Tagg: Tridentinum

Om omgifte

Jag fortsätter att i anknytning till Martin Chemnitz verk jämföra den romersk-katolska kyrkans lära och den lutherska. Nu har vi kommit fram till frågan om omgifte. Får en kristen gifta om sig? Det tridentinska konciliet säger:

Om någon säger att kyrkan tagit miste när den lärt och lär (i enlighet med evangeliernas och apostlarnas undervisning)

– att äktenskapets band inte kan upplösas på grund av den andra partens äktenskapsbrott,

– att ingen av parterna, inte ens den oskyldiga, som inte varit orsak till äktenskapsbrott, kan ingå ett annat äktenskap så länge den andra parten lever,

– att den man som skilt sig från en äktenskapsbryterska och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, liksom även den kvinna som gifter sig med en annan efter att ha skilt sig från en äktenskapsbrytare,

vare han fördömd.

Nu blir skillnaden mot romersk-katolska kyrkan verkligen tydlig.
A/ De romerska säger ”äktenskapet kan inte upplösas” men lutheranerna säger ”äktenskapet ska inte upplösas”.  Och frågan är enkelt avgjord, eftersom Kristus säger just det: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. I grekiskan används en imperativ, en befallning. Lös inte upp! Det är inte ett konstaterande av att det inte går.
Att äktenskap kan upplösas blir också slutsatsen när vi tittar på Bibeln i övrigt. Så står det i 5 Mos. 24: Om en man gifter sig med en kvinna och han sedan inte vill veta av henne, […] och han skriver ett skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, och hon lämnar hans hus och går och blir en annans hustru, och då ser vi ju direkt att äktenskapsbandet upplöstes genom skilsmässan, eftersom hon kunde bli en annans hustru.
Och i 3 Mos. 21:7 och Hes. 44:22 finns en specialregel för präster, de förbjuds att gifta sig med frånskilda (vilket alltså annars var tillåtet, för dem som inte var präster).  Så det är tydligt vad en skilsmässa innebär: de äktenskapliga banden upplöses, så att makarna inte längre är bundna till varandra. De kan gifta sig igen. Detta är den klara och tydliga definitionen av skilsmässa i GT, och fariseernas fråga till Jesus ska förstås utifrån detta.

B/ Att då förbjuda även den oskyldiga parten att gifta om sig är hemskt, och kan vara rent själamördande. Sankt Paulus skriver ju: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. (1 Kor. 7:9) Hade inte ens den oskyldiga parten fått gifta om sig, hade det ju i så fall varit bättre att Kristus inte medgivit skilsmässa vid otrohet.

C/ Två uttalanden av Paulus brukar anföras som invändning här. Till romarna skrev han: Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru. (Rom. 7:2f.)

Detta ställe beskriver ju huvudregeln (äktenskapet får inte upplösas), det tar inte upp undantaget (skilsmässa är möjlig vid otrohet). Paulus talar om äktenskapet i allmänhet, och säger att man i äktenskapet är bunden tills maken eller makan dör.

Det andra stället hos Paulus är detta:
En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru. (1 Kor. 7:10f.)

Detta åberopar de romerska som stöd för att man inte ens vid skilsmässa orsakad av otrohet kan gifta om sig utan att synda. Men Paulus talar inte om undantaget, utan om huvudregeln. Det Paulus säger är, att om någon på något vis skulle bli skild utan legitimt skäl (det vill säga inte på grund av otrohet) så får han/hon inte gifta om sig, utan ska i så fall gå tillbaka till sitt förra äktenskap eller förbli ogift.

Att det här inte handlar om ”otrohetsfallet” visas också tydligt genom uppmaningen att försona sig med sin man. För det är den som gjort något felaktigt som behöver försoning, det ser vi ju av hur Jesus säger: Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. (Matt. 5:23f.) Den som begått något orätt ska försona sig med den oskyldige.
Om det här stället hade varit ett stöd för den romerska uppfattningen, då hade det blivit så här:

En hustru får inte skilja sig från sin man [som varit otrogen] – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man

och då ser vi ju att den tolkningen inte stämmer, för den oskyldiga parten, som inte varit otrogen, är ju inte den som ska försona sig. Detta ställe hos Paulus betyder inte att en kristen inte får skilja sig från sin otrogne make, utan att den som på något sätt blivit felaktigt skild inte får gifta om sig, utan ska förbli ogift eller försona sig med sin förre make/förra maka. Undantaget som Kristus anger i Matt. 5 om otrohet kvarstår alltså.