Månad: oktober 2023

Den kristne och kyrkan – III

Det grekiska ordet ekklesía

Sedan vi nu tittat på det svenska ordet kyrka, ska vi gå in litet till på det grekiska ordet ekklesía. Vad betyder det, varifrån kommer det? Det består av två delar, kan vi säga: ”ek” som betyder ”ut” eller ”ur” (jämför export och eksem) och ”klesía” som kommer av ett grekiskt verb ”kaléo”, som betyder kalla. (Det kan man väl se, att det svenska ordet har samma ursprung som det grekiska?) Betydelsen blir alltså: De som kallats ut det vill säga kallats ut från andra människor, de har samlats. Det är en särskild grupp av människor, som det svenska ordet församling.

Men det är inte alltid som ordens etymologi (var de kommer från) helt riktigt visar vad orden betyder. När det gäller att ta reda på vad de grekiska teologiska orden i NT betyder, så är det en viktig källa till kunskap att se om ordet används i GT. Jamen, GT skrevs ju på hebreiska, inte på grekiska, säger någon. Och naturligtvis är det så. Men, den grekiska översättningen av GT Septuaginta är här viktig (den gjordes omkring 200 år före Kristus av judar i Alexandria). Den var mycket spridd och lästes flitigt av judarna och sedan av de kristna. (De skriftlärda kunde läsa GT på hebreiska, men alla var ju inte skriftlärda.) I synagogan förelästes Skriften på hebreiska, så nog förstod man hebreiska, men språket som alla kunde göra sig förstådda med ”den tidens engelska” var grekiska.

Om det grekiska språket

Ja, grekiska var ett världsspråk. Det blev det genom att den makedonske kungasonen Alexander erövrade ett jätterike. Så blev han Alexander den store. Han blev kung vid tjugo års ålder år 336 f. Kr. och dog som 32-åring år 323 f. Kr i Babylon. Låt oss titta på en karta[1] över Alexander den stores rike, hur det såg ut efter hans död. Hans rike delades då upp på fyra generaler, och därför är det fyra färger, grön, orange, blå och gul. (I väster kan man också se det begynnande romarriket – ljusblått – och riket Karthago – lila.):

Från väster till öster är det ungefär 500 mil i detta jätterike. Tre gånger så långt som Sverige. Och i detta rike var den grekiska som Nya Testamentet skrevs på – den kallas Koiné (uttalas kojn´ä) – förvaltnings- och kulturspråk.

När Alexander den store dog, så delades hans rike upp mellan hans generaler, och de talade ju alla grekiska. Så fortsatte Koine-grekiskan att vara det viktigaste språket i detta enorma område. (Dessutom fanns det folkspråk också, till exempel egyptiska i den blåa delen, arameiska i den gula.)

Även när sedan romarna styrde, se kartan[2],

så användes fortfarande grekiska i det som varit Alexander den stores rike (ungefär det som senare blev Öst-Rom). Pontius Pilatus skrev också det anslag som sattes upp på korset på hebreiska, grekiska och latin. Hebreiska var de skriftlärdes och stora rådets språk, antar jag att man skulle kunna beskriva det som, och latin var ju romarnas språk, men Pilatus skrev alltså även på grekiska. Så ser vi hur spridd grekiskan var. Och även i den latinska delen, i den västra delen av Romarriket, användes en hel del grekiska. Marcus Aurelius, Suetonius och Julius Caesar skrev vissa av sina verk på grekiska, säger Wikipedia. Och har ni tänkt på att Romarbrevet, brevet till den kristna församlingen i Rom, skrevs på grekiska?

Åter till ordet ekklesía

Så, ett gott skäl att lära sig koiné-grekiska är inte bara NT, utan också Septuaginta. Där används ofta ordet ekklesía eller avledningar av det. Vi kan titta till exempel på Femte Mosebok 4:10 där det står i Septuaginta om hur Mose stod inför Herren Gud vid berget Horeb ”på ekklesíans dag”, på den dag folket samlades. I Folkbibeln står det därefter: ”Samla (ekklesíason) folket till mig, jag vill låta dem höra mina ord, och de skall lära sig dem så att de fruktar mig så länge de lever på jorden, och de skall lära sina barn dem.” Det var ju här, när det judiska folket fick Tio Guds bud och Mose lag som det gamla förbundet definierades.

”Ekklesía” kan beteckna en ”församling”, vilken som helst, men när Gud kallar samman en församling är det förbundsfolket, dem som Gud kallat och församlat. Se till exempel när Josua gått in i det utlovade landet, då högtidlighölls förbundet och det står: Inte ett ord av allt det som Mose hade befallt underlät Josua att läsa upp inför Israels hela församling med kvinnor och barn och de främlingar som följde dem. (Jos. 8:35) Och kung David säger: Jag hatar de ondas församling (ekklesía) och sitter inte hos de gudlösa.(Ps. 26:5), men han säger också: Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen (ekklesía) ska jag lovsjunga dig. (Ps. 22:23)

Och likadant är det ju med vårt ord församling. Det kan vara en grupp människor i allmänhet. Man kan till exempel säga En folkvald församling representerar folket. Men det allra vanligaste användandet av ordet församling är om den kristna församlingen, de som kallats ut ur världen till att vara hans eget folk, förbundsfolket.

Sammanfattning

När den kristna kyrkan benämns ekklesía i NT, knyter det an till GT. Det betyder att de kristna är fortsättningen på Guds folk, judafolket, dem som han församlade vid Horebs berg.

[1] Av Captain_Blood – Eget arbete; The Macedonian Empire, 336-323 B.C. AND Kingdoms of the Diadochi in 301 BC and 200 BC. Historical Atlas by William R. Shepherd, 1911. Courtesy of the University of Texas Libraries, The University of Texas at Austin., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=531504

[2] By Tataryn – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19625326

Den kristne och kyrkan – II

Det svenska ordet kyrka

Varje söndag använder vi ordet ”kyrka”. Det står i den apostoliska trosbekännelsen: Jag tror ock på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund. Och i den nicenska trosbekännelsen, som vi vanligen använder om söndagarna, bekänner vi: Jag tror på … på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Så, här i våra trosbekännelser möter vi kyrkan. Den är en enda, den är helig, och den är allmännelig. Och enligt nicenum är den också apostolisk. Vi återkommer till dessa fyra ord litet längre fram. Men vad är då denna kristna kyrka? Vi börjar med att titta på själva ordet kyrka. Det kommer rent språkligt brukar man säga av det grekiska adjektivet kyriaké (κυριακή) vars rot vi kan känna igen i Kyrie eleison (Herre förbarma dig).Det betyder alltså ungefär Det som hänger ihop med Herren eller Det som tillhör Herren. När vi sedan använder ordet ”kyrka” i dagligt tal, så kan det betyda litet olika saker. Jag vill nu ta tre olika meningar med ordet ”kyrka”, där det betyder olika saker: På medeltiden fanns det mer än hundra kyrkor på Gotland (kyrkobyggnad) Kyrkan måste ta sitt ansvar för prästutbildningen (en organisation) Gud är närvarande hos sin kyrka genom alla tider (de kristna, Guds folk)Men var kommer ordet kyrka ifrån? Det går ju tillbaka på ett grekiskt ord, så först går vi till Bibeln. Men där hittar vi inte ordet kyriaké. Och i trosbekännelserna hittar vi inte heller kyriaké! Men det är ju i trosbekännelsen som det står kyrka, så det är där vi ska se efter. Det ord som översätts med kyrka är ekklesía (ἐκκλησία). Lägg märke till hur betoningen på det grekiska ordet skiljer sig från det latinska ecclésia (som har betoningen mitt i ordet, på det andra e:et).I Bibeln används också ekklesía och det översätts till svenska ofta traditionellt med församling. Men i trosbekännelsen har det blivit ”kyrka”. Det är ju litet förbryllande, litet konstigt. Så låt oss titta litet närmare på dessa två ord, kyrka och församling. Vad betyder ordet kyrka jämfört med församling? Kan de bytas ut mot varandra? På medeltiden fanns det mer än hundra församlingar på Gotland (nej, det är inte samma sak som kyrkobyggnader) Församlingen måste ta sitt ansvar för prästutbildningen (nja, fortfarande en organisation som ‘kyrka’, men inte helheten) Gud är närvarande hos sin församling genom alla tider (nja, när vi menar de kristna, Guds folk, passar ordet kyrka bättre)Vilket ord är bäst som översättning av ekklesía (ἐκκλησία), kyrka (som kan anses beteckna helheten eller en byggnad) eller församling (som ofta betecknar en del, en mindre sammanslutning)? Citaten här är ur Folkbibeln. Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. (Apg. 8:1) Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28) Jag och alla bröderna som är hos mig hälsar församlingarna i Galatien. (Gal 1:2) Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling. (Matt. 16:18)Den här sista versen är intressant, tycker jag. Trots att stället talar om helheten, så har de svenska biblarna av tradition översatt med ”församling”. (Karl den XII:s bibel, Normalupplagan från 1883, 1917 års översättning och Hedegårds NT.) Också Folkbibeln skriver som vi ser ”församling”. Men den statliga bibelöversättningen Bibel 2000 översätter på den klippan ska jag bygga min kyrka. Och så hänvisar de till sin uppslagsdel, där de skriver: När det grekiska ordet (ekklesía) syftar på alla kristna som Guds folk, utan rumslig eller tidslig begränsning, har det återgetts med ”kyrka”. Detta tycker jag är bra skrivet. Av och till kritiserar jag Bibel 2000 för allvarliga misstag, och det kommer jag fortsätta att göra, men just här skriver de något bra. (Även om de strax intill, alldeles i närheten, tar alldeles miste och menar att det är Petrus som är klippan…)Så, i Bibeln, när ekklesía används, så är det en god översättning att använda kyrka för helheten och församling för den lokala gruppen, delen. För ordet betyder bådadera, både den osynliga kyrkan (den andliga gemenskapen överallt genom alla tider) och den synliga kyrkan (där vi vanligen använder ordet kyrka för helheten och församling för delen). Att överbetona helheten, det övergripande, det gör man till exempel i påvedömet. De menar ju att det är påven som är själva kyrkan och att allt kommer från honom. Andra diket är att överbetona lokalförsamlingen. Jag tänker inte gå djupare i detta, men det finns i USA – och i USA finns det många lutheraner – lutherska församlingar som menar att man av teologiska skäl inte kan eller ska ha en kyrka (kyrkoorganisation). Några av dem har därför gått ihop i en missionsförening (ULMA). Och det är av liknande skäl som Missourisynoden heter just Missourisynoden och inte ”kyrka”.

Den kristne och kyrkan – I

Årets kyrkodagar (2023) hade som tema Att leva som kristen. Som en del av detta höll jag ett föredrag med titeln Den kristne och kyrkan, och detta föredrag tänkte jag här dela bit för bit med er bloggläsare.

Inledning

Vad är det grundläggande med att vara kristen? Ofta svarar vi ”Att tro på Gud”, och det är ju alldeles sant. Man blir kristen genom att komma till tro på Gud. Jag vill naturligtvis inte säga något mot detta grundläggande faktum, inte alls. Det är verkligen så att tron är fullständigt avgörande för att bli och vara en kristen. Men att vara kristen, att tro på Gud, innebär och medför så mycket. Ty att vara kristen betyder att vara insatt i ett stort sammanhang. Det är sant att tron är personlig. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Men vi får akta oss så att tron inte blir en privatsak! Var och en måste tro själv, ja. Men Gud vill inte att vi ska tro ensamma.

Skillnaden mellan ‘själv’ och ‘ensam’

Här vill jag ta upp en detalj med det svenska språket. Många gör inte i vardagligt språk någon tydlig skillnad mellan ”själv” och ”ensam”, utan de kan säga Ska du gå själv till bussen? med samma betydelse som Ska du gå ensam till bussen?

Men om vi är litet noggranna, så betyder ‘själv’ ungefär ‘för egen maskin’ eller ‘av egen kraft’ och det kan även vara något man gör tillsammans med andra, trots att man inte är ensam. De två frågorna betyder olika saker.

Ska du gå själv till bussen? En del kan tänka sig att man kan svara: Nej, Peter följer mig (så får jag sällskap). Ett formellt korrekt svar är i stället till exempel Nej, jag hoppas att du ska skjutsa mig (för jag klarar inte att gå med mina svaga ben).

Så: Var och en måste tro själv, ja. Men Gud vill inte att vi ska tro ensamma.

Att höra ihop med Jesus

Att vara kristen är att vara en del av något större. Jesus sade: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh. 15:5) Att bära frukt, det är att göra goda gärningar, och det kallar vi helgelsen, som Sten talade om tidigare idag. Och i bibelordet ser vi vad som är förutsättningen och sammanhanget för att bära frukt: Att vara en del av vinstocken, av vinträdet.

En annan bild för samma sammanhang använder sankt Paulus i romarbrevet, där han talar om olivträdet och grenarna. Om roten (Kristus) är helig, är grenarna (de kristna) heliga. Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem… (Rom. 11:16f.)

För att kunna bära frukt behöver grenen sitta fast i trädet, annars dör grenen snart. Och en tredje bild är den mänskliga kroppen, till exempel i andra korintierbrevet: Ni är Kristi kropp och var för sig lemmar. (1 Kor. 12:27)

Vinstocken, olivträdet och kroppen, det är tre uttryck för det som en kristen alltså alltid är en del av och lever sitt liv i, det som är helt grundläggande för att vara kristen. Vi brukar ofta kalla det kyrkan.

Jag vill hålla mitt föredrag om den kristne och kyrkan genom att nu först titta närmare på vad kyrkan är.