Tagg: sanning

Ska man vara tolerant?

Bör vi kristna vara toleranta? Svaret är förstås: Det beror på vad det gäller. Ibland ska man vara tolerant, men ibland ska man inte. Ack, alla dessa mänskliga bedömningar! De gör det svårt för oss människor. Det är mycket lättare att se på världen i ett antingen-eller-perspektiv. Svart och vitt, det är enklast så.

När det gäller att förhålla sig till olika saker, så finns alltid minst två möjligheter. Det finns olika perspektiv, och det gäller att hålla balansen mellan dessa. Även goda, bra tankar och saker kan överdrivas och tillämpas fel.

Nåväl, nu var det tolerans som var ämnet. Ska vi vara toleranta? Ja, vi ska vara toleranta i många frågor. Vi ska till exempel vara toleranta när det gäller våra medmänniskors fel och brister. Men detta måste förstås rätt! Aposteln skriver om de kristnas förhållande till varandra: Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek.  (Ef. 4:2) Men detta betyder inte att vi ska acceptera och godkänna synden som sådan. Synden är från djävulen, och den är ond. Och vi ska inte ha överseende med synden, den ska fördömas, men syndaren ska vi ha tålamod med. Vi är alla syndare, och Gud har i Kristus visat oss en ofattbar godhet när han älskade oss syndiga människor och sände honom att dö för oss. I Fader vår har Kristus lärt oss att be: Förlåt oss våra synder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Detta milda sinne står inte i strid med att fördöma synden, till exempel som sankt Paulus skriver till Galaterna: Om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. För den falska läran kommer inte från Gud, utan från djävulen. När det gäller Guds Ords Sanning ska vi inte vara toleranta. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar (Joh. 8:31) och han sade också: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Är inte detta intolerant? Jo, verkligen! Men i saker där Bibeln lär något, måste vi låta människotankarna fara. Jesus befallde sin kyrka vid sin himmelsfärd: Lär dem [lärjungarna] att hålla allt vad jag har befallt er (min markering, Matt. 28:20).

Vår tid är sedan mer än hundra år subjektivistisk, ja till och med nihilistisk. Det anses allmänt att det inte finns någon absolut Sanning. Och i samhället kan vi leva med denna relativism. Vi får leva tillsammans med andra människor vilken tro de än har. Så när jag ska köpa mitt bröd, frågar jag inte efter om bagaren är kristen, ateist eller muslim, utan jag köper av den som bakar det godaste brödet till ett bra pris.

Men denna relativism och tolerans har tyvärr spridit sig och nästlat sig in även i de kristna kyrkorna när det gäller läran. Nu är den nära allenarådande. Även i mer konservativa kyrkor och rörelser, ja till och med bland dem som kallar sig lutherska, tolererar man olika mening om vad Guds Ord lär. Sist vill jag därför citera Luther:

Martin Luther 1535 över Gal. 5:10

På liknande sätt (som Paulus) håller vi nu för bannlysta och fördömda dem som påstår, att artikeln om Herrens lekamens och blods sakrament är osäker, eller våldför sig på Kristi ord vid nattvardens instiftelse. Vi håller ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (fast för oss ingen är liten), skall vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken inte hjälpa oss. Vi kan bli frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramentarierna, men vi kan det inte utan ren lära och tro. I övrigt vill vi gärna visa kärlek och leva i endräkt med dem som tillsammans med oss tänker kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt det på oss ankommer skall vi också hålla frid med våra fiender och be för dem som på grund av okunnighet smädar vår lära och förföljer oss, men inte så mot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldför sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar…

Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den inte syndernas förlåtelse. Läran och livet kan således inte alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåter vi inte, att den träds förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstår vi utmärkt väl att vara överseende… Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar är fast grundade i den heliga Skrift.

Nytt kyrkoår

Så har ett nytt kyrkoår börjat. I söndags hörde vi i predikotexten hur Jesus förkunnade sitt program:

Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren. (Luk. 4:18f.)

Sedan Jesus lämnat jorden är detta ett uppdrag till kyrkan. Förkunnelsen ska fortsätta också i år, den ska ropas ut, står det. Detta är så mycket mer nödvändigt som kristendomen har förlorat så mycket mark i vårt land. I någon mening kan man kalla Sverige ett kristet land, men inte i den meningen att svenskarna i allmänhet är kristna. Några enstaka procent går i kyrkan minst en gång i månaden, och dessutom är den förkunnelse som kyrkobesökarna i vårt land möts av många gånger inte ens kristendom.

Varför har det blivit så här? Här finns flera orsaker, men man kan i alla fall konstatera att kristendomen har försvunnit i samma takt som prästerna slutat tro att Bibeln är Guds Ord och absolut sann. Och där man inte längre tror på någon Sanning, där minskar ivern att sprida det glada budskapet. Det blir inte så angeläget, när man inte längre tror att Gud har talat i Bibeln.

Och hur är det med oss som är konfessionella lutheraner, som håller fast vid Skriften allena? Är vi bekymrade över den andliga situationen i vårt land? Funderar vi över vad vi kan göra för att sprida Guds Ord? Och vad gör vi?

En del ser med oro på att det kommer muslimer till Sverige. De känner sig hotade. Och visst kommer kulturen i Sverige förändras i någon mån av det faktum att många människor invandrar. Kulturen i ett land förändras ständigt av det som sker. Den har förändrats mycket under de senaste hundra åren på grund av bland annat avkristningen, den materiella tillväxten, populärmusiken, massmedia, kärnfamiljens nedmontering, de dramatiskt förbättrade möjligheterna att resa världen kring och datorerna. (Låt mig för säkerhets skull framhålla att jag här inte gör någon värdering av dessa fenomen.) Dessa faktorer har tillsammans påverkat mycket mer än invandring.

Men låt oss lägga frågan om kulturen åt sidan. Kristendom är inte kultur, utan syndernas förlåtelse och liv med Gud! De muslimer som kommer hit har i allmänhet en bättre tro än genomsnittssvensken, de tror i alla fall att Gud skapat världen och att vi människor är skyldiga att följa Guds vilja. Låt oss inte se dessa människor som fiender, utan  som människobröder som Kristus dött för. Genom att muslimer kommit till Sverige har vi fått en stor möjlighet att nå dem med det kristna budskapet. Ett sätt att rusta sig för detta kan vara att läsa boken Jag sökte Allah och fann Jesus. Den rekommenderas! Där finns givetvis detaljer som kan ifrågasättas, men på det stora hela är det en mycket intressant bok.

 

 

Om Bibeln II

Fortsättning från föregående post

2/ Bibeln talar sant

Att Bibeln talar sant är ju nödvändigtvis så om varje ord är Guds eget ord. Har vi accepterat det första har vi inga problem att tro det andra. Hur skulle Gud den allvetande och allgode kunna ljuga? I Psaltaren 19:8 säger David: Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. Herrens vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. Och när Mose förmanade Israels folk att hålla fast vid den undervisning han gett i Moseböckerna, så sade han som vi redan sett följande: Om du [Israels folk] inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ” Herren, din Gud” då skall Herren sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande . (5 Mos. 28:58f.)  Om nu Israeliterna vid hot om stränga straff förmanas av Gud att hålla fast vid alla orden i boken (Pentateuken, de fem moseböckerna) så förstår vi ju att dessa ord är sanna. Skulle Gud befalla att hålla fast vid något som inte är sant? Det går ju bara inte. Gud är ju själva källan till alla dygder, såsom rättrådighet, ärlighet och så vidare. Se hur Koras söner i den 45 psalmen prisar Messias och säger: Ha framgång i din härlighet och drag ut till försvar för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. (Ps. 45:5) Och i den hundranittonde psalmen står det: Din undervisning är sanning (119:142).

Att Bibeln skulle vara sann i alla stycken har attackerats mycket, särskilt under de senaste århundradena. Det är dock Bibelns lära, och så har kyrkan trott före oss. Jag vill avslutningsvis under denna rubrik komma med några citat:[i]

Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker. (Augustinus i ett brev till Hieronymus)

Det är kätterskt att säga att det finns något som helst fel vare sig i evangelierna eller i någon annan kanonisk skrift. (Thomas ab Aquino)

Eftersom den heliga Skrift är Guds ord, är det självklart att den inte innehåller några fel eller motsägelser, utan att den är i alla sina delar och ord den ofelbara sanningen, också i de delar som behandlar historiska, geografiska och andra världsliga ämnen. (Brief Statement)

Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. (Stora katekesen)

3/ Bibelns tal är tillräckligt

När vi säger att Bibelns tal är tillräckligt, så menar vi att Gud där har uppen­barat allt som behövs för kristen tro och kristet liv. Det finns mycket som inte står i Bibeln. Bibeln är ingen allmän uppslagsbok, utan Gud har talat till oss människor i den och gett oss vad vi behöver för att bli frälsta och för att vi ska följa hans vilja. Det är mycket vi inte begriper om Gud, men det som Gud inte uppenbarat i andliga ting det ska vi inte heller försöka utforska.

Vi ska inte heller försöka få in någon annan källa till kristen tro. Bibeln är till­räcklig. Det finns de som hävdar att kyrkans tradition är nödvändig för en rätt kristendom. Andra menar att man ska vänta på Andens direkta tilltal och led­ning, för den Helige Ande kommer inte i Bibelns ord. Men något sådant står inte i Bibeln. Den vet inte om att det skulle finnas behov av något som kompletterar Bibeln. Jag citerar kung David igen: Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. (Ps. 19:8) Och med ”Herrens undervisning” menar David Skriften, bibelordet.

Paulus menar detsamma. I sitt andra brev till Timoteus skriver han om Skrif­tens tillräcklighet: Du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fost­ran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.  (2 Tim. 3:15ff.) Det är alltså Skriften, Guds Ord, som är medlet till att vi blir frälsta och att vi lever i enlighet med Guds vilja.

Den kristna tron är en tro på Bibelns ord, inte på någon mänsklig auktoritet. Bibeln räcker. I den romersk-katolska kyrkan har påven och kyrkan makt att proklamera nya dogmer, och i svärmiska rörelser lyssnar man efter nya uppen­barelser. Jag läste en gång om en som lämnat Livets Ord, som berättade att läraren kunde komma till lektionen i bibelskolan och säga ”Anden sade till mig i morse”. Men vi ska hålla oss endast till Bibeln, för den är tillräcklig.

4/ Bibeln talar klart

Vi behöver också försvara att Bibeln talar klart och förståeligt. De katolska teologerna vid reformationstiden gick med på att hela Bibeln är Guds Ord och att den är sann, men de menade definitivt inte att den var klar. Nej, det måste till tolkningsexpertis, kyrkans läroämbete med påven i spetsen. Utan kyrkans ledning far man obönhörligen vilse, sade de. Men den kristne behöver ingen kyrklig auktoritet för sin tro, han tror direkt på Bibeln. Visst kan det vara svårt att förstå Bibeln, i synnerhet för en nybörjare. Det finns mycket oklarhet hos oss människor, och det kan ta tid innan Skriftens ljus tränger in i våra fördunk­lade sinnen. Så visst ska vi ta hjälp av kyrkans lärare att få upp ögonen för ljuset, men ljuset kommer endast från Bibeln. Den kristna tron är en tro på Bibelns ord, inte på någon mänsklig auktoritet.

Bibeln kan och ska därför höras, läsas och förstås av den enskilde kristne. Psaltaren 19:8 igen: Herrens vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. Och Jesus sade till vanliga judar, som trodde på honom: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen. (Joh. 8:31f.)

I sin utläggning av Davids psalm 37 säger Luther:

Om någon kommer till er och säger: … ’Skriften är dunkel’, så kommer jag att svara: ’Det är inte sant. Det har inte skrivits någon klarare bok på denna jord än den heliga Skrift. Den är i jämförelse med andra böcker liksom solen i jämförelse med alla andra ljus.’ … Det är en fruktansvärt stor skändlighet och synd mot den heliga Skrift och mot hela kristenheten, om man säger, att den heliga Skrift är dunkel och inte så klar att var och en kan förstå den, lära och förstå dess tro.

Visst finns det dunkla ställen i Skriften. Det menade även Luther:

Det är visst och sant, att vissa enskilda utsagor i Skriften är dunkla … Men i dessa ut­sagor finns inget annat, än vad vi på andra ställen finner uttalat klart och uppenbart … Naturligtvis medger jag, att det finns många ställen i Skriften, som är dunkla och otill­gängliga – inte för att saken är så hög, utan därför att vi saknar kunskap om be­grep­pen och grammatiken. Men dessa ställen är på inget sätt till hinder för, att vi ska kun­na förstå hela saken i Skriften … Om orden är dunkla på ett ställe, är de klara på ett annat.

Finner vi ett sådant dunkelt ställe som vi inte lyckas begripa ska vi lämna det. Kanske förstår vi det senare. Men det vi inte ska göra är att låta kyrkan eller påven läsa in och fastslå en tolkning och göra den bindande.

5/ Bibeln talar verkningsfullt

Som sista punkt på avdelningen om Bibeln vill jag säga att Bibeln talar verk­nings­fullt. Bibelns ord är aktivt. Som Jesus säger: De ord som jag har talat till er är Ande och liv (Joh. 6:63)

Denna punkt följer inte med nödvändighet ur sats 1: Varje ord i Bibeln är Guds ord. Punkterna 2, 3 och 4 gör ju det. Om varje ord i Bibeln är Guds Ord, så talar Bibeln sant, tillräckligt och klart. Men eftersom det är en omistlig punkt om Bibeln nämner jag den här också. Bibeln talar verkningsfullt.

Detta måste vi framhålla särskilt mot de reformerta. De tror inte att den Helige Ande bor i Ordet, utan de menar att Anden kommer direkt till en människa utan något medel, utan något ”fordon” som man sade (på latin vehiculum). Vi luthe­raner vet dock att Gud verkar genom nådemedlen, det vill säga Bibeln och sak­ra­menten. Jag citerar Paulus igen för att visa Bibelns kraft: Du känner från barn­domen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till un­der­visning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.

Skriften verkar att vi tror på Gud och att vi gör goda gärningar. I Ordet möter vi Gud själv. Och nådemedlen är utflöden av Ordet, de är som man bru­kar säga ett synligt Ord. Sakramentens kraft kommer endast av det Guds Ord som finns i dem. När vi döper en människa, då får hon del av Jesu död och upp­ståndelse. När prästen i mässan på Jesu uppdrag säger ”Detta är min kropp, detta är mitt blod”, då är det Guds verksamma Ord som ingriper här och nu i vår verklighet och ger oss syndernas förlåtelse. Jesus själv talar till oss.

[i] http://www.biblicum.se/tidskriften-2/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-19721/19723-om-bibelns-ofelbarhet/

Om Bibeln I

En fras som används av kristna i olika samfund är att Bibeln är Guds Ord. Och det är den ju. Men det visar sig tyvärr rätt ofta att man menar olika saker med detta uttryck. Det blir så att detta uttryck i praktiken förvillar och döljer väsent­liga menings­skiljaktigheter. För att det ska bli tydligt vad det innebär att Bibeln är Guds Ord, vill jag därför framhålla fem saker. I dagens inlägg ryms den första punkten, så kommer resten sedan.

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

 1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

(Till det här avsnittet har jag fått mycket inspiration och hjälp av Siegbert W. Beckers lilla skrift: Den Heliga Skrifts verbalinspiration, utgiven av Kyrklig Samling i Lunds stift 1970.)

Är då varje enskilt ord i Bibeln Guds Ord? Ja, det är det. Bibeln är full av vittnesbörd om detta om vi ser efter vad det verkligen står. Låt oss börja med Bibelns förste författare, Mose. Han kallades av Gud en gång när han var ute och vallade sin svärfaders får. Gud talade till honom från den brinnande busken och kallade honom att föra Israels folk ut ur Egypten. Mose var dock inte så villig till detta, utan kom med invändningar. Han framhöll att han var en trög talare och inte kunde få ur sig orden. Men Gud sade till Mose: Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga. (2 Mos. 4:12) Så ser vi att Gud gav Mose de ord han skulle tala.

Mose protesterade dock ytterligare, och sade att han inte dög. Då sade Gud till honom: Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. […] Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. […] Han ska vara som en mun för dig. Och du ska vara som Gud för honom. (2 Mos 4:14ff.)  Så när Mose sa till Aron vad denne skulle säga, stod han i Guds ställe gentemot Aron. Aron var en budbärare och lade inte in några egna tankar och idéer i det han sade, utan han var Mose mun. På samma sätt var Mose förmedlare av de ord han fick av Gud.

Att varje ord i Bibeln är Guds ord ingår i det vi menar när vi använder termen verbalinspiration. ”Verbal” betyder ju att det har med ord att göra (verbum på latin betyder ”ord”), det är enkelt, men ordet ”inspiration” är litet knepigare. Ofta använder man ordet ”inspiration” för att ange bearbetning. Man kan till exempel säga: När N.N. skrev sin bok, var han inspirerad av den tyske filosofen Nietzsche.  Det betyder att författaren blandade in en del av Nietzsches tankar i sin bok. Det kan vara mycket eller litet. Kanske finns där någon mening som är citerad direkt från Nietzsche, men boken är ändå författarens eget verk, och vi kan inte använda den som bevis på vad som är Nietzsches mening, för i så fall ska vi gå till Nietzsches egna skrifter och uttalanden. Men i ordet verbal­inspi­ration betyder inspiration att Gud har så att säga andats i varje ord (inspiro på latin betyder ”andas/blåsa in i”).

När sedan Mose och Aron kom till farao, så sade de: Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk! (2 Mos. 5:1) De gjorde anspråk på att tala Herrens ord.

I det här sammanhanget används ordet profet på ett sätt som visar på verbalinspirationen. I 2 Mos. 7:1 står det: Herren sade till Mose: ”Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. Så ser vi att en profet är en som talar för en annan. Denna definition av ”profet” framgår också tydligt där Mose förutsäger Messias, i 5 Mos. 18:18f.: En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.  Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.

Kanske invänder någon att det här bara berör det som Mose talade, att han visserligen hade uppdraget att tala Guds Ord, men att det inte skulle gälla det som han skrev. Men Mose fick flera uppmaningar av Gud att skriva ner hans ord. Till exempel när Mose var med Gud den andra perioden om fyrtio dagar där Gud uppenbarade sitt Ord för Mose, sade Herren till honom: Skriv upp åt dig dessa ord. (2 Mos. 34:27) Och mot slutet av femte Mosebok står det: Om du [Israels folk] inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ”Herren, din Gud” då skall Herren sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande . (5 Mos. 28:58f.) Mose gjorde ingen skillnad på de ord han skrev eller de ord han talade, han gjorde båda sakerna på Guds uppdrag. Alla orden kom från Gud. Antingen var Mose Guds sändebud, som talade och skrev Guds Ord, eller också var han komplett galen.

Låt oss titta på andra bibelböcker också. Jesaja skriver om sin kallelse: Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår bud­bärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes. 6:8) Och eftersom Jesaja var Herrens budbärare, är hans bok inte hans egna tankar om Gud, utan hur Gud verkade genom honom. Endast därför kan han skriva många gånger i sin bok Så säger Herren.

De som inte tror att varje ord i Bibeln är Guds eget ord, de säger ibland att de tror att Guds Ord finns i Bibeln, men att varje ord inte är Guds Ord. Låt oss igen ta fram vår tänkta författare som skrev en bok som vi vet var inspirerad av Nietzsche, men att vi inte hade tillgång till någonting som Nietzsche själv hade skrivit. Om vi då skulle försöka fastställa Nietzsches filosofi, då kunde vi aldrig med säkerhet fastslå någonting. Några centrala huvudpunkter kanske kunde framstå som sannolika, men över allting skulle råda en stor osäkerhet. Man skulle hela tiden behöva reservera sig. Vi skulle inte kunna säga med fullkomlig visshet: Detta är Nietzsches mening, detta är Nietzsches lära. Först om vi hade tillgång till Nietzsches egna skrifter kunde vi med säkerhet fastslå vad i boken som var uttryck för Nietzsches filosofi.

Ungefär så här tror många kristna idag att det är med Bibeln. Sanningen finns nog där, men man vet inte riktigt var. Men de är förvillade. Varje ord i Bibeln är Guds eget ord! Gud har talat! Om man inte sett detta blir allting osäkert.

När Jeremia kallades, var han till en början motvillig, men Gud svarade honom: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än be­faller dig.” (Jer. 1:7) Och Jeremia beskriver det han fick från Gud att för­kun­na så här: Herrens ord kom till mig. (Jer. 1:4 m.fl.) Så ser vi att profeterna fick själva orden från Gud. Varje ord är Guds Ord.

De som inte tror att hela Bibeln är Guds Ord, försöker förstås finna argument mot det. De försöker bland annat slå in en kil mellan profeternas talade ord och de böcker de skrev. Men det håller inte. De böcker som profeterna skrev är Guds Ord i sin helhet. Se till exempel i Jeremias tjugofemte kapitel, där Herren Sebaot säger: Jag skall låta alla de ord som jag har talat mot det landet [Babel] gå i uppfyllelse, allt som är skrivet i denna bok och som Jeremia har profeterat mot alla hednafolk. (Jer. 25:13) Profeterna talade Guds Ord, och de skrev Guds Ord.

Ja, så här skulle vi kunna fortsätta med alla profeterna. Det framgår av deras böcker att de var Guds direkta sändebud. Och så tog också judafolket emot deras böcker. Med stor vördnad bevarade de dessa skrifter. Så småningom blev Gamla Testamentet fullständigt. Där är historiska, profetiska och poetiska böcker, och alla de 39 böckerna behandlades med samma vördnad. Herren befallde genom Mose: Allt vad jag befaller er skall ni vara noga med att följa. Du skall inte lägga något till det och inte ta något därifrån. (5 Mos. 12:32) Så behandlade judarna alla GT:s böcker, man fick inte ändra ett enda ord, för de är Guds ord. Den judiske historikern Flavius Josefus från 1 århundradet skriver att det har blivit en självklarhet för judarna att varken lägga till eller ta bort någonting från dem [dvs. de bibliska böckerna].

Kommer vi så framåt i tiden till Nya testamentets tid ser vi hur Nya testa­men­tet behandlade Gamla testamentet. Överallt ser vi hur det som sägs förutsätter att det är Gud som talat i GT. GT är inte en mänsklig berättelse om Gud, utan GT är Guds eget ord. Matteus skriver om Jesu födelse: Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten. (Matt. 1:22)

Nya testamentet ställer samma anspråk som Gamla testamentet. Apostlarna förkunnar Guds Ord, och varje ord är Guds Ord. Precis som profeterna var apost­larna Guds sändebud och budbärare. Jesus sände ut sina 12 lärjungar och sade: Den som tar emot er tar emot mig och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. (Matt. 10:40) Så som Gud sände profeterna i gamla testamentet att vara hans mun, sände Kristus apostlarna. De blev på ett sär­skilt sätt utrustade av Kristus för detta: Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. (Joh. 14:26)

Efter Kristi himmelsfärd blev även Paulus en apostel, och därför skrev han till Korintierna: Kristus har […] sänt mig för att […] predika evangelium (1 Kor. 1:17) Och i nästa brev till dem skrev han: Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. (2 Kor. 5:20) Och om sin förkunnelse skrev han: Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär. (1 Kor. 2:13) Så ser vi så tydligt att själva orden kom från Gud.

Eftersom Paulus var Guds sändebud och talar Guds Ord kan han skriva att han predikar Guds evangelium (t.ex. 2 Kor. 11:7) eller Kristi evangelium (t.ex. Rom. 15:19). Men inte bara det, utan eftersom han är en apostel skriver han också mitt evangelium (Rom. 16:25) och vårt evangelium (1 Tess. 1:5). Jag som präst är också Guds sändebud, jag predikar Guds evangelium, men jag skulle aldrig drista mig att påstå att ni måste lyssna till mitt evangelium! Men Paulus var Guds direkta språkrör. Varje ord han predikade, muntligen och skriftligen, var talat direkt av Gud.

Det var alltså likadant med Paulus ord som med profeternas. När Elia uppväckte änkans son i Sarefat sade kvinnan till honom: Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning. (1 Kon 17:24) Och till Tessalonikerna skrev Paulus: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord. (1 Tess. 2:13)

Nu har jag visat att Bibeln är Guds Ord, och att det betyder att varje ord är Guds ord. Jag har citerat många bibelverser som visar att det är så. Allra sist i denna avdelning ska jag så citera de två ställen som säger det rakt ut: Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. (2 Petr. 1:21) och Hela Skriften är utandad av Gud (2 Tim. 3:16)

Motståndarna till verbalinspirationen angriper den, och säger att den bara bygger på två bibelverser, varav den ena står i en bibelbok som inte var allmänt erkänd i fornkyrkan. Till det säger vi, att det för all del räcker med ett enda bibelställe för att bevisa något, men framför allt är det ju så att läran om verbalinspirationen inte hade behövt något av dessa två ställen, för den bygger på hela Bibeln och återfinns på väldigt många ställen, som vi sett. Så fort vi i Bibeln ser något om hur den kommit till, ser vi att det som sägs visar på verbalinspirationen: Varje ord i Bibeln är Guds Ord.

Vad är tro II

Kärnan i begreppet ”tro” är förtröstan konstaterade vi i förra bloggposten om vad tro är. Detta har missförståtts och missbrukats. Såklart. Det finns ingen lära i Bibeln som inte missförståtts och vantolkats. I vår tid har existentialisterna gjort det när det gäller tro. De anser ju att det inte finns någon objektiv, absolut sanning, utan att var och en måste finna sin egen sanning. För dem blir tro subjektivt, bara något som händer i människan, en rörelse i själen. Vad man tror på kommer alldeles i bakgrunden, för att inte säga att det i princip blir betydelselöst. Då blir det rätt oväsentligt vad som till exempel verkligen hände på påskdagens morgon, huruvida Jesus uppstod från de döda eller inte. Man säger då något i stil med att det som betyder något är att Jesus ”uppstår i våra hjärtan”. Att tro är att förtrösta, menar de.

Men att tro så, är att tro ”i vädret” och på måfå. En sådan tro finner vi ingenstans i Bibeln. Den går inte ihop med det som står i Bibeln. Jag vet vem jag tror på skriver aposteln till Timoteus (2 Tim. 1:12). Och Jesus sade Sanningen ska göra er fria (Joh. 8:32). Han sade inte ”Om ni är ärliga mot er själva ska ni bli fria.” Det räcker inte att vara uppriktig och sann mot sig själv och att ha en hängiven tro. Det är förstås inget fel med det, det är helt nödvändigt att vara uppriktig och sann mot sig själv, och det är mycket bra att ha en stark tro. Men det räcker inte. Det är helt avgörande vad vi tror .

Vår tids kristendom är kraftigt påverkad av existentialismen. De flesta kristna säger väl att de tror på Bibeln, men man menar mycket olika saker med det. Tanken att Gud i Bibeln skulle ha uppenbarat den absoluta sanningen och att vi kristna helt enkelt är skyldiga att tro allt som står i den är inte vanlig ens bland dem som kallar sig kristna!

Är då Bibeln otydlig, vag eller svårtolkad? Nej. Den som läser i Bibeln för att få reda på vad det står där finner, att där klart och tydligt framställs vilka anspråk den har. Bibeln är Guds eget ord. Den har ett viktigt budskap som vi ska ta vara på helt och hållet. Jesus sade i missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt jag befallt er. Vill vi vara kristna har vi inget val, vi tror allt vad Jesus lär oss. Vi får inte kompromissa här. Det som inte stämmer med Bibelns undervisning måste bort. Guds Ord är vårt rättesnöre. Det är det vi ska tro, och det är det vi ska predika och vittna om för alla människor. Lutheraner firar inte gudstjänst med vilket innehåll som helst, utan endast med det som stämmer med Bibeln. S:t Pauli evangelisk-lutherska församling verkar för att alla som vill skall få möjlighet att fira en biblisk gudstjänst, med fulltonigt bibliskt innehåll. Vi inbjuder alla att ta del av helt och hållet bibeltrogen undervisning. Något annat innehåll ska vi inte acceptera. Som sankt Paulus sade i Efesus: Jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan. (Apg. 20:27)

Går man så till de lutherska bekännelseskrifterna, finner man att detta också var reformatorernas ståndpunkt. Människor med goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Tyska texten till apologin, Triglot s. 290)

Summerat: Den kristna tron är till sitt egentliga väsen förtröstan, men inte vilken förtröstan som helst, utan förtröstan på Bibelns Gud. Därför är det livsviktigt att bevara Bibelns undervisning i alla stycken.

 

 

 

Var och en får finna sin egen sanning

Hur är läget för vårt samhälle? Att vi kommit oerhört långt i materiell standard och teknisk utveckling är uppenbart. Många har så många prylar de kan önska. När det gäller sådant står vårt samhälle skyhögt över gamla tider. Är allt bra då? Nej, det är det inte. Det är mycket tveksamt om människor är lyckligare nu än förr. Många människor är ensamma, deprimerade eller missbrukare, så själen mår inte bra heller. Det värsta är dock att vårt samhälle tappat tron på Gud. Vårt samhälle är sekulariserat. Vi ska inte blanda ihop det med att samhället är sekulärt. Att samhället är sekulärt betyder att ingen trosinriktning favoriseras, utan att alla får vara med på lika villkor, så att säga. (Man kan fundera över om ett sekulärt samhälle är önskvärt eller ens möjligt [se hur Pride-rörelsen brer ut sig], men det är en annan fråga.)

Vår brist på Gudstro gör oss vilsna när det gäller rätt och fel. Vi tror att individen är i centrum, och att ingen kan eller ska döma en annan. Var och en får finna sin egen sanning menar man. Detta är givetvis sant i en viss mening, vad man kan kalla sekulär mening, för var och en måste tänka själv, och samhället föreskriver inte vilken Gud vi ska tro på. Var och en måste tro själv, ingen kan tro åt en annan. Men när det leder till sekularisering är det farligt, till tron att att det inte finns någon objektiv sanning om Gud. Då kommer normupplösning och vilsenhet.

Att denna vilsenhet finns bland människor som inte tror på Gud är naturligt. De saknar en fast punkt i tillvaron. Det som dock är så mycket värre är när denna inställning återfinns i de kristna kyrkorna. De moderna kyrkorna har tappat tron på att Bibeln är en uppenbarelse från Gud. De har inte som ledstjärna vad som står i Bibeln, utan i stället följer de med sin egen samtid. Och då växlar det vad som är viktigt. På sextio- och sjuttiotalet var det jämställdhet, social rättvisa och U-landsproblematik. Sedan blev det fred på jorden och nu är det HBTQ-frågor. Så omtolkar man Bibeln efter de idéer som för tillfället är populära i samtiden. Själv tror man ofta att man följer Bibeln, men i verkligheten gör man inte det.

Kristendom har ett visst innehåll. Detta innehåll förändras inte med tiden. Uttrycken kan ändras, bibelöversättningar, vanor, seder, liturgier kan ändras, men Bibelns innehåll står fast: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Detta är Bibelns innehåll i sammanfattning. Förlorar vi det, har vi ingen kristendom längre.

Var och en får finna sin egen sanning är alltså både rätt och fel. Det är fel såtillvida att sanningen inte är subjektiv. Sanningen kan inte skapas av var och en, den finns objektivt för var och en. Bibeln är sann, men, vi har ingen glädje av det om vi inte finner det själva. Var och en måste finna sanningen själv.

 

Att läsa vidare: Sanningens ord