Vad innebär det att vara lutheran? Jag tänkte vi skulle stanna något litet vid tre av reformationens grundsatser, vid de tre sola. Sola är latin och det är ett adjektiv som betyder ”allena”. Vi har det ordet i svenska till exempel när vi säger att någon spelar solo. Dessa tre grundsatser är sola scriptura, sola gratia och sola fide. Det betyder Skriften allena, nåden allena och tron allena. Dessa tre hänger samman. Den kristna tron är som en guldring, sade Luther, om man tar bort någon del av ringen, så har man inte längre någon ring. Alla delar hänger ihop. Frälsning genom tron allena kan vi säga är det allra viktigaste, men hur ska man få tron om man inte har Guds ord, Skriften? Tron kommer ju av Guds Ord. Om vi inte har Guds Ord kan det inte finnas någon kristen tro. Och på samma sätt, vad hjälper det att tro att Skriften är sann om man inte tror på Jesus? Som ni märker är kristendomens delar liksom ihopklistrade med varandra och beroende av varandra. Men jag måste ju börja någonstans, så jag börjar med sola fide.

SOLA FIDE

Sola fide – Av tro allena. En människa blir frälst bara av tro, genom tron allena. Gärningar duger inte inför Gud, för att bli frälst. Att mena att vi kan beveka Gud med våra gärningar är alldeles tokigt. En människa blir frälst bara av tro, sola fide. Detta var den upptäckt Luther gjorde när han satt och studerade i sin studer­kammare i tornet i Wittenberg. Hans hus finns kvar, men inte det torn där han satt. Allt som är kvar är en igenmurad dörröppning som ledde till tornet där Luther satt när han upptäckte sola fide. Men denna reformationens stora upptäckt kan vi ju ha kvar, oavsett vad det finns för hus i Wittenberg idag.

Jag tror att vi kan ha svårt att förstå hur oerhörd Luthers upptäckt var. Vi lever i ett helt annat samhälle, vi har en helt annorlunda bakgrund. På Luthers tid var nämligen alla människor medvetna om att de var syndare. De visste att de brutit mot Guds lag, och att de av sig själva var värda straff. Därför sökte de efter frälsning. Och de försökte göra allt möjligt för att slippa undan Guds dom. De försökte göra bot och på så sätt blidka Gud. De ville genom sina gärningar få en nådig Gud. Denna bot kunde bestå i många olika saker: fastor, allmosor, att man läste olika böner många gånger, späkningar, pilgrimsfärder eller att gå i kloster. Nu var det förstås inte alla som gick i kloster eller genomförde pilgrimsvandringar, för det klarade de inte. Men alla var medvetna om Guds vrede och visste att de behövde kämpa för att få en nådig Gud.

Ja, människorna på Luthers tid var medvetna om Guds vrede, men det kan man verkligen inte säga om vår tid som vi lever i. Den allmänna tron är ju dels att Gud inte finns, och om han skulle finnas är han ju god, och därför skulle han aldrig komma på tanken att bestraffa synden eller syndaren. Så menar man.

Kanske blir vi påverkade av vår tids föreställningar? För att bättre förstå vad sola fide betyder, låt oss tänka på att Gud hatar synd. I Bibeln möter vi Guds vrede klart och tydligt. Tänk på hur Gud dränkte den syndiga världen på Noas tid, det var bara åtta människor som överlevde. Eller tänk på städerna Sodom och Gomorra som Gud lät det regna eld och svavel över grund av deras syndiga leverne. Bara fyra människor kom undan. De andra dog en smärtsam död.

Människor av idag som läser om detta, de tänker att den kristna Guden är elak och dum. Men vi kristna måste akta oss för att tänka så om Gud. Gud är rättvis. Låt oss jämföra med något som tyvärr händer rätt ofta, en människa har gjort något brottsligt, till exempel förskingrat pengar eller slagit någon annan illa så han skadas, det kallar vi misshandel. Är domaren elak om han utdömer böter för detta? Nej, inte är han det. Han utför ju sitt arbete att skydda lag och ordning i samhället. Det är rätt och riktigt att brottslingarna straffas. Så ska vi tänka om Gud när vi läser i Bibeln om Guds straff. Gud är rättvis. Den som tycker att Guds straff är för hårda har inte förstått allvaret i synden.

Martin Luther tänkte mycket på Guds straff. Han berättar själv så här: Men jag insåg att hur oförvitligt jag än levde som munk, var jag likväl en syndare inför Gud. Därför hade jag ett mycket oroligt samvete.

Luther visste att han var syndare, och att han förtjänade evigt straff. Han hade försökt bli frälst på gärningarnas väg, genom att göra goda gärningar och leva fromt. Så lärde – och lär ännu – romersk-katolska kyrkan. Men han lyckades inte med det. Då upptäckte han sola fide. Att vi blir frälsta genom tro. Inte genom något vi gör. Bara genom tro, genom tron allena. Som det står i Romarbrevet 1:17: Den rättfärdige skall leva av tro. Eller i Johannesevangeliet 3:16: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.      

(Fortsättning följer i nästa post)