Kort utläggning av de sju bönepunkterna i Herrens bön
av kyrkoherde Staffan Bergman.
1. Fader vår, som är i himmelen. Må ditt namn hållas heligt.
Herrens bön inleds med ett tröstrikt och uppmuntrande anrop. Vi vänder oss till den ende sanne Guden, den allsmäktige Fadern som råder över himmel och jord. Ordföljden ”Fader vår” (grek. Pater hemån, lat. Pater noster) lägger betoningen på ”vår” och uttrycker Guds barns glada förvissning om att de tillhör Gud, som likt en god far hör deras böner. Han är Fader som vår skapare, men också och i synnerhet som vår återlösare. Ty han har sänt oss sin Son, som har tagit bort våra synder och öppnat vägen till honom som Fadern. Genom dopet och tron är vi Guds barn. Vi har fått barnaskapets Ande, som ropar ”Abba! Fader!” (Rom. 8:15).
Vi ber i den första bönen, att Guds namn må hållas heligt. Se då framför dig en uppslagen Bibel som det strålar om. Det är den heliga Skrift, Guds Ord, ingivet av den Helige Ande. I den har Gud en rad namn, som ger uttryck för olika sidor av hans väsen, t.ex. Fadern, Herren, den Allsmäktige. Men i vid mening är hela Bibeln ”Guds namn”. Allt som säger oss något om vem Gud är hör till hans namn. I sitt ord uppenbarar Gud själv för oss sitt väsen, sitt fadershjärta och sin goda vilja med oss. Utan Ordet känner vi honom inte rätt. Vi ber därför i denna bön, att vi alltid skall få ha Guds Ord rent och klart ibland oss, och att vi skall få nåd att älska, bruka och hålla fast vid det med den allra största vördnad. Att hålla Ordet heligt är att hålla Gud själv helig.
2. Må ditt rike komma,
Se framför dig bilden av en tronsal, där den ljusomstrålade Kristus sitter på tronen. Vi ber i den andra bönepunkten, att riket skall komma till oss. Guds rike är det nådens rike, där Jesus ensam är konung. Men det är här i tiden inget synligt, jordisk rike, utan ett andligt rike i de kristnas inre. Jesus säger: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen… Ty se, Guds rike är mitt ibland er (eller invärtes i er)” (Luk. 17:20, 21).
Guds rike kommer på två sätt. Först kommer det till oss fördolt genom Ordet och sakramenten. Riket finns, där dessa finns, ty Jesus har själv instiftat dessa medel för att upprätta och uppehålla sitt rike som ett nådens rike för fattiga syndare. Vi ber i denna bön, att riket skall komma till oss, dvs. att Gud genom sin Ande skall skänka oss tro på evangelium och låta rikets konung alltid bo i våra hjärtan, så att vi styrs och regeras av honom. Vi ber också i denna bön att han på samma sätt också skall komma till andra, så att hans rike utvidgas mer och mer.
Det andra sättet som riket kommer på, är det som sker på den yttersta dagen. Då bryter det fördolda nåderiket fram i strålande ljus, i uppståndelse, fulländning och härlighet. Den lidande, kämpande kyrkan förvandlas till den triumferande. Det ser Guds barn fram emot och ber därför att Konungen snart skall komma på himmelens skyar och hämta hem sin brud.
3. … och din vilja ske på jorden, så som den sker i himmelen.
Se framför dig bilden av Jesus på knä i Getsemane. Han ber inför sitt svåra lidande på korset: ”Inte som jag vill utan som du vill” (Matt. 26:39). Han ville att Guds goda vilja skulle ske inte bara i himmelen, utan också på jorden, och inte bara för sin egen skull, utan framför allt för vår skull. För vår salighet var han, den helige och rene, beredd att offra allt, lida och dö som en syndare och utstå sådant som var förnedrande, vidrigt och främmande för honom.
I den tredje bönepunkten ber vi med vår Frälsare Jesus för ögonen om nåd och kraft att leva som rikets barn i lydnad för Guds bud. Det kan inte ske utan att vår egen syndiga vilja bryts och vi säger nej till djävulens och världens onda gärningar. Änglarna i himmelen gör Guds vilja med stor kärlek och lydnad. Aldrig faller det dem in att göra något annat. Så vill Gud att hans vilja skall ske också bland oss. I denna bön ber vi således om helgelse, om nåd och kraft att göra gott här på jorden.
4. Giv oss i dag vårt dagliga bröd.
Se framför dig bilden av ett stort förråd, fyllt från golv till tak av mat, dryck, kläder och allt som vi behöver för att kunna leva här på jorden. På ett bord står, bland många andra korgar, också en korg med ditt namn på. Den innehåller en dags livsförnödenheter. Varje dag blir korgarna fyllda – ibland med mer, ibland med mindre, men alltid så att vi klarar oss.
Det grekiska ord som här återges med ”dagligt bröd” kan också översättas med ”bröd för dagen som kommer”. Men låt oss inte krångla till det onödan. Ty vad Jesus i denna bön i all enkelhet vill lära oss är att vi förtröstansfullt skall bedja, inte om rikedom och överflöd, utan om vad vi dag för dag behöver för att leva vår tid på jorden. Bönen utesluter inte vårt eget arbete, ty det står ”att den som inte vill arbeta inte heller skall äta” (2 Tess. 3:10). Att bedja om vårt dagliga bröd ger oss en nyttig påminnelse om att det sinnrika och komplicerade samspelet av en rad viktiga förutsättningar på jorden – det som gör att vi kan leva – ytterst uppehålls av Gud, och att det är han som skall tackas för allt gott vi dagligen får.
5. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga.
Se framför dig en bild av en man som håller ett hårt struptag på en annan person. Mannen är den obarmhärtige tjänaren i liknelsen i Matt. 18:23-35. Han utkräver en skuld, en futtig struntsumma, av sin medtjänare. Det som är särskilt upprörande, är att denne man strax innan fått en egen, svindlande stor skuld på tio tusen talenter efterskänkt av sin barmhärtige arbetsgivare.
Denna liknelse lär oss innebörden i den femte bönepunkten. Vi, som har fått så mycket förlåtet och blivit befriade från hela vår syndaskuld av Jesus, måste också vara beredda att förlåta vår broder. Gör vi inte det, utan hyser ett hårt och oförsonligt hjärta, så tar Gud tillbaka sin förlåtelse. Detta är en allvarlig bön, som varnar oss för att synda på nåden. Vilka skäl vi än har att inte vilja förlåta andra människor, så skulle Gud kunna anföra samma skäl – och många fler – att inte förlåta oss.
Denna bön säger inte att Gud förlåter som vi gör, utan att vi skall förlåta som Gud gör. ”Liksom vi förlåter” är en följd, en självklar konsekvens av tron på Guds förlåtelse. Men vårt syndiga, hämndlystna hjärta blossar lätt upp igen. Vi behöver därför ofta bedja denna bön om förlåtelse för egen del och om nåd och kraft att förlåta andra
6. Och inled oss inte i frestelse,
Se framför dig en ringlande orm, som med hypnotisk blick målmedvetet närmar sig sitt byte. Den släpper det inte ett ögonblick ur sikte. Det är Frestaren, den gamle ormen, som listigt lurar på oss för att få oss på fall. Hans yttersta mål är alltid att locka oss bort från Kristus och nådens rike och därmed bort från Gud.
I denna bönepunkt lär vi oss, att det är högst av nöden att i frestelsens stund genast ropa till Gud, som är starkare än ormen. När vi ber att Gud inte skall inleda oss i frestelse, betyder det inte att Gud frestar oss. Han kan aldrig fresta till något ont. ”Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon”, står det i Jak. 1:13. Frestelsen kommer från våra egna, onda begär och ytterst från djävulen. Vad vi här ber om, är att Gud inte skall överge oss i frestelsens stund, utan ge oss kraft att stå emot och vinna seger. Sådan bön vill Gud gärna höra.
Den nya bibelöversättningen (Bibel 2000) leder här tankarna helt fel, när den säger: ”utsätt oss inte för prövning.” Bibeln lär oss tvärtom, att Gud låter sina barn genomgå prövningar, inte för att få dem på fall och ta deras tro ifrån dem, utan för att fostra dem, öva dem och göra dem starka i tron. ”Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar”, läser vi i Jak.1:2. Frestelsen har ett ont syfte, prövningen alltid ett gott. Frestelsens fara undanber vi oss i Fader vår, men inte Guds faderliga fostran.
7. Utan fräls oss ifrån det onda. Ty ditt är riket och makten och härligheten i evighet.
Se framför dig en väg som slingrar sig fram djupt nere i dalar, in i mörka skogar och uppför branta bergssidor. Vägen kantas av många faror. Den går genom en värld, där vi ser utslag av alla sorters olyckor och katastrofer och av synder och hemskheter, som ormen från förra bönepunkten får människor att göra.
Vägen leder till sist in i en strålande stad, det himmelska Jerusalem. Under vandringen undrar vi ibland, om vi skall klara oss genom tåredalens alla frestelser och faror, stormar och strider och hålla oss kvar på vägen, tills vi når målet. Men det skall vi helt visst göra, om vi följer honom, som är ”vägen, sanningen och livet” (Joh. 14:6) och ropar: Rädda oss från det onda – från allt det som kommer från den Onde! Den sista bönen i Fader vår är en bön om den slutliga och totala befrielsen från all den samlade ondskan i världen. Det är en bön full av längtan, som möts av Guds åstundan att få oss välbehållna hem. Lovprisningen, som avslutar Fader vår, saknas i de äldsta och säkraste handskrifterna och är sannolikt ett senare tillägg, hämtad från urkyrkans gudstjänstliturgi. Men lovprisningen, där den grekiska texten låter ordet ”ditt” vara framhävt, är i högsta grad biblisk: ”Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och styrkan tillhör vår Gud i evigheternas evighet, amen” (Upp. 7:12).
Amen
Till alla bönepunkter i Fader vår, mönsterbönen för all kristen bön, säger vi till sist vårt ”Amen”. Det är ett ord som bekräftar att något är absolut sant och tillförlitligt. Som avslutning på bön betyder det, som Luther säger i Lilla katekesen: ”Ja, ja, det skall så ske.” På ett annat ställe säger han: ”Amen är ett ord, som tillhör den orubbliga tron, som inte ber ut i det ovissa, utan vet att Gud inte ljuger, eftersom han lovat att höra oss.”
(Ur Lutheranen 2/2000)
