Tagg: katekes

Wallins katekes

Luthers lilla katekes utgavs 1529. Den utgavs därför att behovet var akut av en lärobok i den kristna tron. I de församlingar som blivit lutherska genom reformationen rådde en stor okunskap om den kristna tron.

Lilla katekesen kom att byggas ut med så kallade katekesförklaringar för att kunna fungera som läromedel i konfirmationsundervisningen. En svensk berömd katekesförklaring är gjord av dåvarande ärkebiskopen Olof Svebilius. Den godkändes av riksdagen (prästeståndet) 1689 och  påbjöds av kung Karl XI.

Svebilius katekes är en god, biblisk och luthersk skrift. När den antogs var Svenska kyrkan en klart luthersk kyrka. Med tiden förändrades det. Under 1700-talet bröt så småningom förnuftstro och pietism igenom. Förnuftstron som kom då, som en följd av upplysningsfilosofin, kallas neologi (den nya läran). Där tonar man ner eller tar bort allt övernaturligt, allt som inte har en rationell (inomvärldslig) förklaring. Det mänskliga förnuftet blir måttstocken. När den teologiska rationalismen sedan, i mitten av artonhundratalet, börjar bygga upp vad som med tiden blev en omfattande vetenskaplig teori och metod, kallar vi den liberalteologi. En milstolpe i den var den så kallade fyrkällshypotesen 1876.

Neologin fick en kraftig skjuts framåt i Sverige genom att kung Gustaf III 1786 utnämnde uppsalaprofessorn i latinsk vältalighet J A Lindblom till biskop i Linköpings stift. Lindblom hade ingen teologisk bakgrund, utan prästvigdes några veckor före biskopsvigningen. Han blev sedan också ärkebiskop 1805. Det står om Lindbloms biskopsgärning på Wikipedia:

Han verkade rojalistiskt i stiftet och manade ofta sina kyrkoherdar att tala till sina församlingar om sådant som låg kungen om hjärtat, såsom förbudet mot hembränning och om patriotism. Som stiftschef var han mer praktiskt och mindre dogmatiskt inriktad än sina företrädare. Han var lika mån om att stiftsborna fick vaccin eller lärde sig rätt jordbruk som om deras andliga odling.

Under  Lindbloms tid som ärkebiskop utgavs nya kyrkliga handböcker. Dels behövde språket moderniseras, och dels ville man bli av med lutherdomen. År 1810 kom den nya katekesutvecklingen, den så kallade lindblomska katekesen, år 1811 en ny kyrkohandbok, och år 1819 kom psalmboken. De nya handböckerna väckte stort motstånd hos dem som ville hålla fast vid den lutherska läran.

Varför väckte den lindblomska katekesen så stort motstånd? Jag tänkte ta reda på mer om det, så jag tittade efter gamla katekeser antikvariskt och jag sökte på guldgruvan www. archive.org. Nu fann jag inte den, men på ett antikvariat fann jag en annan: En katekesförklaring av Lindbloms teologiske vapenbroder J O Wallin. Den är tryckt 1835, och är en något reviderad utgåva av hans egen första utgåva 1831 . Detta katekesarbete skedde alltså kort innan Wallin blev ärkebiskop, vilket var 1837.

Själva boken som sådan har jag funnit språkligt mycket intressant att läsa. Det är frakturstil, den använder tecknet β för dubbel-s (vilket ju tyskan har behållit) och har så klart äldre verbböjningar. Bokstäverna ä och ö skrivs på gammalt sätt oftast med ett litet ”e” ovanpå i stället för prickar, så i frågan nedan, men i svaret skrivs de med prickar:Wallins katekes

När man läser den wallinska katekesen ser man att Wallin ville bli av med mycket av den lutherska läran. Den kristendom som möter i katekesen kan sammanfattas i tre ord: dygd, förnöjsamhet och gudsfruktan (att vörda Gud). Det är en andaktsfull morallära, helt enkelt. Om vi håller Guds bud och inte klagar utan är nöjda med vår lott och går i kyrkan med andäktigt sinne, så får vi evigt liv hos Gud. Visserligen har Luthers katekes så mycket bibliskt innehåll att inte Wallin helt kan komma ifrån flera centrala bibliska begrepp (eller också kanske han ville kompromissa med lutheranerna), men de är mycket nedtonade, och ordet djävulen förekommer inte alls till exempel i den av Wallin författade texten.

Några få jämförelser och exempel (språket moderniserat):

Ställe [och kommentar] Svebilius katekes Wallins katekes
Inledningen 1. Är du kristen?

– Ja.

2. Varför kallas du kristen?

– Därför att jag är döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i dopet har iklätt mig Kristus och tror och bekänner, att han är min Frälsare och Saliggörare.

1. Vad är alla människors viktigaste angelägenhet och värdigaste omsorg?

– Att upplysas, förbättras och lyckliggöras.

2. Vad heter det rätta och verksammaste medlet för människornas upplysning, förbättring och lycksalighet?

– Religion.

Femte budet [Wallin visar här hur duktig han är på lagpredikan. Det är sant det som står, men det är ett exempel hur han kan förklara Guds lag detaljerat, fast han helt missar andra, centrala punkter. Fråga 76 visar en huvudpunkt i  Wallins religion: Skaparens vishet och godhet.] 75. Hur bör, enligt detta bud, vårt förhållande vara emot djuren?

– Vi får använda dem till vår näring, beklädnad, tjänst och förnöjelse, även döda dem, när de därigenom blir oss nyttiga, eller endast sålunda oskadliga; men aldrig onödigt plåga och fördärva dem, belasta dem över deras förmåga, eller neka dem behövlig föda och vila.

76. Vad föreskriver oss detta bud med avseende på växterna och de livlösa tingen?

– Vi ska aldrig ändamålslöst ofreda eller förstöra något som uppenbarar Skaparens godhet, makt och vishet, eller som vittnar om människors flit och konst. Sådant nidingsdåd straffas av den Allvetande.

Första trosartikeln (skapelsen) 26. Hur kan synden finnas i en värld som skapades av en god och helig Gud, och av honom regeras?

– Detta onda är inte Guds, utan människans verk.

Första trosartikeln (skapelsen) 11. Vilka är människosjälens förnämsta egenskaper?

– Förnuft och fri vilja.

12. I vilket syfte blev människan skapad?

– Att hon skulle känna, älska och  lyda Gud, samt därigenom bli evigt lycksalig.

14. Hur bör människan för detta ändamål använda sin fria vilja?

– Därmed bör hon otvunget underkasta sig Guds lag, kärleksfullt omfatta allt gott och rätt, samt aldrig låta sig förvillas av syndiga begärelser.

Tredje trosartikeln 157. Kan vi av egna krafter komma till Kristus och tro på honom?

– Nej, ty vi är döda i synden. Då nu en död människa inte kan göra sig själv levande, så kan inte heller vi av egna krafter omvända oss till Kristus och tro på honom.

97. Vilka blir delaktiga av den saliggörande nåden?

– Alla, som av Guds Ande låtit sig väckas, och i nådens rätta ordning framgår genom helgelse till salighet.

101. Hur förs en människa till bättring?

– När hon, av lagen upplyst om sin stora syndaskuld, och av Evangelium om Guds oändliga nåd, föresätter sig att göra Guds vilja.

Sjunde bönen i Fader vår 221. Vad betyder ”ondo”?

– Djävulen och allt ont, som i denna världen plågar människan till kropp och själ, och efter detta livet helvetet och den eviga fördömelsen.

49. Vad förstås med det ordet ondo?

Allt det onda, som i denna världen  trycker människan till kropp och själ; så också, efter detta livet, den eviga fördömelsen.

Nattvarden 301. Vilka är värdiga och vilka är ovärdiga gäster vid denna heliga måltid?

– Värdiga nattvardsgäster är de, som prövar sig själva, om de:

1.      av hjärtat ångrar sina synder

2.      tror och är förvissade om att Gud för Kristi skull förlåter dem deras synder och till en bekräftelse på detta ger dem den heliga nattvarden

3.      har ett försonligt hjärta mot sin nästa

4.      gärna vill bättra sitt liv.

 36. Hur kan vi vara försäkrade om, att värdigt ha begått Herrens Nattvard?

– När vi, såsom Guds benådade barn, känner oss livade av Kristi Anda, att bli till sinnes så som Kristus var, och vandrar såsom det är värdigt hans Evangelium.

 

PS När jag skrev denna post, googlade jag på Wallin och katekes och fann ”Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796, volym 21”. Verket måste vara skrivet senare, eftersom det behandlar Wallins gärning och även hans död 1839, men det står så i alla fall. På sidan 69 återges ett citat från det tal som han höll när han 1812 tillträdde kyrkoherdetjänsten i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Vi ser här hur han uppfattade sin prästtjänst:

Jag lovar ­– och detta hjerta lägger löftet på mina läppar – inför Honom, som ser i själens djup, lofvar jag, att I, såsom ädle och rättsinnige vänner, i mig alltid skolen finna en redlig och förtrogen vän – edra barn en öm och samvetsgrann vägledare till kristelig dygd och vishet – edra fromma och menniskoälskande stiftelser en varm och villig biträdare – de vilseförda en med Guds hjelp alltmera erfaren rådgifvare, – de sjuka, de döende en icke sen själaherde, – och de sorgsna, de bedröfvade, en alltid deltagande, om än ofullkomlig, tröstare.

Särskilt det han skriver om vilken vägledning barnen behöver visar tydligt Wallins uppfattning att kristendom är en moral- och vishetslära.

PPS Svebilius katekes är citerad efter utgåva av Bokförlaget Reformatio, Malmö, tredje upplagan, 2003.

Överlevnadsstrategier

Kristenheten i Sverige och västvärlden står inför stora utmaningar. Sedan den romerske kejsaren Theodosius den store (som regerade 379-395 som den siste kejsaren över det odelade romarriket) gjort kristendomen till statsreligion, har kristendomen dominerat de flesta samhällena i Europa. Undantaget är de länder som haft muslimskt styre, dels Spanien och dels från Balkan upp till Ungern. Där är bilden mer komplex, även om kristendomen tog över och blev en viktig faktor i samhället. Europa är byggt på kristendomens grund.

I och med den epok vi kallar Upplysningen (på 1700-talet) började dock kristendomens ställning så sakta falla sönder. Till en början märktes det kanske inte så mycket. Men med tiden har förnuftstro av olika slag vunnit stora segrar över kristendomen. Det hela är en utdragen process, den går långsamt fram. I och med den dominerande ställningen i samhället och även ofta i staten, som till exempel i Sverige, så har kristendomen med tiden blivit en slags kultur i stället för en religion. Människorna har allt eftersom blivit allt mindre troende. Även där man så småningom inte hade någon personlig tro alls, fortsatte man att gå i kyrkan för att man tyckte att man ville/borde det. Det var tradition. En sådan tradition kan hålla i sig i flera generationer.

Ur juridisk synvinkel är här två reformer som visar hur det enhetliga Sverige försvann. Dels har vi konventikelplakatets avskaffande i två steg, 1858 och 1868, vilket innebar att det blev tillåtet att ha gudstjänster utanför statskyrkosystemet. (Man fick också snart därefter, 1873, genom de så kallade dissenterlagarna tillstånd att gå ur Svenska kyrkan om man gick in i ett annat av staten godkänt samfund.) Väckelserörelserna blev så starka att de inte längre kunde förbjudas. Nästa steg var att vi fick religionsfrihet 1952. Då fick man laglig rätt att lämna Svenska kyrkan utan att gå in i något annat trossamfund.

Båda dessa reformer var riktiga och nödvändiga. Människor ska inte mot sin vilja tvingas tillhöra en kyrka. Givetvis är det ledsamt att inte alla svenskar är kristna, men om de nu inte är det, så måste man acceptera det. Det gamla alternativet, som i princip gällde fram till 1873, var att landsförvisa den som trodde annorlunda. Detta statskyrkosystem hade kanske fungerat någorlunda, rent praktiskt, under sextonhundratalet, men det är i grund och botten inget bra system, och när väckelserörelserna växte fram fungerade det inte.

Denna historiska bakgrund påverkar oss ännu. Är då Sverige ett kristet land? En utförligare behandling av den frågan ryms inte här, men klart är att Sverige i någon mening kommer vara ett kristet land rätt länge till, ända tills någon annan religion blir dominerande. Vad vi sett hittills är ju främst att man lämnat den kristna tron utan att hitta någon annan definierad religion. Man har blivit ”privatreligiös” som det har kallats, d.v.s. man har inget namn på sin tro, man organiserar sig inte i samfund. Många har också blivit agnostiker eller ateister. Det som blir kvar är en kulturkristendom, som inte är biblisk kristendom. Men de som tror på Jesus Kristus som sin och hela världens ende frälsare, de har blivit mycket sällsynta. Någon enstaka procent kanske?

Vi ser ut att vara på väg mot fornkyrkans situation, där kristna var en liten minoritet. Ofta förföljdes de. Vi bör ställa oss frågan: Kommer kristendomen att överleva i Sverige? Vilka ska bära vidare den kristna tron, vilka ska fortsätta att leva det kristna livet i Sverige i framtiden? Här finns två viktiga storheter som är av allra största betydelse: Kyrkan och hemmet. Dessa två är helt grundläggande. Både kyrkan och hemmet ska vara trogna förvaltare av Guds Ord. I kyrkan ska prästen förkunna, och i hemmet är det familjefadern som ansvarar för att barnen fostras i den kristna tron (om mannen inte är kristen är det moderns ansvar). Dessa två är ofrånkomliga följder av den kristna tron, de är kristna plikter.

En som hade förstått detta var Martin Luther. När han vid reformationen insåg sakernas läge, hur okunnigt lekfolket var, ja till och med prästerna var okunniga, skrev han Lilla och Stora katekesen. Om vi tittar närmare på Lilla katekesen, som särskilt är skriven för lekfolket, så avslutas den med två små avsnitt Hur en husfader skall lära sitt husfolk morgon- och aftonbön samt bordsbön och den så kallade Hustavlan. Dessa två är en sammanfattning, som visar hur den kristna tron ska levas i det praktiska livet. Tyvärr har dessa avsnitt ofta utelämnats i katekesutgåvor. Om du inte gjort det nyligen, så läs dessa avsnitt!  (Givetvis måste man inte använda precis dessa ordningar och böner. De är ett förslag.)

I Sverige kom det att bli skolan som lärde ut katekesen, på grund av det olyckliga statskyrkosystemet. Prästernas uppgift, att lära ut katekesen, blev statens. Ännu i nästan femtio år efter dissenterlagarnas införande 1873 fortsatte det svenska skolsystemet att lära ut lilla katekesen som utantillärning, som teologisk undervisning, som kristen fostran (inte som opartisk religionsundervisning). Det försvann 1919, då det förbjöds. Detta orsakade kraftiga protester från konservativa kristna, särskilt inom den så kallade gammalkyrkligheten, en rörelse med rötter i prästen Henric Schartaus förkunnelse. Åtminstone delvis som en reaktion mot katekesförbudet bildades 1923 Kyrkliga Förbundet, en förening för att främja lutherdom inom Svenska Kyrkan. Kyrkliga förbundet är ännu verksamt.

Och här står vi åter vid frågan: Hur ska den kristna kyrkan överleva? Jag påstår att det för Sveriges bibeltroende kristna definitivt borde vara dags att lämna statskyrkotanken och Svenska Kyrkan. Uppfattningen att staten (genom Svenska Kyrkan) ska sörja för kristendomens utbredande har gjort stor skada. Man har skickat sina barn och ungdomar till Svenska Kyrkan för undervisning vid konfirmationen, men det man har fått har hållit mycket skiftande kvalitet. Nu för tiden har det gått så långt att det i allmänhet är helt undermåligt innehåll ur kristen synvinkel. Förvisso har i ett historiskt perspektiv mycket gott gjorts i Svenska Kyrkan, men statskyrkosystemet har definitivt passerat bäst-före-århundrade. Svenska kyrkan är inte luthersk. De som ännu vill hålla fast vid ”biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro” bör därför satsa sitt engagemang, sin tid och sina pengar på de ännu små men dock fria lutherska kyrkorna. Därigenom visar de också för sina och sina vänners barn hur viktigt det är att följa Bibelns undervisning i konkret handling.

Detta är den grundläggande och nödvändiga överlevnadsstrategin, som sedan kan kompletteras och byggas ut: Fria församlingar med Guds oförfalskade Ord och kristna hem.