Författare: stpaulievluth

Israel, andligt eller bokstavligt? – XI

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter om texttolkning.

Om förhållandet mellan GT och NT skriver Nilsson: Det händer också att Nya testamentet lägger till information till de gammaltestamentliga profetiorna. Men tilläggen förändrar inte dessa till att betyda något helt annat än vad författaren avsåg. (s. 139) Åter utgår Nilsson från att profeterna måste ha förstått allt och att den Helige Ande i NT inte kan uppenbara en innebörd som går utöver vad profeterna och deras åhörare insåg. Han åberopar Dr John Feinberg och skriver: Ett löfte i Gamla testamentet som avgetts villkorslöst och gäller en speciell grupp människor som Israel, måste uppfyllas inom ramen för Israel. (s. 140) Och han citerar också teologen Charles Ryrie: En senare uppenbarelse kan aldrig förändra en tidigare uppenbarelse i samma tema. Om det vore fallet så skulle Gud betraktas som att han bedrog de gammaltestamentliga profeterna när han uppenbarade för dem ett nationalistiskt rike.

I den förrförra posten visade jag att det är NT som är verkligheten och att GT är skuggan, antydningen. De som väntar på ett nationalistiskt rike tar miste. Låt oss se på Psalm 89, där HERREN lovar att kung Davids välde ska bestå:

²¹Jag har funnit min tjänare David
    och smort honom med min heliga olja.
…
²⁹Jag skall bevara min nåd åt honom för evigt,
mitt förbund med honom skall stå fast.
³⁰Jag skall låta hans efterkommande bestå till evig tid
och hans tron så länge himlen varar.
³¹Om hans barn överger min undervisning
och inte följer mina befallningar,
³²om de bryter mot mina lagar
    och inte håller mina bud,
³³då skall jag straffa deras överträdelse med ris
och deras missgärning med plågor.
³⁴Men min nåd skall jag inte ta ifrån honom,
jag skall inte svika i trofasthet.
³⁵Jag skall inte bryta mitt förbund,
    vad mina läppar har talat skall jag inte ändra.
³⁶En gång har jag svurit vid min helighet,
och mitt löfte till David skall jag inte bryta.
³⁷Hans efterkommande skall bestå för evigt
och hans tron inför mig så länge som solen,
³⁸som månen skall den bestå för evigt.

Här lovar Gud att han inte ska bryta sitt löfte till David, hans tron ska bestå så länge himlen varar, så länge som solen finns kvar (=till den yttersta domen). Vi amillenialister menar att detta är uppfyllt genom att Messias (Jesus) framträdde, för Jesus är Davids son och kung över hans rike, Israel. Jesus är kung i Guds rike, i den nytestamentliga kyrkan. Profeten Jesaja skrev om hur Messias skulle komma med sitt fridsrike: Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall Herrens Ande vila. … Vargar skall bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap skall vara tillsammans, och en liten pojke skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm som oxar. Läs gärna hela det elfte kapitlet

Vad är detta för ett skott? Det är samma som flera profeter talade om när de sade att en ”telning” skulle komma. (Telning betyder enligt Svensk Ordbok – som utges av Svenska Akademien – ”ungt skott av träd särsk. rotskott”.) Denna telning ska bli kung över Israel. Vi läser hos profeten Jeremia i kapitel 23: Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet. I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge honom: Herren vår rättfärdighet.

När skedde detta? När kommer fridsriket? Profeten Jesaja skriver: Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. (Jes. 9:6f.) Så fridsriket, kung Davids rike, kom när Jesusbarnet föddes. Och NT säger detsamma. Evangelisten Matteus säger att fridsriket kommit med Jesus och att GT:s profetior uppfylldes då. Se i kapitel 21 när Jesus rider in i Jerusalem, det är uppfyllelsen av GT:s profetior: Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: Säg till Sions dotter: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl. Amillenialismen passar väl med Bibeln!

Hur stämmer då kiliasternas förväntan om ett tusenårsrike, ett ”nationalistiskt rike”? Låt oss återvända till psaltarpsalmen: ³⁶ En gång har jag svurit vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag inte bryta. ³⁷Hans efterkommande skall bestå för evigt och hans tron inför mig så länge som solen. Är uppfyllelsen av detta det andliga Israel (den nytestamentliga kyrkan där Jesus regerar) eller ett bokstavligt, jordiskt Israel? Här måste vi välja sida. Kan vi inte konstatera att det inte stämmer på det jordiska Israel? De judiska kungarna tog slut. Man kan ha olika uppfattning om när det skedde, man kan mena att de tog slut i och med att romarna intog Israel år 63 f. Kr. Det fanns dock kvar ståthållare med judisk bakgrund etc. Men hur vi än värderar dem som styrde över judarna, så tog det under alla omständigheter slut när romarna förstörde Jerusalem år 70 och sedan fördrev judarna från Judeen i samband med Bar Kokhba-revolten år 132-135. Därefter fanns det under mer än ettusen åttahundra år ingen judisk stat förrän 1948 då det moderna Israel uppstod. Kiliasternas tro stämmer inte med Bibeln.

Om Israel, GT och NT – X

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”, Sjöbergs förlag 2019

Bokstavlig eller andlig bibeltolkning? Jag säger: Bokstavlig förståelse är den grundläggande, och vi lämnar den bara när texten kräver det. Denna princip tänker jag mig att Nilsson skulle instämma i, men vi tillämpar den i realiteten olika. Vi är inte ense om bibeltolkningen. Han läser GT:s profetior om fridsriket bokstavligt, om ett bokstavligt rike, om Israels fysiska, jordiska framgång, där jag menar att de ska tolkas andligt om den nytestamentliga församlingen, om kyrkan, om ett andligt rike.

Vilka skäl har jag då för en sådan textförståelse? Låt oss ta ett exempel och titta på vår predikotext som vi hade nu första söndagen i advent, tredje årgången. Den är från sankt Lukas fjärde kapitel och handlar om hur Jesus kom till Nasarets synagoga. Och där hände något fantastiskt: Jesus proklamerar för judarna att Messias har kommit, ja, att han är Messias: Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren. … I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.

Ska nu detta förstår bokstavligt eller andligt? Vad menar Jesus när han säger att han kommer med glädjens budskap för de fattiga, frihet för de fångna, syn för de blinda och de betrycktas frihet? Vilka är de fattiga som får glädjens budskap? Är det de som inte har så mycket pengar, eller det de som är fattiga inför Gud? Handlade Jesu budskap bokstavligen om fördelning av pengar och social rättvisa eller om andlig rikedom? Jesus förklarar i Bergspredikan (Matt. 5): Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket… Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Och inför Pilatus sade han: Mitt rike är inte av den här världen. (Joh. 18:36)

(Vi ska dock akta oss för att ta avstånd från de jordiska frågorna. Vi får inte glömma att sociala och politiska mål är viktiga. En kristen lever här i världen och gör goda gärningar, ett gott träd bär god frukt! En kristen engagerar sig i att hjälpa andra människor, men dessa gärningar är inte trons kärna utan trons följd.)

Men botade inte Jesus sjuka? Gav han inte blinda synen åter? Var det inte det han förkunnade? Jovisst botade Jesus sjuka. Men det gjorde han för att visa vem han var, för att människorna skulle lyssna till hans predikan, för att bevisa sina anspråk på att vara Guds Son. Till mannen som han botade vid Betesdadammen (Joh. 5) sade han: Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig, det vill säga synden är den verkliga faran, för den leder till den eviga döden. Och mannen som bars till Jesus och sänktes ned genom taket, han fick sina synder förlåtna för att fariseerna skulle se att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder (Luk. 5:24). Och på samma sätt gjorde Jesus vatten till vin vid bröllopet i Kana inte främst – men också! – för att människorna skulle få en fin bröllopsfest, utan för att de skulle tro på honom. Evangelisten kommenterar: Detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. (Joh. 2:11)

Det ”nådens år” som uppfylls genom Jesus i texten ovan är det så kallade jubelåret (3 Mos. 25 och 27). Det innebar för fattiga och slavar bland judarna jordisk frihet och återställelse av egendom. Jubelåret inträffade vart femtionde år, efter sju perioder av sju år där det sjunde året var ett sabbatsår. Jubelåret markerade sju gånger sju år, så att säga en ”super-sabbat”. Hur ska vi då ställa oss till sabbatsbudet? Är då sabbaten avskaffad? Jesus har uppfyllt sabbatsbudet, bland annat genom att han vilade i graven under lördagen, sabbaten. Den fysiska, judiska sabbaten är avskaffad: Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus. (Kol. 2:16f.) Sabbaten och jubelåret förebildade den eviga friheten och vilan i himmelen, hos Gud. I GT var sabbaten bokstavlig, men den sabbat vi kristna väntar på är andlig: Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk. (Hebr. 4:9, läs gärna från kapitlets början!)

GT:s fysiska bud om att inte äta fläsk var en del av Guds rike i det fysiska Israel. Så är det inte längre, Guds rike är andligt:

Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. (Rom. 14:17)

Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. (Ef. 2:12) Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare. (Fil. 3:20)

Om GT, NT och Israel – IX

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”

Kapitel 6 i boken heter ”Det profetiska ordet och dess tolkning”. Dessa ord avser för Nilsson alla de delar av Bibeln som är profetior. Nilsson har helt rätt i att dessa texter ska studeras, för hela Bibeln är Guds Ord. Han har helt rätt i att vi ska undervisa om eskatologin, om de yttersta tingen och domedagen. Jesus kommer tillbaka för att hämta hem de kristna till himmelen. Ja! Där man förlorar detta ur sikte blir förkunnelsen ofta inomvärldslig. Vi ser detta avfall tydligt i vår tid. Kristna ska ständigt vara beredda på Jesu återkomst. Väntan på Jesus ska leda oss kristna att leva ett heligt liv, framhåller Nilsson med rätta.

Men Nilsson missar innebörden i GT:s profetior om Messias och fridsriket och menar dessa profetior ännu är – åtminstone i huvudsak – ouppfyllda. Nilsson väntar på Tusenårsriket, ett jordiskt rike där Jesus regerar. I detta kapitel skriver Nilsson något om sina tolkningsprinciper. Han börjar med att skriva: Tolka texterna så bokstavligt som möjligt. Detta är en sund princip. Den bokstavliga tolkningen är den första och grundläggande. Jag håller med Nilsson och säger med mina ord: Om det står att Abraham bodde i Ur (i nuvarande Irak), så var det så, det är textens innehåll. Vi ska inte överge den bokstavliga förståelsen av Bibelns texter utan skäl i Bibeln.

Jag vill här för egen del ta ett exempel i profeten Jonas bok. En del kristna har svårt att tro att den är bokstavligt sann, för de tycker att det verkar otroligt det som berättas om hur Jona uppslukades av en stor fisk och att han var i den tre dagar. Naturligtvis håller vi med om att det är en berättelse om något som med vanliga mänskliga ögon definitivt går utöver vad som vanligen händer. Men ger denna vår mänskliga reaktion oss rätt att tolka Jonas bok symboliskt eller bildligt? Nej, det finns ingenting i Bibeln som indikerar det. Boken är därför en berättelse om händelser som har hänt. Jona blev verkligen uppslukad av en mycket stor fisk. (Och med ”fisk” menar jag djur som lever och simmar i vattnet, typ.) Boken är en historisk bok. Eftersom det inte finns något i Bibeln som talar för något annat, ska den förstås bokstavligt.

Så på fronten mot liberalerna, som inte vill tro på under i Bibeln, håller vi med Nilsson. Men det finns en annan front, en annan risk, nämligen att vi tolkar något bokstavligt trots att det inte är menat så. Allt är inte bokstavligt menat, och det instämmer Nilsson i. När Jesus säger Jag är vägen, då menar han inte att han är av grus, sten eller asfalt. Och att han säger Jag är dörren, det betyder inte att han är gjord av plywood eller trä. Detta tycker alla är uppenbart, men det räcker inte för att vi ska överge den bokstavliga tolkningen. Vi måste kunna förklara varför något inte ska förstås bokstavligt. Och det enkla svaret är här att det skulle strida mot att Jesus är sann människa. Som sankt Paulus skriver till Timoteus: Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim. 2:5) Och en människa har ju kött, senor och blod i kroppen, inte trä, grus eller masonit. Den grundläggande princip som gör att vi förstår att Jag är dörren är en bild, är att man ska tolka Skriften i enlighet med Skriften. Den principen måste upprätthållas för en sund bibeltolkning. Det räcker inte alltid att bara analysera ett visst avsnitt, utan för att förstå det korrekt behöver man se hur det passar ihop med hela Guds Ord. Gud kan ju inte säga emot sig själv.

Att Skriften ska tolkas i enlighet med Skriften (Skriftens enhet) kan vi se på flera sätt. Det följer av att Guds Ord är enhetligt och inte i strid med sig själv. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig, skriver psalmisten. Om Guds ord säger emot sig själv, kan det inte vara fötternas lykta eller ljuset på stigen. Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. (Mark. 3:24)

Dessutom kan vi se på vad som hände när Jesus frestades av djävulen (Matt. 4). Djävulen visade att han kan Bibeln, han sade till Jesus som stod på tempelmurens utsprång: Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig... Men Jesus visade att det inte räcker att citera Bibeln, man måste också förstå det som står och läsa det i harmoni med hela Skriften, så han svarade: Det står också skrivet...

Nilsson anser (naturligtvis) att det finns bildliga uttryck i Bibeln. Men tolkningsprincipen om Skriftens enhet, framställs inte klart i hans bok. Och då kommer man lätt vilse, om man inför ett textavsnitt tänker att man ska tolka det så bokstavligt som möjligt och utelämnar att sätta in det i Skriftens helhet.

Nilsson skriver vidare: Profetian om att Jesus ska regera över Israel betyder för amillenialister [de som inte tror på Tusenårsriket] att Jesus ska regera över kyrkan. En sådan slutsats leder fram till att Jesus inte kommit för att upprätta ett fysiskt, jordiskt rike över Israel i Palestina med Jerusalem som världsmetropol. I stället ska Jesus skapa ett andligt rike i de hjärtan som tillhör församlingen. (s. 136) Här ser vi tydligt vad Nilsson tror på, och han beskriver vår (amillennialisternas) ståndpunkt korrekt. Varför tror då vi amillenialister som vi gör? Nilssons förklaring är att vi växlat in på ett gnostiskt spår, där det andliga är överlägset det materiella. Hans förståelse av gnosticismen är riktig, men det är inte korrekt att tillämpa det på frågan om Tusenårsriket. Att fridsriket är andligt innebär inte att vi är gnostiker. All andlig uttolkning av Skriften är inte gnosticism: Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. (Rom. 14;17)

Nilsson skriver att vi ska behandla texterna rätt. Han förklarar sin mening så här: För att förstå den fundamentala … meningen hos en bibeltext måste vi först utröna hur de ursprungliga författarna, läsarna och åhörarna uppfattade texten. Detta är grundläggande. (s. 138) Naturligtvis har Nilsson rätt så till vida att om Gud lovat något, så håller han det. Gud lurar ingen. Vi kan till exempel ta profeten Jesajas trettioåttonde kapitel om kung Hiskias sjukdom: Då kom Herrens ord till Jesaja. Han sade: ”Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall lägga femton år till din livstid.Jag skall också rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand och beskydda denna stad. Och så blev det. Hiskia fick leva femton år till, och de blev räddade från Assyrierna. Gud sade ju det!

Men en profetias innehåll och betydelse bestäms inte av vad profeten och hans åhörare förstod, utan innehållet bestäms av vad som står i texten. Vi har inte rätt att begränsa innehållet i profetiorna till vad vi anser att profeterna och åhörarna kunde tänka sig. I realiteten lämnar Nilsson här Skriftens fasta grund, han överger Skriften allena och glider över till en subjektiv tolkning av vad som kan vara rimligt.

Nilsson resonerar som att Gamla förbundet är grunden och att nya förbundet kommer med några tillägg. Men det är ju tvärtom: Gamla förbundet och dess innehåll är en skugga och i det nya förbundet kommer verkligheten fram! Som det står i Hebreerbrevets tionde kapitel: Lagen [Gamla Testamentet] innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. (Jfr. även Kol. 2:17) Sankt Petrus skriver i sitt första brev om hur allting inte var enkelt, direkt klart och tydligt för profeterna: Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. (1 Petr. 1:10ff.) Profeterna kom alltså fram till att dessa profetior inte rörde dem själva och den situation de levde i. Detta innebär att det inte alls är säkert att profeterna förstod allt. Vi vet ju faktiskt inte vad profeterna förstod eller inte!

Vi måste därför hålla fast vid det som verkligen står i texten. Om det finns olika möjligheter till tolkning, ska vi söka uttydningen i sammanhanget, i avsnittet, i bibelboken, ja i hela Bibelns övriga undervisning i samma ämne och inte i våra egna idéer. Den enda säkra uttolkaren av Skriften är Skriften själv! Den Helige Ande vet ju bäst själv vad han menade med GT:s profetior.

Om Israel, GT och NT – VIII

Om judafolket

(Fortsättning av kommentar till boken Israel av Nils-Olov Nilsson, Sjöbergs förlag 2019.)

Nilsson framhåller att judarna är speciella. Trots all judeförföljelse har de bevarat sin tro och sin kultur genom århundradena. Är det inte märkligt? Han skriver: Det största beviset på Herrens närvaro och beskydd hittar vi Israels fortsatta existens. (s. 10)

Ja, judarna är verkligen ett märkligt folk. Nilsson visar på många intressanta detaljer. De är oöverträffade i naturvetenskap och teknik. De är världsledande i antal patent per innevånare. Judar har gjort många medicinska upptäckter. Det finns också väldigt många framstående judiska musiker och tonsättare. Ja, vi kan fortsätta inom flera områden som till exempel politik och affärsliv.

Vad beror detta på? Det är förvisso utanför bloggens område att helt utreda denna fråga, men ändå kan man inte komma förbi att den judiska identiteten är starkt rotad i kärleken till Skriften, som för dem naturligtvis är GT. Att frukta Herren är början till kunskap, men vishet och förmaning föraktas av dåren. (Ordspr. 1:7) Judarna kallas sedan länge för Bokens folk. Och detta börjar i hemmet, ser vi redan i Moseböckerna:

Ni skall lägga dessa mina [Guds] ord på ert hjärta och ert sinne, och binda dem som ett tecken på er hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på er panna. Ni skall lära era barn dem genom att du talar om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar, för att ni och era barn länge må få leva i det land som Herren med ed har lovat era fäder att ge dem, så länge som himlen välver sig över jorden. (5 Mos. 11:18ff.)

När det gäller dessa saker, om vördnaden för det judiska sättet att leva, är det lätt att sympatisera med det Nilsson skriver:

Som vi sagt tidigare var inte själva idén med undervisningen att prestera professionell eller ekonomisk framgång. För i motsats till den icke troende juden använde man kunskapen för att lära känna Gud och hans vilja. Att studera var ett måste även om det fattades pengar i hemmet. Moises Maimonides, medeltidens kanske störste judiske filosof och rabbin säger: ”Varje jude är skyldig att studera Torah [GT], vare sig han är rik eller fattig, sjuk eller frisk, ung eller gammal. […] Men hur länge ska man tvingas studera Torah? Tills man dör. (s.115f.)

I dessa frågor håller vi gärna med Nilsson: Studiet av Guds Ord tillhör det normala dagliga kristna livet. Här har den moderna kristenheten utvecklats i fel riktning, för dem har Guds Ord tappat i betydelse, från att vara helig Skrift till att bli mer eller mindre som en bok bland andra. Och på samma sätt har det gått med judarna i Israel idag. I Wikipedias artikel om Ateism (22-11-09), finns Israel med på listan över världens 25 mest ateistiska länder (nummer 19). Listan toppas för övrigt av Sverige, även om det noteras att uppgifterna många gånger går i sär och är svårbedömda, till exempel för Kina.

Men att judarnas kärlek till GT varit grunden till att bevara dem som folk på ett framgångsrikt sätt, bevisar inte att judafolket fortsatt är Guds egendomsfolk etc, som Nilsson menar. Att judafolket ska finnas kvar, det är nämligen förutsagt av Jesus! Han säger om judafolket, att deras stad ska krossas och slås sönder och samman, Jerusalem ska förstöras, deras offerreligion ska upphöra, men när han går vidare och talar om yttersta domen, förutsäger han att deras folk ändå ska finnas kvar ända till slutet: Amen säger jag er: Detta släkte skall inte dö, förrän allt detta händer. (Matt. 24:34)

Om Israel, GT och NT – VII

Ska vi förvänta oss en väckelse bland judarna?

(Fortsättning av kommentar till boken Israel av Nils-Olov Nilsson.)

Nilsson menar i sin bok Israel att judafolket just före yttersta domen ska bli omvänt. Som bevis för det anför han Sakarja 12: På den dagen skall jag bestämma mig för att utrota alla hednafolk som kommer mot Jerusalem. Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. Enligt Nilsson handlar detta om judarnas militära seger i landet Israel. Grannländerna ska anfalla, men de ska misslyckas grundligt. Enligt Nilsson är staten Israels krig mot arabländerna i modern tid en del av detta, och det ska sedan bli en stor andeutgjutelse, en väckelse, hos judarna, som vi alltså inte har sett ännu.

Men detta handlar ju inte om vår tid, om tiden just före yttersta domen, utan om det nya förbundet! Vi har fått den helige Ande, nådens och bönens Ande alltifrån den första pingstdagen. Detta är redan uppfyllt! Det ser vi ännu tydligare några verser senare: På den dagen skall Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet. (Sak. 13:1) Jesus är den öppna källan med livets vatten. Vi kristna har den öppna källan hos oss. Jesus förlåter oss våra synder. Men – invänder någon som tror som Nilsson – det står ju att det gäller Davids hus och det är väl judarna? Nej, inte längre. Vi kristna är Davids hus, ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk som sankt Petrus skriver i sitt första brev (1 Petr. 2:9) Vi kristna är kung Davids släkt!

Vi ska läsa alla verser i Bibeln. Vi ska inte lägga pusslet innan vi har alla bitar, vi måste begrunda all information. Vi får inte ge några verser en tolkning som strider mot andra ställen i Bibeln. Vi ser i romarbrevet att det i det nya förbundet finns ett nytt judafolk, ett andligt judafolk, de som tror på Jesus, de kristna:

Omskärelsen är visserligen till nytta, om du håller lagen. Men bryter du mot lagen har du trots din omskärelse blivit oomskuren. Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, skall han då inte räknas som omskuren? – – – Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. (Rom 2:25ff.)

Har då det gamla judafolket upphört? Om vi är noggranna med orden här, säger vi att den gamla judiska religionen har upphört. Den mosaiska lagen gäller inte längre (sabbat, offer etc.). Men det yttre judafolket har inte upphört. Som Paulus skriver till romarna (=hedningar, icke-judar) i det elfte kapitlet: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Judarna hade en unik roll i frälsningshistorien. Messias kom från judarna. Från denna judiska rot och bakgrund kom frälsningen. Paulus varnar romarna för historielöshet. De ska inte förhäva sig över judarna och tro att de är bättre. Han fortsätter:

Om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.

Nilsson menar att även Rom. 11 ger stöd för tanken att det ska bli en omfattande väckelse bland judarna strax före yttersta domen. Kanske tänker han på dessa ord: Även de andra [judarna] kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen. Men texten säger inte att alla (eller ens de flesta) judar ska ympas in igen, bara att det är möjligt för Gud. Och troligen tänker Nilsson på att Paulus senare i samma kapitel skriver : Förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. De som väntar på en väckelse bland judarna, pekar här på att det står att hela Israel ska bli frälst. Javisst står det så! Men det betyder inte att alla judar ska bli frälsta, utan att judarnas förstockelse (som ska bestå!) leder till att hedningarna kommer in i fullt antal. På det viset ska hela det nya Israel, hela Guds förbundsfolk bli frälst, alla som tror på Jesus som sin frälsare, hedningar och judar. Att Jesus, frälsaren, ska komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob, det har Jesus gjort genom sitt offer på Golgata. Genom sitt offer och sin lydnad har han renat Jakob (=Israel), den kristna församlingen. Som Paulus skriver till efesierna i det femte kapitlet: Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.

Så har Jesus skaffat bort all ogudaktighet från Jakob/Israel, den nytestamentliga församlingen. Och Paulus anger även hur detta äger rum: genom vattnets bad i kraft av ordet, det vill säga genom dopet. Dopet är vår öppna källa till rening från synd och orenhet.

Men vi hednakristna ska inte tro att vi står över judarna. Vi står i tacksamhetsskuld mot judarna, frälsningen har kommit från dem. Paulus inskärper sist i kapitlet: I fråga om evangelium är de [judarna] fiender för er skull, men i fråga om utkorelsen är de älskade för fädernas skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad. Så vi kristna har verkligen INGEN orsak att förfölja judarna fysiskt. Naturligtvis ska vi predika mot deras falska religion, men det är en annan sak. Mer om detta i senare poster.

Om Israel, GT och NT – VI

Inför denna bloggserie köpte jag en bok som handlar om Israel. Den heter helt enkelt ”Israel” och är utgiven på Sjöbergs förlag 2019. Den är skriven av Nils-Olov Nilsson, mångårig missionär och teolog, och jag tänker kommentera några delar ur hans bok i den här och kommande bloggposter.

Nilsson är engagerad och skriver bra. Han kämpar för att den svenska kristenheten inte ska tyna bort i ljumhet: Hoppet om att Jesus ska komma tillbaka måste leva och växa i förkunnelsen och undervisningen. (s. 225) Nilssons kamp är delvis lovvärd. Vi delar Nilssons iver för återgång till att följa Bibeln helhjärtat. Sverige håller ju på att avkristnas, ja till och med de kristna kyrkorna avkristnas! Vi ser ju nu (oktober 2022) hur Evangeliska frikyrkan (EFK) är på väg att ytterligare förvärldsligas genom att officiellt acceptera samkönade äktenskap. Man har utlyst ett år av studium och samtal, men redan innan året är slut har två stora församlingar tagit ställning för samkönade äktenskap.

I realiteten lades grunden till denna utveckling den första gång man godtog att någon medlem hade den tron, oavsett vad EFK som kyrka lär i sina officiella dokument. Detta är följden av att tillåta pluralism i läran. Man när en orm vid sin barm som sedan visar sig vara en gökunge. (Eller kanske spricker EFK? Det kommer troligen visa sig nästa år. Det finns redan tecken på det, även om vi naturligtvis inte vet säkert hur det går när EFK ska summera sitt år av samtal och studium.) Detta är en sen utveckling som till största delen skett de sista årtiondena.

Men åter till israelfrågan. Nilsson har en obiblisk syn på judarna, tyvärr. Han menar att judarna fortfarande är Guds folk, inom ramen för Gamla förbundet. Han ser staten Israels grundande 1948 som uppfyllelse av profetior i Gamla Testamentet. Allt detta grundar sig i att han inte ser att fridsriket redan har kommit. Han tror att det moderna Israel är en del i återupprättandet av Davids förfallna hydda. Men som vi såg i tidigare bloggposter är Davids förfallna hydda återupprättad genom att det nya förbundet grundats. Jesus är fridsfursten som regerar med sitt folk. Fridsriket har kommit i nya förbundets välsignelser. Profeterna använder bildspråk för att beskriva det nya förbundet. Som profeten Jesaja i det fyrtionde kapitlet:

Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud.

Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad [- – -]

En röst ropar i öknen: ”Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark. Herrens härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den.

Den förvandling profeten talar om, att ojämn mark ska jämnas ut, är inte att Israel ska få nya jämna motorvägar där man spränger bort kullar och jämnar ut dalar för Messias ankomst, nej han talar om hindren i vår själ. Om behovet av omvändelse för att bereda vägen åt Messias till alla människor. I GT använder profeterna bilder, och i NT kommer verkligheten. Men eftersom författaren inte ser att dessa verkligheter kommit, utan han tror att sakramenten är symboler, så blir det rörigt för honom.

Om att förstå Bibeln

I sin bok berättar Nilsson en målande historia om hur man inte ska svara på svåra bibelfrågor:

David Reagan säger i sin intressanta bok, The Jewish People, Rejected or Beloved, att han i unga år konfronterade sin amillenialistiska pastor med texten i Sakarja 14:1-9 där det talas om att Jesus ska komma tillbaka till Oljeberget. Pastorn plockade fram sin bibel och läste med eftertanke: Till slut svarade han: ”Min son, jag vet inte vad det här skriftstället betyder, men jag kan lova dig en sak och det är att det inte betyder vad det står.” (s. 61)

(amillenialistisk = som inte tror att tusenårsriket ligger i framtiden, att det inte ska komma utan att det redan har kommit.)

Profeternas utsagor är ibland dunkla. De talar i bilder. Jag skulle säga att Sakarja 14 pekar fram mot yttersta domen, om hur kyrkan då är hårt angripen av hedningarna, men att Herren griper in och samlar sitt folk i säkerhet, i himmelriket. Det handlar inte om att Messias fysiskt ska ställa sig på Oljeberget och att det jordiska templet ska återuppbyggas. Men, att vi menar att Sakarja här använder bildspråk betyder inte att vi är liberalteologer. Den som läser vad jag skrivit på den här bloggen, ser snart att jag inte alls är modernist, tvärtom försvarar jag Guds Ords absoluta sanning och fullständiga auktoritet! Guds Ord är utan brist och vederkvicker själen. Men att det är utan brist och felfritt betyder inte att allt är bokstavligt menat.

Är judafolket Guds eget folk? Låt mig slå fast: Det gamla förbundet har upphört. Som det står i Hebreerbrevet (8:13): När Gud talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna. Och det gjorde det sedan i och med Jerusalems förstörelse. Judafolket är inte längre Guds utvalda folk framför andra, så som det var i GT.

Fortsättning följer!

Gamla och Nya förbundet – V

Vi fortsätter den jämförande genomgången av Gamla och Nya förbundet.

Förbundspart

I det gamla förbundet var Abraham och hans barn (Israels folk) förbundspart. Guds välvilja avsåg Abrahams barn. Vem är förbundspart i det nya förbundet? Det är en inte helt enkel fråga. När Jesus grundar det nya förbundet genom att instifta nattvarden så säger han inget om det. Men vi vet ju att Kristi blod gäller alla människor, så vi kan ju konstatera att det nya förbundet är till för alla människor. Guds välvilja avser alla människor. Men vi kan också fastställa att det nya förbundet är mellan Gud och hans nya förbundsfolk, och alla människor ingår inte i det, utan det är de kristna.

Profeten Jeremia förutsäger också det nya förbundet: Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus (Jer. 31:31), och då blir förbundsparten ”Israels och Juda hus”, det vill säga hela folket, alla tolv stammarna. Men som ni vet upphörde Israels rike, Nordriket, när det krossades av Shalmaneser den V och Sargon II. År 720 f. Kr fördes nästan alla judarna i Nordriket bort och Israels rike slutade att existera. Profetens utsaga om Israels och Juda hus kom ungefär hundra år senare eller mer. Vid den tiden fanns inte Israels hus längre. Ingen som levde då hade upplevat att Israels hus existerade, utan de hade bara läst och hört om det. Så här ser vi hos Jeremia att det nya förbundet sluts med Guds folk, även i det nya förbundet finns det ett gudsfolk, men det folket är större än det dåvarande judafolket, Juda hus. Gud ska sluta ett nytt förbund med Israels och Juda hus. Den skada som skedde när Davids rike delades i Nord- och Sydriket ska alltså helas i det nya förbundet.

Detta säger profeten Amos tydligt:

På den dagen skall jag resa upp Davids fallna hydda,
mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet.
Jag skall bygga upp den som i forna dagar, så att de kan ta i besittning vad som är kvar av Edom och av alla hednafolk över vilka mitt namn har nämnts, säger Herren, han som gör detta. (Amos 9:11f.)

Detta är ett viktigt ställe. Vi ser att det nya förbundet innebär att Israel ska återupprättas och även spridas ut till hedningarna.

Detta om att även hedningarna ska ingå står på många ställen i GT. I Romarbrevet citerar Paulus från profeten Hosea:

Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken. Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade. (Rom. 9:24f.)

Och i Psaltaren 22:27f.:

De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.

Hednafolken skulle alltså kallas att tillhöra Guds folk. Men det gick inte smärtfritt, utan det blev motsättningar om detta. Vad gjorde man då? Jo, man sammankallade apostlamötet som vi läser om i Apg. 15. Det var då de behandlade frågan om hur hedningarna skulle förhålla sig till Mose lag. Och de citerade profeten Amos:

Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning. Dess ruiner skall jag bygga upp och jag skall upprätta den igen, för att alla andra människor skall söka Herren, alla hedningar, över vilka mitt namn har nämnts. (Apg. 15:16f.)

Lägg märke till att de vid apostlamötet menade att Davids fallna hydda hade byggts upp genom Jesus. Genom att även hedningarna fick den Helige Ande, såg de att GT:s profetior om Messias och hedningarna uppfyllts och att Guds folk återupprättats i sin fullhet. Detta var ett faktum.

Men, säger många inom kristendomen, handlar inte GT:s profetior om att judarna ska få återvända till sitt land och bygga upp det? Är det inte uppfyllelsen av dessa profetior att staten Israel bildades 1948? Som det står hos profeten Amos:

Jag skall göra slut på mitt folk Israels fångenskap. De skall bygga upp sina ödelagda städer och få bo i dem.
De skall plantera vingårdar och få dricka vinet från dem.
De skall anlägga trädgårdar och få äta deras frukt.
Jag skall plantera dem i deras eget land.
De skall inte mer ryckas upp ur det land
som jag har givit dem, säger Herren, din Gud. (Amos 9:14f.)

Vid en hastig anblick kunde det ju se ut som att de hade rätt. Men det har de inte. Vi måste förstå att detta enligt NT redan är uppfyllt i och med att fridsriket har kommit och den Helige Andes utgjutande över hedningarna. Dessa verser står tillsammans med löftet om att bygga upp Davids boning: På den dagen skall jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet. Jag skall bygga upp den som i forna dagar. Det som i GT visar fram mot det nya förbundet är ju skuggor av det som skulle komma. I Nya Testamentet kommer uppfyllelsen av profetiorna, det vill säga verkligheten. Så Amos ord De skall plantera vingårdar och få dricka vinet från dem – De skall anlägga trädgårdar och få äta deras frukt är uppfyllda i det nya förbundet! För att judarna under Gamla förbundets tid skulle få en glimt av Kristi rike, använde profeten Amos bilden av ett lyckorike. De orden beskriver alltså de välsignelser vi har i Kristus, hur vi får leva i hans fridsrike. Vingårdarna och trädgårdarna är våra gudstjänster och bibelstudier, där vi får dricka gudomligt vin och äta trädgårdarnas frukt. Högmässan är vingården där vi får möta honom själv i nattvardens måltid. De bibelstudier vi har är trädgårdar där vi får äta av Guds frukt.

Så, förbundspart i Gamla förbundet var Abraham och hans folk, israeliterna. Och det är samma förbundspart i det nya förbundet, Israels och Juda hus, säger profeten Jeremia, men GT klargör att det inte längre är begränsat till judafolket, utan att det nu är utvidgat till alla folk, inklusive hedningarna. Jag vill här citera några verser från profeten Jesajas andra kapitel:

Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där Herrens hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit.

Ja, många folk skall gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.” Ty undervisning skall gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem.

Han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig.

Detta är fridsriket, som flera profeter nämner. Men hur vet vi när ska det komma? Låt oss se hur det beskrivs. Profeten Jesaja sade Det skall ske i den yttersta tiden. Men när börjar den sista tiden, den yttersta tiden? Sankt Johannes skriver i sitt första brev: Kära barn, den sista tiden är här. (1 Joh. 2:18) Och i Hebreerbrevet står det: Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. (Hebr. 1:2)

Så, förbundspart i det Gamla förbundet var Abrahams efterkommande, israeliterna, judarna. I det Nya förbundet är förbundsparten densamma, Israel och Juda hus som profeten Jeremia säger, och dit hör nu alla hedningar som tror.

Och här får jag tillfälle att citera Romarbrevet: Ty Israel är inte alla som kommer från Israel. (Rom. 9:6) Eller varför inte Galaterbrevet: Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren. Det som verkligen betyder något är en ny skapelse. Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, ja, över Guds Israel. (Gal. 6:15f.)

Sammanställning

Om vi då gör en sammanställning av detta, så blir det så här:

	Gamla förbundet	Nya förbundet
Initiativtagare	Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – JHVH	JHVH
Förbundspart	Abraham – Israels folk (judarna)	Israels folk (alla folk)
Reglerad plats	Efter Mose: Tabernaklet/templet	Ingen (Hemmet och kyrkan)
Innehåll	Det utlovade landet: Kanaans land (Rättfärdighet och evigt liv)	Det utlovade landet: Himmelen Rättfärdighet och evigt liv
Karaktär	Lag	Evangelium
Medel	Offer	Nådemedlen
Förbundstecken	Omskärelse + påskmåltid och sabbaten (efter Mose)	Dopet och nattvarden
Mottagande	Tro	Tro

Gamla och Nya förbundet – IV

Om nya förbundet

Då vi nu sett på det gamla förbundet, går vi vidare till det nya förbundet. Ni känner till det nya förbundet: Jesus, som är sann Gud och sann människa, fullgjorde Guds lag och han bar all världens synder upp på korsets trä, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Vi talar ofta och mycket om det nya förbundet, så jag tänkte inte idag gå in på så många detaljer om det nya förbundet. Men vi ska jämföra de båda förbunden litet.

Varför kallar vi det för ”det nya förbundet”? Det enkla svaret är att Jesus själv när han instiftade nattvarden sade det: Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.

Men varför är det nytt? Är detta förbund helt annorlunda? Är det i motsatsställning till det gamla förbundet? Låt oss göra en liten jämförande genomgång.

Initiativtagare

I både gamla och nya förbundet är det samme Gud som tar initiativet till förbundet. Förbunden hänger ihop. Det nya förbundet förutsägs i det gamla, och det nya förbundet pekar hela tiden tillbaka mot det gamla ”för att det skulle fullbordas som var sagt genom profeten”.

Förbund har vi även i det vanliga samhällslivet, och sådana ingås av två eller fler parter. Parterna är i allmänhet på något sätt jämbördiga. Så är det dock inte i de förbund i Bibeln som Gud sluter, utan Gud är den dominerande parten. Gud är Gud!

Reglerad plats

Det Gamla förbundet var knutet till Abraham och hans efterkommande. Genom förbundet med Mose reglerades offertjänsten och den var knuten först till tabernaklet, som de bar med sig bland annat under ökenvandringen, men sedan byggdes templet i Jerusalem.

I Nya förbundet är däremot gudstjänsten inte till någon del knuten till någon särskild plats. Vi minns hur kvinnan vid Sykars brunn sade till Jesus: Våra fäder har tillbett på detta berg,[Gerissim] och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. (Joh. 4:20f.)

Innehåll

På liknande sätt var löftet i Gamla förbundet att folket skulle få bo i Kanaans land, men i det Nya förbundet är vi på väg på vår ökenvandring till det utlovade landet, det vill säga himmelens land. Aposteln skriver till galaterna: Det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. (Gal. 4:26)

Karaktär

I både Gamla och Nya förbundet finns lag och evangelium, men förbunden har olika karaktär.

I Gamla förbundet dominerar lagen, men det finns evangelium. Som aposteln Paulus skrev i Romarbrevet (och Mose i Första Mosebok), blev Abraham rättfärdig genom tro. Och vi behöver inte läsa länge i Psaltaren för att finna Guds nåd för syndare. Men Mose var otvetydigt en laggivare av stora mått, så det är helt riktigt att påstå att Gamla förbundet var ett lagförbund. Det var Moses uppgift att förkunna Guds lag. Mot slutet av Femte Mosebok läser vi: Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem. (5 Mos. 27:26)

I Nya förbundet däremot dominerar evangelium, även om det också finns lag. Till sin karaktär är inte Kristus alls en ny Mose. Mose var lagstiftare. Hans huvuduppgift var att lära lagen, kräva det goda och bestraffa synden. Kristus däremot kommer med evangelium, som inte kräver utan ger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. (Matt. 11:28)

Vid apostlamötet i Jerusalem framstod skillnaden mellan de båda förbunden tydligt: Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? (Apg. 15:10)

Medel

Om vi tittar på de medel Gud använde i de båda förbunden, så vet vi ju alla att Gud i det Nya förbundet har instiftat nådemedel – dopet, nattvarden och avlösningen – där han delar ut sin nåd och förlåtelse. I det Gamla förbundet kan man säga att offertjänsten förmedlade förlåtelsen: När prästen med skuldoffersbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått. (3 Mos. 19:22) Så var offertjänsten Gamla förbundets nådemedel.

Förbundstecken

Hur blev det gamla förbundet synligt? Naturligtvis var det Guds Ord som var vittnesbördet om det förbund Gud slutit med judafolket, men hur blev det synligt vilka som tillhörde gudsfolket? Det talade ordet är ju inte synligt. Vi kan säga att vi har tre förbundstecken i det Gamla förbundet: Omskärelsen och efter Mose även påskmåltiden och sabbaten. Genom att judarna tillämpade dessa tre, blev det synligt för utomstående vilka som var judar.

I det nya förbundet har vi på samma sätt dopet och nattvarden, där dopet liknar omskärelsen och nattvarden liknar påskmåltiden. Förutom att de är nådemedel, så är de också vittnesbörd om vilka som tillhör Guds folk. När Mose och Aron fick föreskrifterna från Gud om påskalammet, sade Gud: Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. (2 Mos. 12:48)

Mottagande

Hur fick man då del av förbundsvälsignelserna? Vi vet ju alla att det i det nya förbundet sker endast genom tron, genom tron allena. Hur var det då i det Gamla förbundet? Otvivelaktigt finns det många ställen i GT som förkunnar lagens rättfärdighet: Om ni nu hör dessa föreskrifter och håller fast vid dem och följer dem, skall Herren, din Gud, hålla fast vid sitt förbund och sin nåd så som han med ed har lovat dina fäder. (5 Mos. 7:12) Och kung David säger:

Vem får gå upp på Herrens berg?
Vem får träda in i hans helgedom?
Den som har oskyldiga händer och rent hjärta,
den som inte vänder sin själ till lögn
och inte svär falskt.
Han skall få välsignelse från Herren
och rättfärdighet av sin frälsnings Gud. (Ps. 24:3ff.)

Men lagens rättfärdighet finns även i NT. Jesus sade till den unge rike mannen: En är den Gode, och vill du gå in i livet, så håll buden. (Matt. 19:17). Lagen är evig. Lagen uttrycker Guds väsen. Det lagen säger är sant: Om du håller lagen i allt så är du rättfärdig.

När det gäller trons rättfärdighet, så vet vi att det är den som gäller i Nya förbundet. Men det var också den frälsning som fanns i Gamla förbundet. Aposteln Paulus citerar 1 Mos. (15:6): Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet (Rom. 4:3)

I det Gamla förbundet fick judafolket på ett särskilt sätt kämpa med Guds lag för att det skulle bli tydligt att ingen blir rättfärdig genom laggärningar. Som sankt Paulus säger i romarbrevet: Ty ingen människa blir rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. (Rom. 3:20) Alla föreskrifterna och lagarna i Gamla förbundet visar hur omöjligt det är att fullkomligt följa Guds bud. De klargör hur stort verk Kristus genomförde.

Gamla och Nya förbundet – III

Förbundet med Noa

Här vill jag göra en exkurs, en utvikning, och nämna att Gud också slutit ett annat förbund, ett förbund med Noa:

När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.(1 Mos. 9:14-17)

Som ni ser är detta ett annat förbund än det som Gud slöt med Abraham. Inget förbundsfolk blir till, utan förbundet är med alla levande varelser. Förbundet med Noa är inte en del av det gamla förbundet. Det är ett separat förbund, och det är fortfarande i kraft.

Fortsättningen av Gamla förbundet

Förbundet med Abraham fortsätter. Gud bekräftar det med patriarken Isak. Och när sedan Israels barn blir slavar i Egypten och plågas, då bad de till Gud: Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. (2 Mos. 2:23f.) Och ni vet vad som hände sedan: Uttåget ur Egypten under Mose och hur de så småningom kom fram till Sinai berg och slöt förbund där. Vi läser om det i Andra Moseboks 24 kapitel:

Följande morgon steg Mose upp tidigt och byggde ett altare nedanför berget och reste där tolv stoder för Israels tolv stammar. Han sände israeliternas unga män att offra tjurar som brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren.Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålar och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret.Han tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda.” Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: ”Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.” (2 Mos. 24:14ff.)

Som ni ser hör blodet med till förbundet: Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.

Här inställer sig frågan vilken relation Moses förbund har till Abrahams. Och det visar sig att Moses förbund är samma som Abrahams, Isaks och Jakobs. Vi ser det av tre anledningar:

För det första är det möjligt att ett förbund sluts flera gånger. Som vi har sett slöt Gud förbund mer än en gång med Abraham varvid även komplettering skedde. Ett förbund behöver alltså inte vara en ”engångshändelse”. Tänk också på att efter att Israels folk hade avfallit och gjort guldkalven, så slöt Gud igen förbund med folket.

För det andra är det helt enkelt så att Israels folk är patriarken Jakobs folk, Israel är ju ett annat namn på Jakob som han fick när han brottades med Gud hela natten vid Jabboks vad. Att de kallades Israels stammar visar på kontinuiteten från patriarkerna. Jakobs folks förbund är därför samma som Jakobs förbund, ska det vara ett annat förbund måste folket byta namn och till exempel heta Mose folk.

För det tredje är det samma grundläggande innehåll. Folket (Abrahams barn) ska följa Gud och få bo i Kanaans land. De har som tecken på detta att alla manliga medlemmar omskärs.

Men visst är det så att förbundet utökades. Det är samma förbund, men det utökades. Påskmåltiden instiftades vid uttåget ur Egypten. Sabbaten instiftades vid Sinai berg och offertjänsten reglerades. Det är en omfattande reglering.

Gamla och Nya förbundet – II

1 Mos. 15, andra uppenbarelsen

I det femtonde kapitlet talar Gud till Abram igen, och han lovar nu ännu tydligare att Abram ska få en arvinge, och han säger att det ska bli en arvinge som skulle komma från Abrams egen kropp. Denna gång står det också uttryckligen att Gud sluter ett förbund med Abram. Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. Som avslutning offrar Abram till Gud. Han lade en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva på marken och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och så väntade han. När det kom rovfåglar, schasade han bort dem. Så kom solnedgången:

När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat. (1 Mos. 15:17f.)

Om man jämför första och andra uppenbarelsen var det i grunden samma sak, att Gud lovar göra Abram till ett stort folk och att han ska bo i Kanaans land. Samma innehåll i princip, men litet olika detaljer. Vid detta det andra tillfället, förutsade Gud också israeliternas fångenskap i Egypten i fyrahundra år. Och den andra gången står det uttryckligen ”förbund”, och det hänger ihop med att Abram offrade.

Vi vet inte hur lång tid det gick efter att Gud kallade Abram till att han slöt förbundet. Kanske var det inte så lång tid. För därefter inträffar det efter ännu en tid att Saraj – som hon hette då – förtvivlar om att hon skulle föda en arvinge åt Abram. Gud hade i det femtonde kapitlet lovat en arvinge åt Abram, en arvinge från hans kropp, men han hade inte sagt att det skulle ske genom Saraj. Abram och Saraj tänkte först så klart att det skulle vara deras gemensamma barn, men tiden gick och de fick inget.

Så när Saraj inte får något barn, tänker hon ganska förnuftigt och logiskt, att det kanske inte skulle ske genom henne, utan att det skulle ske på det sättet att hennes tjänarinna, den egyptiska slavinnan Hagar, skulle föda en son åt Abram. Och så gjorde de. Hagar blev havande.

Och Hagar såg ner på Saraj som inte kunnat få barn. Då blev Saraj så arg på Hagar att Hagar flydde ut i öknen. Men ute i öknen talar Herrens ängel till henne och säger att sonen ska heta Ismael och bli till ett stort folk, men att hennes son inte är den arvinge som Gud lovat Abram: Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom. Och han skall bo mitt emot alla sina bröder.(1 Mos. 16:12)

Ismael föddes och bodde med sin mor Hagar hos Abram och Saraj. Och ingen arvinge kom genom Saraj.

Tredje uppenbarelsen, 1 Mos. 17

När Ismael var tretton år, uppenbarade sig Herren för Abram igen. Nu var Abram 99 år. Och Gud sluter åter förbund med Abram, och det blir ännu fler detaljer:

Abram får namnet Abraham och Saraj får namnet Sara.
Gud upprepar att Abraham ska få en son, och han säger nu uttryckligen att det ska bli med Abrahams hustru Sara.
Omskärelsen blir förbundstecknet.

Så ser vi att vad vi kallar Gamla förbundet etableras mellan Gud och Abraham: Gud skapar från Abraham ett utvalt förbundsfolk som ska få bo i Kanaans land, det är ett evigt förbund och omskärelsen är förbundstecknet. Genom Abrahams förbundsfolk ska alla släkten på jorden bli välsignade.

Hur förhåller sig de båda förbunden som Gud slöt med Abraham till varandra? Likheterna är så stora att vi omedelbart ser att det är samma förbund. Ja, redan i Guds kallelse till Abraham ligger grunden helt färdig. De två kommande tillfällena byggde vidare och utgjorde tillsammans det enda förbundet Gud slöt med Abraham.