Månad: februari 2023

Om behandlingen av judarna – XVI

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Här fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur man sett på judendomen och judarna. Nilsson behandlar detta ganska utförligt.

Nazismen

Vi hoppar framåt genom 17- och 1800-talet. Judarna var allmänt illa sedda i Europa, även i Sverige. Går vi sedan till nittonhundratalet, så möter vi naturligtvis nazismen. Luther användes av nazisterna för att rättfärdiga judeutrotelsen. Hitler hänvisar i sin bok Mein Kampf till Luther som en stor förebild. Vid ett tal 1924 i Berlin sade han: Han [Luther] såg klart och tydligt att judarna behövde förintas och vi börjar inse att vi måste fortsätta arbetet. Och vid Nürnbergrättegången sade den nazistiske propagandamannen Julius Streicher: Jag har inte sagt något som inte Martin Luther sagt.

Men vi måste framhålla att nazisterna var annorlunda än de som tidigare förföljt judarna. Nazisterna var inte så kristna, utan de var rasister. De var emot judarna som folk, som människor. Även om judar avsade sig sin judiska tro och blev kristna var de ju ändå judar och skulle utrotas. Ett exempel på detta var när nazister i Leipzig 1936 rev ner en staty av den store tyske tonsättaren Felix Mendelssohn (1809-1847), eftersom han var av judisk börd. (Mendelssohn var kristen. Han skrev mycket kyrkomusik. Och hans femte symfoni är en hyllning till kristendomen och går under namnet Reformationssymfonin. I den första satsen ingår Luthers psalm Vår Gud är oss en mäktig borg.)

Nazismen är i denna aspekt en produkt av Darwinismen, som lär att människorna utvecklats från aporna. Judarna är ur nazismens synvinkel helt enkelt en lägre stående ras som inte har existensberättigande. Så menade inte alls Luther. Det är helt befängt att göra Luther ansvarig för andra världskrigets förintelseläger! Och Luther drev inte heller tesen att judarna var ansvariga för Kristi död, så som nazisterna gjorde.

Vilka dödade Jesus?

Enligt nazisterna var judarna skyldiga till Jesu död, och därför förtjänade de att utrotas. Så sade man. Men vilka var då ansvariga för Kristi död? Naturligtvis var judarna det, säger jag, men lyssna nu ordentligt! Aposteln Petrus sade på den första pingstdagen till judarna: Ni spikade fast honom på korset och dödade honom. Men man bedrar sig grundligt om man tror att man själv är utan synd här! För judafolket gjorde det i vårt ställe. Alla människor är skyldiga till Jesu död. Det är alla människors synder som drev Kristus i döden. När vi blir kristna inympas vi i judafolket, så det är till våra fäder sankt Petrus sade: Ni spikade fast honom på korset och dödade honom. Mina synder och dina synder dödade Jesus! Man ska inte kasta sten i glashus.

Det finns därför ingen som helst anledning att förfölja judar för att de dödade Kristus, för det gjorde vi också. De lånade ut sina händer åt oss.

Om den medeltida kyrkan och judarna – XV

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Här fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna. Nilsson behandlar detta ganska utförligt.

Om antisemitism under medeltiden

Under medeltiden hade man ofta ordningen att avrätta människor av annan religion. Det blev följden av statskyrkosystemet. Naturligtvis är detta oacceptabelt. Jesus sade till Pilatus: Mitt rike är inte av den här världen. Det ska inte utbredas med våld och makt. Jesus är kung i våra hjärtan, inte en jordisk kung. Efter ett brödunder står det om Jesus: Då Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung, drog han sig undan upp till berget, helt ensam. Joh. 6:15

(Att Jesu rike inte är ett yttre rike visar utöver att statskyrkosystem är obibliskt också att kiliasternas idéer om att Jesus ska komma tillbaka och upprätta ett synligt rike med centrum i Jerusalem är felaktig.)

Kyrkan hade genom statskyrkosystemet fått stor makt, och religionsfriheten var det inte så mycket bevänt med. Nilsson ger många hemska exempel, jag nämner här bara några få:

Efter erövrandet av Jerusalem år 1099 under det första riktiga korståget, ägnade korsfararna den första veckan åt att slakta och döda de judar och muslimer som bodde i Jerusalem, tusentals personer.

Vid det fjärde Laterankonciliet år 1215 bestämdes att judar och muslimer skulle bära särskilda kläder och ett färgat märke så att man lätt kunde känna igen dem. (Det var alltså inte nazisterna som kom på detta.)

Ett sätt att utmåla judarna som andra klassens människor är en bild som kallas ”judesugga”. En sådan finns bland annat på den medeltida Mariakyrkan i Wittenberg, och det har nyligen (2022) varit i tysk domstol om den nu 700 år gamla bilden ska få vara kvar. Den omtvistade skulpturen som är placerad på kyrkväggen ungefär fyra meter ovanför marken visar hur en grupp judar suger på spenarna på en gris, vilket ju är för dem ett orent djur, samtidigt som en rabbi lyfter på djurets svans för att komma åt avföringen.

Digerdöden, pesten under senmedeltiden skylldes många gånger på judarna. Den 14 februari 1349 inträffade Valentindagsmassakern, i vilken judarna i Strasbourg gavs två alternativ: att konvertera eller att dö. Ettusen judar brändes levande, men den genomförda massakern räddade inte staden undan pestens härjningar. Fem månader efter massakern drabbade farsoten staden, och förorsakade ytterligare 16 000 dödsfall där.

Här håller vi med Nilsson: Detta är antisemitism. Antisemitismen har varit utbredd, ja allmänt förekommande i den kristna kyrkan under medeltiden. Det finns inget försvar för allt detta.

Luther

Efter medeltiden måste vi naturligtvis nämna Luther. Han utgav år 1523 en liten skrift ”Att Jesus Kristus föddes jude” där han var mycket vänligt inställd mot judarna. Luther hoppades att judarna skulle ta emot evangeliet som nu kommit fram igen efter att romersk katolska kyrkan dolt och förmörkat Skriftens klara ljus. Så blev dock inte fallet. Luther blev mer negativt inställd mot judarna, och år 1543 skrev han boken ”Om judarna och deras lögner”. Det är en bok på ungefär 180 sidor. Helt övervägande är det bibelutläggning. Luther går igenom messianska profetior och visar att judarna inte har Skriften på sin sida när de tror att Messias ska komma tillbaka och låta judarna utöva världsherravälde.

Hade nu Luther slutat sin skrift här, hade den knappast väckt någon större uppmärksamhet, men det gör han inte, utan lägger till några sidor om vad kristna skall göra med detta ”förkastade och fördömda folk” för att inte blir delaktiga i deras lögner och hädelser. ”Vi måste med bön och gudsfruktan öva sträng barmhärtighet för att om möjligt rädda några av dem från de glödande flammorna. Hämnas får vi inte. Judarna har hämnden hängande om halsen, tusen gånger större än vi kan önska dem. Därför ger jag mina trogna följande råd”. Så följer ett handlingsprogram på sju punkter. Man skall: 1. bränna ner deras synagogor och skolor, 2. förstöra deras bostäder och låta dem bo på särskilda ställen liksom romerna, 3. ta ifrån dem alla bönböcker och talmudskrifter, 4. förbjuda rabbinerna vid hot om livets förlust att i framtiden undervisa, 5. upphäva rätten till fri lejd (= reseförbud), 6. förbjuda deras ocker, systemet med utlåningsräntor, och ta ifrån dem deras kontanta tillgångar, 7. ge arbetsföra judar ”slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och låta dem förtjäna sitt bröd i anletes svett”. I stället för detta kan Luther också tänka sig ”att för alltid driva ut judarna till deras eget land”.

Så här intog Luther åter en position närmare den som rådde under medeltiden.

För den som vill läsa litet mer om Luther och judarna finns en kort artikel av Staffan Bergman här. (Länken pekar till ett nummer av tidskriften Lutheranen från 2005. Artikeln står i den senare delen, en bit ner. Det jag skrivit ovan kommer från den artikeln.)

Om judendomen och judarna – XIV

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Jag har i tidigare poster – från inlägg IX – granskat Nilssons texttolkningsprinciper (kapitel 6 i hans bok) och funnit att de inte stämmer med Bibeln. Nu fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna.

Det judiska arvet avtar

De judakristna levde fortfarande efter sin kultur, men när allt fler greker och romare blev kristna blev de judakristna allt mindre andel. Det dröjde dock länge innan det judiska arvet var helt borta. Första konciliet i Nicaea år 325 fastslog visserligen att kristna inte längre skulle använda den judiska kalendern, utan istället fira Påskdagen på en söndag, så som hade blivit praxis i Rom och Alexandria, men det dröjde faktiskt mer än trehundra år innan detta blev genomfört i hela västerlandet (synoden i Whitby år 664).

Paulus var jude och tillät det traditionella judiska sättet att leva. Han praktiserade det ibland själv. Men efter Jerusalems förstörelse år 70 och fördrivandet av judarna från den romerska provinsen Judeen vid det sista judiska upproret 132-135, gick judendomen och kristendomen skilda vägar.

Om termen ”ersättningsteologi”

Nya förbundets välsignelser tillkommer den kristna kyrkan (där judar självklart är välkomna), inte judafolket. Ibland kallas detta ersättningsteologi av våra motståndare. Helt fel är det ju inte, för det nya förbundet har ersatt det gamla förbundet, men termen är kanske ändå inte den bästa. För hedningarna (alla folk) har inte ersatt judafolket. Paulus skriver i romarbrevets elfte kapitel: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Skriften säger inte att hedningarna ersatt Israel – vilket termen ersättningsteologi skulle kunna betyda ‑ utan att hedningarna infogats i Israel. Sankt Paulus använder bilden av grenar som ympas in i Kristus-trädet i kapitel 11 av romarbrevet:

Om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.

Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen.

Därför borde man väl finna ett bättre ord, varför inte ”kontinuitetsteologi” eller ”utvidgningsteologi”? Det är ingen motsättning mellan att tro på GT och att tro på NT. Abraham och Mose var sanna judar, och de trodde på Messias, så de var goda kristna, skulle man kunna säga. De trodde på Kristus som skulle komma.

Om ordet jude

På liknande sätt är vi kristna de sanna judarna. Judafolket är roten som vi blivit inympade på, och vi ska inte förhäva oss över dem. Vi har fått komma in i Gudsfolket. Så bör vi se på judarna. Vi är inte ersättningsteologer.

Så i denna mening är alla kristna judar. Men å andra sidan behöver vi ju ett ord för dem som tror på GT men inte på NT, ett ord för dem som anser Mose lag som bindande (de iakttar omskärelse, äter inte fläsk, har lördagen som sabbat/helig dag osv. och tror inte att Messias har kommit). Detta betyder vanligen ordet ”jude”, i religiös betydelse.

Men ”jude” kan också vara ett etniskt ord, ett ord som betecknar folkslaget. I den betydelsen bor det judar i Israel, även om de är ateister.

Fornkyrkan och judarna

I fornkyrkan utvecklades vad vi kan kalla en ”antijudaism”, vilken är korrekt. Med det menar jag att man tar avstånd från judendomen, den är en falsk religion. I och med Jerusalems förstörelse är det Gamla förbundet avslutat. Ireneus skrev helt riktigt att Jakobs hus och Israels folk hade fråntagits arvsrätten och Guds nåd. [= att Gamla förbundet hade upphört] Och detta hände för att det judiska folket förkastade Guds son och misshandlade honom.

Så att ta teologiskt avstånd, inom trons ordning, det vill jag kalla antijudaism. Den anser vi är riktig. Men om det övergår i att på olika sätt ‑ inklusive fysiskt ‑ angripa judarna, inom skapelsens ordning, då är det antisemitism. Den försvarar jag inte, tvärtom!

Chrysostomos var verksam i Antiokia (i nuvarande Syrien), där det fanns judar. Han höll ett flertal kraftfulla predikningar mot judarna och deras religion. Att han angriper judarnas religion är en sak, inget konstigt i det. Många förstår dock inte detta. De stöter sig på de hårda orden. Men här försvarar vi Chrysostomos och andra i sak. Man kan diskutera uttryckssätten, men all falsk lära är djävulens påfund, och de som driver den är hans hantlangare. Och de som överger Gud är otrogna. Att bryta förbundet med Gud liknas i GT vid äktenskapsbrott, se till exempel hos profeten Jeremia: Men som när en hustru är otrogen mot sin man, så har ni, Israels hus, varit otrogna mot mig, säger Herren. (Jer. 3:20)

Det allra mesta av Chrysostomos predikningar mot judarna består i antijudaism, låt vara i kraftiga ordalag. Men Chrysostomos skrev också en del sådant som vi inte kan försvara: Ska jag berätta om deras [judarnas] plundrande, girighet, deras övergivande av de fattiga, deras stölder och deras fusk i affärer?[1] Judarna utmålas som de sämsta av människor. Och som en av de värsta sakerna framhåller han att de dödade Jesus. (Vi återkommer till denna tokiga anklagelse.) Han ska ha kallat dem en nation av bödlar och mördare. Ja, det sägs till och med att Chrysostomos menade att Gud sanktionerar att man misshandlar och mördar judar! Och kyrkofadern Ambrosius blev av kejsar Theodosius uppmanad att återuppbygga en synagoga som blivit nerbränd, men Ambrosius vägrade.

Sådan antisemitism har kyrkans män gjort sig skyldiga till, och det måste vi kraftfullt ta avstånd ifrån, här ger vi Nilsson rätt. Tyvärr var det inte bara under kyrkofädernas tid, utan det fortsatte. Mer om detta i nästa post.

[1] Mot judarna, homilia 1, VII