Vad är tro?

När vi talar om ”kristen tro” kan vi mena två saker. Dels kan vi mena själva innehållet, Gud och den kristna läran, dels kan vi avse det som sker i människan, som i meningen ”Jag tror på Gud”. Denna post handlar om detta senare, om den tro som människan har.

Vad är tro? Som ni säkert vet var detta en grundläggande fråga för Luther och reformationen. Luther hävdade att människan blir frälst bara genom tro, på latin sola fide. Den som tror på Gud är Guds barn, har syndernas förlåtelse och evigt liv i himmelen. Romersk-katolska kyrkan hävdade att det också krävs gärningar, det räcker inte med tro. Detta är mycket allvarligt! Att hänvisa människor till att bygga sin salighet på de goda gärningar de gör är att häda Kristus och hans verk. Ty frälsningen från Gud beror inte till någon del på vad vi människor gör eller presterar, den är i stället helt och hållet en gåva från Gud. Sankt Paulus skriver till efesierna: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:9f.)  Rättfärdiggörelsen genom tro är en helt grundläggande lära. Om man tar bort den, tar man bort kristendomen. Inför Gud måste alla gärningar uteslutas om en människa ska bli frälst: Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. (Rom. 4:4)

Denna motsättning bestod. Katolikerna anklagade lutheranerna för att glömma bort de goda gärningarna. Nej, svarade dessa, goda gärningar är nödvändiga, men de är inte grund för saligheten. En kristen gör goda gärningar, men goda gärningar gör ingen till kristen. Den tro som inte bär frukt i goda gärningar är en falsk tro.

Vid konciliet i Trient (1545-63) fördömde de romerska katolikerna med all kraft lutheranernas lära att en människa blir rättfärdig inför Gud endast genom att tro. Tron måste formas av kärleken för att vara en frälsande tro, sade de. Kärlekens gärningar måste till.

Vid en snabb anblick kunde man få föreställningen att den dåtida romersk-katolska kyrkan och reformatorerna menade samma sak med ”tro”, men att romersk-katolska kyrkan alltså menade att det inte räcker med denna tro för att bli Guds barn och frälst. Men under sommaren har jag läst en bok som tydligt klargör att det inte var så. Det är Philipp Melanchtons Loci Communes, (uttalas lå´ssi kommúnes, ofta kallad bara Loci) som gavs ut 1997 i svensk översättning på Församlingsförlaget, Göteborg. Det är den första lutherska översikten av den kristna tron, ett imponerande verk av den då blott 24-årige Melanchton. Den har ibland kallats ‘den första lutherska dogmatiken’.

Innan vi kommer dit behöver vi tala om två sidor av tron, försanthållande och förtröstan. Försanthållande innebär ju som ordet anger att anse att något är sant. Men detta är inte en saliggörande tro, ty att Gud finns, att han har skapat världen, att Jesus Kristus är Guds Son som lidit och dött för hela världens synder, det kan man hålla för sant utan att för den skull vara kristen. Så är det med djävulen och hans änglar. Det som gör en människa till kristen är att hon förtröstar på Gud. Som psalmisten skriver: Du är mitt hopp, Herre, min förtröstan, Herre, allt ifrån min ungdom. (Ps. 71:5) Eller hos Jeremia: Välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. (Jer. 17:7) Att tro på Gud är att lita på Gud, att sätta sitt hopp till Gud. I Hebreerbrevet står det: Tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas. Exemplen kan lätt göras många på att kärnan i kristen tro är tillit till Gud.

I Loci visar Melanchton hur de romerska katolikerna far vilse om vad tro är, eftersom de med tro avser själva försanthållandet. Om man gör det, kan man ju inte förstå vad som skiljer de kristnas tro från de onda andarnas, som också vet vilka Gud och Jesus Kristus är. (Jfr. Luk. 4:34) Man får ett allvarligt problem på halsen. Lösningen blev för katolikerna att tron måste formas av kärleken och de goda gärningarna innan den rättfärdiggör. Så kom de att bygga barnaskapet hos Gud på gärningarna. Melanchton beskriver det så här i Loci:

Det är tillräckligt bekant att sofisthopen kallar tron för instämmande i det som undervisats om skrifterna; därför har också de ogudaktiga denna tro. De menar att också de orättfärdiga tror och att tron är en neutral kvalitet i själen som de ogudaktiga har gemensam med de fromma. Och för att de skall kunna gå fria när de ser att Skriften säger: ”Den rättfärdige lever av tron”, och ”rättfärdigheten kommer ur tron”, hittar de dels på en formad tro, det vill säga en som är förbunden med kärleken, dels en utan form, alltså den, som också finns hos de ogudaktiga som saknar kärlek. (s. 124)

 

En reaktion till “Vad är tro?

Kommentarsfältet är stängt.