Jag vill så här i reformationsjubileet fortsätta beskriva den obibliska synergismen, tanken att vi kristna medverkar i rättfärdiggörelsen. Synergismen strider mot tron allena. Enligt tron allena är det Guds verk helt och hållet att en människa blir frälst. Tron är inte en gärning, utan att vi utan någon vår prestation tar emot frälsningen från Gud. Som det står: Honom [Gud] har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning. (1 Kor. 1:30) Frälsningen beror alltså inte på oss människor till någon enda del. Som sankt Paulus skriver på samma ställe: För att ingen människa skall berömma sig inför Gud. (1 Kor. 1:29)
Tron allena strider mot vårt mänskliga förnuft. Vi vill så gärna tänka oss att vi på något sätt är med och bidrar. Därför blir det ofta så, att Bibelns lära förvanskas. Varför? Bibeln säger: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (1 Kor. 2:14)
I förra avsnittet visade jag hur den romersk katolska tron är synergistisk. I denna post vill jag skriva om att reformerta teologer ofta är synergister (med undantag för dem som är verkliga kalvinister). Inom reformerta kyrkor talas mycket om att människan har en fri vilja som hon ska använda för att fatta ett beslut, att hon ska avgöra sig för Gud. I en nyligen utgiven bok står det till exempel att människan ska ”välja att samarbeta” med Gud. ”En uppsjö av bibelställen visar att människan har en fri vilja”. ”Det är vars och ens ansvar att själv välja sin respons på det erbjudande om evigt liv som finns specificerat i Bibeln”. Den kände amerikanske väckelsepredikanten Charles Finney (1792-1875) menade att ”varje individ hade ansvar för att besluta sig för att acceptera Kristus eller bli fördömd för evigt”. Eller som en sångtitel jag fann på Internet: Välj nu, välj Jesus.
Men Bibeln lär inte att vi människor till exempel genom att avgöra oss kan finna Gud. Profeten Jesaja skrev: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. (Jes. 53:6) Så här beskriver sankt Paulus människans läge: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. (Rom. 3:10ff.)
Hur går det då till att en människa blir omvänd och Guds barn, om det inte är så att det är människan som finner Gud? Bibeln lär att det är Gud som finner oss människor. I sitt avskedstal till lärjungarna sade Jesus: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er. (Joh. 15:16) Aposteln Paulus skriver: Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder … Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra … Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. (Ef. 2)
Är då inte avgörelseteologin rätt ofarlig? Det är sant att man i dessa kretsar talar om tron på Kristus, och det är bra. Fast avgörelseteologin ger inte Gud äran. Är detta ofarligt? Man anser ofta det. Vår tid är i allmänhet även inom den yttre kristenheten rätt likgiltig för läran. Men vad säger Gud om detta? Jag ger inte min ära åt någon annan (Jes. 48:11). Och till folket sade sankt Josua: Var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose har gett er, så att ni älskar Herren, er Gud. (Jos. 22:5) Och Jesus sade: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. (Joh. 14:23)
För den som vill läsa mer
Artikel om rättfärdiggörelsen (av kh Sten Rydh)
stpauli.live 