Tagg: donatism

Är prästen ett villkor för nåden?

Nådemedel kallas i luthersk teologi de medel som skänker den Helige Ande, syndernas förlåtelse och rättfärdighet. De är Ordet (Bibeln) och sakramenten (dopet, nattvarden, avlösningen). Eftersom sakramenten har sin kraft av Guds Ord, skulle man kunna säga att Ordet är det som verkar i alla nådemedel, och att Ordet kommer till oss också i sakramenten.

Men har Guds Ord verkligen ensamt denna kraft? Eller finns det andra villkor som måste vara uppfyllda för att Ordet ska verka? Fornkyrkan mötte sådana frågor i form av donatismen (som har sitt namn efter biskop Donatus, död omkring 355). Donatismen lärde att sakramenten (nådemedlen) är kraftlösa och utan innehåll om prästen inte är en sann kristen. Artikel VIII i Augsburgska bekännelsen bemöter denna villfarelse:

VIII Vad kyrkan är

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses’ stol har de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Matt. 23:2. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

De fördömer donatisterna och andra sådana som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

Naturligtvis ska man inte i kyrkan anlita ogudaktiga präster, det var alla överens om. Men detta handlar inte om den ogudaktighet som syns och märks, utan om en fördold sådan. Donatisterna menade att om kyrkan anlitade en präst som i hemlighet, i sitt hjärta, var ogudaktig, hade sakramenten inte någon verkan. I donatismen blir prästens tro ett villkor för Guds Ords kraft. För dem blir prästen ett slags villkor för nådemedlen.

Denna donatism försvarar nog inte så många  nu för tiden. Men vi kan möta en besläktad tanke, nämligen att nattvardens giltighet är beroende av prästvigningen. Så lär till exempel den romersk katolska kyrkan att det för nattvardens giltighet krävs att den som konsekrerar genom sin prästvigning har fått en så kallad character indelebilis, ett outplånligt märke. Det innebär att han i princip måste vara prästvigd av en romersk katolsk biskop. Annars är hans konsekration inte giltig.

Även i mer lutherska kretsar finns en variant av detta. Biskop Roland Gustafsson (Missionsprovinsen) skriver i sin inledning till teol dr P Torängs utredning för Missionsprovinsens läronämnd om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. 

Om den som förrättar nattvarden inte är rätt kallad eller vigd råder det naturligtvis tveksamhet för att inte säga förvirring beträffande prästämbetet, och lika naturligtvis ska vi ta avstånd från felaktig ämbetslära. (En lekman ska inte förrätta nattvarden och kvinnor ska inte vara präster.) Men att påstå att det därför skulle råda tveksamhet om nattvardsfirandet i sig, det är att gå för långt, det har inget stöd i Bibeln eller bekännelseskrifterna. Det är att gå ett steg mot Rom, att göra Kristi närvaro beroende av prästens kvalifikationer.

Konkordieformeln om prästens betydelse för nattvarden

Först går Konkordieformeln igenom vad Luther skrivit i Stora katekesen:

För det andra anser de [undertecknarna], att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den
som utdelar det, eller den som tar emot det. (SKB s 613)

Ingen än så lämplig egenskap hos prästen (eller nattvardsgästen) påverkar alltså sakramentets kraft. Citatet från Stora katekesen fortsätter senare:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer,
såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och
annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar och vi säger: Även om en
bov tar emot eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet,
dvs. Kristi lekamen och blod. (SKB s 614)

Men måste man inte enligt Konkordieformeln hålla sig till Kristi instiftelse för att det ska vara riktig nattvard? Jovisst. Men hur håller man Kristi instiftelse? Konkordieformeln förklarar:

Där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken
och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de
uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill
skall upprepas. 

Att hålla fast vid Kristi instiftelse innebär alltså att uttala hans ord (läsa instiftelseorden) och att dela ut det välsignade brödet och vinet. Gör man så är nattvarden giltig. Naturligtvis ska också nattvarden förrättas av en präst, men detta är inte ett villkor för dess giltighet.

Jag kunde skriva mycket mer om detta, men stannar här. Om någon menar att jag har fel i att Missionsprovinsen inte håller fast vid bekännelseskrifterna på denna punkt, vore jag uppriktigt tacksam över att bli överbevisad.