Tagg: rationalism

Om korstecken

Hur ska vi se på korstecken? Med korstecken menar jag här att man rör handen så att man tecknar ett kors, antingen på sig själv eller att prästen gör det över någon annan, som när någon döps eller vid den avslutande välsignelsen i högmässan. Vi kan börja med att konstatera att korstecken är omnämnda från fornkyrkans tid, och att de är självklara inslag i de östligt ortodoxa kyrkornas gudstjänst liksom i den romersk katolska kyrkans.

Men är korstecken inte ett slags vidskeplighet? Om man tror att korstecknet är en slags besvärjelse som verkar genom en mystisk inneboende kraft som aktiveras genom själva utförandet, så är det vidskepelse. Men så ska vi inte tänka. Vi ska se på korstecken som en bekännelse och bön. Det är en bekännelse till Kristus, trons hövding och fullkomnare, till Kristus som är trons centrum. Korsets tecken är en synlig bekännelse att jag är en syndare i behov av den förlåtelse som Jesus vann för mig på korset och en bön att hans kraft och denna förlåtelse ska bo i mitt hjärta. Korset är centrum i den kristna tron, som sankt Paulus skriver: Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.

Fast nog är de väl i alla fall onödiga kanske någon tycker. Ja, så kan man se det. Men med det synsättet så är det mycket som man lika gärna kunde ta bort. Då kunde man ta bort alla kristna symboler och all utsmyckning, som prästens mässkläder och altarljusen till exempel. Och man kunde läsa psalmerna i stället för att sjunga dem.

Javisst kunde man ha det så. Men denna tanke att man ska skala bort så mycket som möjligt för att bara ha en mera renodlat intellektuell gudstjänst har inget stöd i Bibeln. Tvärtom vet vi att judarna sjöng och spelade instrument vid gudstjänsten i synagogan och i templet, och i det Gamla förbundet hade prästerna en rikt utsmyckad prästdräkt. Gud är inte en idé, en teoretisk modell med ett visst innehåll som vi kan hålla för sann, utan Gud är skapelsens Herre som vi får tillhöra och tillbedja med hela vårt hjärta, vår hjärna och hela vår varelse. Därför  när vi tillber Gud ska vi använda även kroppen. Som psalmisten säger: Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud. (Ps. 84:3) Och tänk på hur de vise männen bar fram rökelse och myrra till Kristus.

De lutherska reformatorerna hade ingen önskan att bryta med den liturgiska traditionen. Melanchton skriver i Augsburgska bekännelsen: Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttagas även utom att det på några ställen jämte de latinska sångerna förekommer tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. (SKB s. 70) Naturligtvis tog lutheranerna bort det som strider mot Guds Ord, främst mässoffret och förvarandet av konsekrerade oblater i en så kallad monstrans, men den lutherska principen är att behålla den traditionella gudstjänsten. Det som skulle bort nämnde man uttryckligen i bekännelsedokumenten, det andra hade man inga invändningar emot.

Luther rekommenderade att man inleder och avslutar dagen med korstecknet: På morgonen, när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.  (SKB s. 373) Morgon- och aftonbönen avslutas med bön om änglarnas beskydd: Din helige ängel vare med mig, så att den onde fienden inte får någon makt över mig.

De reformerta däremot ville bryta rejält med den traditionella kyrkan. Man rensade bort krucifix och helgonbilder och annat som man menade strider mot Guds bud.

De lutherska reformatorerna stod emot de reformertas krav. Man firade gudstjänst stort sett som förut. Det som så småningom gjorde att den lutherska gudstjänsten utarmades var rationalismen (förnuftstron) som var mycket stark under artonhundratalet och också in på nittonhundratalet. Man ville rensa bort allt som man ansåg vara romerskt-katolskt. Följden blev att man inte firade nattvard så ofta, ibland bara en gång om året, man använde inte ljus på altaret, bikten kom ur bruk, man redigerade Luthers lilla katekes så att korstecknet togs bort (När du stiger upp på morgonen, skall du knäppa dina händer och säga). Och bönen om änglarnas beskydd togs bort eller ändrades så att man blev av med dem, för änglar strider ju mot den vetenskapliga, rationella världsbilden. I stället bad man Din faderliga vård vare mitt beskydd.

Efter att rationalismen försvagats under nittonhundratalet, har den lutherska kyrkan glädjande nog återupptäckt  mycket av den traditionella gudstjänsten. Man kan givetvis ha fler eller färre av de gamla gudstjänstbruken, men det är naturligt att den lutherska gudstjänsten mer liknar den romersk-katolska gudstjänsten än den liknar den reformerta, till exempel beträffande korstecknet.

Wallins katekes

Luthers lilla katekes utgavs 1529. Den utgavs därför att behovet var akut av en lärobok i den kristna tron. I de församlingar som blivit lutherska genom reformationen rådde en stor okunskap om den kristna tron.

Lilla katekesen kom att byggas ut med så kallade katekesförklaringar för att kunna fungera som läromedel i konfirmationsundervisningen. En svensk berömd katekesförklaring är gjord av dåvarande ärkebiskopen Olof Svebilius. Den godkändes av riksdagen (prästeståndet) 1689 och  påbjöds av kung Karl XI.

Svebilius katekes är en god, biblisk och luthersk skrift. När den antogs var Svenska kyrkan en klart luthersk kyrka. Med tiden förändrades det. Under 1700-talet bröt så småningom förnuftstro och pietism igenom. Förnuftstron som kom då, som en följd av upplysningsfilosofin, kallas neologi (den nya läran). Där tonar man ner eller tar bort allt övernaturligt, allt som inte har en rationell (inomvärldslig) förklaring. Det mänskliga förnuftet blir måttstocken. När den teologiska rationalismen sedan, i mitten av artonhundratalet, börjar bygga upp vad som med tiden blev en omfattande vetenskaplig teori och metod, kallar vi den liberalteologi. En milstolpe i den var den så kallade fyrkällshypotesen 1876.

Neologin fick en kraftig skjuts framåt i Sverige genom att kung Gustaf III 1786 utnämnde uppsalaprofessorn i latinsk vältalighet J A Lindblom till biskop i Linköpings stift. Lindblom hade ingen teologisk bakgrund, utan prästvigdes några veckor före biskopsvigningen. Han blev sedan också ärkebiskop 1805. Det står om Lindbloms biskopsgärning på Wikipedia:

Han verkade rojalistiskt i stiftet och manade ofta sina kyrkoherdar att tala till sina församlingar om sådant som låg kungen om hjärtat, såsom förbudet mot hembränning och om patriotism. Som stiftschef var han mer praktiskt och mindre dogmatiskt inriktad än sina företrädare. Han var lika mån om att stiftsborna fick vaccin eller lärde sig rätt jordbruk som om deras andliga odling.

Under  Lindbloms tid som ärkebiskop utgavs nya kyrkliga handböcker. Dels behövde språket moderniseras, och dels ville man bli av med lutherdomen. År 1810 kom den nya katekesutvecklingen, den så kallade lindblomska katekesen, år 1811 en ny kyrkohandbok, och år 1819 kom psalmboken. De nya handböckerna väckte stort motstånd hos dem som ville hålla fast vid den lutherska läran.

Varför väckte den lindblomska katekesen så stort motstånd? Jag tänkte ta reda på mer om det, så jag tittade efter gamla katekeser antikvariskt och jag sökte på guldgruvan www. archive.org. Nu fann jag inte den, men på ett antikvariat fann jag en annan: En katekesförklaring av Lindbloms teologiske vapenbroder J O Wallin. Den är tryckt 1835, och är en något reviderad utgåva av hans egen första utgåva 1831 . Detta katekesarbete skedde alltså kort innan Wallin blev ärkebiskop, vilket var 1837.

Själva boken som sådan har jag funnit språkligt mycket intressant att läsa. Det är frakturstil, den använder tecknet β för dubbel-s (vilket ju tyskan har behållit) och har så klart äldre verbböjningar. Bokstäverna ä och ö skrivs på gammalt sätt oftast med ett litet ”e” ovanpå i stället för prickar, så i frågan nedan, men i svaret skrivs de med prickar:Wallins katekes

När man läser den wallinska katekesen ser man att Wallin ville bli av med mycket av den lutherska läran. Den kristendom som möter i katekesen kan sammanfattas i tre ord: dygd, förnöjsamhet och gudsfruktan (att vörda Gud). Det är en andaktsfull morallära, helt enkelt. Om vi håller Guds bud och inte klagar utan är nöjda med vår lott och går i kyrkan med andäktigt sinne, så får vi evigt liv hos Gud. Visserligen har Luthers katekes så mycket bibliskt innehåll att inte Wallin helt kan komma ifrån flera centrala bibliska begrepp (eller också kanske han ville kompromissa med lutheranerna), men de är mycket nedtonade, och ordet djävulen förekommer inte alls till exempel i den av Wallin författade texten.

Några få jämförelser och exempel (språket moderniserat):

Ställe [och kommentar] Svebilius katekes Wallins katekes
Inledningen 1. Är du kristen?

– Ja.

2. Varför kallas du kristen?

– Därför att jag är döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i dopet har iklätt mig Kristus och tror och bekänner, att han är min Frälsare och Saliggörare.

1. Vad är alla människors viktigaste angelägenhet och värdigaste omsorg?

– Att upplysas, förbättras och lyckliggöras.

2. Vad heter det rätta och verksammaste medlet för människornas upplysning, förbättring och lycksalighet?

– Religion.

Femte budet [Wallin visar här hur duktig han är på lagpredikan. Det är sant det som står, men det är ett exempel hur han kan förklara Guds lag detaljerat, fast han helt missar andra, centrala punkter. Fråga 76 visar en huvudpunkt i  Wallins religion: Skaparens vishet och godhet.] 75. Hur bör, enligt detta bud, vårt förhållande vara emot djuren?

– Vi får använda dem till vår näring, beklädnad, tjänst och förnöjelse, även döda dem, när de därigenom blir oss nyttiga, eller endast sålunda oskadliga; men aldrig onödigt plåga och fördärva dem, belasta dem över deras förmåga, eller neka dem behövlig föda och vila.

76. Vad föreskriver oss detta bud med avseende på växterna och de livlösa tingen?

– Vi ska aldrig ändamålslöst ofreda eller förstöra något som uppenbarar Skaparens godhet, makt och vishet, eller som vittnar om människors flit och konst. Sådant nidingsdåd straffas av den Allvetande.

Första trosartikeln (skapelsen) 26. Hur kan synden finnas i en värld som skapades av en god och helig Gud, och av honom regeras?

– Detta onda är inte Guds, utan människans verk.

Första trosartikeln (skapelsen) 11. Vilka är människosjälens förnämsta egenskaper?

– Förnuft och fri vilja.

12. I vilket syfte blev människan skapad?

– Att hon skulle känna, älska och  lyda Gud, samt därigenom bli evigt lycksalig.

14. Hur bör människan för detta ändamål använda sin fria vilja?

– Därmed bör hon otvunget underkasta sig Guds lag, kärleksfullt omfatta allt gott och rätt, samt aldrig låta sig förvillas av syndiga begärelser.

Tredje trosartikeln 157. Kan vi av egna krafter komma till Kristus och tro på honom?

– Nej, ty vi är döda i synden. Då nu en död människa inte kan göra sig själv levande, så kan inte heller vi av egna krafter omvända oss till Kristus och tro på honom.

97. Vilka blir delaktiga av den saliggörande nåden?

– Alla, som av Guds Ande låtit sig väckas, och i nådens rätta ordning framgår genom helgelse till salighet.

101. Hur förs en människa till bättring?

– När hon, av lagen upplyst om sin stora syndaskuld, och av Evangelium om Guds oändliga nåd, föresätter sig att göra Guds vilja.

Sjunde bönen i Fader vår 221. Vad betyder ”ondo”?

– Djävulen och allt ont, som i denna världen plågar människan till kropp och själ, och efter detta livet helvetet och den eviga fördömelsen.

49. Vad förstås med det ordet ondo?

Allt det onda, som i denna världen  trycker människan till kropp och själ; så också, efter detta livet, den eviga fördömelsen.

Nattvarden 301. Vilka är värdiga och vilka är ovärdiga gäster vid denna heliga måltid?

– Värdiga nattvardsgäster är de, som prövar sig själva, om de:

1.      av hjärtat ångrar sina synder

2.      tror och är förvissade om att Gud för Kristi skull förlåter dem deras synder och till en bekräftelse på detta ger dem den heliga nattvarden

3.      har ett försonligt hjärta mot sin nästa

4.      gärna vill bättra sitt liv.

 36. Hur kan vi vara försäkrade om, att värdigt ha begått Herrens Nattvard?

– När vi, såsom Guds benådade barn, känner oss livade av Kristi Anda, att bli till sinnes så som Kristus var, och vandrar såsom det är värdigt hans Evangelium.

 

PS När jag skrev denna post, googlade jag på Wallin och katekes och fann ”Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796, volym 21”. Verket måste vara skrivet senare, eftersom det behandlar Wallins gärning och även hans död 1839, men det står så i alla fall. På sidan 69 återges ett citat från det tal som han höll när han 1812 tillträdde kyrkoherdetjänsten i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Vi ser här hur han uppfattade sin prästtjänst:

Jag lovar ­– och detta hjerta lägger löftet på mina läppar – inför Honom, som ser i själens djup, lofvar jag, att I, såsom ädle och rättsinnige vänner, i mig alltid skolen finna en redlig och förtrogen vän – edra barn en öm och samvetsgrann vägledare till kristelig dygd och vishet – edra fromma och menniskoälskande stiftelser en varm och villig biträdare – de vilseförda en med Guds hjelp alltmera erfaren rådgifvare, – de sjuka, de döende en icke sen själaherde, – och de sorgsna, de bedröfvade, en alltid deltagande, om än ofullkomlig, tröstare.

Särskilt det han skriver om vilken vägledning barnen behöver visar tydligt Wallins uppfattning att kristendom är en moral- och vishetslära.

PPS Svebilius katekes är citerad efter utgåva av Bokförlaget Reformatio, Malmö, tredje upplagan, 2003.