Himlabacken

Vår församling, S:t Pauli evangelisk-lutherska församling, hyr nu en ny gudstjänstlokal. Det är ett kapell, byggt 1991, som ligger på Himlabacken 1 i Solna, närmaste T-banestation är Bergshamra. Bilparkering finns nedanför. Om ni har vägarna förbi Stockholmstrakten en söndagsförmiddag, gör gärna ett besök i vår högmässa. Gudstjänsterna annonseras på Kyrktorget.

Värdeneutral skola?

”Religiösa skolor” är i hetluften just nu. Socialdemokraternas partilednings nya linje innebär att ”alla religiösa inslag ska bort ur skolan.” (svt.se 6/3 2018) Motivet anges vara ”att det inte ska finnas segregation i skolan”, säger civilminister Ardalan Shekarabi. (dagen.se 13/3 2018)

Om civilministerns önskan att minska segregationen innebär att ”religiösa skolor” ska förbjudas, så går han för långt. Religionsfriheten är hotad. Enligt Europakonventionen, som Sverige skrivit under, ska staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. (Artikel 2 i tilläggsprotokollet från 1952)

Jag säger inte att kristna bör sätta sina barn i kristna skolor. Föräldrarna får bedöma situationen, där flera faktorer spelar roll. Men när religionsfriheten hotas, behöver man säga ifrån.

Shekarabi visar stor blåögdhet när det gäller skolans innehåll och värderingar. Han säger till tidningen Dagen: Svensk skola ska vara fri från religiös påverkan. Alla barn i Sverige ska få välja religion och livsstil fritt, utan påverkan från skolan. Det är inte fallet i dag. Den sista meningen är verkligen sann, men inte så som ministern tänker. Det är inte de religiösa skolorna som är det största problemet i så fall, utan de statliga skolorna och förskolorna, som lär ut den moderna religionen: evolutionism och HBTQ. Särskilt HBTQ borde vara uppenbart för alla att det vilar på värderingar, inte på fakta. Vi kristna måste vara på vår vakt mot detta!

Den svenska skolan är inte neutral idag. Och vi ser i samhällslivet regelbundet exempel på hur den moderna religionen kräver att alla inordnar sig, kräver att man tror rätt och uttrycker sig politisk korrekt. Det får jag återkomma till.

Vad hade Luther gjort?

I Sverige har vi haft ett hårt statskyrkosystem. Alla innevånare var efter reformationen tvungna att tillhöra det som numera heter Svenska Kyrkan (SvK). Så småningom (1873) fick vi en viss, mycket begränsad religionsfrihet genom att det blev tillåtet att utträda ur SvK om man i stället gick in ett av staten godkänt samfund (Till exempel baptister och metodister, även romersk katolska kyrkan. Fler samfund tillkom med tiden.)  Även sedan det 1/1 1952 blev möjligt att lämna SvK utan att inträda i något annat samfund, blev nästan alla kvar, oavsett vad man trodde, kristen eller inte. Många som aktivt tog avstånd från SvK stannade, till exempel pingströrelsens medlemmar. (Hade man kunnat tillhöra SvK före 1952 kunde man det efteråt också, och i allmänhet såg man inte SvK som en kyrka, utan som en slags offentlig myndighet.)

Att SvK idag förlorar många medlemmar är den naturliga följden av religionsfriheten 1952. Gamla mönster och vanor sitter i i generationer. Detta är en utmaning för alla bibeltroende, att sprida Guds Ord till omvändelse för Sveriges folk. Man bör inte (bara) förfasa sig över att människor lämnar SvK, utan se till att göra något mot avkristningen. Alla kan göra något! Det är vårt uppdrag som kristna och kyrka.

Inom lutherskt influerade grupper inom SvK förs av och till diskussion om hur man bör förhålla sig till SvK. Ofta hör man påståendet att Luther blev utkörd ur romerska katolska kyrkan, att han inte lämnade frivilligt, och att man bör följa detta exempel och stanna kvar i SvK. Vad ska man säga om detta? För det första är frågan fel ställd! Frågan man bör ställa sig är vad Bibeln lär, inte vad Luther eller någon annan gjorde. För det andra lämnade Luther aktivt romersk katolska kyrkan. I ett brev till vännen Spalatin skrev han 10 juli 1520: För mig är tärningen kastad; jag föraktar Roms gunst lika mycket som dess ogunst. För alltid tillbakavisar jag försoning med dem, för alltid gemenskap med dem.  Och till Georg Major skrev han 1546:  Man kan inte stå i samma stall med andra som driver falsk lära och är den hängiven eller talar vackert till djävulen och hans anhang.

För den som vill läsa mer:

Den yngre och den äldre Luther (Artikel av Staffan Bergman)

Luthers skrift ”Wider Hans Wurst” (Föredrag av Sten Rydh)

 

 

Kyrie eleison

Jag minns att min moster till min far en gång sade: ‘Jag förstår inte Kyrie i högmässan [i Svenska Kyrkan]. Vi har just bett syndabekännelsen och fått syndernas förlåtelse, och så börjar vi igen: Herre, förbarma dig, Kriste, förbarma dig!’ Hon uppfattade Kyrie som en syndabekännelse.

Det är lätt att uppfatta Kyrie så när man ser till ordalydelsen, men alldeles som min moster fann, så blir det märkligt om det skulle komma ännu en syndabekännelse i högmässan. Och det är inte heller meningen att Kyrie ska vara en syndabekännelse. Men ingen hade talat om för henne vad Kyrie innebär.

Jesus, Davids son, förbarma dig! Så ropade till exempel den blinde tiggaren utanför Jeriko i evangelietexten som vi läste nu på Fastlagssöndagen. Herre, förbarma dig är den blinde mannens rop. Jesus frågar honom vad han vill, vad han menar med sitt rop, och han svarar att han vill återfå sin syn. Herre, förbarma dig ropade också de tio spetälska (Luk. 17), den kanaaneiska kvinnan (Matt. 15) och andra. Det är en bön om nåd, en bön om hjälp i hjälplöshet och utsatthet, en bön om öppnade ögon, och inte en syndabekännelse.

Naturligtvis finns det ingen motsättning mellan bönen ”Herre, förbarma dig” och en syndabekännelse, men den är ändå inte främst en sådan. Se till exempel hur publikanen (som gick till templet för att be samtidigt som en farisé, Luk. 18) slår sig för sitt bröst, bekänner sin synd och säger: var nådig mot mig. På grekiska används där ett annat ord än ἐλέησον (eleison), nämligen ἱλάσθητί (hilasthiti).

Det finns därför ingen anledning att i liturgin flytta Kyrie till före avlösningen, så som en del har gjort.

När Jesus hörde den blinde mannens rop lät han föra honom fram till sig, och han frågade honom vad han ville: Herre, gör så att jag kan se, svarade mannen, och Jesus gjorde ett under och gav honom hans syn. Vad fick det för följd? Jo, mannen, som nu var seende, följde Jesus och prisade Gud. Och inte nog med det, allt folket som såg det prisade Gud. Detsamma händer i högmässan, efter att vi bett Jesus om öppnade ögon i Kyrie, så prisar vi Gud i den stora lovsången, Gloria och Laudamus.

 

Om synergism IV

Så vill jag i det fjärde avsnittet om synergism peka på synergism som finns så att säga med luthersk bakgrund. Man säger sig ha förstått att alla människor är lika avfallna från Gud, och man har förstått att Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Men, man liksom förlänger omvändelsen och gör den till en utdragen process som man kallar ”nådens ordning”. Man tillskapar ett mellanting mellan oomvänd och omvänd, nämligen ‘den uppväckta människan’. Och ibland talar man om olika stadier i uppväckelsen (lagens uppväckelse och evangeliets uppväckelse till exempel). Där man driver ‘nådens ordning’ blir det ofta tonvikt på den individuella fromheten med förskjutning från det objektiva i nådemedlen till subjektiva erfarenheter.

Enligt Bibeln finns det dock inget mellanläge mellan otroende och troende: Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. (Ef. 5:8) Det finns ingen gråzon: Den som inte är med mig [Jesus] är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. (Matt. 12:30) Och på den yttersta dagen finns det bara två utgångar, inget mitt emellan.

Den som har en aldrig så svag tro, är också en kristen och ett Guds barn: Den som kommer till mig [=tror på Jesus] skall jag aldrig någonsin kasta ut. (Joh. 6:37) en rykande veke skall han [Messias] inte släcka. (Matt. 12:20)  Den som är svag i tron skall ni [församlingen] ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. (Rom. 14:1)

Naturligtvis kan en kristen vara stapplande i tron till en början, men han är dock en kristen och Guds barn. Om en kristen känner sig svag och anfäktad ska han styrkas med evangelium, hänvisas till Jesu försoningsverk, till att han för Jesu skull är ett Guds barn, samtidigt som han ska förmanas att hålla Guds bud och tillväxa som kristen. Vi blir aldrig färdiga med detta arbete, helgelsen är en livslång process. När en människa blivit kristen, ska hon samarbeta med Gud! Efter rättfärdiggörelsen börjar helgelsen, och då ska vi kristna arbeta och göra allt vi kan. Synergism (samarbete) är alltså livsfarlig i omvändelsen/rättfärdiggörelsen, men nödvändig i helgelsen!

Den som inte är kristen, ska alltså inte uppmanas att göra olika saker, som att be tills man får visshet, göra goda gärningar eller avgöra sig för Jesus. Nej, för en otroende ska lagen predikas och sedan evangelium, och den otroende ska uppmanas att tro evangelium.

Det är alltså obibliskt att till en oomvänd säga som väckelseprästen Lars Linderot (1761-1811), verksam i Göteborg, skrev i sin psalm:

Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.

Eller i en annan:

Ljumma, lata sökare, finna ej sin Frälsare.

Ytterligare belägg

Till teologer som förespråkat nådens ordning hör till exempel förre biskopen Bo Giertz. (Förvisso hade han flera förtjänster, men det är inte dem jag kritiserar.) I sin bok ”Kyrkofromhet” beskriver han nådens ordning med fem steg: Kallelsen, Upplysningen genom lagen, Upplysningen genom evangelium, Rättfärdiggörelse och pånyttfödelse, Helgelsen.

Hos Giertz är detta en process som kan ta lång tid. Han skriver i avsnittet ”Upplysningen genom lagen” om en som blivit omvänd, som ber, som går i gudstjänsterna och till nattvarden: Då måtte hon väl vara en kristen?  I själva verket har hon inte mera än just kommit in på den väg som kan föra henne fram till en verklig kristendom (s. 24). Och om den fjärde fasen, (Rättfärdiggörelse och pånyttfödelse) skriver han att det kan kosta en människa år av tyst kamp innan hon kommer dit (s. 41).

Flera år innan en omvänd blir rättfärdiggjord! Men den som tror är rättfärdig, genast. Man vill undvika en ”billig nåd”, som inte sätter några spår i det dagliga livet och inte går till hjärtat. Därför får det inte gå för fort att bli en kristen, nej, man måste kämpa ordentligt för att bli en kristen, men till slut lyckas man om man jobbar på ordentligt. Så vill man bekämpa den döda tron, tron utan gärningar, men man gör det fel. I stället för det rätta, att predika lagen för de kristna, predikar man lagen för att ‘de omvända’ ska bli kristna (alltså bli kristna på lagens väg).

Predikan enligt nådens ordning

Där man predikar om nådens ordning, vänder man sig till tre kategorier av åhörare: Oomvända, uppväckta och kristna. De uppväckta är inte kristna ännu, men de ska flitigt bruka Guds Ord och bönen, så kommer de bli kristna så småningom. De ska framför allt inte göra motstånd mot Andens verk. (Fast man borde alltså bara ha två kategorier: Oomvända och troende.)

Om de uppväckta, dessa ‘mitt-emellan-människor’, ännu inte kristna, skriver domprosten i Göteborg J. N. Rexius (1852–1929) i en predikan: Herre, hjälp var och en av dem, som under din Andes ledning äro på väg till Dig. (s 17) Och i en annan: Se då till, att du icke till lön för Hans kärlek står Honom emot -— att du icke genom din ovilja och motsträvighet hindrar Honom att enligt sin goda och nådiga vilja draga dig till sig. (s. 121)

Är det alltid fel att tala om nådens ordning?

Nej, det är inte fel att använda uttrycket ”nådens ordning”. Man kan tala om kallelse, uppväckelse, omvändelse, rättfärdiggörelse och helgelse, bara man är klar över att minsta lilla gnista av tro är tro och att uppväckelse, omvändelse och rättfärdiggörelse är olika aspekter av ett skeende som går direkt från mörker till ljus utan något mellantillstånd. Men eftersom uttrycket ”nådens ordning” så ofta missbrukats till synergism (särskilt i den gammalkyrkliga traditionen på västkusten), ska man i så fall göra helt klart att man inte är synergist.

Citerade böcker:

Bo Giertz: Kyrkofromhet, Åttonde upplagan, Verbum 1975

Predikningar av J. N. Rexius, Joh. Lundéns boktryckeri, Göteborg 1929

 

 

 

Om synergism III

Varför blir inte alla människor omvända? Varför blir inte alla människor troende och får komma till himlen?

Synergism beror ofta på att man inte förstått hur det går till att en människa blir kristen. Varför blir en del människor omvända, men inte andra? Här finns två diken, kalvinismen och synergismen. Dessa två försöker med förnuftet lösa ett svårt problem. De löser det antingen genom att tro fel om Gud eller om människan.

Varför blir inte alla omvända?

Kalvinismen

Kalvinismen lär, att det beror på att Gud inte menar allvar med sin kallelse till en del människor. Alla människor är enligt kalvinismen i sig själva lika syndiga och bortkomna från Gud  (och här är kalvinismen och lutherdomen ense), men Gud ville inte frälsa alla. Jesus dog inte för alla människors synd.

Både person A (som blir frälst) och person B (som inte blir frälst) har lika stor arvsynd. Vi kan markera detta genom att skriva A-100 och B-100. Varför blir då A omvänd? Jo, det beror på Guds vilja. Gud vill enligt kalvinismen inte att alla människor ska bli frälsta. Vi kan beskriva det som  Guds-vilja-mot-A= 120 och Guds-vilja-mot-B = 80. Därför blir A frälst men inte B, för Gud ville inte att B skulle bli frälst.

Synergismen

Synergismen besvarar frågan genom att tänka sig att människor förhåller sig olika. Jesus har dött för alla människor, och Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Guds-vilja-mot-A= 100 och Guds-vilja-mot-B = 100. Orsaken till att somliga människor blir frälsta ligger alltså inte hos Gud. Så långt är det bra. Men sedan gör synergismen ett allvarligt fel: Man drar en slutsats  – med hjälp av den mänskliga logiken – som strider mot Bibeln. Man drar slutsatsen att eftersom Gud vill alla människor lika mycket väl, men bara somliga blir frälsta, så måste det bero på att dessa människor söker Gud och samarbetar med honom. Syndigheten hos somliga gör att de inte blir frälsta. Vi kan skriva A-80 och B-120, där vi ser att A inte var lika syndig och därför inte gjorde lika mycket motstånd. Därför blev A omvänd.

Lutherdomen

Bibeln lär att alla människor av födseln, i sig själva, är bortkomna ifrån Gud och saknar rättfärdigheten från Gud: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. (Rom. 3:11) Här, om människan, har kalvinisterna rätt. Vi skriver alltså: A-100 och B-100. Men den kalvinistiska läran om Gud är hemsk, ty Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (1 Tim. 2:4) Här, om läran om Gud, har synergisterna rätt. Vi skriver därför Guds-vilja-mot-A= 100 och Guds-vilja-mot-B = 100.

Varför blir då A frälst men inte B? Om alla människor är i sig själva lika bortkomna från Gud, och Gud vill lika mycket att människor ska bli frälsta, varför blir då A frälst men inte B? Svaret blir helt enkelt att vi inte vet det. Gud har inte uppenbarat det. Det här går inte ihop för vårt förnuft, men vi ska inte använda förnuftet för att besvara frågor som Bibeln inte besvarar. De två lösningar som förnuftet ser strider båda mot Bibeln.

Bibeln lär att ingen kan göra sig själv till kristen. Att bli frälst är en gåva från Gud. Som Jesus sade: Ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern. (Joh. 6:65) Här drar förnuftet snabbt slutsatsen, att det alltså beror på Gud om en människa inte blir omvänd. Men det strider mot Bibeln, det är kalvinism. Vi människor kan aldrig skylla på Gud att någon inte blir omvänd. Det är en förfärlig tanke, att vi människor skulle ge Gud skulden för att somliga går förlorade. Som sankt Paulus skriver: Inte kan väl Gud, som straffar i sin vrede, vara orättfärdig – jag talar som människor tänker? Nej, aldrig!  (Rom. 3:6)

Sist vill jag citera Luther i en utläggning av Joh. 6:65 (Ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern):

Tro måste man. Och när du hör att det gäller att tro, tänker du säkert omedelbart: ”Då vill jag börja tro!” Du har nämligen för dig att tron är en följd av människans egna åtgärder, att den är hennes egen kraft och gärning. Och så skrider du alltför raskt till verket.

Detta ska du låta bli. Försök inte tro av dig själv, utan lär dig först att tron är en Guds gåva. Den är en gudomlig kraft, för vilken man måste ge Gud allena äran och inte låta någon människa få berömma sig av sin egen kraft. Det är Fadern som drar oss och ger oss Ordet. Genom Ordet ger han den Helige Ande och tron. Båda delarna är hans gåva, inte vår gärning eller kraft.

 

 

Om synergism II

Jag vill så här i reformationsjubileet fortsätta beskriva den obibliska synergismen, tanken att vi kristna medverkar i rättfärdiggörelsen. Synergismen strider mot tron allena. Enligt tron allena är det Guds verk helt och hållet att en människa blir frälst. Tron är inte en gärning, utan att vi utan någon vår prestation tar emot frälsningen från Gud. Som det står: Honom [Gud] har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning. (1 Kor. 1:30) Frälsningen beror alltså inte på oss människor till någon enda del. Som sankt Paulus skriver på samma ställe:  För att ingen människa skall berömma sig inför Gud. (1 Kor. 1:29)

Tron allena strider mot vårt mänskliga förnuft. Vi vill så gärna tänka oss att vi på något sätt är med och bidrar. Därför blir det ofta så, att Bibelns lära förvanskas. Varför? Bibeln säger: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (1 Kor. 2:14)

I förra avsnittet visade jag hur den romersk katolska tron är synergistisk. I denna post vill jag skriva om att reformerta teologer ofta är synergister (med undantag för dem som är verkliga kalvinister). Inom reformerta kyrkor talas mycket om att människan har en fri vilja som hon ska använda för att fatta ett beslut, att hon ska avgöra sig för Gud. I en nyligen utgiven bok står det till exempel att människan ska ”välja att samarbeta” med Gud. ”En uppsjö av bibelställen visar att människan har en fri vilja”. ”Det är vars och ens ansvar att själv välja sin respons på det erbjudande om evigt liv som finns specificerat i Bibeln”. Den kände amerikanske väckelsepredikanten Charles Finney (1792-1875) menade att ”varje individ hade ansvar för att besluta sig för att acceptera Kristus eller bli fördömd för evigt”. Eller som en sångtitel jag fann på Internet: Välj nu, välj Jesus.

Men Bibeln lär inte att vi människor till exempel genom att avgöra oss kan finna Gud.  Profeten Jesaja skrev: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. (Jes. 53:6) Så här beskriver sankt Paulus människans läge: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. (Rom. 3:10ff.)

Hur går det då till att en människa blir omvänd och Guds barn, om det inte är så att det är människan som finner Gud? Bibeln lär att det är Gud som finner oss människor. I sitt avskedstal till lärjungarna sade Jesus: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er. (Joh. 15:16) Aposteln Paulus skriver: Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder … Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra … Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. (Ef. 2) 

Är då inte avgörelseteologin rätt ofarlig? Det är sant att man i dessa kretsar talar om tron på Kristus, och det är bra. Fast avgörelseteologin ger inte Gud äran. Är detta ofarligt? Man anser ofta det. Vår tid är i allmänhet även inom den yttre kristenheten rätt likgiltig för läran. Men vad säger Gud om detta? Jag ger inte min ära åt någon annan (Jes. 48:11). Och till folket sade sankt Josua: Var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose har gett er, så att ni älskar Herren, er Gud.  (Jos. 22:5) Och Jesus sade: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. (Joh. 14:23)

För den som vill läsa mer

Reformation då och nu

Om synergism

Artikel om rättfärdiggörelsen (av kh Sten Rydh)

 

#MeToo

Jag har ett tag funderat på om och i så fall hur jag skulle kommentera något som hänt som har starka kopplingar till moral i ett samhälle som vanligen präglas av normlöshet: #MeToo. Då jag kom att läsa en utmärkt kommentar, skriven av Andreas Stenkar Karlgren, länkar jag till den i stället för att skriva den själv: #MeToo

Inför julen

Inför julen vill jag lägga ut en länk till ett inslag i Youtube-kanalen ”Lutheran Satire”. Det är en mediebegåvad amerikansk präst som gör små humoristiska sketcher med uppbyggligt innehåll.  Det här inslaget är en kommentar till dem som menar att liturgi blir ett hinder för människor att ta emot budskapet. ”You are not dressed like Santa Claus” säger pojken ihärdigt.