barn, kyrkan är Kristi brud och Kristus brudgummen. Ja, familjen är central. Vi människor är inte skapade som fristående individer. Ingen av oss existerar fristående från andra människor, vi har alla fötts av en mor och en far.

Vi ska nu se vad aposteln skriver om kvinnan och mannen i familjen, vi börjar med kvinnan.

Kvinnan

Sankt Paulus börjar med kvinnan. Han går igenom vad som gäller och utgår från Kyrkans förhållande till Kristus: Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud – han som är Frälsare för sin kropp. Som församlingen underordnar sig Kristus, skall hustrun i allt underordna sig sin man. (Ef. 5:22ff.) Han anknyter också till skapelsen och gamla testamentet: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. (Ef. 5:31, jfr 1 Mos. 2:24)

Att kvinnan ska underordna sig sin man, och att mannen är familjens överhuvud får många att se rött. Det anses vara förtryckande. Ja, uppenbart finns det mycket kvinnoförtryck i världen. Vi medger det. Så mot den bakgrunden är det lätt att förstå kritiken. Man ska inte försvara egoism och maktmissbruk!

Men, missbruket upphäver inte det rätta bruket. Men finns det då ett rätt bruk? Är inte all underordning förtryck? Det hävdar feministerna. Nej, det är det inte. Tänk på hur det fungerar annars. Om en förening inte har någon ordförande eller styrelse, så har den mycket svårt att fungera. Det blir ingen ordning. Och på en arbetsplats finns alltid någon som är chef. Är man förtryckt på arbetet för att man har en chef över sig? Nej, det är inte något ont att ha en chef på arbetet. Tvärtom anser alla – med rätta – att det behövs tydlig ansvarsfördelning och gott ledarskap för att en arbetsplats ska kunna fungera och utvecklas.

På arbetsplatsen ska det alltid finnas en ansvarig, en chef. Chefen är överordnad. Men det betyder inte att chefen måste stå där hela tiden och säga åt dem som arbetar vad var och en ska göra. Det betyder inte att det är bara ska vara chefen som tänker. Tvärtom presterar företag och organisationer som förmår aktivera medarbetarna bättre. Där alla jobbar aktivt, av egen kraft, mot gemensamma mål, tar man tillvara allas kompetens. Chefen kommer inte med alla idéer, men han ska ta tillvara dem. Det är chefens uppdrag och ansvar att se till att det fungerar, så om det till exempel uppstår problem eller förändringar i allmänhet, behöver han ingripa. En bra chef gör medarbetarna delaktiga, informerar alla, tar vara på allas förmågor och kunskaper, men till slut är det faktiskt chefen som fattar beslut. Och då kan medarbetarna behöva foga sig. Som man ofta säger: Före beslut kan det vara högt i tak och öppen diskussion, men sedan beslutet är fattat ska man vara lojal. Kan man inte vara det är man på fel plats.

Kvinnans underordning i äktenskapet betyder alltså inte alls att kvinnor ska sluta tycka och tänka. Tvärtom behövs kvinnans aktiva bidrag på många sätt! Öppna diskussioner och ärliga samtal gynnar äktenskapet. Men ansträngningarna ska samordnas till familjens bästa, och det är mannens uppdrag se till att det blir så. Mannen är familjens överhuvud och har sista ordet. Många gånger kan detta ske utan motsättningar och problem, men inte alltid.

Om att vara fader

I själva fadersuppdraget, fadersbegreppet ligger att vara styresman och den som bestämmer. När Josef i Egypten avslöjat för sina bröder att det var han som sålt säd till dem sade han: Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. (1 Mos. 45:8) Här ser vi de tre parallella leden: fader (över Farao), herre (över hela hans hus) och härskare (över hela Egyptens land), på samma sätt som Jesus jämställde fader och Gud. (Joh. 20:17)

Sankt Paulus skriver till efesierna: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.)  Så återspeglar det jordiska faderskapet Guds väsen. Men inte bara fadersrollen, utan hela ordningen med familj och släkt. I grundtexten till den senaste versen är det två olika ord där den svenska texten har Fader,  det står Därför böjer jag mina knän för Fadern (πατήρ [patér]), han från vilken allt vad Fader (πατριά [patriá]) heter i himlen och på jorden har sitt namn. Πατριά betyder faderskap, familj, släkt, men som ni ser hör de två orden nära ihop. Den svenska översättningen är inte fel, för ”fader” ryms inom det senare ordet, som dock är litet bredare. Man skulle kunna översätta  Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad faderskap heter i himlen och på jorden har sitt namn.

Män behöver ta sina uppgifter och sitt ansvar på allvar. En sida av feminismens genomslag är att männen har glidit undan från sitt ansvar och sina uppgifter, tacksamma över att någon annan tar tag i utmaningarna. Till exempel råder prästbrist i många samfund. I Svenska kyrkan kunde det kanske förklaras med att feminismen råder, så att det där enligt deras tro inte är männen specifikt som har uppgiften att bli präst, men situationen är liknande i romersk-katolska kyrkan, de har också prästbrist. Denna analys är kanske för enkel, här finns säkert många delförklaringar, men hur som helst kommer vi inte runt det faktum att männen i dessa kyrkor inte tar sitt ansvar.

Ett annat område som kan belysa detta är föreningslivet, där det ofta kan vara svårt att hitta ordförande. Ingen vill ha det ansvaret och inte heller arbetet. Men här sviker männen. De borde vara beredda att ta ansvar och att ta arbetet. Naturligtvis är detta en generell utsaga, jag talar nu inte om någon viss man eller någon viss förening. En bedömning måste ju göras av lämpligheten i det enskilda fallet, jag säger inte att alla män är lämpliga som ordförande i alla föreningar, jag säger inte heller att kvinnor inte kan vara ordförande i en förening. Jag talar inte om någon enskild person eller enskild situation, men på övergripande nivå syns problemet.

Manligt och kvinnligt I

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.  (1 Mos. 1:27) Så står det i Första Moseboks första kapitel. Manligt och kvinnligt är skapat av Gud. Det har ett syfte. Gud skapade en mängd olika varelser, fåglar, fiskar och fyrfotadjur för att nämna några. Och allt Gud skapat var gott. Allt fick sin uppgift, ja allting har sin funktion. Skapelsens olika delar behövs, just för att de är olika, fungerar det så bra. Om hela skapelsen förbrände kol till koldioxid, så som djur och människor gör, skulle vi kvävas till slut. Men växterna tar den koldioxid vi producerar, och delar på kolet och syret genom fotosyntesen, så att vi får syret tillbaka i atmosfären och kolet till slut ner i marken, där det kan bli växter och bli kolhydrater och proteiner som vi kan äta och förbränna.

Allt hänger ihop och fungerar tillsammans i ekosystemet, och när varje del fungerar enligt sin uppgift är det en lovsång till Skaparen. Som det stod på ett bokmärke jag såg en gång: Ett träd prisar Gud först och främst genom att vara ett träd. (Thomas Merton) Genom att vara det vi är kallade till, prisar vi Gud. Skapelsen är som en stor symfoniorkester med många instrument. Varje stämma samverkar i det stora musikstycket, lovsången till Gud, som har skapat allt så fantastiskt.

Makt och ansvar

Läser vi vidare i det andra kapitlet, får vi fler detaljer. Vi ser hur människan Adam sätts att råda över skapelsen: Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Här ser vi hur Adam fick uppdraget att vara förvaltare över skapelsen. Han har inte fått fria händer att göra vad han vill. När Adam fick uppdraget från Gud, så fick han därmed inte bara makt, utan också ansvar att utföra uppdraget i enlighet med Guds vilja. Dessa två, makt och ansvar, borde vara två sidor av samma mynt. ”Makt” är i vår kultur många gånger ett fult ord. Och där man glömmer bort eller förnekar sitt ansvar, där går det illa. Då blir makt något som människor använder för att sko sig och för att förtrycka. Listan över människor som missbrukat makt är ohyggligt lång. Vi står nog alla på den på något sätt. Men för den skull ska vi inte mena att makt är något felaktigt. Tvärtom. Den behövs i alla sammanhang. Annars blir det anarki. Adam fick makt av Gud, men han missbrukade den inte före syndafallet.

Adam visste att han inte kunde göra vad han ville, utan att han fått uppdraget av Gud, och att han var ansvarig inför honom. Som det står: Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den.

Detta gäller hela skapelsen och all förvaltning. Människan rår över skapelsen, men inte till egoism och rovdrift, utan för allas bästa och med ansvar.