Tagg: nådens ordning

Om synergism IV

Så vill jag i det fjärde avsnittet om synergism peka på synergism som finns så att säga med luthersk bakgrund. Man säger sig ha förstått att alla människor är lika avfallna från Gud, och man har förstått att Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Men, man liksom förlänger omvändelsen och gör den till en utdragen process som man kallar ”nådens ordning”. Man tillskapar ett mellanting mellan oomvänd och omvänd, nämligen ‘den uppväckta människan’. Och ibland talar man om olika stadier i uppväckelsen (lagens uppväckelse och evangeliets uppväckelse till exempel). Där man driver ‘nådens ordning’ blir det ofta tonvikt på den individuella fromheten med förskjutning från det objektiva i nådemedlen till subjektiva erfarenheter.

Enligt Bibeln finns det dock inget mellanläge mellan otroende och troende: Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. (Ef. 5:8) Det finns ingen gråzon: Den som inte är med mig [Jesus] är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. (Matt. 12:30) Och på den yttersta dagen finns det bara två utgångar, inget mitt emellan.

Den som har en aldrig så svag tro, är också en kristen och ett Guds barn: Den som kommer till mig [=tror på Jesus] skall jag aldrig någonsin kasta ut. (Joh. 6:37) en rykande veke skall han [Messias] inte släcka. (Matt. 12:20)  Den som är svag i tron skall ni [församlingen] ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. (Rom. 14:1)

Naturligtvis kan en kristen vara stapplande i tron till en början, men han är dock en kristen och Guds barn. Om en kristen känner sig svag och anfäktad ska han styrkas med evangelium, hänvisas till Jesu försoningsverk, till att han för Jesu skull är ett Guds barn, samtidigt som han ska förmanas att hålla Guds bud och tillväxa som kristen. Vi blir aldrig färdiga med detta arbete, helgelsen är en livslång process. När en människa blivit kristen, ska hon samarbeta med Gud! Efter rättfärdiggörelsen börjar helgelsen, och då ska vi kristna arbeta och göra allt vi kan. Synergism (samarbete) är alltså livsfarlig i omvändelsen/rättfärdiggörelsen, men nödvändig i helgelsen!

Den som inte är kristen, ska alltså inte uppmanas att göra olika saker, som att be tills man får visshet, göra goda gärningar eller avgöra sig för Jesus. Nej, för en otroende ska lagen predikas och sedan evangelium, och den otroende ska uppmanas att tro evangelium.

Det är alltså obibliskt att till en oomvänd säga som väckelseprästen Lars Linderot (1761-1811), verksam i Göteborg, skrev i sin psalm:

Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.

Eller i en annan:

Ljumma, lata sökare, finna ej sin Frälsare.

Ytterligare belägg

Till teologer som förespråkat nådens ordning hör till exempel förre biskopen Bo Giertz. (Förvisso hade han flera förtjänster, men det är inte dem jag kritiserar.) I sin bok ”Kyrkofromhet” beskriver han nådens ordning med fem steg: Kallelsen, Upplysningen genom lagen, Upplysningen genom evangelium, Rättfärdiggörelse och pånyttfödelse, Helgelsen.

Hos Giertz är detta en process som kan ta lång tid. Han skriver i avsnittet ”Upplysningen genom lagen” om en som blivit omvänd, som ber, som går i gudstjänsterna och till nattvarden: Då måtte hon väl vara en kristen?  I själva verket har hon inte mera än just kommit in på den väg som kan föra henne fram till en verklig kristendom (s. 24). Och om den fjärde fasen, (Rättfärdiggörelse och pånyttfödelse) skriver han att det kan kosta en människa år av tyst kamp innan hon kommer dit (s. 41).

Flera år innan en omvänd blir rättfärdiggjord! Men den som tror är rättfärdig, genast. Man vill undvika en ”billig nåd”, som inte sätter några spår i det dagliga livet och inte går till hjärtat. Därför får det inte gå för fort att bli en kristen, nej, man måste kämpa ordentligt för att bli en kristen, men till slut lyckas man om man jobbar på ordentligt. Så vill man bekämpa den döda tron, tron utan gärningar, men man gör det fel. I stället för det rätta, att predika lagen för de kristna, predikar man lagen för att ‘de omvända’ ska bli kristna (alltså bli kristna på lagens väg).

Predikan enligt nådens ordning

Där man predikar om nådens ordning, vänder man sig till tre kategorier av åhörare: Oomvända, uppväckta och kristna. De uppväckta är inte kristna ännu, men de ska flitigt bruka Guds Ord och bönen, så kommer de bli kristna så småningom. De ska framför allt inte göra motstånd mot Andens verk. (Fast man borde alltså bara ha två kategorier: Oomvända och troende.)

Om de uppväckta, dessa ‘mitt-emellan-människor’, ännu inte kristna, skriver domprosten i Göteborg J. N. Rexius (1852–1929) i en predikan: Herre, hjälp var och en av dem, som under din Andes ledning äro på väg till Dig. (s 17) Och i en annan: Se då till, att du icke till lön för Hans kärlek står Honom emot -— att du icke genom din ovilja och motsträvighet hindrar Honom att enligt sin goda och nådiga vilja draga dig till sig. (s. 121)

Är det alltid fel att tala om nådens ordning?

Nej, det är inte fel att använda uttrycket ”nådens ordning”. Man kan tala om kallelse, uppväckelse, omvändelse, rättfärdiggörelse och helgelse, bara man är klar över att minsta lilla gnista av tro är tro och att uppväckelse, omvändelse och rättfärdiggörelse är olika aspekter av ett skeende som går direkt från mörker till ljus utan något mellantillstånd. Men eftersom uttrycket ”nådens ordning” så ofta missbrukats till synergism (särskilt i den gammalkyrkliga traditionen på västkusten), ska man i så fall göra helt klart att man inte är synergist.

Citerade böcker:

Bo Giertz: Kyrkofromhet, Åttonde upplagan, Verbum 1975

Predikningar av J. N. Rexius, Joh. Lundéns boktryckeri, Göteborg 1929