En blogg med biblisk, luthersk, kristen tro
Lutherska Konkordiekyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, Aposteln St Judas evangelisk-lutherska kyrka i Melbourne, Australien och Kyrkan på öarna, Danmark har konstaterat att det råder full läromässig enhet, på grundval av den Heliga Skrift och Konkordieboken, vilket medför att kyrkogemenskap har upprättats.
I Jesu Kristi namn,
Augsburgska bekännelsens dag, 25 juni 2023
Nu finns betraktelser från årets kyrkodagar på Finnåker. De finns under knappen (menyvalet) Betraktelser (välj uppe till höger på sidan), som text och som ljud.
Äntligen är tredje årgången ute nu av Staffan Bergmans postilla! Den säljs på Adlibris, på denna länk.
Första årgångens postilla kan köpas genom att mejla till mig: pastor.fjellander@gmail.com (pris 200 kr)
Andra årgången kan köpas på någon av dessa länkar:
https://www.bod.se/bokshop/postilla-staffan-bergman-9789180076883
https://www.adlibris.com/se/bok/postilla-9789180076883
https://www.bokus.com/bok/9789180076883/postilla-med-andra-argangens-predikningar/
https://www.akademibokhandeln.se/bok/postilla-med-andra-argangens-predikningar/9789180076883/
Så vill jag nu avrunda min bloggserie om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel” och kiliasmen, läran om tusenårsriket. Denna lära var i olika varianter allmän i Sverige inom (de baptistiska) frikyrkorna (baptister, pingstvänner m.fl.) fram till nittonhundrasjuttiotalet. Men sedan har den gradvis försvunnit i stor utsträckning. Nu förekommer den allmänt väl endast inom trosrörelsen (Livets Ord etc.). Tidningen Dagen skrev i september 2022 en artikel om detta: Frikyrkan och den sista tiden – läran det tystnade om.
Hur ska man se på att kiliasmen försvagats mycket inom till exempel pingströrelsen? Naturligtvis är det bra när falsk lära försvinner och mer biblisk lära kommer i stället. Men samtidigt är det komplext. För när vi ser på de traditionella svenska frikyrkorna, så har man med tiden (under nittonhundratalet och framåt) inte bara släppt läran om tusenårsriket, utan man har släppt annat också. Den teologiska liberalismen och existentialismen har svept fram bland dessa kyrkor. Starkast stod pingströrelsen emot dessa inflytanden, men även de har tydligt försvagats teologiskt. Utvecklingen (förfallet) kan väl anses ha startat efter Lewi Pethrus’ död 1974. Så nu, under 2022, har Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfia i Stockholm, den största pingstförsamlingen i Sverige, bland annat öppnat för den allmänna, ”moderna” uppfattningen i HBTQ-frågor. Han har fått skarp kritik, men hans ställning som pastor i församlingen synes vara ohotad, och hans youtubeinslag i ämnet har inte tagits bort. Pingstledaren Daniel Alm anser att man inte ska rösta om dessa frågor, det ‘leder bara till splittring’. Även om det kan anses vara ett gott uppsåt att inte splittras, så är det dock i verkligheten en ”lägga locket på”-taktik som kommer leda till att falska läror lättare får fäste inom pingströrelsen. Det bibliska förhållningssättet är att man går igenom dessa frågor och visar på Bibelns undervisning och inte accepterar att man förkastar Guds Ord.
Till detta kommer att nu, i februari 2023, har församlingsledningen i Filadelfia Stockholm lagt fram ett förslag om stadgeändring så att barndöpta kristna ska kunna bli medlemmar i pingstförsamlingen utan att behöva döpas som vuxna! Detta har Piensoho menat länge, och nu verkar han ha fått med sig församlingsledningen på det. Naturligtvis är baptismen (att endast vuxnas eller ungdomars dop är giltiga) obiblisk, men hur ska det gå om man inte förmår hålla fast vid sin kyrkas bekännelse? Då raseras grunden! Det stora problemet är att man steg för steg har släppt tron på Bibeln som Guds Ord. En av Filadelfias egna medlemmar kritiserar pastor Piensoho och skriver helt riktigt: Ytterst handlar det som nu sker i Filadelfia i Stockholm om bibelsynen.
Bibeln innehåller både partier som ska förstås bokstavligt och sådant som är andligt, bildligt. Det ur mänsklig synvinkel enklaste förhållningssättet är att läsa allt på samma sätt, att ha en enda tolkningsmetod, men då förenklar man och kommer i strid med Guds Ord. Om man tolkar det som ska förstås bokstavligt (till exempel att Jesus gick på vattnet och att han uppstod fysiskt) på ett bildligt sätt blir man liberalteolog. Om man tolkar det som ska förstås bildligt (såsom GT-profeternas utsagor om fridsriket) på ett bokstavligt sätt blir man kiliast.
En kristen ska följa det som Mose befallde Israels barn efter att han gett dem tio Guds bud: Var noga med att göra vad Herren, er Gud, har befallt er. Vik inte av, vare sig till höger eller till vänster. Den väg som Herren, er Gud, har befallt er att gå skall ni alltid följa. (5 Mos. 5:32f.) Lägg märke till att detta kan vara svårt, Mose säger att vi ska vara noga med att följa Guds Ord! Vi behöver anstränga oss.
För Israeliterna som tågade ut ur Egypten ledde den väg som Gud befallt bokstavligen till Israel. Mose fortsätter citatet ovan: så att ni får leva och det går er väl och ni får ett långt liv i det land som ni skall ta i besittning. Denna vers är också Guds Ord, men det var sagt till ett visst folk i en särskild situation. Det är Guds Ord, det är helt och hållet sant, det är skrivet för vår skull också, för att styrka vår tro. Men i denna bloggserie har jag visat att det i nya förbundet leder vägen inte till det jordiska Jerusalem, utan till himmelen. Som det står i Skriften:
Här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma. (Hebr. 13:14)
Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. (Gal. 4:25f.)
(I och med detta inlägg gör jag en paus från bloggskrivandet, för att förbereda kyrkodagarna. På återhörande!)
Vi går vidare om antisemitismen. Även idag finns mycken sådan. Nilsson skriver: Borde inte Förintelsen under andra världskriget ha satt punkt för judehatet? (s 12) Det kan jag verkligen instämma i! Men vi bör vara klara över att det finns gott om antisemitism, särskilt i den muslimska världen.
I Malmö är det särskilt så, till exempel. Där finns (har i alla fall funnits) många judar, och de angrips ofta. Vid en demonstration på Möllevångstorget i Malmö 2017 ropades ord som ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”. Det kastades brandbomber mot synagogan.
I den muslimska världen hade man ofta under andra världskriget samröre med nazisterna, och man har inte ändrat sig. Ett exempel är Muslimska brödraskapet. Och som ni kanske vet står det på Irans dagordning att utplåna Israel. Detta är på allvar. I januari 2021 introducerade det iranska parlamentet förslag om att regeringen måste initiera åtgärder för Israels förintande senast 2040.
Tidningen Världen idag rapporterade 16 juli 2022 om Expressens judisk-svenska ledarskribent Naomi Abramowicz besök i Nybro. Hon åkte dit för att skriva ett reportage. När en arabisk butiksinnehavare (svensk men född i Mellanöstern) fick se att hon bar en Davidsstjärna och förstod att hon var judinna, ”förklarade han att han skulle kasta ut varenda jude som kom in i hans butik. Att jag inte borde bära den judiska symbolen på torget i Nybro” skriver hon. Abramowicz skriver också: ”Det finns en idé om att antisemitism främst förekommer bland radikala islamister. Så är inte fallet. Det är närmast kulturellt accepterat att hata judar i Mellanöstern. Där torgförs antisemitiska åsikter i allt från statsmedier till barnböcker och populärkultur”.
Det finns också kvasiteologisk antisemitism eller vad vi ska kalla det. Det är liberala teologer som angriper staten Israel. Men staten Israel ska bedömas som alla andra stater, med politiska, juridiska, ja förnuftsmässiga argument. Sådant är inte kyrkans uppgift.
Ett exempel är Kyrkornas Världsråd, som ofta kritiserar Israel men tiger angående terroristorganisationen Hamas överträdelser. Kyrkornas världsråd har tagit politisk ställning. De är bundsförvanter till ”68-kyrkan” som Johan Sundéen skrev sin bok om häromåret (68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989)
Svenska Kyrkan har fortfarande stark koppling till 68-kyrkan. Hösten 2021 beslutade deras kyrkomöte att Svenska kyrkan ska lyfta frågan om Israel gör sig skyldig till apartheid, utifrån folkrätten. De kritiserar Israel för bristande demokrati, men säger inget om alla diktaturerna i Mellanöstern.
Men, det är inte kyrkans sak att driva sådana frågor. Ur biblisk synvinkel kan vi acceptera både demokrati och diktatur. Vi har ingen politisk agenda, utan vi ska predika att Jesus är Messias, världens ende frälsare. Han är uppfyllelsen av GT:s profetior, och genom att tro på honom blir vi Guds barn. Alla andra läror är onda andars läror.
Så hur ska en kristen då förhålla sig till judarna och judendomen? Sammanfattningsvis vill jag säga att vi ska skilja på sak och person. Judendomen är en falsk religion som står under Guds förbannelse. (Gal. 1:8) Vi ska inte ge efter det minsta teologiskt, utan vi ska ta avstånd från den. Mot judendomen är vi så att säga teologiskt intoleranta. Men mot judarna, mot människorna, ska vi vara toleranta. Vi ska i vårt samhälle stå upp för deras rätt till sin tro, samtidigt som vi instämmer i Uppenbarelsebokens bedömning om de falska lärarnas kyrka att de är en ”Satans synagoga”. (Upp. 2:9)
Detta är inte alltid en lätt sak, att både vara intolerant och tolerant! I samhället ska vi vara toleranta mot judendomen, men i kyrkan ska vi vara intoleranta mot judendomen. Vi ska alltid som kristna personer, både i kyrkan och samhället vara vänliga mot människorna, mot judarna (eller vilka det nu kan vara). Som historien visar är det inte lätt att ha båda dessa förhållningssätt. Det är mänskligt sett lättare att bara ha ett.
Här fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur man sett på judendomen och judarna. Nilsson behandlar detta ganska utförligt.
Vi hoppar framåt genom 17- och 1800-talet. Judarna var allmänt illa sedda i Europa, även i Sverige. Går vi sedan till nittonhundratalet, så möter vi naturligtvis nazismen. Luther användes av nazisterna för att rättfärdiga judeutrotelsen. Hitler hänvisar i sin bok Mein Kampf till Luther som en stor förebild. Vid ett tal 1924 i Berlin sade han: Han [Luther] såg klart och tydligt att judarna behövde förintas och vi börjar inse att vi måste fortsätta arbetet. Och vid Nürnbergrättegången sade den nazistiske propagandamannen Julius Streicher: Jag har inte sagt något som inte Martin Luther sagt.
Men vi måste framhålla att nazisterna var annorlunda än de som tidigare förföljt judarna. Nazisterna var inte så kristna, utan de var rasister. De var emot judarna som folk, som människor. Även om judar avsade sig sin judiska tro och blev kristna var de ju ändå judar och skulle utrotas. Ett exempel på detta var när nazister i Leipzig 1936 rev ner en staty av den store tyske tonsättaren Felix Mendelssohn (1809-1847), eftersom han var av judisk börd. (Mendelssohn var kristen. Han skrev mycket kyrkomusik. Och hans femte symfoni är en hyllning till kristendomen och går under namnet Reformationssymfonin. I den första satsen ingår Luthers psalm Vår Gud är oss en mäktig borg.)
Nazismen är i denna aspekt en produkt av Darwinismen, som lär att människorna utvecklats från aporna. Judarna är ur nazismens synvinkel helt enkelt en lägre stående ras som inte har existensberättigande. Så menade inte alls Luther. Det är helt befängt att göra Luther ansvarig för andra världskrigets förintelseläger! Och Luther drev inte heller tesen att judarna var ansvariga för Kristi död, så som nazisterna gjorde.
Enligt nazisterna var judarna skyldiga till Jesu död, och därför förtjänade de att utrotas. Så sade man. Men vilka var då ansvariga för Kristi död? Naturligtvis var judarna det, säger jag, men lyssna nu ordentligt! Aposteln Petrus sade på den första pingstdagen till judarna: Ni spikade fast honom på korset och dödade honom. Men man bedrar sig grundligt om man tror att man själv är utan synd här! För judafolket gjorde det i vårt ställe. Alla människor är skyldiga till Jesu död. Det är alla människors synder som drev Kristus i döden. När vi blir kristna inympas vi i judafolket, så det är till våra fäder sankt Petrus sade: Ni spikade fast honom på korset och dödade honom. Mina synder och dina synder dödade Jesus! Man ska inte kasta sten i glashus.
Det finns därför ingen som helst anledning att förfölja judar för att de dödade Kristus, för det gjorde vi också. De lånade ut sina händer åt oss.
Här fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna. Nilsson behandlar detta ganska utförligt.
Under medeltiden hade man ofta ordningen att avrätta människor av annan religion. Det blev följden av statskyrkosystemet. Naturligtvis är detta oacceptabelt. Jesus sade till Pilatus: Mitt rike är inte av den här världen. Det ska inte utbredas med våld och makt. Jesus är kung i våra hjärtan, inte en jordisk kung. Efter ett brödunder står det om Jesus: Då Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung, drog han sig undan upp till berget, helt ensam. Joh. 6:15
(Att Jesu rike inte är ett yttre rike visar utöver att statskyrkosystem är obibliskt också att kiliasternas idéer om att Jesus ska komma tillbaka och upprätta ett synligt rike med centrum i Jerusalem är felaktig.)
Kyrkan hade genom statskyrkosystemet fått stor makt, och religionsfriheten var det inte så mycket bevänt med. Nilsson ger många hemska exempel, jag nämner här bara några få:
Efter erövrandet av Jerusalem år 1099 under det första riktiga korståget, ägnade korsfararna den första veckan åt att slakta och döda de judar och muslimer som bodde i Jerusalem, tusentals personer.
Vid det fjärde Laterankonciliet år 1215 bestämdes att judar och muslimer skulle bära särskilda kläder och ett färgat märke så att man lätt kunde känna igen dem. (Det var alltså inte nazisterna som kom på detta.)
Ett sätt att utmåla judarna som andra klassens människor är en bild som kallas ”judesugga”. En sådan finns bland annat på den medeltida Mariakyrkan i Wittenberg, och det har nyligen (2022) varit i tysk domstol om den nu 700 år gamla bilden ska få vara kvar. Den omtvistade skulpturen som är placerad på kyrkväggen ungefär fyra meter ovanför marken visar hur en grupp judar suger på spenarna på en gris, vilket ju är för dem ett orent djur, samtidigt som en rabbi lyfter på djurets svans för att komma åt avföringen.
Digerdöden, pesten under senmedeltiden skylldes många gånger på judarna. Den 14 februari 1349 inträffade Valentindagsmassakern, i vilken judarna i Strasbourg gavs två alternativ: att konvertera eller att dö. Ettusen judar brändes levande, men den genomförda massakern räddade inte staden undan pestens härjningar. Fem månader efter massakern drabbade farsoten staden, och förorsakade ytterligare 16 000 dödsfall där.
Här håller vi med Nilsson: Detta är antisemitism. Antisemitismen har varit utbredd, ja allmänt förekommande i den kristna kyrkan under medeltiden. Det finns inget försvar för allt detta.
Efter medeltiden måste vi naturligtvis nämna Luther. Han utgav år 1523 en liten skrift ”Att Jesus Kristus föddes jude” där han var mycket vänligt inställd mot judarna. Luther hoppades att judarna skulle ta emot evangeliet som nu kommit fram igen efter att romersk katolska kyrkan dolt och förmörkat Skriftens klara ljus. Så blev dock inte fallet. Luther blev mer negativt inställd mot judarna, och år 1543 skrev han boken ”Om judarna och deras lögner”. Det är en bok på ungefär 180 sidor. Helt övervägande är det bibelutläggning. Luther går igenom messianska profetior och visar att judarna inte har Skriften på sin sida när de tror att Messias ska komma tillbaka och låta judarna utöva världsherravälde.
Hade nu Luther slutat sin skrift här, hade den knappast väckt någon större uppmärksamhet, men det gör han inte, utan lägger till några sidor om vad kristna skall göra med detta ”förkastade och fördömda folk” för att inte blir delaktiga i deras lögner och hädelser. ”Vi måste med bön och gudsfruktan öva sträng barmhärtighet för att om möjligt rädda några av dem från de glödande flammorna. Hämnas får vi inte. Judarna har hämnden hängande om halsen, tusen gånger större än vi kan önska dem. Därför ger jag mina trogna följande råd”. Så följer ett handlingsprogram på sju punkter. Man skall: 1. bränna ner deras synagogor och skolor, 2. förstöra deras bostäder och låta dem bo på särskilda ställen liksom romerna, 3. ta ifrån dem alla bönböcker och talmudskrifter, 4. förbjuda rabbinerna vid hot om livets förlust att i framtiden undervisa, 5. upphäva rätten till fri lejd (= reseförbud), 6. förbjuda deras ocker, systemet med utlåningsräntor, och ta ifrån dem deras kontanta tillgångar, 7. ge arbetsföra judar ”slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och låta dem förtjäna sitt bröd i anletes svett”. I stället för detta kan Luther också tänka sig ”att för alltid driva ut judarna till deras eget land”.
Så här intog Luther åter en position närmare den som rådde under medeltiden.
För den som vill läsa litet mer om Luther och judarna finns en kort artikel av Staffan Bergman här. (Länken pekar till ett nummer av tidskriften Lutheranen från 2005. Artikeln står i den senare delen, en bit ner. Det jag skrivit ovan kommer från den artikeln.)
Nu är ett konfirmationstal över Apg. 2:42 utlagt (Jakob Fjellander) utlagt som ljudfil och som pdf.
Det finns under knappen (menyvalet) Betraktelser, (Välj Betraktelser uppe till höger på sidan. Konfirmationstalen ligger nederst på den sidan.)
Jag har i tidigare poster – från inlägg IX – granskat Nilssons texttolkningsprinciper (kapitel 6 i hans bok) och funnit att de inte stämmer med Bibeln. Nu fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna.
De judakristna levde fortfarande efter sin kultur, men när allt fler greker och romare blev kristna blev de judakristna allt mindre andel. Det dröjde dock länge innan det judiska arvet var helt borta. Första konciliet i Nicaea år 325 fastslog visserligen att kristna inte längre skulle använda den judiska kalendern, utan istället fira Påskdagen på en söndag, så som hade blivit praxis i Rom och Alexandria, men det dröjde faktiskt mer än trehundra år innan detta blev genomfört i hela västerlandet (synoden i Whitby år 664).
Paulus var jude och tillät det traditionella judiska sättet att leva. Han praktiserade det ibland själv. Men efter Jerusalems förstörelse år 70 och fördrivandet av judarna från den romerska provinsen Judeen vid det sista judiska upproret 132-135, gick judendomen och kristendomen skilda vägar.
Nya förbundets välsignelser tillkommer den kristna kyrkan (där judar självklart är välkomna), inte judafolket. Ibland kallas detta ersättningsteologi av våra motståndare. Helt fel är det ju inte, för det nya förbundet har ersatt det gamla förbundet, men termen är kanske ändå inte den bästa. För hedningarna (alla folk) har inte ersatt judafolket. Paulus skriver i romarbrevets elfte kapitel: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Skriften säger inte att hedningarna ersatt Israel – vilket termen ersättningsteologi skulle kunna betyda ‑ utan att hedningarna infogats i Israel. Sankt Paulus använder bilden av grenar som ympas in i Kristus-trädet i kapitel 11 av romarbrevet:
Om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.
Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen.
Därför borde man väl finna ett bättre ord, varför inte ”kontinuitetsteologi” eller ”utvidgningsteologi”? Det är ingen motsättning mellan att tro på GT och att tro på NT. Abraham och Mose var sanna judar, och de trodde på Messias, så de var goda kristna, skulle man kunna säga. De trodde på Kristus som skulle komma.
På liknande sätt är vi kristna de sanna judarna. Judafolket är roten som vi blivit inympade på, och vi ska inte förhäva oss över dem. Vi har fått komma in i Gudsfolket. Så bör vi se på judarna. Vi är inte ersättningsteologer.
Så i denna mening är alla kristna judar. Men å andra sidan behöver vi ju ett ord för dem som tror på GT men inte på NT, ett ord för dem som anser Mose lag som bindande (de iakttar omskärelse, äter inte fläsk, har lördagen som sabbat/helig dag osv. och tror inte att Messias har kommit). Detta betyder vanligen ordet ”jude”, i religiös betydelse.
Men ”jude” kan också vara ett etniskt ord, ett ord som betecknar folkslaget. I den betydelsen bor det judar i Israel, även om de är ateister.
I fornkyrkan utvecklades vad vi kan kalla en ”antijudaism”, vilken är korrekt. Med det menar jag att man tar avstånd från judendomen, den är en falsk religion. I och med Jerusalems förstörelse är det Gamla förbundet avslutat. Ireneus skrev helt riktigt att Jakobs hus och Israels folk hade fråntagits arvsrätten och Guds nåd. [= att Gamla förbundet hade upphört] Och detta hände för att det judiska folket förkastade Guds son och misshandlade honom.
Så att ta teologiskt avstånd, inom trons ordning, det vill jag kalla antijudaism. Den anser vi är riktig. Men om det övergår i att på olika sätt ‑ inklusive fysiskt ‑ angripa judarna, inom skapelsens ordning, då är det antisemitism. Den försvarar jag inte, tvärtom!
Chrysostomos var verksam i Antiokia (i nuvarande Syrien), där det fanns judar. Han höll ett flertal kraftfulla predikningar mot judarna och deras religion. Att han angriper judarnas religion är en sak, inget konstigt i det. Många förstår dock inte detta. De stöter sig på de hårda orden. Men här försvarar vi Chrysostomos och andra i sak. Man kan diskutera uttryckssätten, men all falsk lära är djävulens påfund, och de som driver den är hans hantlangare. Och de som överger Gud är otrogna. Att bryta förbundet med Gud liknas i GT vid äktenskapsbrott, se till exempel hos profeten Jeremia: Men som när en hustru är otrogen mot sin man, så har ni, Israels hus, varit otrogna mot mig, säger Herren. (Jer. 3:20)
Det allra mesta av Chrysostomos predikningar mot judarna består i antijudaism, låt vara i kraftiga ordalag. Men Chrysostomos skrev också en del sådant som vi inte kan försvara: Ska jag berätta om deras [judarnas] plundrande, girighet, deras övergivande av de fattiga, deras stölder och deras fusk i affärer?[1] Judarna utmålas som de sämsta av människor. Och som en av de värsta sakerna framhåller han att de dödade Jesus. (Vi återkommer till denna tokiga anklagelse.) Han ska ha kallat dem en nation av bödlar och mördare. Ja, det sägs till och med att Chrysostomos menade att Gud sanktionerar att man misshandlar och mördar judar! Och kyrkofadern Ambrosius blev av kejsar Theodosius uppmanad att återuppbygga en synagoga som blivit nerbränd, men Ambrosius vägrade.
Sådan antisemitism har kyrkans män gjort sig skyldiga till, och det måste vi kraftfullt ta avstånd ifrån, här ger vi Nilsson rätt. Tyvärr var det inte bara under kyrkofädernas tid, utan det fortsatte. Mer om detta i nästa post.
[1] Mot judarna, homilia 1, VII
Jag har i tidigare poster – från inlägg IX – granskat Nilssons texttolkningsprinciper (kapitel 6 i hans bok) och funnit att de inte stämmer med Bibeln. Nu vill jag utifrån hans bok fortsätta med att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna.
Hur ska vi då se på judarna? Från början var kyrkan helt judisk. Jesus och apostlarna var judar. Tiotusentals judar omvände sig och trodde på Jesus, och de fortsatte med sitt judiska liv. De fortsatte med sina judiska seder, gudstjänster och böner och de umgicks i templet. Så småningom, efter 15-20 år, kom andra folkslag (”hedningarna”) med i bilden. Apostlamötet ägde rum år 49, och det tillät hedningarna att komma in i kyrkan, men det innebar inget avståndstagande från det judiska sättet att leva. Naturligtvis var inte tron judisk, man trodde att Jesus var Messias och att man inte var tvungen att hålla Mose lag för att bli frälst, men man fortsatte att leva i den judiska kulturen och i de judiska sederna. Man omskar sina gossebarn till exempel. Så kunde Paulus även låta omskära Timoteus (Apg. 16), av hänsyn till judarna, för att inte reta dem i onödan, men detta var inte för att uppfylla Mose lag, det var inte nödvändigt, utan det var som en fri sak. Som att inte dricka vin när man vittnar bland absolutister eller inte äta kött bland vegetarianer. Uppmärksamheten riktas då lätt åt fel håll.
Men, och det är viktigt, det här beror på sammanhanget och hur det uppfattas. När det kom judar som ville att galaterna skulle låta omskära sig för att följa Mose lag, var Paulus obeveklig i sitt avståndstagande från detta:
Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. Se, jag Paulus säger er att om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er. Jag försäkrar er än en gång: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. (Gal. 5:1ff.)
Nilsson visar att Paulus försvarade det judiska sättet att leva och att detta inte stred mot den nya, kristna tron. Och det stämmer, Paulus gjorde det. Vi ser det tydligt i Apostlagärningarnas tjugoförsta kapitel, när Paulus kommer tillbaka till Jerusalem efter den tredje missionsresan. Församlingens ledare, Jesu bror Jakob och några andra judakristna, sade till Paulus:
Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. (Apg. 21:20f.)
För att bevisa att det inte var någon konflikt mellan att vara kristen och att leva enligt de judiska sederna, avlade då Paulus ett löfte i templet och betalade för sig och fyra andra judekristna män. (Betalningen var för offer och troligen rörde sig det om ett nasirlöfte.)
Nilsson har alltså rätt i att Paulus ansåg sig vara en jude, ja en farisé, och att han inte hade något att invända mot det judiska sättet att leva. När han satt i fängelse i Rom, kallade han till sig de ledande bland judarna, och till dem sade han:
Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. (Apg. 28:17)
Frågan är ju då hur vi ska förstå detta. Nilsson menar att vi idag har tappat bort våra judiska rötter. Det kan det kanske ligga något i – beroende på vad man menar – men Nilsson ger det alldeles för stor betydelse. Han fogar in det i sina tankar att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk (vilket det inte är), att vi ska förvänta oss en väckelse bland judarna strax före yttersta domen (vilket vi inte ska) och att staten Israel är Guds ingripande, förutsagt i Skriften (vilket det inte är). Han går för långt när han skriver: I det här kapitlet ska jag försöka visa på att den första församlingen under dess tidiga skede var judisk i hela sin bredd och längd… Jesus kom alltså inte för att smula sönder den judiska teologin, gudstjänstfirandet eller det judiska vittnesbördet. (s. 16) För Jesus kom och uppfyllde det Gamla Testamentet så att Mose lag inte längre behövs. Det judiska gudstjänstfirandets krona, offertjänsten behövs inte. Judarna är inte längre Guds egendomsfolk.
Däremot håller vi helt med om att vi inte ska försumma studiet av Gamla Testamentet och att det är viktigt att prästerna studerar hebreiska. Hela Bibeln, även Gamla Testamentet, är Guds Ord. Nilsson skriver: Lagen uppfylldes genom Messias, och bevarade sin givna plats, som etisk och moralisk kompass, dock inte som frälsningsväg. Och det stämmer ju att lagen är kvar och oföränderlig, om vi med lagen menar morallagen.
Det är fortfarande viktigt att studera Gamla Testamentet. Mose lag gäller inte längre, men den vittnar om Kristus, om offret som skulle komma. GT:s profetior vittnar om Guds makt och väldighet. Judafolkets historia vittnar om Guds tålmodighet. GT lär oss om skapelsen. Som Paulus skriver till romarna: Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. (Rom. 15:4)
Sammanfattningsvis framhöll alltså Paulus att han var jude och att han inte ville skada de judiska sederna. Han till och med offrade själv i templet, men det visar inte att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk. Paulus beskriver det själv så här: För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen.(1 Kor. 9:20)
Så ser vi hur Paulus och urkyrkan under den första tiden levde i en övergångsperiod. Några år efter Paulus död inträffade Jerusalems förstörelse. Templet jämnades med marken. Det var en tydlig signal om att det Gamla förbundet upphörde.
stpauli.live 