Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Jag har i tidigare poster – från inlägg IX – granskat Nilssons texttolkningsprinciper (kapitel 6 i hans bok) och funnit att de inte stämmer med Bibeln. Nu fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna.

Det judiska arvet avtar

De judakristna levde fortfarande efter sin kultur, men när allt fler greker och romare blev kristna blev de judakristna allt mindre andel. Det dröjde dock länge innan det judiska arvet var helt borta. Första konciliet i Nicaea år 325 fastslog visserligen att kristna inte längre skulle använda den judiska kalendern, utan istället fira Påskdagen på en söndag, så som hade blivit praxis i Rom och Alexandria, men det dröjde faktiskt mer än trehundra år innan detta blev genomfört i hela västerlandet (synoden i Whitby år 664).

Paulus var jude och tillät det traditionella judiska sättet att leva. Han praktiserade det ibland själv. Men efter Jerusalems förstörelse år 70 och fördrivandet av judarna från den romerska provinsen Judeen vid det sista judiska upproret 132-135, gick judendomen och kristendomen skilda vägar.

Om termen ”ersättningsteologi”

Nya förbundets välsignelser tillkommer den kristna kyrkan (där judar självklart är välkomna), inte judafolket. Ibland kallas detta ersättningsteologi av våra motståndare. Helt fel är det ju inte, för det nya förbundet har ersatt det gamla förbundet, men termen är kanske ändå inte den bästa. För hedningarna (alla folk) har inte ersatt judafolket. Paulus skriver i romarbrevets elfte kapitel: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Skriften säger inte att hedningarna ersatt Israel – vilket termen ersättningsteologi skulle kunna betyda ‑ utan att hedningarna infogats i Israel. Sankt Paulus använder bilden av grenar som ympas in i Kristus-trädet i kapitel 11 av romarbrevet:

Om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.

Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen.

Därför borde man väl finna ett bättre ord, varför inte ”kontinuitetsteologi” eller ”utvidgningsteologi”? Det är ingen motsättning mellan att tro på GT och att tro på NT. Abraham och Mose var sanna judar, och de trodde på Messias, så de var goda kristna, skulle man kunna säga. De trodde på Kristus som skulle komma.

Om ordet jude

På liknande sätt är vi kristna de sanna judarna. Judafolket är roten som vi blivit inympade på, och vi ska inte förhäva oss över dem. Vi har fått komma in i Gudsfolket. Så bör vi se på judarna. Vi är inte ersättningsteologer.

Så i denna mening är alla kristna judar. Men å andra sidan behöver vi ju ett ord för dem som tror på GT men inte på NT, ett ord för dem som anser Mose lag som bindande (de iakttar omskärelse, äter inte fläsk, har lördagen som sabbat/helig dag osv. och tror inte att Messias har kommit). Detta betyder vanligen ordet ”jude”, i religiös betydelse.

Men ”jude” kan också vara ett etniskt ord, ett ord som betecknar folkslaget. I den betydelsen bor det judar i Israel, även om de är ateister.

Fornkyrkan och judarna

I fornkyrkan utvecklades vad vi kan kalla en ”antijudaism”, vilken är korrekt. Med det menar jag att man tar avstånd från judendomen, den är en falsk religion. I och med Jerusalems förstörelse är det Gamla förbundet avslutat. Ireneus skrev helt riktigt att Jakobs hus och Israels folk hade fråntagits arvsrätten och Guds nåd. [= att Gamla förbundet hade upphört] Och detta hände för att det judiska folket förkastade Guds son och misshandlade honom.

Så att ta teologiskt avstånd, inom trons ordning, det vill jag kalla antijudaism. Den anser vi är riktig. Men om det övergår i att på olika sätt ‑ inklusive fysiskt ‑ angripa judarna, inom skapelsens ordning, då är det antisemitism. Den försvarar jag inte, tvärtom!

Chrysostomos var verksam i Antiokia (i nuvarande Syrien), där det fanns judar. Han höll ett flertal kraftfulla predikningar mot judarna och deras religion. Att han angriper judarnas religion är en sak, inget konstigt i det. Många förstår dock inte detta. De stöter sig på de hårda orden. Men här försvarar vi Chrysostomos och andra i sak. Man kan diskutera uttryckssätten, men all falsk lära är djävulens påfund, och de som driver den är hans hantlangare. Och de som överger Gud är otrogna. Att bryta förbundet med Gud liknas i GT vid äktenskapsbrott, se till exempel hos profeten Jeremia: Men som när en hustru är otrogen mot sin man, så har ni, Israels hus, varit otrogna mot mig, säger Herren. (Jer. 3:20)

Det allra mesta av Chrysostomos predikningar mot judarna består i antijudaism, låt vara i kraftiga ordalag. Men Chrysostomos skrev också en del sådant som vi inte kan försvara: Ska jag berätta om deras [judarnas] plundrande, girighet, deras övergivande av de fattiga, deras stölder och deras fusk i affärer?[1] Judarna utmålas som de sämsta av människor. Och som en av de värsta sakerna framhåller han att de dödade Jesus. (Vi återkommer till denna tokiga anklagelse.) Han ska ha kallat dem en nation av bödlar och mördare. Ja, det sägs till och med att Chrysostomos menade att Gud sanktionerar att man misshandlar och mördar judar! Och kyrkofadern Ambrosius blev av kejsar Theodosius uppmanad att återuppbygga en synagoga som blivit nerbränd, men Ambrosius vägrade.

Sådan antisemitism har kyrkans män gjort sig skyldiga till, och det måste vi kraftfullt ta avstånd ifrån, här ger vi Nilsson rätt. Tyvärr var det inte bara under kyrkofädernas tid, utan det fortsatte. Mer om detta i nästa post.

---

[1] Mot judarna, homilia 1, VII