Etikett: donatism

Giltig nattvard? – IV

I min serie om nattvarden och dess firande påstod jag i förra posten att det finns de som ifrågasätter giltigheten av nattvarden om den inte leds av en riktig präst, och jag visade att nattvarden – som alla nådemedel – är giltig och effektiv oberoende av vem som handhar den. I denna post tänkte jag visa vad de lutherska bekännelseskrifterna säger om detta. Men först vill jag ge ett exempel på den uppfattning jag bemöter och citera biskop Roland Gustafsson (numera emeritus) som skrev år 2014 i förordet till Missionsprovinsens utredning om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst [d.v.s. med apostolisk succession] leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. Och samma sommar intervjuades en då för Missionsprovinsen nyprästvigd i radioprogrammet Studio Ett (i P1) där han uttryckte mycket stor tveksamhet till att kvinnliga prästers nattvardsfirande skulle vara giltiga utifrån att kvinnor enligt prästens mening inte kan vara präster.

Vad konstituerar då en giltig nattvard enligt bekännelseskrifterna? Behövs det en präst för att den ska vara giltig? (Naturligtvis ska det vara en rättrogen präst som leder nattvardsfirandet, men det är inte frågan här, utan nu är det frågan om vad som behövs för att nattvarden ska vara giltig, för att brödet ska bli Kristi kropp och vinet Kristi blod.)

Luthers stora katekes

Låt oss börja med Luthers definition av nattvarden i Stora katekesen: Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herren Kristi sanna kropp och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. (SKB 485) ”Kristi ord” är instiftelseorden, och de är helt centrala. Utan dem finns ingen nattvard: Ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det inte är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi kropp och blod. Och Luther fortsätter genom att citera kyrkofadern Augustinus: ”Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum”, d.v.s. ”när ordet kommer till det utvärtes tinget, så blir det ett sakrament”. Denna sats av S:t Augustinus är så träffande och riktig, att han knappast har sagt något bättre. Ordet måste göra elementet [brödet respektive vinet] till sakrament, om inte, förblir det rätt och slätt element.

Inte ett ord om att prästen skulle behöva uppfylla vissa villkor för att det ska bli en giltig nattvard! Det är tvärtom så att Luther på samma ställe uttryckligen avvisar tanken att nattvardens giltighet skulle vara beroende av prästen:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer, såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar, och vi säger: även om en bov mottager eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet, d.v.s. Kristi kropp och blod, lika väl som den som umgås därmed på det allra värdigaste sätt. Ty det är inte grundat på människors helighet, utan på Guds ord. Och liksom inget helgon på jorden, ja, inte ens en ängel i himmelen kan göra bröd och vin till Kristi kropp och blod, så kan heller ingen förändra eller förvandla sakramentet, även om det missbrukas. Ty för personens eller otrons skull blir inte det ord falskt, genom vilket det har förordnats och insatts till att vara ett sakrament.

(SKB s. 485f.)

Mot detta mitt argument invänder de och säger att Luther medger att en ogudaktig präst kan förvalta nattvarden (att det alltså skulle behövas en präst för nattvardens giltighet). Men ”ogudaktig präst” är ett exempel som följer ur principen att instiftelseorden inte blir falska och verkningslösa ”för personens eller otrons skull” hos den som läser dem. Principen är alltså att personens egenskaper eller kvalifikationer inte spelar någon roll för nattvardens giltighet.

Luther skrev precis samma sak men om dopet i sin utmärkta bok ”Om koncilierna och kyrkan”, sid. 169: Du skall inte ens bry dig om vem som döper, ty dopet är inte döparens, och inte givet åt honom, utan åt den döpte. (Köp och läs gärna boken!)

Luther visar alltså att Guds välsignelser och löfte i dopet och nattvarden är giltiga oberoende av vem prästen var. Det kanske till och med visar sig att prästen var en bluff eller en bedragare på något sätt, men det ska inte en kristen låta sig störas av. Guds Ord är verksamt och giltigt i sig själv! Det är en stor tröst.

Konkordieformeln

Vi går nu vidare till Konkordieformeln. Biskop Roland Gustafsson skrev ju: Om inte en i god ordning vigd präst [d.v.s. med apostolisk succession] leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. Uttrycket ”Kristi instiftelse” för osökt tankarna till Konkordieformelns sjunde artikel, som bland annat fastslår: Om man inte håller Kristi instiftelse, såsom han förordnat den, föreligger inget sakrament. (SKB s.624) Vad betyder det?

Orden Kristi instiftelse avser här helt enkelt instiftelseorden, och att man tror på dem och därför följer dem, d.v.s. utför nattvardshandlingen. Artikeln är skriven mot präster och teologer som tagit intryck av Zwingli (SKB s 518). Dessa kallas ”sakramentarier” och ”sakramentsfiender”. Genom att de omtolkar instiftelseorden och ger dem en annan mening förlorar orden sitt innehåll: Dessa [sakramentsfienderna] har förvisso blott och bart bröd och vin, ty de har varken Guds ord eller instiftelse, utan har förvrängt och förändrat dessa efter sin egen inbilskhet. (SKB s 614, långt ner)

De hade ju förvrängt Kristi Ord i instiftelsen (detta är min kropp) till att betyda Detta betecknar min kropp. De förnekade att brödet är Kristi kropp. Därför har de blott och bart bröd och vin i sin nattvard, hur många gånger de än läser instiftelseorden.

Ett bevis på att ”instiftelse” avser instiftelseorden är följande mening: Ty där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas.(SKB s 623, upptill) Lägg märke till hur den andra, inskjutna satsen (uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet) förklarar vad den första betyder (man håller fast vid hans instiftelse).

Och även i Konkordieformeln visas bort från personen, det avvisas att nattvarden skulle kunna vara ogiltig eller giltig på grund av personen som leder firandet: För det andra anser de, att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den, som utdelar det, eller den, som mottager det. (SKB s 612 överst)

Det finns ingenting, inte en mening, i de lutherska bekännelseskrifterna som stöder tanken om ”apostolisk succession”. Det borde Missionsprovinsen betänka.

Ni har väl inte missat att jag nu har en knapp i nedre vänstra hörnet för synpunkter?

Är prästen ett villkor för nåden?

Nådemedel kallas i luthersk teologi de medel som skänker den Helige Ande, syndernas förlåtelse och rättfärdighet. De är Ordet (Bibeln) och sakramenten (dopet, nattvarden, avlösningen). Eftersom sakramenten har sin kraft av Guds Ord, skulle man kunna säga att Ordet är det som verkar i alla nådemedel, och att Ordet kommer till oss också i sakramenten.

Men har Guds Ord verkligen ensamt denna kraft? Eller finns det andra villkor som måste vara uppfyllda för att Ordet ska verka? Fornkyrkan mötte sådana frågor i form av donatismen (som har sitt namn efter biskop Donatus, död omkring 355). Donatismen lärde att sakramenten (nådemedlen) är kraftlösa och utan innehåll om prästen inte är en sann kristen. Artikel VIII i Augsburgska bekännelsen bemöter denna villfarelse:

VIII Vad kyrkan är

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses’ stol har de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Matt. 23:2. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

De fördömer donatisterna och andra sådana som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

Naturligtvis ska man inte i kyrkan anlita ogudaktiga präster, det var alla överens om. Men detta handlar inte om den ogudaktighet som syns och märks, utan om en fördold sådan. Donatisterna menade att om kyrkan anlitade en präst som i hemlighet, i sitt hjärta, var ogudaktig, hade sakramenten inte någon verkan. I donatismen blir prästens tro ett villkor för Guds Ords kraft. För dem blir prästen ett slags villkor för nådemedlen.

Denna donatism försvarar nog inte så många  nu för tiden. Men vi kan möta en besläktad tanke, nämligen att nattvardens giltighet är beroende av prästvigningen. Så lär till exempel den romersk katolska kyrkan att det för nattvardens giltighet krävs att den som konsekrerar genom sin prästvigning har fått en så kallad character indelebilis, ett outplånligt märke. Det innebär att han i princip måste vara prästvigd av en romersk katolsk biskop. Annars är hans konsekration inte giltig.

Även i mer lutherska kretsar finns en variant av detta. Biskop Roland Gustafsson (Missionsprovinsen) skriver i sin inledning till teol dr P Torängs utredning för Missionsprovinsens läronämnd om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. 

Om den som förrättar nattvarden inte är rätt kallad eller vigd råder det naturligtvis tveksamhet för att inte säga förvirring beträffande prästämbetet, och lika naturligtvis ska vi ta avstånd från felaktig ämbetslära. (En lekman ska inte förrätta nattvarden och kvinnor ska inte vara präster.) Men att påstå att det därför skulle råda tveksamhet om nattvardsfirandet i sig, det är att gå för långt, det har inget stöd i Bibeln eller bekännelseskrifterna. Det är att gå ett steg mot Rom, att göra Kristi närvaro beroende av prästens kvalifikationer.

Konkordieformeln om prästens betydelse för nattvarden

Först går Konkordieformeln igenom vad Luther skrivit i Stora katekesen:

För det andra anser de [undertecknarna], att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den
som utdelar det, eller den som tar emot det. (SKB s 613)

Ingen än så lämplig egenskap hos prästen (eller nattvardsgästen) påverkar alltså sakramentets kraft. Citatet från Stora katekesen fortsätter senare:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer,
såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och
annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar och vi säger: Även om en
bov tar emot eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet,
dvs. Kristi lekamen och blod. (SKB s 614)

Men måste man inte enligt Konkordieformeln hålla sig till Kristi instiftelse för att det ska vara riktig nattvard? Jovisst. Men hur håller man Kristi instiftelse? Konkordieformeln förklarar:

Där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken
och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de
uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill
skall upprepas. 

Att hålla fast vid Kristi instiftelse innebär alltså att uttala hans ord (läsa instiftelseorden) och att dela ut det välsignade brödet och vinet. Gör man så är nattvarden giltig. Naturligtvis ska också nattvarden förrättas av en präst, men detta är inte ett villkor för dess giltighet.

Jag kunde skriva mycket mer om detta, men stannar här. Om någon menar att jag har fel i att Missionsprovinsen inte håller fast vid bekännelseskrifterna på denna punkt, vore jag uppriktigt tacksam över att bli överbevisad.