Etikett: existentialism

Existentialism

Vad är existentialism? Den frågan har faktiskt inget entydigt objektivt svar 😉  Det är som så mycket annat en definitionsfråga. En banbrytande tänkare inom existentialismen brukar dock anses vara den danske prästen Sören Kirkegaard (uttalas med å på slutet) som levde 1813 – 1855. Ofta betecknas han dock inte som existentialist, utan man reserverar den benämningen till senare filosofer såsom Jean Paul Sartre (1905-1980) och andra.

Ett grundantagande i existentialismen är att det för oss människor inte finns någon objektiv sanning. Det finns så att säga inget objektivt mål för vår färd på livets ocean, det finns ingen särskild väg som är bättre än någon annan, utan enligt existentialismen består ett gott liv i att själv hålla i rodret, att inte passivt följa med strömmen eller vinden. Att våga ta steget, oavsett vad detta rent objektivt innebär.

Tre uttryck från Kirkegaard:

Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö.

Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.

En stor man är den som utmejslar sin övertygelse i ensamhet och genomför den omgiven av många [oliktänkande] människor 

Kirkegaards inflytande på teologin är stort. Man kan fråga sig hur det är möjligt att existentialismen startades av en präst, eftersom den på ett så grundläggande sätt strider mot den kristna tron, men statskyrkosystemet innebar att alla måste höra till statskyrkorna, så med tiden medförde detta att kyrkans innehåll blev allt möjligt, redan i början av artonhundratalet. Vi kan ju jämföra med hur det var i Sverige, där ärkebiskop Lindblom vid tiden för Kirkegaards  födelse hade infört nya kyrkliga handböcker som till exempel rensat ut änglar (eftersom det för en modern vetenskaplig människa inte var möjligt att tro på sådant).

Människor i allmänhet i Europa ansåg dock ännu under artonhundratalet att det fanns en absolut, objektiv sanning, men vid sekelskiftet svängde samhällsklimatet över, och det vi kan kalla existentialism eller relativism blev den allmänna livsåskådningen.

Med tiden har existentialismen kommit att tränga in mer eller mindre i de flesta samfund, inte bara Svenska kyrkan. Statskyrkosystemet så som det utvecklades hade gjort det nödvändigt att vara tolerant inför andra trosuppfattningar, och den allmänna tidsandan och samhällsutvecklingen kom snart att breda ut sig även i de andra kyrkorna. Den ekumeniska rörelsen till exempel är otänkbar utan existentialismen. Av de större reformerta rörelserna i Sverige stod pingströrelsen längst emot relativismen, men 2007 blev man medlem i det ekumeniska organet Sveriges Kristna Råd. Ett citat från en tidningsartikel 2006 visar vad som hänt: Ulrik Josefsson pekar på pingstvänners ändrade syn på sig själva i pågående debatt om identitet och ekumenik. Han menar att ”de flesta pingstvänner gjort en radikal helomvändning. Vi (pingstvänner) betraktar oss inte längre som de enda riktigt kristna…” (Dagen 21 juni).

Att sanningen inte finns utanför oss och över oss, utan är något man skapar själv, har med tiden banat vägen för allehanda omtolkningar av den kristna tron. Se till exempel kommentaren Missionär, själasamlare eller socialarbetare? (längst ner på sidan).

 

Vad är tro II

Kärnan i begreppet ”tro” är förtröstan konstaterade vi i förra bloggposten om vad tro är. Detta har missförståtts och missbrukats. Såklart. Det finns ingen lära i Bibeln som inte missförståtts och vantolkats. I vår tid har existentialisterna gjort det när det gäller tro. De anser ju att det inte finns någon objektiv, absolut sanning, utan att var och en måste finna sin egen sanning. För dem blir tro subjektivt, bara något som händer i människan, en rörelse i själen. Vad man tror på kommer alldeles i bakgrunden, för att inte säga att det i princip blir betydelselöst. Då blir det rätt oväsentligt vad som till exempel verkligen hände på påskdagens morgon, huruvida Jesus uppstod från de döda eller inte. Man säger då något i stil med att det som betyder något är att Jesus ”uppstår i våra hjärtan”. Att tro är att förtrösta, menar de.

Men att tro så, är att tro ”i vädret” och på måfå. En sådan tro finner vi ingenstans i Bibeln. Den går inte ihop med det som står i Bibeln. Jag vet vem jag tror på skriver aposteln till Timoteus (2 Tim. 1:12). Och Jesus sade Sanningen ska göra er fria (Joh. 8:32). Han sade inte ”Om ni är ärliga mot er själva ska ni bli fria.” Det räcker inte att vara uppriktig och sann mot sig själv och att ha en hängiven tro. Det är förstås inget fel med det, det är helt nödvändigt att vara uppriktig och sann mot sig själv, och det är mycket bra att ha en stark tro. Men det räcker inte. Det är helt avgörande vad vi tror .

Vår tids kristendom är kraftigt påverkad av existentialismen. De flesta kristna säger väl att de tror på Bibeln, men man menar mycket olika saker med det. Tanken att Gud i Bibeln skulle ha uppenbarat den absoluta sanningen och att vi kristna helt enkelt är skyldiga att tro allt som står i den är inte vanlig ens bland dem som kallar sig kristna!

Är då Bibeln otydlig, vag eller svårtolkad? Nej. Den som läser i Bibeln för att få reda på vad det står där finner, att där klart och tydligt framställs vilka anspråk den har. Bibeln är Guds eget ord. Den har ett viktigt budskap som vi ska ta vara på helt och hållet. Jesus sade i missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt jag befallt er. Vill vi vara kristna har vi inget val, vi tror allt vad Jesus lär oss. Vi får inte kompromissa här. Det som inte stämmer med Bibelns undervisning måste bort. Guds Ord är vårt rättesnöre. Det är det vi ska tro, och det är det vi ska predika och vittna om för alla människor. Lutheraner firar inte gudstjänst med vilket innehåll som helst, utan endast med det som stämmer med Bibeln. S:t Pauli evangelisk-lutherska församling verkar för att alla som vill skall få möjlighet att fira en biblisk gudstjänst, med fulltonigt bibliskt innehåll. Vi inbjuder alla att ta del av helt och hållet bibeltrogen undervisning. Något annat innehåll ska vi inte acceptera. Som sankt Paulus sade i Efesus: Jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan. (Apg. 20:27)

Går man så till de lutherska bekännelseskrifterna, finner man att detta också var reformatorernas ståndpunkt. Människor med goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Tyska texten till apologin, Triglot s. 290)

Summerat: Den kristna tron är till sitt egentliga väsen förtröstan, men inte vilken förtröstan som helst, utan förtröstan på Bibelns Gud. Därför är det livsviktigt att bevara Bibelns undervisning i alla stycken.

 

 

 

Var och en får finna sin egen sanning

Hur är läget för vårt samhälle? Att vi kommit oerhört långt i materiell standard och teknisk utveckling är uppenbart. Många har så många prylar de kan önska. När det gäller sådant står vårt samhälle skyhögt över gamla tider. Är allt bra då? Nej, det är det inte. Det är mycket tveksamt om människor är lyckligare nu än förr. Många människor är ensamma, deprimerade eller missbrukare, så själen mår inte bra heller. Det värsta är dock att vårt samhälle tappat tron på Gud. Vårt samhälle är sekulariserat. Vi ska inte blanda ihop det med att samhället är sekulärt. Att samhället är sekulärt betyder att ingen trosinriktning favoriseras, utan att alla får vara med på lika villkor, så att säga. (Man kan fundera över om ett sekulärt samhälle är önskvärt eller ens möjligt [se hur Pride-rörelsen brer ut sig], men det är en annan fråga.)

Vår brist på Gudstro gör oss vilsna när det gäller rätt och fel. Vi tror att individen är i centrum, och att ingen kan eller ska döma en annan. Var och en får finna sin egen sanning menar man. Detta är givetvis sant i en viss mening, vad man kan kalla sekulär mening, för var och en måste tänka själv, och samhället föreskriver inte vilken Gud vi ska tro på. Var och en måste tro själv, ingen kan tro åt en annan. Men när det leder till sekularisering är det farligt, till tron att att det inte finns någon objektiv sanning om Gud. Då kommer normupplösning och vilsenhet.

Att denna vilsenhet finns bland människor som inte tror på Gud är naturligt. De saknar en fast punkt i tillvaron. Det som dock är så mycket värre är när denna inställning återfinns i de kristna kyrkorna. De moderna kyrkorna har tappat tron på att Bibeln är en uppenbarelse från Gud. De har inte som ledstjärna vad som står i Bibeln, utan i stället följer de med sin egen samtid. Och då växlar det vad som är viktigt. På sextio- och sjuttiotalet var det jämställdhet, social rättvisa och U-landsproblematik. Sedan blev det fred på jorden och nu är det HBTQ-frågor. Så omtolkar man Bibeln efter de idéer som för tillfället är populära i samtiden. Själv tror man ofta att man följer Bibeln, men i verkligheten gör man inte det.

Kristendom har ett visst innehåll. Detta innehåll förändras inte med tiden. Uttrycken kan ändras, bibelöversättningar, vanor, seder, liturgier kan ändras, men Bibelns innehåll står fast: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Detta är Bibelns innehåll i sammanfattning. Förlorar vi det, har vi ingen kristendom längre.

Var och en får finna sin egen sanning är alltså både rätt och fel. Det är fel såtillvida att sanningen inte är subjektiv. Sanningen kan inte skapas av var och en, den finns objektivt för var och en. Bibeln är sann, men, vi har ingen glädje av det om vi inte finner det själva. Var och en måste finna sanningen själv.

 

Att läsa vidare: Sanningens ord