Tagg: nåd

Nåd och sanning

I juldagens predikotext från Johannesevangeliets första kapitel (II årg.) står det att Ordet kom med nåd och sanning. Lägg märke till detta par. Många människor kan nog tycka att nåd låter fint och inbjudande, för så är det ju. Guds nåd, Guds barmhärtighet och godhet är frikostiga och generösa. Gud ger människor sin nåd, sin kärlek och välvilja alldeles gratis. Guds kärlek kan man ofta acceptera. Men i vår bibelvers står det att Guds nåd hänger ihop med Guds sanning. Sanningen om vår synd, om vårt syndafördärv och sanningen om Guds helighet och fullkomlighet. Gud ger sin nåd tillsammans med sanningen. Nåd utan sanning, det är den allmänreligiösa bilden av Gud som en oförarglig, snäll farbror som har överseende med våra synder, för de är ju inte så farliga, tycker man.

Denna allmänreligiösa gudstro stämmer dock inte med Bibeln, för där hör nåd och sanning ihop. För dem som tror att de kan tillgodoräkna sig Guds nåd på sina egna villkor, för dem som tror att Guds nåd inte får några större konsekvenser för vad vi tror om Gud och hur vi lever, för dem predikar Johannes döparen: Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. (Luk. 3:7f.)

Och det blir inte bättre om vi gör tvärtom, tänker oss en Gud som ser alla våra synder, som säger Du är en syndare, för du har inte levt som du borde. Du har brutit mot mina bud, du har tänkt egoistiska och orena tankar, men som inte har nåd. Då blir Gud en obarmhärtig, hemsk domare som vi på allt sätt flyr ifrån. Men inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (Joh. 3:17)

Låt oss alltså hålla fast vid båda, vid Guds oändliga nåd och Guds heliga sanning. Gud känner dig, han ser dina synder, men han älskar dig för Jesu skull och vill dig allt väl. Genom Ordet får du allt detta, genom Ordet som var hos Gud och blev människa och tog sin boning ibland oss. Genom tron på hans namn blir man Guds barn, född av Gud, och får del av den Enfödde sonens himmelska härlighet, av hans nåd och sanning.

Kyrie eleison

Jag minns att min moster till min far en gång sade: ‘Jag förstår inte Kyrie i högmässan [i Svenska Kyrkan]. Vi har just bett syndabekännelsen och fått syndernas förlåtelse, och så börjar vi igen: Herre, förbarma dig, Kriste, förbarma dig!’ Hon uppfattade Kyrie som en syndabekännelse.

Det är lätt att uppfatta Kyrie så när man ser till ordalydelsen, men alldeles som min moster fann, så blir det märkligt om det skulle komma ännu en syndabekännelse i högmässan. Och det är inte heller meningen att Kyrie ska vara en syndabekännelse. Men ingen hade talat om för henne vad Kyrie innebär.

Jesus, Davids son, förbarma dig! Så ropade till exempel den blinde tiggaren utanför Jeriko i evangelietexten som vi läste nu på Fastlagssöndagen. Herre, förbarma dig är den blinde mannens rop. Jesus frågar honom vad han vill, vad han menar med sitt rop, och han svarar att han vill återfå sin syn. Herre, förbarma dig ropade också de tio spetälska (Luk. 17), den kanaaneiska kvinnan (Matt. 15) och andra. Det är en bön om nåd, en bön om hjälp i hjälplöshet och utsatthet, en bön om öppnade ögon, och inte en syndabekännelse.

Naturligtvis finns det ingen motsättning mellan bönen ”Herre, förbarma dig” och en syndabekännelse, men den är ändå inte främst en sådan. Se till exempel hur publikanen (som gick till templet för att be samtidigt som en farisé, Luk. 18) slår sig för sitt bröst, bekänner sin synd och säger: var nådig mot mig. På grekiska används där ett annat ord än ἐλέησον (eleison), nämligen ἱλάσθητί (hilasthiti).

Det finns därför ingen anledning att i liturgin flytta Kyrie till före avlösningen, så som en del har gjort.

När Jesus hörde den blinde mannens rop lät han föra honom fram till sig, och han frågade honom vad han ville: Herre, gör så att jag kan se, svarade mannen, och Jesus gjorde ett under och gav honom hans syn. Vad fick det för följd? Jo, mannen, som nu var seende, följde Jesus och prisade Gud. Och inte nog med det, allt folket som såg det prisade Gud. Detsamma händer i högmässan, efter att vi bett Jesus om öppnade ögon i Kyrie, så prisar vi Gud i den stora lovsången, Gloria och Laudamus.