Luthers lilla katekes utgavs 1529. Den utgavs därför att behovet var akut av en lärobok i den kristna tron. I de församlingar som blivit lutherska genom reformationen rådde en stor okunskap om den kristna tron.

Lilla katekesen kom att byggas ut med så kallade katekesförklaringar för att kunna fungera som läromedel i konfirmationsundervisningen. En svensk berömd katekesförklaring är gjord av dåvarande ärkebiskopen Olof Svebilius. Den godkändes av riksdagen (prästeståndet) 1689 och  påbjöds av kung Karl XI.

Svebilius katekes är en god, biblisk och luthersk skrift. När den antogs var Svenska kyrkan en klart luthersk kyrka. Med tiden förändrades det. Under 1700-talet bröt så småningom förnuftstro och pietism igenom. Förnuftstron som kom då, som en följd av upplysningsfilosofin, kallas neologi (den nya läran). Där tonar man ner eller tar bort allt övernaturligt, allt som inte har en rationell (inomvärldslig) förklaring. Det mänskliga förnuftet blir måttstocken. När den teologiska rationalismen sedan, i mitten av artonhundratalet, börjar bygga upp vad som med tiden blev en omfattande vetenskaplig teori och metod, kallar vi den liberalteologi. En milstolpe i den var den så kallade fyrkällshypotesen 1876.

Neologin fick en kraftig skjuts framåt i Sverige genom att kung Gustaf III 1786 utnämnde uppsalaprofessorn i latinsk vältalighet J A Lindblom till biskop i Linköpings stift. Lindblom hade ingen teologisk bakgrund, utan prästvigdes några veckor före biskopsvigningen. Han blev sedan också ärkebiskop 1805. Det står om Lindbloms biskopsgärning på Wikipedia:

Han verkade rojalistiskt i stiftet och manade ofta sina kyrkoherdar att tala till sina församlingar om sådant som låg kungen om hjärtat, såsom förbudet mot hembränning och om patriotism. Som stiftschef var han mer praktiskt och mindre dogmatiskt inriktad än sina företrädare. Han var lika mån om att stiftsborna fick vaccin eller lärde sig rätt jordbruk som om deras andliga odling.

Under  Lindbloms tid som ärkebiskop utgavs nya kyrkliga handböcker. Dels behövde språket moderniseras, och dels ville man bli av med lutherdomen. År 1810 kom den nya katekesutvecklingen, den så kallade lindblomska katekesen, år 1811 en ny kyrkohandbok, och år 1819 kom psalmboken. De nya handböckerna väckte stort motstånd hos dem som ville hålla fast vid den lutherska läran.

Varför väckte den lindblomska katekesen så stort motstånd? Jag tänkte ta reda på mer om det, så jag tittade efter gamla katekeser antikvariskt och jag sökte på guldgruvan www. archive.org. Nu fann jag inte den, men på ett antikvariat fann jag en annan: En katekesförklaring av Lindbloms teologiske vapenbroder J O Wallin. Den är tryckt 1835, och är en något reviderad utgåva av hans egen första utgåva 1831 . Detta katekesarbete skedde alltså kort innan Wallin blev ärkebiskop, vilket var 1837.

Själva boken som sådan har jag funnit språkligt mycket intressant att läsa. Det är frakturstil, den använder tecknet β för dubbel-s (vilket ju tyskan har behållit) och har så klart äldre verbböjningar. Bokstäverna ä och ö skrivs på gammalt sätt oftast med ett litet ”e” ovanpå i stället för prickar, se i frågan nedan, men i svaret skrivs de med prickar:

När man läser den wallinska katekesen ser man att Wallin ville bli av med mycket av den lutherska läran. Den kristendom som möter i katekesen kan sammanfattas i tre ord: dygd, förnöjsamhet och gudsfruktan (att vörda Gud). Det är en andaktsfull morallära, helt enkelt. Om vi håller Guds bud och inte klagar utan är nöjda med vår lott och går i kyrkan med andäktigt sinne, så får vi evigt liv hos Gud. Visserligen har Luthers katekes så mycket bibliskt innehåll att inte Wallin helt kan komma ifrån flera centrala bibliska begrepp (eller också kanske han ville kompromissa med lutheranerna), men de är mycket nedtonade, och ordet djävulen förekommer inte alls till exempel i den av Wallin författade texten.

Några få jämförelser och exempel (språket moderniserat):

PS När jag skrev denna post, googlade jag på Wallin och katekes och fann ”Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796, volym 21”. Verket måste vara skrivet senare, eftersom det behandlar Wallins gärning och även hans död 1839, men det står så i alla fall. På sidan 69 återges ett citat från det tal som han höll när han 1812 tillträdde kyrkoherdetjänsten i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Vi ser här hur han uppfattade sin prästtjänst:

Jag lovar ­– och detta hjerta lägger löftet på mina läppar – inför Honom, som ser i själens djup, lofvar jag, att I, såsom ädle och rättsinnige vänner, i mig alltid skolen finna en redlig och förtrogen vän – edra barn en öm och samvetsgrann vägledare till kristelig dygd och vishet – edra fromma och menniskoälskande stiftelser en varm och villig biträdare – de vilseförda en med Guds hjelp alltmera erfaren rådgifvare, – de sjuka, de döende en icke sen själaherde, – och de sorgsna, de bedröfvade, en alltid deltagande, om än ofullkomlig, tröstare.

Särskilt det han skriver om vilken vägledning barnen behöver visar tydligt Wallins uppfattning att kristendom är en moral- och vishetslära.

PPS Svebilius katekes är citerad efter utgåva av Bokförlaget Reformatio, Malmö, tredje upplagan, 2003.

• Okategoriserade