Om jurisdiktion i äktenskapsfrågor

Vi använder kanske inte ordet ”jurisdiktion” så ofta. Det betyder ”befogenhet att utöva rättskipning och att döma”. Är äktenskap en kyrklig fråga, eller ska den enbart hanteras av de civila myndigheterna, staten? För som vi sagt, hör äktenskapet till skapelsen. Det finns i alla samhällen, och även om äktenskap förrättas borgerligt eller inom någon annan religion är det ett giltigt äktenskap, makarna blir även då sammanfogade av Gud. Gud verkar i skapelsen. Han gör så att säden växer på åkern också, även om bonden är buddist.
Man brukar säga att det inte finns någon specifik kristen moral. Och det är sant. Du ska hedra din far och din mor, du ska inte dräpa, du ska inte begå äktenskapsbrott, det gäller lika för kristna och icke-kristna. Men, just i frågan om äktenskap har vi ett litet undantag. Vi har redan berört det. I samhället får vi tolerera skilsmässa och omgifte även av skäl som inte Bibeln medger. Även kristna makthavare kan utan att synda stifta sådana lagar, för människornas ”hjärtans hårdhets skull”. Men i församlingen har vi alltså högre krav. Guds Ord är vår norm. Därför är det så, att den civilrättsliga saken, det juridiska ingåendet av äktenskap och den eventuella skilsmässan hanteras enligt statens regler, så klart, men det räcker inte. Kyrkan kan inte lämna över allt på staten just när det gäller äktenskap, utan kyrkan behåller sin jurisdiktion. Äktenskapsfrågor är kyrkliga ärenden, de ska bedömas utifrån Guds Ord. Alla som vill gifta sig eller skilja sig och funderar på det, ska därför tala med prästen först, innan man gör något eller bestämmer något.

Om korstecken

Hur ska vi se på korstecken? Med korstecken menar jag här att man rör handen så att man tecknar ett kors, antingen på sig själv eller att prästen gör det över någon annan, som när någon döps eller vid den avslutande välsignelsen i högmässan. Vi kan börja med att konstatera att korstecken är omnämnda från fornkyrkans tid, och att de är självklara inslag i de östligt ortodoxa kyrkornas gudstjänst liksom i den romersk katolska kyrkans.

Men är korstecken inte ett slags vidskeplighet? Om man tror att korstecknet är en slags besvärjelse som verkar genom en mystisk inneboende kraft som aktiveras genom själva utförandet, så är det vidskepelse. Men så ska vi inte tänka. Vi ska se på korstecken som en bekännelse och bön. Det är en bekännelse till Kristus, trons hövding och fullkomnare, till Kristus som är trons centrum. Korsets tecken är en synlig bekännelse att jag är en syndare i behov av den förlåtelse som Jesus vann för mig på korset och en bön att hans kraft och denna förlåtelse ska bo i mitt hjärta. Korset är centrum i den kristna tron, som sankt Paulus skriver: Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.

Fast nog är de väl i alla fall onödiga kanske någon tycker. Ja, så kan man se det. Men med det synsättet så är det mycket som man lika gärna kunde ta bort. Då kunde man ta bort alla kristna symboler och all utsmyckning, som prästens mässkläder och altarljusen till exempel. Och man kunde läsa psalmerna i stället för att sjunga dem.

Javisst kunde man ha det så. Men denna tanke att man ska skala bort så mycket som möjligt för att bara ha en mera renodlat intellektuell gudstjänst har inget stöd i Bibeln. Tvärtom vet vi att judarna sjöng och spelade instrument vid gudstjänsten i synagogan och i templet, och i det Gamla förbundet hade prästerna en rikt utsmyckad prästdräkt. Gud är inte en idé, en teoretisk modell med ett visst innehåll som vi kan hålla för sann, utan Gud är skapelsens Herre som vi får tillhöra och tillbedja med hela vårt hjärta, vår hjärna och hela vår varelse. Därför  när vi tillber Gud ska vi använda även kroppen. Som psalmisten säger: Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud. (Ps. 84:3) Och tänk på hur de vise männen bar fram rökelse och myrra till Kristus.

De lutherska reformatorerna hade ingen önskan att bryta med den liturgiska traditionen. Melanchton skriver i Augsburgska bekännelsen: Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttagas även utom att det på några ställen jämte de latinska sångerna förekommer tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. (SKB s. 70) Naturligtvis tog lutheranerna bort det som strider mot Guds Ord, främst mässoffret och förvarandet av konsekrerade oblater i en så kallad monstrans, men den lutherska principen är att behålla den traditionella gudstjänsten. Det som skulle bort nämnde man uttryckligen i bekännelsedokumenten, det andra hade man inga invändningar emot.

Luther rekommenderade att man inleder och avslutar dagen med korstecknet: På morgonen, när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.  (SKB s. 373) Morgon- och aftonbönen avslutas med bön om änglarnas beskydd: Din helige ängel vare med mig, så att den onde fienden inte får någon makt över mig.

De reformerta däremot ville bryta rejält med den traditionella kyrkan. Man rensade bort krucifix och helgonbilder och annat som man menade strider mot Guds bud.

De lutherska reformatorerna stod emot de reformertas krav. Man firade gudstjänst stort sett som förut. Det som så småningom gjorde att den lutherska gudstjänsten utarmades var rationalismen (förnuftstron) som var mycket stark under artonhundratalet och också in på nittonhundratalet. Man ville rensa bort allt som man ansåg vara romerskt-katolskt. Följden blev att man inte firade nattvard så ofta, ibland bara en gång om året, man använde inte ljus på altaret, bikten kom ur bruk, man redigerade Luthers lilla katekes så att korstecknet togs bort (När du stiger upp på morgonen, skall du knäppa dina händer och säga). Och bönen om änglarnas beskydd togs bort eller ändrades så att man blev av med dem, för änglar strider ju mot den vetenskapliga, rationella världsbilden. I stället bad man Din faderliga vård vare mitt beskydd.

Efter att rationalismen försvagats under nittonhundratalet, har den lutherska kyrkan glädjande nog återupptäckt  mycket av den traditionella gudstjänsten. Man kan givetvis ha fler eller färre av de gamla gudstjänstbruken, men det är naturligt att den lutherska gudstjänsten mer liknar den romersk-katolska gudstjänsten än den liknar den reformerta, till exempel beträffande korstecknet.

Om omgifte

Jag fortsätter att i anknytning till Martin Chemnitz verk jämföra den romersk-katolska kyrkans lära och den lutherska. Nu har vi kommit fram till frågan om omgifte. Får en kristen gifta om sig? Det tridentinska konciliet säger:

Om någon säger att kyrkan tagit miste när den lärt och lär (i enlighet med evangeliernas och apostlarnas undervisning)

– att äktenskapets band inte kan upplösas på grund av den andra partens äktenskapsbrott,

– att ingen av parterna, inte ens den oskyldiga, som inte varit orsak till äktenskapsbrott, kan ingå ett annat äktenskap så länge den andra parten lever,

– att den man som skilt sig från en äktenskapsbryterska och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, liksom även den kvinna som gifter sig med en annan efter att ha skilt sig från en äktenskapsbrytare,

vare han fördömd.

Nu blir skillnaden mot romersk-katolska kyrkan verkligen tydlig.
A/ De romerska säger ”äktenskapet kan inte upplösas” men lutheranerna säger ”äktenskapet ska inte upplösas”.  Och frågan är enkelt avgjord, eftersom Kristus säger just det: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. I grekiskan används en imperativ, en befallning. Lös inte upp! Det är inte ett konstaterande av att det inte går.
Att äktenskap kan upplösas blir också slutsatsen när vi tittar på Bibeln i övrigt. Så står det i 5 Mos. 24: Om en man gifter sig med en kvinna och han sedan inte vill veta av henne, […] och han skriver ett skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, och hon lämnar hans hus och går och blir en annans hustru, och då ser vi ju direkt att äktenskapsbandet upplöstes genom skilsmässan, eftersom hon kunde bli en annans hustru.
Och i 3 Mos. 21:7 och Hes. 44:22 finns en specialregel för präster, de förbjuds att gifta sig med frånskilda (vilket alltså annars var tillåtet, för dem som inte var präster).  Så det är tydligt vad en skilsmässa innebär: de äktenskapliga banden upplöses, så att makarna inte längre är bundna till varandra. De kan gifta sig igen. Detta är den klara och tydliga definitionen av skilsmässa i GT, och fariseernas fråga till Jesus ska förstås utifrån detta.

B/ Att då förbjuda även den oskyldiga parten att gifta om sig är hemskt, och kan vara rent själamördande. Sankt Paulus skriver ju: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. (1 Kor. 7:9) Hade inte ens den oskyldiga parten fått gifta om sig, hade det ju i så fall varit bättre att Kristus inte medgivit skilsmässa vid otrohet.

C/ Två uttalanden av Paulus brukar anföras som invändning här. Till romarna skrev han: Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru. (Rom. 7:2f.)

Detta ställe beskriver ju huvudregeln (äktenskapet får inte upplösas), det tar inte upp undantaget (skilsmässa är möjlig vid otrohet). Paulus talar om äktenskapet i allmänhet, och säger att man i äktenskapet är bunden tills maken eller makan dör.

Det andra stället hos Paulus är detta:
En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru. (1 Kor. 7:10f.)

Detta åberopar de romerska som stöd för att man inte ens vid skilsmässa orsakad av otrohet kan gifta om sig utan att synda. Men Paulus talar inte om undantaget, utan om huvudregeln. Det Paulus säger är, att om någon på något vis skulle bli skild utan legitimt skäl (det vill säga inte på grund av otrohet) så får han/hon inte gifta om sig, utan ska i så fall gå tillbaka till sitt förra äktenskap eller förbli ogift.

Att det här inte handlar om ”otrohetsfallet” visas också tydligt genom uppmaningen att försona sig med sin man. För det är den som gjort något felaktigt som behöver försoning, det ser vi ju av hur Jesus säger: Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. (Matt. 5:23f.) Den som begått något orätt ska försona sig med den oskyldige.
Om det här stället hade varit ett stöd för den romerska uppfattningen, då hade det blivit så här:

En hustru får inte skilja sig från sin man [som varit otrogen] – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man

och då ser vi ju att den tolkningen inte stämmer, för den oskyldiga parten, som inte varit otrogen, är ju inte den som ska försona sig. Detta ställe hos Paulus betyder inte att en kristen inte får skilja sig från sin otrogne make, utan att den som på något sätt blivit felaktigt skild inte får gifta om sig, utan ska förbli ogift eller försona sig med sin förre make/förra maka. Undantaget som Kristus anger i Matt. 5 om otrohet kvarstår alltså.

Olika mått i kyrka och samhälle?

Jag har fått en fråga apropå förra bloggposten om skilsmässa: Kan verkligen en kristen medverka till att vi i samhället tolererar sådant som vi inte tolererar i församlingen? Har ett sådant tillvägagångssätt tillåtits förr? Jag skrev:

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det.

Martin Chemnitz tar upp denna fråga i sin Examen concilii Tridentini (Utvärdering av konciliet i Trient). På så vis vet vi både hur frågan hanterades i den gamla kyrkan och under reformationstiden. Han skriver:

Det finns, som man brukar säga, en lag för främlingen, och en annan för medborgaren, och den världsliga rättsskipningen är en sak, och samvetets domstol en annan.

Ty Theodosius och Valentinianus, kristna kejsare, utfärdade under mycket lärda och vaksamma biskopars, t.ex. Ambrosius, tid en föreskrift om skilsmässa, där de tillåter fler orsaker till skilsmässa, sådana som grymhet, trolldom, sammansvärjning mot den andre makens liv etc. För samhällets regler måste vara så avpassade att inte bara de goda och de som bättrar sig kan regeras med sitt goda samvete som rättesnöre, utan så att också de ondskefulla, de oböjliga och hårdnackade, som inte låter sig styras av befogade förmaningar, kan tyglas och hållas under kontroll, så att de inte förstör de övrigas lugn och ro. Och eftersom det inte är möjligt att med hjälp av samhällets lagar skydda sig mot allt som inte stämmer med den exakta rättvisan, så sätter man, när två olyckor hotar, upp begränsningar för att den mindre av de två skall föredras – detta så långt som den goda ordningen i samhället kan bevaras och överhetens svärd kan hålla tillbaka de onda och motspänstiga. Så när Gud grundade staten Israel, utfärdade han själv föreskrifter för äktenskapets stånd. Men eftersom många för sina hårda hjärtans skull inte ville underkasta sig den normen, gjorde Mose, som statlig lagstiftare, en förordning om sättet och gränserna för skilsmässa, för att inte den husliga friden helt skulle rubbas och förstöras.

Likväl säger läran alltid till samvetet: ”I begynnelsen var det inte så” och ”Vad nu Gud har fogat samman, det får människan inte skilja åt.” På liknande sätt var Ambrosius, som undervisade samvetena om skilsmässa i enlighet med Kristi lära, inte okunnig om den världsliga föreskrift som hans kejsare Theodosius utfärdat. Men han fördömde den inte just därför att den utfärdats i nämnda samhälleliga syfte. Ändå lärde han inte att gudfruktiga människor inför samvetets domstol kunde och skulle begära skilsmässa av sådana skäl, vilket man kan se förträffligt av vad han skriver om Luk. 16:18: ”Var och en som skiljer sig från sin fru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” ”Hör” säger han, ”Herrens lag, som också de som skriver lagarna lyder.” Och vidare: ”Så du skiljer dig från din fru som vore det rätt, utan att hon gjort sig skyldig till någon överträdelse, och du tror att du har frihet att göra detta eftersom mänsklig lag inte förbjuder det; men det gör den gudomliga lagen.”

Om skilsmässa (mot RKK)

Den romersk-katolska kyrkan lär att äktenskapets band aldrig under några omständigheter kan upplösas. Det är omöjligt, det går helt enkelt inte. Så menar de. Där håller vi lutheraner inte med dem. Däremot håller vi med dem om, att det i vissa fall kan konstateras att äktenskap är ogiltiga. Det finns så kallade äktenskapshinder. Till exempel kan det visa sig att en person redan var gift, för i så fall kan han ju inte gifta sig, eller att äktenskapslöftet avgavs under tvång och därför inte är giltigt. Dit hör till exempel barnäktenskap, där personer tvingats gifta sig innan de var stora nog att fatta egna beslut.

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det. (Kristna kan inte försvara vad som helst i samhället. Men i politik måste man ofta kompromissa för att lyckas få igenom något.)

Som Jesus sade när en man ville komma med en arvstvist till honom: Vem har satt mig till skiljedomare mellan er? (Luk. 12:14)

Sedan vi nu klargjort att vi måste behandla äktenskapshinder för sig, kommer vi fram till frågan om skilsmässa. Låt oss läsa hela textavsnittet där Jesus utförligast tar upp den:
Några fariseer kom fram till honom och ville snärja honom och sade: ”Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.” De sade till honom: ”Varför har då Mose befallt att mannen skall ge hustrun ett skilsmässobrev och skicka bort henne?” Han svarade: ”Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:3ff.)

Jesus sade till fariseerna: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. Detta är ett klart bud. Och liksom alla Guds bud ska vi ta det på stort allvar. Likväl kan vi konstatera att Jesus inte förbjuder alla skilsmässor, utan vid otrohet är det möjligt att skilja sig utan att synda.

Detta tillfälle (eller ett liknande) finns även återberättat hos Markus, i det tionde kapitlet. Där står det: ”Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt.” När de hade kommit hem igen frågade lärjungarna honom om detta. Han svarade dem: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.  Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott.”   (Mark. 10:9ff.)

Här ser vi att undantaget inte nämns. Markus återger endast huvudregeln.  Och det är likadant hos Lukas (16:18). Hur ska vi se på det? Ja, dels är det ju så att evangelisterna ofta när de återger en viss händelse har med olika detaljer. Det är inget konstigt. De är självständiga författare, och då blir det så. Vanligtvis rör det detaljer som inte har direkt innehållslig betydelse, men här har det ju ett klart innehåll. Jag tänker att vi om det här ska förstå det som så att säga hur ogärna Jesus medger skilsmässa. Även om en kristen vid otrohet kan skilja sig utan att synda, ska detta inte ske lättvindigt. En kristen ska inte vara snabb till det. Skilsmässa bör undvikas om möjligt. Bättring och försoning är att föredra.

Äktenskapet kan också upphöra på ett annat sätt, om den ena parten överger den andra. Paulus talar om det i 1 Kor. 7:12-15:
Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. […] Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav.
Så ser vi att det inte är grund för skilsmässa att man har olika tro. Paulus säger klart och tydligt, att om den som inte tror vill vara kvar i äktenskapet, så får den kristne inte upplösa det. Och inte heller ska en kristen i ett sådant fall försöka provocera fram en skilsmässa genom att göra sig omöjlig för den otroende parten. Men om den otroende parten vill skiljas, så ska den kristna parten låta det ske. Motvilligt, men ändå.

De romerska katolikerna har anklagat lutheranerna för att ta det lättvindigt med äktenskapet, eftersom vi medger skilsmässa i vissa fall. Det är sant att vi medger skilsmässa under vissa omständigheter, men vi tar inte lätt på dessa frågor.

Är äktenskapet ett sakrament?

Vid tiden för reformationen fanns vissa stridsfrågor om äktenskapet, särskilt gentemot romersk-katolska kyrkan. Den store teologen Martin Chemnitz har i sitt omfattande arbete Examen concilii tridentini granskat det tridentinska konciliet, vilket ägde rum 1545-1563. I granskningen av äktenskapet är den första punkt han granskar frågan om huruvida äktenskapet är ett sakrament.

I det tridentinska konciliet fastslogs:

Om någon säger att äktenskapet inte är ett av de sju sanna och riktiga sakramenten som ingår i den evangeliska lagen som Herren Kristus instiftat, utan att det har införts i kyrkan av människor och att det inte förmedlar nåd, vare han fördömd.

Chemnitz framhåller att äktenskapet inte instiftats av Kristus, utan att Gud gjorde det vid skapelsen. Han upprepade det också efter floden: Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden.” (1 Mos. 9:1) Och Kristus har inte gjort något nytt eller annat av äktenskapet, utan tvärtom anslutit sig till och hänvisat till denna den första instiftelsen: Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? Kristus godkände det ursprungliga äktenskapet och sade: Vad Gud har sammanfogat…

Bekännelsen säger:

Men om äktenskapet fördenskull skulle kallas ett sakrament, emedan det är förordnat av Gud, så kunde även andra stånd och ämbeten, som är förordnade av Gud, kallas sakrament, t.ex. den världsliga överheten. (Ap. XIII:15, SKB s. 223)

Vi anser det inte heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räknar [antalet sakrament] på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. (Ap. XIII:2, SKB s. 222)

Varför håller då den romerska kyrkan så hårt på att äktenskapet är ett sakrament? Ett skäl verkar vara den latinska översättningen Versio vulgata, med mycket hög status i den romerska kyrkan. Vi läser i Efesierbrevet: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen. (Ef. 5:31f.) I grekiskan står det μυστήριον  (mystärion), och det betyder ”hemlighet, mysterium”, men i Vulgata står det Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Detta sakrament är stort – jag talar i Kristus och i församlingen.  (sacramentum hoc magnum est ego autem dico in Christo et in ecclesia)

Vanligtvis översätter Vulgata μυστήριον (mystärion) med mysterium, men i ungefär en tredjedel av de tjugofem gånger det förekommer i NT översätter de med sacramentum. Att Guds mysterier kallas sakrament går bra, för sakramenten dop, nattvard och avlösning är verkligen mysterier, det vill säga för förnuftet, men det som är mysteriet i Ef. 5:31f. är inte själva äktenskapet, utan hur äktenskapet är en bild av relationen mellan Kristus och församlingen. Detta har dock Vulgata missat, där översätts Jag talar i Kristus och i församlingen, men nyare katolska bibelutgåvor – som till exempel New American Bible, revised edition eller New Revised Standard Version Bible: Anglicised Catholic Edition – översätter inte så.

  Vulgata
Matt. 13:11, Mark 4:11, Luk. 8:10, Rom. 11:25, 16:25, 1 Kor. 2:7, 4:1, 13:2, 14:2, 15:51, Ef. 6:19, Kol. 1:26, 2:2, 4:3, 2 Tess. 2:7, 1 Tim. 3:9, Upp. 10:7, 17:5 mysterium
Ef. 1:9, 3:3, 3:9, 5:32, Kol 1:27, 1 Tim. 3:16, Upp. 1:20, 17:7 sacramentum

Samexistens eller inte?

På sin blogg skriver prästen Dag Sandahl inför kyrkovalet i Svenska Kyrkan. Själv företräder han nomineringsgruppen Frimodig Kyrka, och inför det stundande kyrkovalet försvarar  han sin grupp och angriper andra. Naturligtvis, det är ju som det ska.

I denna post ska jag kommentera gårdagens bloggpost hos Bloggardag: Ruiners skönhetsvärde. Det han gör där, är att han angriper gruppen ÖKA (Öppen kyrka för alla). Han angriper vad man ibland kallar ”nyspråk”, nämligen att man omdefinierar ett ord och i själva verket menar något annat. För ÖKA vill i själva verket inte ha en kyrka där alla ryms, utan gruppen har tillkommit för att Svenska Kyrkan ska vara (mer) öppen för somliga, men inte för andra. Om ÖKA får bestämma ska till exempel sådana som Dag Sandahl inte tillåtas verka i Svenska Kyrkan, eftersom Sandahl bland annat menar att Bibeln inte medger till exempel kvinnliga präster och samkönade äktenskap. (Låt oss kalla Dag Sandahl och hans meningsfränder ”de konservativa”.)

Bloggardag har helt rätt i sin kritik av nyspråket hos ÖKA. Han har också i de enskilda sakfrågorna många gånger rätt i sin kritik av ÖKA. Däremot är hans position i allmänhet inom Svenska Kyrkan djupt problematisk. Samexistens eller inte? Det är frågan som Bloggardag borde ställa sig. Han behöver fundera vilket ben han vill stå på. Denna punkt har faktiskt ÖKA på sätt och vis förstått bättre än Bloggardag.

Vad menar då Bloggardag? Han försvarar de konservativas rätt (och plikt?) att verka i Svenska Kyrkan. Hur kan han motivera den? Antingen menar han att det alltid ska vara högt i tak i en kristen kyrka (att alla ska samsas), eller också vill han ge sig själv fördelar han inte vill ge andra. Ingen av dessa två stämmer med Bibeln.

1/ Att det ska vara högt i tak i en kristen kyrka.

Om Bloggardag menar detta, har han kommit på kant med Bibeln. För Bibeln menar att en kristen kyrka ska följa Jesu undervisning: När han [den gode herden, Jesus] har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst (Joh. 10:4f.) Detta är avgörande för fårens andliga hälsa, att de håller sig till sanningen: Om ni förblir i mitt [Jesu] ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria. (Joh. 8:31f.) 

Att hålla sig till Jesu ord är inget en kristen kan välja att göra eller att inte göra. Jesus har befallt sin kyrka att bevara hans sanning: Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er (Matt. 28:20). Evangeliet, budskapet från Jesus, frälser en människa och gör så att hon kommer till himmelen. Det är livsavgörande. Denna sanning är så dyrbar att lögnen, den falska läran som leder till fördärvet inte kan tolereras: Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Och inte bara det, den falska läran och de som försvarar den ska också skaffas bort ur kyrkan: Lite surdeg syrar hela degen … Driv ut ifrån er den som är ond! (1 Kor. 5:6, 13)

2/ Att ge sig själv fördelar man inte vill ge andra

Men kanske menar Bloggardag inte att det ska vara högt i tak i en kyrka, utan han menar att det här gäller att kämpa tills man blir så starka att man kan driva ut modernisterna? Det är ju ganska troligt att han menar så. För jag känner inte till någon enda kyrka som till exempel fastslagit att kvinnliga präster strider mot Bibeln men som ändå prästviger de kvinnor som så önskar och låter dem inneha prästtjänster (med motiveringen att det ska vara högt i tak i en kyrka).

Om det är så, då ger man sig själv rättigheter man inte tillerkänner andra. När ÖKA vill omöjliggöra för de konservativa att verka i Svenska Kyrkan, då kritiserar Bloggardag denna bristande tolerans, men om han själv haft möjlighet skulle han (i kyrkan) stoppat vigsel av samkönade par och vigning av kvinnor till präster.

Detta är inkonsekvent. Det går helt enkelt inte ihop. Jesus sade: Du skall älska din nästa som dig själv. Det man beviljar sig själv ska man också bevilja andra. Det är faktiskt intellektuellt ohederligt att kritisera ÖKA och andra för bristande tolerans om man själv skulle driva ut modernisterna om man bara kunde.

Ska då inte kristna vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor (Matt. 10:16)? Jovisst! Men detta är inte sagt om att tillhöra irrläriga kyrkor, utan om hur man ska förhålla sig i samhället: Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och i sina synagogor [d.v.s. inte i era, ni ska inte tillhöra dessa] skall de gissla er. Och det betyder inte att kristna ska föra kyrkokamp med konster eller ohederliga medel: Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete. (2 Kor. 4:2)


För den som vill läsa mer: Trons enhet

 

 

Om celibatet

Luther sammanfattar äktenskapet så här i stora katekesen:

Därför vill [Gud] också, att [äktenskapet] av oss hedras, anses och aktas såsom ett gudomligt, saligt stånd, emedan han har stiftat detsamma före alla andra stånd och fördenskull – såsom uppenbart är – skapat man och kvinna på olika vis, icke till okyskhet, utan för att de skulle hålla samman, vara fruktsamma, föda barn, försörja och uppfostra dem till Guds ära. (SK 207, SKB 420)

Luther har naturligtvis rätt: Gud vill att vi ska hedra äktenskapet såsom ett gudomligt stånd. Detta sade Luther i en situation där äktenskapet varit kraftigt nedvärderat i och med munkväsendet och alla kloster. De romerska katolikerna hade upphöjt celibatet på ett obibliskt sätt, och de hade genom detta upphöjande orsakat att många människor gått in i celibat trots att de inte klarade av det. Och eländet blev ännu större genom att de fåtts att avlägga löften för hela livet, vilket var obarmhärtigt. Sådana löften finns det ingenting om i Bibeln. Därför, mot denna bakgrund, anförde Luther inte lika ofta vad Skriften säger om celibatet, nämligen att det är bättre att vara ogift än gift. Om detta undervisar sankt Paulus i 1 Kor. 7: Det är visserligen bäst för en man att inte röra en kvinna. Men för att undvika otuktssynder skall varje man ha sin hustru och varje hustru sin man. [Denna mening missade katolikerna!] – – – Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. Men om de inte kan leva avhållsamt skall de gifta sig.

Vi ska inte glömma detta. Äktenskapet passar inte alla människor, och det betyder inte att det är något fel på dessa människor, tvärtom säger Skriften att det är bättre att vara ogift: Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. Den gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags.

Men celibatet upphöjdes tidigt på ett felaktigt sätt, redan i fornkyrkan hade man problem. En brokig rörelse var det som vi kallar gnosticismen, som i allmänhet lärde att materien, skapelsen var ond, och att frälsning består i att slippa ifrån kroppen. Så förbjöd den store gnostikern Markion äktenskap. I hans kyrka fanns bara ensamstående. Alla levde i celibat. Om man ville följa Jesus skulle man inte besudla sig med det jordiska. (Markion dog år 160. Ändå bestod hans samfund in på trehundratalet.)

Vad är äktenskapet?

Melanchton skriver i den Augsburgska bekännelsen mot att romerska katolska kyrkan förbjuder äktenskap för sina präster:

Gud bjuder oss att hålla äktenskapet i ära. I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, har lagarna omgivit det med stor ära.  (CA XXIII:19f., SKB s. 69)

Det är uppenbart att vårt samhälle i detta avseende inte hör hit, till de väl ordnade samhällena. När det gäller förståelse av vad äktenskap och familj är och borde vara, ska vi alltså inte förlita oss på den tid vi lever i. Vi behöver studera detta utifrån Guds Ord, så att vi kan få ledning, få något att följa och hålla oss till. För en kristen finns det ju inget högre än att leva i samklang med Guds vilja, så får andra människor säga vad de vill. Världen har aldrig velat följa Guds befallningar, men våra förfäder levde i ett kristet samhälle. Idag gör vi inte det. Det är därför extra viktigt att studera vad Guds Ord säger om dessa och även andra frågor om hur vi bör leva. Som sankt Paulus skriver till romarna: Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. (Rom. 12:2) Denna sinnets förnyelse sker genom att vi läser och hör Guds Ord.

Som första punkt vill jag slå fast:

Äktenskapet tillhör skapelsen, det är inte något specifikt kristet.

Äktenskapet är inte till bara för de kristna, vi finner det i alla kulturer och religioner. Likväl finner vi i Bibeln en hel del utsagor om äktenskapet. Det som Gud gett till alla människor, och som man överallt, i alla kulturer, fram till och med 1700-talet, och många gånger ännu längre, lyckats förstå endast med hjälp av förnuftet, det är särskilt klart och tydligt framställt i Bibeln. (Ironiskt nog visar det sig att upplysningen, som säger sig vila på förnuftet, i fråga om äktenskapet leder bort från förnuftet.) Låt oss så börja från början och höra hur det gick till när äktenskapet instiftades:

Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade:

”Denna är nu ben av mina ben
och kött av mitt kött.
Hon skall heta kvinna, [ishah]
ty av man [ish] har hon tagits.”

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:21ff.)

Så ser vi här hur Gud instiftade äktenskapet i begynnelsen. Det hör till skapelsen. Gud har gett det till alla människor, inte bara till judarna och de kristna. Så har äktenskapet också funnits, och finns, i alla samhällen, oberoende av religion. Symptomatiskt nog är det i den sekulariserade västvärlden som äktenskapet först tappat mark, för att också senare börjat upplösas innehållsmässigt. Jag säger ”symptomatiskt”, för det är rätt naturligt att anledningen till äktenskapets sönderfall är bristen på gudstro som har blivit allt större i vår del av världen, man har tappat tron på att det finns absoluta, objektiva normer för oss människor. Finns det ingen Gud, finns det inte heller något Rätt och Fel som står över oss människor, utan då kan vi leva som vi vill. På äktenskapets område har detta samband visat sig tydligt, ingen Gud – inga förpliktande normer.

Vad är då ett äktenskap? Jag följer missouriteologen A. L. Graebner och säger:

Äktenskapet är

  • ett livslångt förbund
    1. mellan en man och en kvinna
    2. instiftat och vidmakthållet genom makarnas samtycke
  • som är till för
    1. sexuellt umgänge,
    2. avlandet av barn
    3. makarnas ömsesidiga hjälp och bistånd
  • ett värn mot
    1. lössläppthet på det sexuella området och
    2. annan oordning genom att befrämja flit och sparsamhet, måttfullhet, ansvarstagande och oegennytta
  1. ett livslångt förbund

Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. (Rom. 7:2)

En hustru är bunden så länge hennes man lever. (1 Kor. 7:39)

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24)

Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. (Matt. 19:6)

  1. mellan en man och en kvinna

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24)

Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. (Rom. 7:2)

Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: ”Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött”? (Matt. 19:4f.)

En hustru är bunden så länge hennes man lever. (1 Kor. 7:39)

  1. instiftat och vidmakthållet genom makarnas samtycke

Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade:
”Denna är nu ben av mina ben
och kött av mitt kött.
Hon skall heta kvinna,
ty av man
 har hon tagits.” (1 Mos. 2:22f.)

De kallade till sig Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” [resa nu genast för att bli Isaks hustru] Hon svarade: ”Ja”. (1 Mos. 24:58)

Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom.[…] Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. (1 Kor. 7:12ff.)

  1. Ett förbund som är till för sexuellt umgänge

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24) (Matt. 19:5) (Ef. 5:31)

  1. avlandet av barn

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden!” (1 Mos. 1:27f.)

  1. makarnas ömsesidiga hjälp och bistånd

Herren Gud sade: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.”
(1 Mos. 2:18)

På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den. (Ef. 5:28f.)

  1. ett värn mot otukt

Men för att undvika otuktssynder skall varje man ha sin hustru och varje hustru sin man. Mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. (1 Kor. 7:2ff.)

  1. som befrämjar flit och sparsamhet, måttfullhet, ansvars­tagande och oegennytta

Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror. (1 Tim. 5:8)

Se, barn är en Herrens gåva,
livsfrukt en lön.
Som pilar i en hjältes hand
är söner man får vid unga år.
Lycklig den man
vars koger är fyllt med dem.
De kommer inte på skam
när de går till rätta med fiender i porten.
(Ps. 127:3ff.)

Av dina händers arbete får du njuta frukten.
Salig är du och det skall gå dig väl.
Som en fruktsam vinstock är din hustru inne i ditt hus,
som olivplantor är dina barn kring ditt bord.
(Ps. 128:2f.)

Och med samma innehåll sammanfattar Luther äktenskapet så här i stora katekesen:

Därför vill [Gud] också, att [äktenskapet] av oss hedras, anses och aktas såsom ett gudomligt, saligt stånd, emedan han har stiftat detsamma före alla andra stånd och fördenskull – såsom uppenbart är – skapat man och kvinna på olika vis, icke till okyskhet, utan för att de skulle hålla samman, vara fruktsamma, föda barn, försörja och uppfostra dem till Guds ära. (SK 207, SKB 420)