Författare: stpaulievluth

Giltig nattvard? – V

Med ”apostolisk succession” menas vanligen att vigningskedjan går obruten tillbaka till apostlarna. Att prästen är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop osv. ända tillbaka till apostlarna. De romerska katolikerna erkänner dock endast apostolisk succession hos präster som dessutom erkänner påven som sitt överhuvud. Anglikaner, romerska katoliker och vissa andra (Svenska Kyrkan och Missionsprovinsen till exempel) anser att apostolisk succession är viktig. (Även om den kanske är på tillbakagång inom Missionsprovinsen.)

”Apostolisk succession” betyder ordagrant att vara apostlarnas efterföljare. Någon gång används det med en annan betydelse än vigningssuccession, med betydelsen ”att följa apostlarnas lära”. I den meningen är det något som många eller nästan alla samfund och rörelser strävar efter, till exempel även Livets Ord, baptister och lutheraner. Apostolisk (läro-]succession är då synonymt med tron att vi ska följa Bibeln. Ordet blir i så fall nästan onödigt, och det används därför i allmänhet inte så i praktiken. Då talar man hellre om att följa Guds Ord, att tro på Bibeln och att Bibeln är sann.

Är enligt luthersk (=biblisk) lära så kallad ”apostolisk succession” nödvändig för att nattvarden ska vara giltig? Har den över huvud taget någon teologisk betydelse?

Nej och nej. Det finns inte ett ord i vare sig Bibeln eller bekännelseskrifterna om att ”apostolisk succession” skulle behövas till en korrekt och giltig prästvigning eller giltiga nådemedel. I Nya Testamentet finns inte ens någon skillnad mellan biskop och präst till funktionen, utan ordningen att det är biskoparna som svarar för prästvigning utvecklades efter apostlarna, tidigt i fornkyrkan. De lutherska bekännelseskrifterna har ingenting emot denna ordning, tvärtom är det så att Konkordieboken uttalar sig till förmån för att behålla biskopar, att ha en episkopal kyrkoordning. De kom hos lutheranerna i Tyskland och andra ställen (dock ej i Sverige) att kallas superintendenter, vilket är ett latinskt ord som betyder samma sak som det grekiska epískopos (biskop), nämligen väktare, tillsyningsman.

På artonhundratalet blev det populärt hos många lutherska samfund i USA att över huvud taget inte ha biskopar, utan att ha en kongregationalistisk kyrkostruktur = med självständiga församlingar utan biskopar. En sådan kyrkoordning är lika giltig som en episkopal. Bara detta faktum är ju nog för att motbevisa tanken om att tron på apostolisk succession kan förenas med luthersk kristendom.

Att hävda att sakramentens giltighet är knuten till prästernas vigning är en romersk-katolsk tanke. Den store teologen Martin Chemnitz (en av huvudförfattarna till Konkordieformeln) berörde detta i sitt praktverk Examen (Granskning av det tridentinska konciliet). Där skriver han mot den romersk-katolska ståndpunkten, mot dem som hävdar

att det inte finns något sant och rättmätigt ämbete med ord och sakrament i våra [lutherska] kyrkor, att Gud inte arbetar genom vårt prästämbete, att det inte finns någon sann absolution eller syndernas förlåtelse i vårt prästämbete, att våra kyrkor inte kan ha ett riktigt sakrament med Kristi kropp och blod, utan att alla som förvaltar Ordets och sakramentens ämbete i våra kyrkor är tjuvar och rånare som inte har kommit in genom den rätta dörren [Joh. 10:1]. Förvisso ett fruktansvärt hot! Men de framlägger inget annat skäl för detta än att våra kyrkotjänare inte kallats, sänts, ordinerats, rakats [syftar på tonsuren] och smorts av de påvliga biskoparna.

(Band II, avdelning nio, kapitel fyra ”Om den kyrkliga hierarkin och ordinationen”)

Giltig nattvard? – IV

I min serie om nattvarden och dess firande påstod jag i förra posten att det finns de som ifrågasätter giltigheten av nattvarden om den inte leds av en riktig präst, och jag visade att nattvarden – som alla nådemedel – är giltig och effektiv oberoende av vem som handhar den. I denna post tänkte jag visa vad de lutherska bekännelseskrifterna säger om detta. Men först vill jag ge ett exempel på den uppfattning jag bemöter och citera biskop Roland Gustafsson (numera emeritus) som skrev år 2014 i förordet till Missionsprovinsens utredning om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst [d.v.s. med apostolisk succession] leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. Och samma sommar intervjuades en då för Missionsprovinsen nyprästvigd i radioprogrammet Studio Ett (i P1) där han uttryckte mycket stor tveksamhet till att kvinnliga prästers nattvardsfirande skulle vara giltiga utifrån att kvinnor enligt prästens mening inte kan vara präster.

Vad konstituerar då en giltig nattvard enligt bekännelseskrifterna? Behövs det en präst för att den ska vara giltig? (Naturligtvis ska det vara en rättrogen präst som leder nattvardsfirandet, men det är inte frågan här, utan nu är det frågan om vad som behövs för att nattvarden ska vara giltig, för att brödet ska bli Kristi kropp och vinet Kristi blod.)

Luthers stora katekes

Låt oss börja med Luthers definition av nattvarden i Stora katekesen: Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herren Kristi sanna kropp och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. (SKB 485) ”Kristi ord” är instiftelseorden, och de är helt centrala. Utan dem finns ingen nattvard: Ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det inte är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi kropp och blod. Och Luther fortsätter genom att citera kyrkofadern Augustinus: ”Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum”, d.v.s. ”när ordet kommer till det utvärtes tinget, så blir det ett sakrament”. Denna sats av S:t Augustinus är så träffande och riktig, att han knappast har sagt något bättre. Ordet måste göra elementet [brödet respektive vinet] till sakrament, om inte, förblir det rätt och slätt element.

Inte ett ord om att prästen skulle behöva uppfylla vissa villkor för att det ska bli en giltig nattvard! Det är tvärtom så att Luther på samma ställe uttryckligen avvisar tanken att nattvardens giltighet skulle vara beroende av prästen:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer, såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar, och vi säger: även om en bov mottager eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet, d.v.s. Kristi kropp och blod, lika väl som den som umgås därmed på det allra värdigaste sätt. Ty det är inte grundat på människors helighet, utan på Guds ord. Och liksom inget helgon på jorden, ja, inte ens en ängel i himmelen kan göra bröd och vin till Kristi kropp och blod, så kan heller ingen förändra eller förvandla sakramentet, även om det missbrukas. Ty för personens eller otrons skull blir inte det ord falskt, genom vilket det har förordnats och insatts till att vara ett sakrament.

(SKB s. 485f.)

Mot detta mitt argument invänder de och säger att Luther medger att en ogudaktig präst kan förvalta nattvarden (att det alltså skulle behövas en präst för nattvardens giltighet). Men ”ogudaktig präst” är ett exempel som följer ur principen att instiftelseorden inte blir falska och verkningslösa ”för personens eller otrons skull” hos den som läser dem. Principen är alltså att personens egenskaper eller kvalifikationer inte spelar någon roll för nattvardens giltighet.

Luther skrev precis samma sak men om dopet i sin utmärkta bok ”Om koncilierna och kyrkan”, sid. 169: Du skall inte ens bry dig om vem som döper, ty dopet är inte döparens, och inte givet åt honom, utan åt den döpte. (Köp och läs gärna boken!)

Luther visar alltså att Guds välsignelser och löfte i dopet och nattvarden är giltiga oberoende av vem prästen var. Det kanske till och med visar sig att prästen var en bluff eller en bedragare på något sätt, men det ska inte en kristen låta sig störas av. Guds Ord är verksamt och giltigt i sig själv! Det är en stor tröst.

Konkordieformeln

Vi går nu vidare till Konkordieformeln. Biskop Roland Gustafsson skrev ju: Om inte en i god ordning vigd präst [d.v.s. med apostolisk succession] leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. Uttrycket ”Kristi instiftelse” för osökt tankarna till Konkordieformelns sjunde artikel, som bland annat fastslår: Om man inte håller Kristi instiftelse, såsom han förordnat den, föreligger inget sakrament. (SKB s.624) Vad betyder det?

Orden Kristi instiftelse avser här helt enkelt instiftelseorden, och att man tror på dem och därför följer dem, d.v.s. utför nattvardshandlingen. Artikeln är skriven mot präster och teologer som tagit intryck av Zwingli (SKB s 518). Dessa kallas ”sakramentarier” och ”sakramentsfiender”. Genom att de omtolkar instiftelseorden och ger dem en annan mening förlorar orden sitt innehåll: Dessa [sakramentsfienderna] har förvisso blott och bart bröd och vin, ty de har varken Guds ord eller instiftelse, utan har förvrängt och förändrat dessa efter sin egen inbilskhet. (SKB s 614, långt ner)

De hade ju förvrängt Kristi Ord i instiftelsen (detta är min kropp) till att betyda Detta betecknar min kropp. De förnekade att brödet är Kristi kropp. Därför har de blott och bart bröd och vin i sin nattvard, hur många gånger de än läser instiftelseorden.

Ett bevis på att ”instiftelse” avser instiftelseorden är följande mening: Ty där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas.(SKB s 623, upptill) Lägg märke till hur den andra, inskjutna satsen (uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet) förklarar vad den första betyder (man håller fast vid hans instiftelse).

Och även i Konkordieformeln visas bort från personen, det avvisas att nattvarden skulle kunna vara ogiltig eller giltig på grund av personen som leder firandet: För det andra anser de, att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den, som utdelar det, eller den, som mottager det. (SKB s 612 överst)

Det finns ingenting, inte en mening, i de lutherska bekännelseskrifterna som stöder tanken om ”apostolisk succession”. Det borde Missionsprovinsen betänka.

Ni har väl inte missat att jag nu har en knapp i nedre vänstra hörnet för synpunkter?

Ny postilla

Vad säger Guds Ord? Den frågan måste varje präst kunna besvara, för predikstolen är inte en plats där präster ska tycka, utan allt de säger ska vara grundat i Guds Ord. För Bibeln är inte fromma människors tankar om Gud, nej den är Guds eget ord, Guds eget tal, så den präst som förkunnar enligt Bibelns undervisning kan efter predikan med rätta säga: Så säger Herren. Om han inte kan det, ska han tiga!

Det är därför en stor glädje att meddela att S:t Pauli evangelisk-lutherska församling publicerat ännu en predikosamling med bibeltrogna predikningar av förre kyrkoherden Staffan Bergman: Postilla med andra årgångens predikningar. Ett utdrag ur predikan för Trettondedag Jul:

Jesusljuset är ett ljus som man antingen skyr eller dras till. När den gudomliga sanningens ljus kommer oss nära försöker vi ofta gömma oss och skyla oss, precis som Adam och Eva gjorde efter syndafallet i lustgården. Vi känner oss avslöjade och vill fly undan. Men det skall vi inte göra. För Jesusljuset är inget sökarljus som fångar in oss för att få oss fast, döma och straffa oss. Det står: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17). Världens ljus vill dra oss till Gud och rädda oss syndens och dödens mörker.

Om det sanna ljuset som kommit i världen säger aposteln Johannes: ”Vi såg hans härlighet … och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Han var full av den gudomliga kärleken som vill förlåta och upprätta de fallna. Han var full av den frälsande sanningens verklighet.

Det var denna kärlek och sanning som fick Jesus att gå korsets väg och bli ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Den insatsen krävde att han var både människa och Gud – människa för att kunna lida och dö i syndares ställe, Gud för att försona och utplåna alla synder och besegra döden och djävulen. Så blev Jesus inte det dömande ljuset som stöter bort utan drar syndare som plågas av mörkret till sig. Bara Jesus ger oss glädjen att få ha en god Gud som inte dömer utan frälsar.

Postillan finns att köpa på de stora boksajterna, såsom Bokus och AdLibris och andra. Förutom som bok finns den också som e-bok. Här är länkar:

https://www.adlibris.com/se/bok/postilla-9789180076883

https://www.bokus.com/bok/9789180076883/postilla-med-andra-argangens-predikningar/

https://www.akademibokhandeln.se/bok/postilla-med-andra-argangens-predikningar/9789180076883/

https://www.bod.se/bokshop/postilla-staffan-bergman-9789180076883

Den finns också att köpa i Finland: https://www.suomalainen.com/products/postilla-med-andra-argangens-predikningar

Den första postillan, med predikningar över första årgångens texter, finns fortfarande att köpa. Den kostar 200:- + frakt och beställs hos mig, pastor.fjellander@gmail.com

Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den? – III

Då jag i en tidigare post ställde frågan: Måste det vara en pastor/präst som leder nattvardsfirandet? fann jag att den var dubbeltydig. Sedan visade jag att det ska vara en präst som ska leda nattvardsfirandet, och att detta svar hänger ihop med huruvida man erkänner att det ska finnas ett ämbete i kyrkan. Nu till fråga två: Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den?

Denna fråga är naturligtvis beroende av vad man anser att nattvarden är. Om man anser att nattvarden till sitt grundläggande väsen är en gemenskapsmåltid för församlingens medlemmar, blir ju frågan närmast onödig eller obegriplig. Naturligtvis har de som deltar i nattvarden lika mycket gemenskap med varandra oavsett vem som leder den. Och den gemenskap de har med Jesus genom tron påverkas inte heller. Denna fråga är alltså ställd utifrån att nattvarden är Kristi kropp och blod, det som vi ofta kallar realpresensen (uttalas reál-presénsen). Alltså: Blir Kristus närvarande i brödet och vinet om en lekman läser instiftelseorden?

Låt oss här börja med att se på Guds Ord och nådemedlen i stort och ställa några frågor.

1/ Är Bibelns giltighet eller verkan beroende på vem som läser ur den, så att den utför sitt verk endast om en präst läser (högt) ur den?

Nej. Givetvis inte. Guds Ord är Guds Ord i sig självt. Vem som helst kan läsa i Bibeln och den har samma innehåll och verkan. En människa kan läsa Bibeln på egen hand, och Gud talar ändå. Bibelns giltighet och kraft är inte beroende av att det är en präst som läser högt ur den.

2/ Ska endast präster läsa högt ur Bibeln?

Det här beror på situationen. Prästerna har som uppgift att vara Guds sändebud och representanter på kyrkans vägnar. I gudstjänsten ska därför prästen föreläsa Skriften, men när två människor träffas så att säga ”i vardagen” (då det inte är gudstjänst), kan naturligtvis en eller båda med fördel läsa ur Bibeln. Bibelns giltighet och verkan är inte beroende på vem som läser den, men det finns föreskrifter om läsandet (Det är prästens uppgift i gudstjänsten).

3/ Är predikans giltighet och verkan beroende på vem som framför den?

Nej. Svaret blir här lika som under 1/ och 2/. Lekmän ska inte predika offentligt, ska inte uppträda å församlingens/kyrkans vägnar, men lekmän kan/ska vittna för andra människor, som privatpersoner. Det är ju en helt absurd tanke att predikans giltighet skulle hänga på huruvida predikanten var präst! Tänk till exempel på Carl Olof Rosenius, som omkring mitten av artonhundratalet predikade Guds Ord och rättfärdiggörelsen genom tro för stora skaror. Hans predikningar hade stort inflytande, och på Wikipedia benämns han med rätta ”väckelsepredikant”. Men han var lekman, och lekmannapredikan är i strid med Bibeln. Men finns det någon som skulle komma på tanken att hans predikningar skulle varit ogiltiga eller utan verkan därför att han var lekman?

4/ Är dopets giltighet och verkan beroende på vem som utför det?

5/ Ska endast prästen döpa?

Dopet är giltigt oberoende av vem som utför det. Dopets kraft och giltighet vilar endast på Guds Ord. Det är prästens uppgift att döpa, men om den person som ska döpas är livshotande sjuk så att personen riskerar att dö innan man hinner tillkalla präst, kan (ska) en lekman döpa. Detta kallas nöddop, för att markera att en lekman inte ska döpa annat än i nödfall. Dopets verkan och kraft kommer av Guds Ord. Jesus har befallt sin kyrka, de kristna, att döpa. Eftersom det är prästernas uppgift att förvalta nådemedlen å församlingens vägnar, är det prästerna som ska döpa, men dopets giltighet är inte beroende av att det är en präst som döper. Prästerna förvaltar det som de kristna äger: Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. (1 Kor. 3:21f.)

Det är inte så att prästerna i nådemedlen delar ut sådant de själva har äganderätten till, som om de hade fått något av Gud, något som man annars inte kunde få. Prästerna äger inte nåden, de har inte monopol på att få komma inför Gud. Nej, alla kristna är präster inför Gud, i det allmänna prästadömet (1 Petr. 2:9) och alla kristna har tillträde till nådens tron (Hebr. 4:13) MEN det har behagat Gud att den kristna församlingen ska ha präster som har hand om nådemedlen.

6/ Är avlösningens giltighet och verkan beroende på vem som uttalar den?

7/ Ska endast prästen avlösa?

Det är med avlösningen som med dopet. I normalfallet är det prästerna som avlöser, men avlösningens giltighet är inte beroende på att det är en präst som uttalar den. I nödfall kan varje kristen avlösa sin broder. Än en gång, prästerna äger inte nåden, så att det är bara de som KAN dela ut den. Det gäller att få med båda aspekterna, dels att nådemedlen är givna direkt till kyrkan, till alla kristna, men att ändå inte de kristna på egen hand ska förvalta nådemedlen, utan det på så sätt är prästernas nådemedel. Så ger Kristus nycklamakten till Petrus som representant för apostlarna i Matt. 16:19, men litet senare ger han den till hela församlingen:

Jag skall ge dig [Petrus] himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.(Matt. 16:19)

Amen säger jag er: Allt vad ni [alla kristna] binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. (Matt. 18:18)

Att lekmän i nödfall ska förvalta avlösning och dop är inget som lutheranerna har hittat på i sin iver att argumentera med den romersk katolska kyrkan. Nej, så var det redan från början. Så berättar Augustinus om två kristna på ett skepp, att den ene döpte den andre, som var katekumen, och att den sistnämnde, sedan han blivit döpt, gav den förre avlösning.

8/ Ska endast prästen förvalta nattvarden?

Så har vi kommit fram till nattvarden. Och vi kan konstatera att det är prästens uppgift att förvalta nattvarden (liksom de andra nådemedlen). Sankt Paulus skriver om apostlarna: Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. (1 Kor. 4:1)

Och detta skriver han just efter att han konstaterat att apostlarna inte står över kyrkan: Det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert.
(1 Kor. 3:22)

Lika litet som en lekman ska döpa i kyrkan ska en lekman förrätta nattvarden. Nej, det är prästens uppgift. Och vi ska lägga märke till att det i fråga om nattvarden inte finns något nödfall, så som det gör med dopet och avlösningen. Dessa två är nödvändiga att lekmän förvaltar i akuta situationer, eftersom människor kan komma i själanöd och det kan uppstå risk att någon går förlorad. Om det finns risk att någon dör utan att vara Guds barn, ska varje kristen gripa in. Men denna risk står vi inte inför när det gäller nattvarden. Därför ska aldrig en lekman förvalta nattvarden. Inte för att nattvarden är ett heligare nådemedel än dopet, utan för att det inte föreligger nödfallssituationer.

9/ Är nattvardens giltighet beroende på att det är en präst som förvaltar den?

Till sist har vi kommit fram till frågan som ställdes i rubriken: Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den? Och svaret blir detsamma även denna gång: Guds Ords giltighet och kraft beror inte på användaren. Prästerna har inte någon egen, speciell förmåga som gör att förvandlingsundret sker. Det är romersk-katolsk lära, att prästen i prästvigningen får en särskild, outplånlig egenskap som gör att han kan förrätta konsekrationen. Det finns inget som helst stöd för detta i Bibeln. (Men det påstår de inte heller. Den romersk-katolska kyrkan har en mängd läror som de anser har vuxit fram så småningom inom kyrkan.)

Varför ställer jag denna fråga? Jo, det finns de som ifrågasätter nattvardens giltighet om den celebreras av en lekman. (Hit kan/bör också räknas en person som inte är prästvigd i rätt ordning, om det nu finns sådana.) Att en lekman leder nattvardsfirandet strider mot Guds Ord; en lekman är inte en präst. Han eller hon ska inte predika offentligt eller döpa i kyrkan, nej inte alls, men av det ska vi inte dra slutsatsen att Guds Ord i sådana fall förlorar sin kraft i predikan och sakrament.

Ämbete eller tjänst? Nattvardens förvaltning – II

Lutheraner (och romerska katoliker) menar att det ska finnas ett prästämbete i den kristna kyrkan. De reformerta menar det inte, de hävdar att pastors-sysslan behövs av praktiska skäl, men inte av gudomlig rätt. (Reformert = går tillbaka teologiskt på reformatorer som Zwingli, Calvin och andra. Nuförtiden kallar de sig till exempel baptister, adventister, pingstvänner eller ”equmenianer” [?])

För hur skulle det bli, om vem som helst i församlingen skulle döpa när de tyckte att det var lämpligt, när de tyckte att dopkandidaten var redo? Det måste finnas någon som för församlingen avgör och hanterar sådana frågor, annars blir det oordning. Eller opraktiskt och tungrott om alla sådana beslut skulle fattas av hela församlingen gemensamt. Det är alla överens om, det finns tydliga praktiska fördelar med att ha en pastor i församlingen.

De reformerta menar att det bara är en praktisk ordning, ett uppdrag, inte ett ämbete. Ett uppdrag som man kan ha för en viss tid och sedan lämna. Ett uppdrag som församlingen bestämmer över, eftersom pastorstjänsten vilar på mänsklig rätt. Lutheranerna menar att det är ett ämbete. Är man kallad till präst är man präst livet ut (om man inte blir avsatt), kallad av Gud. Därför blir man prästvigd.

Men prästerna i Efesus var inte präster av mänsklig rätt. De var insatta av Gud: Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28) Och aposteln Petrus ålägger prästerna att vara trogna intill slutet: Var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. Och aposteln Paulus skriver till romarna, visserligen i ett annat sammanhang än ämbetet, men det uttrycker ändå något om Guds metoder: Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. (Rom. 11:29)

Så jag säger: Var i Skriften finns minsta antydan om att pastorstjänsten skulle kunna vara tidsbegränsad? Finns det någon sådan föreskrift, en lära? Eller finns det ens ett enda exempel på att en enda profet eller apostel som tjänade i några år och sedan tog ett annat jobb? (Exempel räcker inte för att avgöra teologiska frågor, men de är ändå av intresse, eftersom de kan komma av en lära.)

Den som är satt till att vara herde över Guds församling är herde livet ut. Han är en ämbetsbärare. Av gudomlig rätt.

Vem ska dela ut nattvarden? – I

Jag tänkte jag skulle skriva en post om utdelandet av nattvarden. I vår tid har det blivit vanligt att lekmän assisterar vid utdelandet av nattvarden. Är det en biblisk praxis? När jag googlade på nattvarden, fann jag följande: Hemma i frikyrkan lyfter ingen på ögonbrynen när jag som lekman (nåja, lekkvinna; även om man inte talar i de termerna speciellt ofta i och med att man inte gör så stor skillnad mellan ordinerade pastorer och ”lekmän” som i de mer traditionella kyrkorna) läser instiftelseorden till nattvarden eller välsignelsen.

Jag insåg därför att jag kunde/borde börja med själva frågan om nattvardens handhavande och firande och formulerar frågan så här: Måste det vara en pastor/präst som leder nattvardsfirandet? Denna fråga är dubbeltydig, den kan betyda två saker: 1/ Ska det enligt Bibeln vara en pastor/präst som leder firandet av nattvarden? 2/ Är nattvarden ogiltig om en lekman förrättar den? Vi börjar med 1/.

1/ Ska det enligt Bibeln vara en pastor/präst som leder firandet av nattvarden?

Som i citatet ovan anses i reformerta frikyrkor ofta en lekman kunna läsa instiftelseorden utan att det är något problem. Detta beror på att de inte erkänner förekomsten av ett särskilt prästämbete i NT. Det finns alltså enligt dem inget prästämbete av gudomlig rätt, utan det är en ordningsfråga som man kan hantera så att det fungerar, på ett praktiskt sätt.

Men, finns det då något belägg för tanken att det ska vara en präst (en som innehar kyrkans ämbete) som leder nattvardsfirandet? Javisst! Bibeln lär att det ska finnas ett läroämbete i kyrkan. Att ha präster i kyrkan är inte en fri sak eller ordningsfråga, det är inte en fråga som vi människor rår över, utan det är med gudomlig rätt så att det ska finnas präster i kyrkan.

Hur kan vi veta det? Vi kan börja med att säga, att GT förutsäger det: Jag vill ge er herdar efter mitt hjärta, och de skall föra er i bet med förstånd och insikt. (Jer. 3:15) Och i NT ser vi att prästerna framställs som kallade av Gud: Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28) Och: Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? (1 Kor. 12:28f.) Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. (Jak. 3.1)

Vad är då prästernas uppgift? För det första att undervisa i Guds Ord, de är lärare. Dessutom ska de på kyrkans vägnar förvalta nådemedlen (dopet, avlösningen/bikten och nattvarden). De är sändebud och ombud för Jesus. Jesus sade till apostlarna: Som Fadern har sänt mig sänder jag er. – – – Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden. (Joh. 20:21f.)

Vi ser sedan på hur aposteln Paulus skrev till korintierna: Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. (2 Kor. 5:20) Och i det första brevet till dem skrev han: Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss.

Så ser vi alltså att det instiftats ett särskilt ämbete i kyrkan. Vi kallar det ofta prästämbete. I Folkbibeln översätts det med ”församlingsledare”, t.ex. 1 Tim. 3:1: Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. Det är prästens uppgift att förrätta nattvarden (och de andra nådemedlen).

(Om skillnaden mellan präst och pastor, se denna post)

Äktenskapsdebatten

Just nu är denna fråga aktuell i flera kyrkor i Sverige. I Svenska kyrkan debatterar de livligt om det borde råda vigseltvång för alla präster, det vill säga att alla som ska bli präster måste förbinda sig att viga även samkönade par, två män eller två kvinnor. Till försvar för att införa ett sådant krav skriver en präst i en dagstidning (och det blir här tydligt att äktenskapet inte definieras i enlighet med Guds Ord, utan att det är människotankar): Tjänsten som präst innebär att viga utifrån parets vilja att dela sin kärlek med Gud… Det fungerar inte att säga att någons kärlek är sann kärlek och någon annans är det inte. Vi kan inte sätta oss över detta. (Dagen 27/8 2021)

Naturligtvis har prästen rätt i att vi människor inte ska sätta oss över andra människor. Men det ska inte tillämpas här. Äktenskapet är inte en mänsklig konvention, utan det är instiftat av Gud. Så här har vi inte en fråga där kristlig frihet gäller, utan här är vi bundna av Guds Ord. Gud har talat, och vi kristna ska då lyssna och rätta oss efter Guds Ord.

Och i Equmeniakyrkan höjs nu starka röster för att alla församlingar måste viga samkönade par. Det förslaget läggs denna månad (september 2021) fram inför samfundets kyrkokonferens, som hålls i slutet av september. Hitintills har varje församling fått bestämma själv.

Till detta kommer att Evangeliska Frikyrkan, EFK, för en tid sedan tillsatt en arbetsgrupp för att se hur frågan om samkönade vigslar ska hanteras. Sådana vigslar är inte möjliga idag inom samfundet, men det finns starka krafter som vill ändra på det. Man säger att man vill att det ska tillämpas en ”generositetsprincip”.

Så ser vi här hur det går till när den falska läran flyttar fram sina positioner, steg för steg. Först vill den ha rätt att finnas, en generositetsprincip. När man sedan fått finnas ett tag och kunnat växa sig stark, då kommer kraven på att alla ska följa den falska läran. Litet surdeg syrar hela degen, sade sankt Paulus.

(Naturligtvis har vi inget att invända mot att ett samfund vakar över sin lära, det är i grunden bra. Samexistens av olika läror i en kyrka är i sig obiblisk. Men att den falska läran tar över måste alltid beklagas. Och framför allt att man tolererat den innan den blev stark.)

”Guds lag” eller ”om Guds lag”?

Jag hörde en gång en predikant säga ungefär så här: ”Många predikar om Guds lag i stället för att predika Guds lag.” Med det menade han ungefär att somliga predikade bara om Guds lag, så att säga på ett abstrakt och teoretiskt sätt, och att det var en brist. Guds lag borde predikas, så att man känner det i samvetet.

Hur är det, stämmer det? Javisst stämmer det att Guds lag ska predikas så att man inser sin synd och känner det i samvetet! Som när aposteln Petrus predikade den första pingstdagen, då det står att åhörarna sade: När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Åhörarna drabbades av Guds lag i sina samveten, så att de blev förskräckta i sina samveten. För den kristna tron är inte samma sak som att ha en filosofi eller samling intellektuella lärosatser, som man kan dissekera på ett akademiskt sätt, utan kristendomen är på allvar, på liv och död! Kristendomen är sann, och dess sanning ska försvaras noga, men den är inte bara sann, utan den ska också tillämpas och tros. Den gäller dig och mig. Att vara kristen är att fasa inför Guds lag men för Kristi skull ha frid i hjärtat.

Men samtidigt som präster ska predika Guds lag, finns det här en kompletterande aspekt. För vår erfarenhet har en gräns. Ibland talar Skriften om sådant som vi inte kan känna och märka, utan vi får helt enkelt tro det så att säga på ett teoretiskt sätt. Så är till exempel vår synd större än vi någonsin kan erfara. Ända från början av vår existens, även de nyfödda spädbarnen är syndare. Som kung David säger: Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. (Ps. 51:7) Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om arvsynden: Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi inte kan fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse.

Så ska alltså präster predika Guds lag, men också om Guds lag. Båda dessa är nödvändiga.

Försoningen – en öppen fråga? (Avsnitt VIII)

Sedan jag nu skrivit sju poster om försoningen, vill jag nu ta upp det som idag (2021-07-22) står på Wikipedia, på uppslagsordet Försoningslära: Försoningsläran har dock enligt NE [Nationalencyklopedin] aldrig fastslagits genom auktoritativa beslut vid kyrkomöten eller liknande instanser. NE:s artikel är skriven av teologen Per Erik Persson.

Detta stämmer säkert på sitt vis, det hade säkerligen Persson koll på, det finns i så fall inget kyrkomöte eller koncilium som antagit någon särskild försoningslära. Men betyder det att det är en öppen fråga vilken försoningslära man tror på? Formuleringen antyder det.

Det är helt uppenbart så att det inte finns någon artikel i de lutherska bekännelseskrifterna, Konkordieboken, som handlar särskilt om försoningen. Det betyder dock inte att lutheranerna ansåg att det är en öppen fråga. Läser man i Konkordieboken, kommer man finna att den objektiva försoningsläran finns där. Se själv i följande citat, jag ställer samma frågor som i förra posten för att påvisa den objektiva försoningsläran (mina understrykningar):

Var Gud vred på människorna? JA: På grund av detta fördärv [arvsynden] och den första människans fall är människans natur och person anklagad och fördömd av Guds lag, så att vi är ”av naturen vredens barn” ävensom dödens och fördömelsens, om vi inte blir frälsta därifrån genom Kristi förtjänst. (SKB s. 548)

Är Guds vrede avvänd? JA: Sådan är tron, som av nåd mottager syndernas förlåtelse, eftersom den mot Guds vrede ställer inte våra egna förtjänster eller vår kärlek, utan medlaren och försonaren Kristus.  (Kristus är medlare. Han har genom sitt försoningsverk agerat för att avvända Guds vrede. SKB 110f.)

Har Gud fått betalning? JA: Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas som rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del. (SKB 245) Kristus har betalat.

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? JA: [Patriarkerna och deras efterträdare har tröstat sig genom predikan om kvinnans säd samt om] Davids son [Jesus] … som blev ”slagen för våra missgärningars skull” och ”sargad för våra överträdelsers skull” och genom vilkens sår vi blir helade. (SKB s. 602)

Så den objektiva försoningsläran är en del av Konkordieboken, som fastställdes 1580 som en bekännelseskrift för lutheranerna. Det finns ingen punkt i den, ingen artikel som heter ”Försoningen”, men innehållet, den objektiva försoningsläran, finns där som en integrerad del av den lutherska tron. Artiklarna som citaten ovan hämtats från handlar om Arvsynden, Rättfärdiggörelsen, Åkallandet av helgonen samt Lag och evangelium.

Hur viktig är försoningen? Waldenströms prästkollega sade: »Tänk, huru gott, att Gud är försonad i Kristus!» Waldenström letade då efter skriftbevis utan att finna dem. Därför skriver han »Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?» Han bedömer frågans vikt alldeles rätt, även om han har fel om huruvida det står i Bibeln eller inte! Waldenström förstod att denna fråga är en fråga om evangeliets kärna och grund. Tragiskt nog kom han att predika ett annat evangelium.

Inom bekännelsetrogen lutherdom är försoningen inte någon öppen fråga, utan en fråga om liv och död, om Guds nåd för Jesu skull, om Kristi förtjänst och betalning för fattiga syndare. Ingenting mindre!

Försoningen VII – subjektiv eller objektiv?

Att något är subjektivt, betyder att det är beroende av en persons egna känslor och åsikter. Motsatsen är sådant vi vet, fakta, sådant som är objektivt och alltså inte beroende av någon person. Men det är inte denna skillnad som ligger bakom termerna subjektiv eller objektiv försoningslära, utan här är det fråga om grammatiska termer. Subjekt är den som gör något, objekt är den som blir utsatt för en handling. Den subjektiva försoningsläran tar alltså sikte på Guds agerande, att det är Gud som handlar, medan den objektiva försoningsläran framhåller att Gud blivit försonad av någon, att någon har gjort något med Gud. Gud har fått betalning så att hans vrede stillats.

Ett centralt ställe om försoningen är 2 Kor. 5:18ff.: Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Om detta skriver Waldenström:

Jag drabbade ihop med honom [Hultkrantz, professor i exegetik] på den teologiska föreningen i Uppsala vintern 1873–74 en gång. Då frågade jag honom: »Betyder då den grammatiska skillnaden mellan subjekt och objekt blankt ingenting? Om det står: ’Kain slog ihjäl Abel’, är det då någon, som säger, att där står: ’Kain blev ihjälslagen av Abel’? Och sammalunda om det står, att Gud försonade världen med sig, hur kan man då säga, att där står, att det var Gud, som blev försonad?» Det kunde han icke egentligen svara på. Men även jag själv hade svårt att reda mig, emedan jag ännu då trodde, att världen var försonad. Hultkrantz, som var skarp dialektiker, pressade mig med all kraft och ville veta, vari världens försoning bestod. Jag svarade, att jag icke kunde förklara det, men så mycket såg jag, att Gud icke var försoningens objekt utan dess subjekt, världen dess objekt. [Min understrykning]

(Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 198.)

Waldenström har en poäng här. Gud ÄR subjekt i försoningen! Det står ju helt klart i bibelstället ovan ”Gud … har försonat oss med sig själv genom Kristus – – – Gud var i Kristus och försonade världen. Så visst är Gud försoningens subjekt och världen objekt.

Jag undrar verkligen vad professorn svarade honom, det som Waldenström beskriver som Det kunde han icke egentligen svara på. För svaret är på sitt vis enkelt: Försoningen har nämligen två objekt, både världen och Gud: ”Försoning” är ett uttryck som innebär att det finns två parter i konflikt och att dessa blir sams. Gud är inte bara subjekt, utan också objekt, han blir försonad och hans vrede upphör i Kristus. Att Gud är objekt i försoningen visar jag här ”bit för bit”:

Var Gud vred på människorna? Ja: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom. 1:18)

HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare, ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas. En hämnare är HERREN mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender. (Nahum 1:2)

Är Guds vrede avvänd? Ja: När vi nu står som rättfärdiga genom hans [Kristi] blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. På grund av Jesu offer, det vill säga hans död (”blod”), blir de kristna frälsta från, befriade från Guds vrede. Gud har inte bestämt oss [kristna] till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. (1 Tess. 5:9)

Har Gud fått betalning? Ja: Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt. 20:28)

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? Ja: Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. (Rom. 5:6)

Hur går detta ihop? För om Kristus betalat för oss till Fadern, om Kristus har betalat för vår skuld, då blir Gud både subjekt och objekt i försoningen. Men det går inte ihop för förnuftet att Gud betalar till sig själv!

Och det måste jag ju hålla med om, det går inte ihop för förnuftet, lika litet som treenigheten gör det. Men angående treenigheten, så lär Bibeln att de olika personerna är självständiga. Det finns bara en Gud, men det finns tre självständiga personer i gudomen. Så i treenigheten kan Sonen betala till Fadern. Det är vad Bibeln lär. Men Waldenström förnekade att Sonen betalat till Fadern.