Tagg: kyrka och samhälle

Principer i kyrka och samhälle

På denna blogg lägger jag mig inte i partipolitiken. Präster ska förkunna Guds Ord, det är deras uppdrag. Präster bör inte ta ställning offentligt i partipolitiska frågor, utan bör vara måna om att vara opartiska, så att de inte skymmer sikten för kristendomen.  Präster ska särskilt uppträda så att alla människor kan ha förtroende för dem, både inom och utom församlingen. Ibland händer det dock att partipolitiska frågor berör sådant som Bibeln undervisar om. Det är då prästens uppgift att klarlägga Bibelns lära, oavsett att det är en politisk fråga.

Enskilda kristna däremot kan/bör mycket väl engagera sig politiskt på olika sätt och arbeta för ett politiskt parti och samhällets väl. Detta kan förvisso vara problematiskt i praktiken, eftersom de flesta partiprogram innehåller sådant som strider mot Guds Ord (exempelvis rätt till abort). Men varken de som röstar på ett parti eller de som också är medlemmar förbinder sig därigenom att tycka precis som det står i partiprogrammet i alla delar. Ett politiskt parti är ett slags paraply, som inom sig har en viss frihet för individen. Här får var och en göra sin egen bedömning om engagemanget i ett parti bidrar till ett bättre samhälle.

Det som kan göra det svårt för kristna att engagera sig politiskt – mänskligt sett – är att politik är taktik och kompromissande. Kompromisslösa, principfasta människor kommer mycket sällan någonstans inom politiken. Här behövs alltså olika sätt att agera. När det gäller Guds Ord kan en kristen inte göra några som helst kompromisser. Inga eftergifter alls kan göras när det gäller läran. I kyrkan ska bara det som stämmer med Bibeln förkunnas och tros. Men samhället ska inte styras med hjälp av Guds Ord. I samhället ska den naturliga lagen och förnuftet råda. Och utifrån förnuftet kan faktiskt en kompromiss vara mycket bra. Så det gäller att inte blanda ihop dessa två sätt att tänka och handla. Tyvärr ser vi i allmänhet hur sekulärt (jordiskt, samhälleligt) tänkande brer ut sig inom den yttre kyrkan även när det gäller Guds Ords sanning.

I församlingens gemenskap ska inga icke-kristna människor tolereras. Driv ut ifrån er den som är ond! skriver S.t Paulus (1 Kor. 5:13). De som försvarar syndiga gärningar eller obiblisk lära får inte vara medlemmar i församlingen. (De är naturligtvis välkomna att besöka våra gudstjänster etc.) I världen kommer det däremot alltid finnas icke-kristna människor, vi kristna helt enkelt får samsas med dem. S:t Paulus skriver på samma ställe: I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen.

 

Olika mått i kyrka och samhälle?

Jag har fått en fråga apropå förra bloggposten om skilsmässa: Kan verkligen en kristen medverka till att vi i samhället tolererar sådant som vi inte tolererar i församlingen? Har ett sådant tillvägagångssätt tillåtits förr? Jag skrev:

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det.

Martin Chemnitz tar upp denna fråga i sin Examen concilii Tridentini (Utvärdering av konciliet i Trient). På så vis vet vi både hur frågan hanterades i den gamla kyrkan och under reformationstiden. Han skriver:

Det finns, som man brukar säga, en lag för främlingen, och en annan för medborgaren, och den världsliga rättsskipningen är en sak, och samvetets domstol en annan.

Ty Theodosius och Valentinianus, kristna kejsare, utfärdade under mycket lärda och vaksamma biskopars, t.ex. Ambrosius, tid en föreskrift om skilsmässa, där de tillåter fler orsaker till skilsmässa, sådana som grymhet, trolldom, sammansvärjning mot den andre makens liv etc. För samhällets regler måste vara så avpassade att inte bara de goda och de som bättrar sig kan regeras med sitt goda samvete som rättesnöre, utan så att också de ondskefulla, de oböjliga och hårdnackade, som inte låter sig styras av befogade förmaningar, kan tyglas och hållas under kontroll, så att de inte förstör de övrigas lugn och ro. Och eftersom det inte är möjligt att med hjälp av samhällets lagar skydda sig mot allt som inte stämmer med den exakta rättvisan, så sätter man, när två olyckor hotar, upp begränsningar för att den mindre av de två skall föredras – detta så långt som den goda ordningen i samhället kan bevaras och överhetens svärd kan hålla tillbaka de onda och motspänstiga. Så när Gud grundade staten Israel, utfärdade han själv föreskrifter för äktenskapets stånd. Men eftersom många för sina hårda hjärtans skull inte ville underkasta sig den normen, gjorde Mose, som statlig lagstiftare, en förordning om sättet och gränserna för skilsmässa, för att inte den husliga friden helt skulle rubbas och förstöras.

Likväl säger läran alltid till samvetet: ”I begynnelsen var det inte så” och ”Vad nu Gud har fogat samman, det får människan inte skilja åt.” På liknande sätt var Ambrosius, som undervisade samvetena om skilsmässa i enlighet med Kristi lära, inte okunnig om den världsliga föreskrift som hans kejsare Theodosius utfärdat. Men han fördömde den inte just därför att den utfärdats i nämnda samhälleliga syfte. Ändå lärde han inte att gudfruktiga människor inför samvetets domstol kunde och skulle begära skilsmässa av sådana skäl, vilket man kan se förträffligt av vad han skriver om Luk. 16:18: ”Var och en som skiljer sig från sin fru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” ”Hör” säger han, ”Herrens lag, som också de som skriver lagarna lyder.” Och vidare: ”Så du skiljer dig från din fru som vore det rätt, utan att hon gjort sig skyldig till någon överträdelse, och du tror att du har frihet att göra detta eftersom mänsklig lag inte förbjuder det; men det gör den gudomliga lagen.”