Om kyrkan II

Den kyrka vi bekänner i trosbekännelsen, är – som jag visade i förra posten om kyrkan – en osynlig gemenskap av alla de som hör Jesus Kristus till. Han är vinträdet, vi är grenarna.Om denna kyrka bekänner vi att den är ”allmännelig”. Vad betyder det? Vi  använder egentligen inte det ordet förutom i trosbekännelsen.

I nicenska trosbekännelsen, som är på grekiska, står det om kyrkan att den är katholiké (καθολική), och i den apostoliska, som är på latin, står det catholica. Vi börjar med att se om katholiké finns i NT, men det gör det inte. Det finns inte i Septuaginta heller. (Där finns dock ett närbesläktat ord.)  Vi kan använda ordet som det är, och även på svenska säga katolsk, men det hjälper oss inte i att komma fram till vad det betyder. Enligt det engelska standardlexikonet betyder katholiké ”general”, d.v.s. allmän. Andra engelska lexikon har ”universal”, vilket passar mycket bättre i trosbekännelsen. ”General” betyder ju vanlig, generell, och det passar inte om kyrkan. ”Universal” däremot betyder universell, och det passar bra. Om vi ser på ordet etymologiskt, så består det av två grunddelar, kata och holos, som betyder ungefär ”enligt helheten”. Till kyrkans katolicitet hör att den omfattar alla, det vill säga alla de heliga, de i hjärtat kristna, i alla tider.Vi är förenade i Kristus med alla de heliga i alla tider. Kyrkan är allmännelig, den går genom alla tider och folk. Den är universell.

När man i fornkyrkan sade att kyrkan var katolsk, så hade det en motsats, nämligen att vara schismatisk och irrlärig. Kättarna var inte katolska, för de höll inte fast vid helheten. De överbetonade någon del och förvrängde den. De som höll fast vid den apostoliska kyrkan var också katolska, de höll fast vid hela sanningen.

(Litet utanför ämnet kan jag tillägga, att detta är något att begrunda, att villolärare ofta har blivit varse något som är fel, men deras lösning är inte den rätta. I allmänhet ligger det något litet korn av sanning till och med i den värsta villolära, men med slagsida och obalans. Därför måste vi kristna öva oss i att se ur olika perspektiv och med balans. ”Å ena sidan – å andra sidan” är något vi alla bör öva oss i, inte bara att säga, utan att tänka. Läser man till exempel Konkordieformeln ser man hur noggrant de belyser de olika läropunkterna för att behålla helheten och balansen. De avgränsar sig åt olika håll.)