Vad är en människa? Vem bestämmer över en människa? Historien igenom har svaret, för det allra mesta i alla fall, varit att en människa måste följa Guds (eller gudarnas) vilja. Det här är något som gällde oavsett vilken religion man hade. Man har ansett att det finns något i tillvaron som står över oss människor och som vi människor alltså står under. Om man inte sköter sig drabbas man av Guds/gudarnas ovilja och bestraffning, det har varit alldeles uppenbart.
I västvärlden är det dock många gånger inte så längre. Där framkom på 1700-talet, med början i Frankrike, en filosofisk och kulturell rörelse som kallas Upplysningen. I centrum står tron på människan. De stora naturvetenskapliga framstegen då gjorde att man fick en helt ny tilltro till människan kapacitet och förmåga. Det gick så bra för människan att man glömde bort Gud. Människan blev alltings mått. Upplysningen banade senare väg för existentialism, sekularisering och ateism. Vi har fått en individualism av stora mått.
Att västvärlden blivit människocentrerad syns på många sätt. Ett exempel är 1974 års regeringsform som fastslår att all offentlig makt utgår från folket och att makten utövas under lagarna. I den tidigare regeringsformen, från 1809, hette det ”Wi Carl med Guds Nåde”. Nu går det helt klart att förstå 1974 års grundlag rätt. Det är inte nödvändigtvis fel det som står (vi hoppar över den diskussionen), men alldeles uppenbart är det något som inte står men som stod förut, att vi människor står under Gud och att all makt kommer från honom.
Spelar detta någon roll? Ja uppenbarligen har detta paradigmskifte stor inverkan på hur vi uppfattar vår tillvaro. I den nya individualiserade tiden blir den enskilda människan den högst stående varelsen, och alla människor blir principiellt likställda. Att någon människa har makt över någon annan blir något fult. Ta ord som ”makt”, ”auktoritet” och ”hierarkisk”. De har i vår tid fått dålig klang. De kopplas samman med förtryck och maktmissbruk. Ett annat ord som blivit utsorterat i denna moderna tid är givetvis också ”lyda”.
En anledning till att det blivit så här är förstås nazismen. På ett fruktansvärt sätt visade den hur fel det blir när man blint följer order. Som en reaktion har vi alltså fått en stark motvilja mot all underordning och maktutövning. Men från det ena diket har vi hamnat i det andra. Om man läser skildringar från förkrigstiden, så ser vi hur det var viktigt i samhället att följa samhällets normer och lagar. Till exempel hade lärare stor makt, och de tilläts till och med använda rotting för att genomdriva den. Nu har vi fått ett samhälle där många inte vågar säga åt en som bryter mot bestämmelserna. Låt mig ta ett exempel från min vardag, bussresor. I bussen är där till och med stora skyltar som visar att man inte får sätta upp skorna på sätet mitt emot. Ändå sker det ofta. Men jag har hittills inte varit med om att någon sagt till den som bryter mot förbudet. Jag gör det inte själv heller.
Att ord (och företeelser!) som makt, auktoritet och hierarkisk kommit i vanrykte beror (delvis) på missbruk. Vad har hänt? Jo, de som hade makt missbrukade sitt ansvar. Men missbruk av något upphäver inte det rätta bruket. Lösningen är således inte att vi kastar bort dessa ord och företeelser, utan att de människor som har dessa uppdrag tar sitt ansvar och utövar sin makt inte för sin egen skull, inte för egna syften, utan tvärtom använder den för att tjäna andra människor. För att göra vår tillvaro i samhället, i skolan, i familjen eller på arbetsplatsen bättre.
Där Gud alltmer kommit att bli en randfigur, där sviktar tron på att vi människor har ansvar för våra gärningar. Där man däremot har sett och förstått att det är Gud som är den som all makt kommer ifrån och att det är honom vi står under och ansvarar inför, där försöker man utöva man makt med osjälviskhet och underordna sig den som har makt med villighet.
stpauli.live 