Hur ska vi se på korstecken? Med korstecken menar jag här att man rör handen så att man tecknar ett kors, antingen på sig själv eller att prästen gör det över någon annan, som när någon döps eller vid den avslutande välsignelsen i högmässan. Vi kan börja med att konstatera att korstecken är omnämnda från fornkyrkans tid, och att de är självklara inslag i de östligt ortodoxa kyrkornas gudstjänst liksom i den romersk katolska kyrkans.

Men är korstecken inte ett slags vidskeplighet? Om man tror att korstecknet är en slags besvärjelse som verkar genom en mystisk inneboende kraft som aktiveras genom själva utförandet, så är det vidskepelse. Men så ska vi inte tänka. Vi ska se på korstecken som en bekännelse och bön. Det är en bekännelse till Kristus, trons hövding och fullkomnare, till Kristus som är trons centrum. Korsets tecken är en synlig bekännelse att jag är en syndare i behov av den förlåtelse som Jesus vann för mig på korset och en bön att hans kraft och denna förlåtelse ska bo i mitt hjärta. Korset är centrum i den kristna tron, som sankt Paulus skriver: Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.

Fast nog är de väl i alla fall onödiga kanske någon tycker. Ja, så kan man se det. Men med det synsättet så är det mycket som man lika gärna kunde ta bort. Då kunde man ta bort alla kristna symboler och all utsmyckning, som prästens mässkläder och altarljusen till exempel. Och man kunde läsa psalmerna i stället för att sjunga dem.

Javisst kunde man ha det så. Men denna tanke att man ska skala bort så mycket som möjligt för att bara ha en mera renodlat intellektuell gudstjänst har inget stöd i Bibeln. Tvärtom vet vi att judarna sjöng och spelade instrument vid gudstjänsten i synagogan och i templet, och i det Gamla förbundet hade prästerna en rikt utsmyckad prästdräkt. Gud är inte en idé, en teoretisk modell med ett visst innehåll som vi kan hålla för sann, utan Gud är skapelsens Herre som vi får tillhöra och tillbedja med hela vårt hjärta, vår hjärna och hela vår varelse. Därför  när vi tillber Gud ska vi använda även kroppen. Som psalmisten säger: Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud. (Ps. 84:3) Och tänk på hur de vise männen bar fram rökelse och myrra till Kristus.

De lutherska reformatorerna hade ingen önskan att bryta med den liturgiska traditionen. Melanchton skriver i Augsburgska bekännelsen: Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttagas även utom att det på några ställen jämte de latinska sångerna förekommer tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. (SKB s. 70) Naturligtvis tog lutheranerna bort det som strider mot Guds Ord, främst mässoffret och förvarandet av konsekrerade oblater i en så kallad monstrans, men den lutherska principen är att behålla den traditionella gudstjänsten. Det som skulle bort nämnde man uttryckligen i bekännelsedokumenten, det andra hade man inga invändningar emot.

Luther rekommenderade att man inleder och avslutar dagen med korstecknet: På morgonen, när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.  (SKB s. 373) Morgon- och aftonbönen avslutas med bön om änglarnas beskydd: Din helige ängel vare med mig, så att den onde fienden inte får någon makt över mig.

De reformerta däremot ville bryta rejält med den traditionella kyrkan. Man rensade bort krucifix och helgonbilder och annat som man menade strider mot Guds bud.

De lutherska reformatorerna stod emot de reformertas krav. Man firade gudstjänst stort sett som förut. Det som så småningom gjorde att den lutherska gudstjänsten utarmades var rationalismen (förnuftstron) som var mycket stark under artonhundratalet och också in på nittonhundratalet. Man ville rensa bort allt som man ansåg vara romerskt-katolskt. Följden blev att man inte firade nattvard så ofta, ibland bara en gång om året, man använde inte ljus på altaret, bikten kom ur bruk, man redigerade Luthers lilla katekes så att korstecknet togs bort (När du stiger upp på morgonen, skall du knäppa dina händer och säga). Och bönen om änglarnas beskydd togs bort eller ändrades så att man blev av med dem, för änglar strider ju mot den vetenskapliga, rationella världsbilden. I stället bad man Din faderliga vård vare mitt beskydd.

Efter att rationalismen försvagats under nittonhundratalet, har den lutherska kyrkan glädjande nog återupptäckt  mycket av den traditionella gudstjänsten. Man kan givetvis ha fler eller färre av de gamla gudstjänstbruken, men det är naturligt att den lutherska gudstjänsten mer liknar den romersk-katolska gudstjänsten än den liknar den reformerta, till exempel beträffande korstecknet.