Etikett: ekumenik

Existentialism

Vad är existentialism? Den frågan har faktiskt inget entydigt objektivt svar 😉  Det är som så mycket annat en definitionsfråga. En banbrytande tänkare inom existentialismen brukar dock anses vara den danske prästen Sören Kirkegaard (uttalas med å på slutet) som levde 1813 – 1855. Ofta betecknas han dock inte som existentialist, utan man reserverar den benämningen till senare filosofer såsom Jean Paul Sartre (1905-1980) och andra.

Ett grundantagande i existentialismen är att det för oss människor inte finns någon objektiv sanning. Det finns så att säga inget objektivt mål för vår färd på livets ocean, det finns ingen särskild väg som är bättre än någon annan, utan enligt existentialismen består ett gott liv i att själv hålla i rodret, att inte passivt följa med strömmen eller vinden. Att våga ta steget, oavsett vad detta rent objektivt innebär.

Tre uttryck från Kirkegaard:

Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö.

Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.

En stor man är den som utmejslar sin övertygelse i ensamhet och genomför den omgiven av många [oliktänkande] människor 

Kirkegaards inflytande på teologin är stort. Man kan fråga sig hur det är möjligt att existentialismen startades av en präst, eftersom den på ett så grundläggande sätt strider mot den kristna tron, men statskyrkosystemet innebar att alla måste höra till statskyrkorna, så med tiden medförde detta att kyrkans innehåll blev allt möjligt, redan i början av artonhundratalet. Vi kan ju jämföra med hur det var i Sverige, där ärkebiskop Lindblom vid tiden för Kirkegaards  födelse hade infört nya kyrkliga handböcker som till exempel rensat ut änglar (eftersom det för en modern vetenskaplig människa inte var möjligt att tro på sådant).

Människor i allmänhet i Europa ansåg dock ännu under artonhundratalet att det fanns en absolut, objektiv sanning, men vid sekelskiftet svängde samhällsklimatet över, och det vi kan kalla existentialism eller relativism blev den allmänna livsåskådningen.

Med tiden har existentialismen kommit att tränga in mer eller mindre i de flesta samfund, inte bara Svenska kyrkan. Statskyrkosystemet så som det utvecklades hade gjort det nödvändigt att vara tolerant inför andra trosuppfattningar, och den allmänna tidsandan och samhällsutvecklingen kom snart att breda ut sig även i de andra kyrkorna. Den ekumeniska rörelsen till exempel är otänkbar utan existentialismen. Av de större reformerta rörelserna i Sverige stod pingströrelsen längst emot relativismen, men 2007 blev man medlem i det ekumeniska organet Sveriges Kristna Råd. Ett citat från en tidningsartikel 2006 visar vad som hänt: Ulrik Josefsson pekar på pingstvänners ändrade syn på sig själva i pågående debatt om identitet och ekumenik. Han menar att ”de flesta pingstvänner gjort en radikal helomvändning. Vi (pingstvänner) betraktar oss inte längre som de enda riktigt kristna…” (Dagen 21 juni).

Att sanningen inte finns utanför oss och över oss, utan är något man skapar själv, har med tiden banat vägen för allehanda omtolkningar av den kristna tron. Se till exempel kommentaren Missionär, själasamlare eller socialarbetare? (längst ner på sidan).