Etikett: tolerans

Att hålla fast vid bekännelsen

Vad innebär det att hålla fast vid bekännelsen? I vår tid står det i alla fall inte så högt i kurs att hålla fast vid Bibeln och den kristna tron. Att tro på Bibeln innebär att man blir ansedd som bakåtsträvande, fundamentalist etc. Vi lever verkligen i en postmodern värld, där människor i allmänhet inte tror att det finns en objektiv, absolut sanning. Under inflytande från denna allmänna filosofi har de kristna kyrkorna blivit allt mer urvattnade i sin förkunnelse och mindre benägna att uttala sig om rätt och fel om kristen tro. I stället råder toleransen.

Tolerans är så klart bra om man tillämpar den rätt. Tolerans är viktig! Hur ska samhället annars fungera? Men i stället för att människor tror olika och erkänner den andres rätt till egen övertygelse, har vi ett samhälle där man i allmänhet i stället relativiserar hela sanningsfrågan. Och naturligtvis hade den förra kulturen, rationalismen, sina brister. Där man anser att man själv har rätt och den andre fel, blir det fler konflikter. Utan tvivel. Tyvärr är människan inte god. Oavsett vilken kultur vi har, kommer den medföra problem och ha oönskade konsekvenser. Även bra saker har dåliga konsekvenser om de tillämpas tokigt.

Men nu kom jag kanske litet bort från ämnet. För vad jag skulle skriva om är att det i den kristna kyrkan inte ska råda tolerans, utan bekännelsetrohet. Och detta behöver inte stå i motsats till att vi är toleranta i vardagen, i samhället. Sankt Paulus skriver till Timoteus: Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. (2 Tim. 3:14) Kristen tro innehåller ett bestämt budskap som Gud har uppenbarat i Bibeln. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31)

Därför ska den kristna kyrkan hålla fast vid Bibeln, eftersom den är Guds Ord. Under artonhundratalet och framåt har neologi och liberalteologi vunnit över bekännelsetrohet. Därför tror väldigt många kristna idag inte längre att Bibeln är Guds Ord, utan att Guds Ord finns i Bibeln. Det betyder i klartext att man själv eller prästerna får avgöra vad man bör behålla i Bibeln. Bibeln är då inte normen för den kristna tron.

Ett exempel på detta är prästlöftenas utformning. Från reformationen och framåt har prästerna i prästvigningen lovat att hålla sig till Guds Ord, men 1903 ändrades det i Svenska Kyrkan. Under artonhundratalet hade kritiken mot de lutherska bekännelseskrifterna blivit allt starkare, och det kom förslag att man skulle stryka delar av dem. Kyrkomötenas väg var att i stället förklara att de inte var förpliktigande. Så, år 1903 ändrades därför på förslag av biskop Gottfrid Billing den andra frågan vid prästvigningen till att lyda: Viljen I [=Vill ni] efter bästa förstånd och samvete rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?  Denna formulering (efter bästa förstånd och samvete) infördes just för att klargöra att prästerna INTE var bundna vid Bibeln och bekännelseskrifterna. Den egna bedömningen upphöjs och subjektiviteten får råda. Denna formulering är – tyvärr – genial! Dels får man frihet från att följa Bibeln, men samtidigt håller det skenet uppe, det ger intryck av att man ska följa Bibeln. Och många är det som förts bakom ljuset. Som tror att prästlöftena i den utformningen innebär att man förpliktigas att följa Bibeln och bekännelseskrifterna.

Ett vittnesbörd om den tolerans som rådde redan för mer än hundra år sedan i SvK är följande  artikel på Wikipedia (2019-02-05):

Djävulsstriden pågick 1909 och rörde Svenska kyrkans syn på djävulen och kyrkans tolkning av bibeltexter.

En februarikväll 1909 krävde läkaren Anton Nyström, som 1908 utgivit boken Kristendomen och den fria tanken, under ett tal i Stockholms Folkets Hus att Svenska kyrkan skulle avdiaboliseras.

Efter att pastor Nils Hannerz offentligt i mars 1909 yttrat ”I min religiösa uppfattning har jag icke plats för någon djäfvulsföreställning” blev han anmäld till konsistoriet för att han inte höll sig till kyrkans lära av Dagens Nyheters redaktör Anton Karlgren.

När konsistoriet den 26 maj samma år inte helt oväntat friade Hannerz från anklagelserna förkunnade Karlgren triumferande nästa dag i Dagens Nyheter djävulens död: ”Utan alltför för öfverdrifven pomp och ståt försiggick i går kl 11.10 förmiddagen djävfulens jordfästning i konsistoriets lokal i Storkyrkan … Inför publikum … afkunnades … den dom som frikände pastor Hannerz och som samtidigt var djäfvulens dödsattest …”.

 

Mer att läsa finns till exempel i ett häfte från 1978 av Seth Erlandsson: Den lutherska bekännelsen i Sverige – en kyrkohistorisk tillbakablick. (Finns att köpa på https://forlag.biblicum.se/?product=den-lutherska-bekannelsen-i-sverige)

 

 

Ska man vara tolerant?

Bör vi kristna vara toleranta? Svaret är förstås: Det beror på vad det gäller. Ibland ska man vara tolerant, men ibland ska man inte. Ack, alla dessa mänskliga bedömningar! De gör det svårt för oss människor. Det är mycket lättare att se på världen i ett antingen-eller-perspektiv. Svart och vitt, det är enklast så.

När det gäller att förhålla sig till olika saker, så finns alltid minst två möjligheter. Det finns olika perspektiv, och det gäller att hålla balansen mellan dessa. Även goda, bra tankar och saker kan överdrivas och tillämpas fel.

Nåväl, nu var det tolerans som var ämnet. Ska vi vara toleranta? Ja, vi ska vara toleranta i många frågor. Vi ska till exempel vara toleranta när det gäller våra medmänniskors fel och brister. Men detta måste förstås rätt! Aposteln skriver om de kristnas förhållande till varandra: Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek.  (Ef. 4:2) Men detta betyder inte att vi ska acceptera och godkänna synden som sådan. Synden är från djävulen, och den är ond. Och vi ska inte ha överseende med synden, den ska fördömas, men syndaren ska vi ha tålamod med. Vi är alla syndare, och Gud har i Kristus visat oss en ofattbar godhet när han älskade oss syndiga människor och sände honom att dö för oss. I Fader vår har Kristus lärt oss att be: Förlåt oss våra synder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Detta milda sinne står inte i strid med att fördöma synden, till exempel som sankt Paulus skriver till Galaterna: Om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. För den falska läran kommer inte från Gud, utan från djävulen. När det gäller Guds Ords Sanning ska vi inte vara toleranta. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar (Joh. 8:31) och han sade också: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Är inte detta intolerant? Jo, verkligen! Men i saker där Bibeln lär något, måste vi låta människotankarna fara. Jesus befallde sin kyrka vid sin himmelsfärd: Lär dem [lärjungarna] att hålla allt vad jag har befallt er (min markering, Matt. 28:20).

Vår tid är sedan mer än hundra år subjektivistisk, ja till och med nihilistisk. Det anses allmänt att det inte finns någon absolut Sanning. Och i samhället kan vi leva med denna relativism. Vi får leva tillsammans med andra människor vilken tro de än har. Så när jag ska köpa mitt bröd, frågar jag inte efter om bagaren är kristen, ateist eller muslim, utan jag köper av den som bakar det godaste brödet till ett bra pris.

Men denna relativism och tolerans har tyvärr spridit sig och nästlat sig in även i de kristna kyrkorna när det gäller läran. Nu är den nära allenarådande. Även i mer konservativa kyrkor och rörelser, ja till och med bland dem som kallar sig lutherska, tolererar man olika mening om vad Guds Ord lär. Sist vill jag därför citera Luther:

Martin Luther 1535 över Gal. 5:10

På liknande sätt (som Paulus) håller vi nu för bannlysta och fördömda dem som påstår, att artikeln om Herrens lekamens och blods sakrament är osäker, eller våldför sig på Kristi ord vid nattvardens instiftelse. Vi håller ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (fast för oss ingen är liten), skall vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken inte hjälpa oss. Vi kan bli frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramentarierna, men vi kan det inte utan ren lära och tro. I övrigt vill vi gärna visa kärlek och leva i endräkt med dem som tillsammans med oss tänker kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt det på oss ankommer skall vi också hålla frid med våra fiender och be för dem som på grund av okunnighet smädar vår lära och förföljer oss, men inte så mot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldför sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar…

Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den inte syndernas förlåtelse. Läran och livet kan således inte alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåter vi inte, att den träds förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstår vi utmärkt väl att vara överseende… Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar är fast grundade i den heliga Skrift.