Etikett: apostolisk succession

Giltig nattvard? – V

Med ”apostolisk succession” menas vanligen att vigningskedjan går obruten tillbaka till apostlarna. Att prästen är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop osv. ända tillbaka till apostlarna. De romerska katolikerna erkänner dock endast apostolisk succession hos präster som dessutom erkänner påven som sitt överhuvud. Anglikaner, romerska katoliker och vissa andra (Svenska Kyrkan och Missionsprovinsen till exempel) anser att apostolisk succession är viktig. (Även om den kanske är på tillbakagång inom Missionsprovinsen.)

”Apostolisk succession” betyder ordagrant att vara apostlarnas efterföljare. Någon gång används det med en annan betydelse än vigningssuccession, med betydelsen ”att följa apostlarnas lära”. I den meningen är det något som många eller nästan alla samfund och rörelser strävar efter, till exempel även Livets Ord, baptister och lutheraner. Apostolisk (läro-]succession är då synonymt med tron att vi ska följa Bibeln. Ordet blir i så fall nästan onödigt, och det används därför i allmänhet inte så i praktiken. Då talar man hellre om att följa Guds Ord, att tro på Bibeln och att Bibeln är sann.

Är enligt luthersk (=biblisk) lära så kallad ”apostolisk succession” nödvändig för att nattvarden ska vara giltig? Har den över huvud taget någon teologisk betydelse?

Nej och nej. Det finns inte ett ord i vare sig Bibeln eller bekännelseskrifterna om att ”apostolisk succession” skulle behövas till en korrekt och giltig prästvigning eller giltiga nådemedel. I Nya Testamentet finns inte ens någon skillnad mellan biskop och präst till funktionen, utan ordningen att det är biskoparna som svarar för prästvigning utvecklades efter apostlarna, tidigt i fornkyrkan. De lutherska bekännelseskrifterna har ingenting emot denna ordning, tvärtom är det så att Konkordieboken uttalar sig till förmån för att behålla biskopar, att ha en episkopal kyrkoordning. De kom hos lutheranerna i Tyskland och andra ställen (dock ej i Sverige) att kallas superintendenter, vilket är ett latinskt ord som betyder samma sak som det grekiska epískopos (biskop), nämligen väktare, tillsyningsman.

På artonhundratalet blev det populärt hos många lutherska samfund i USA att över huvud taget inte ha biskopar, utan att ha en kongregationalistisk kyrkostruktur = med självständiga församlingar utan biskopar. En sådan kyrkoordning är lika giltig som en episkopal. Bara detta faktum är ju nog för att motbevisa tanken om att tron på apostolisk succession kan förenas med luthersk kristendom.

Att hävda att sakramentens giltighet är knuten till prästernas vigning är en romersk-katolsk tanke. Den store teologen Martin Chemnitz (en av huvudförfattarna till Konkordieformeln) berörde detta i sitt praktverk Examen (Granskning av det tridentinska konciliet). Där skriver han mot den romersk-katolska ståndpunkten, mot dem som hävdar

att det inte finns något sant och rättmätigt ämbete med ord och sakrament i våra [lutherska] kyrkor, att Gud inte arbetar genom vårt prästämbete, att det inte finns någon sann absolution eller syndernas förlåtelse i vårt prästämbete, att våra kyrkor inte kan ha ett riktigt sakrament med Kristi kropp och blod, utan att alla som förvaltar Ordets och sakramentens ämbete i våra kyrkor är tjuvar och rånare som inte har kommit in genom den rätta dörren [Joh. 10:1]. Förvisso ett fruktansvärt hot! Men de framlägger inget annat skäl för detta än att våra kyrkotjänare inte kallats, sänts, ordinerats, rakats [syftar på tonsuren] och smorts av de påvliga biskoparna.

(Band II, avdelning nio, kapitel fyra ”Om den kyrkliga hierarkin och ordinationen”)

Giltig nattvard? – IV

I min serie om nattvarden och dess firande påstod jag i förra posten att det finns de som ifrågasätter giltigheten av nattvarden om den inte leds av en riktig präst, och jag visade att nattvarden – som alla nådemedel – är giltig och effektiv oberoende av vem som handhar den. I denna post tänkte jag visa vad de lutherska bekännelseskrifterna säger om detta. Men först vill jag ge ett exempel på den uppfattning jag bemöter och citera biskop Roland Gustafsson (numera emeritus) som skrev år 2014 i förordet till Missionsprovinsens utredning om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst [d.v.s. med apostolisk succession] leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. Och samma sommar intervjuades en då för Missionsprovinsen nyprästvigd i radioprogrammet Studio Ett (i P1) där han uttryckte mycket stor tveksamhet till att kvinnliga prästers nattvardsfirande skulle vara giltiga utifrån att kvinnor enligt prästens mening inte kan vara präster.

Vad konstituerar då en giltig nattvard enligt bekännelseskrifterna? Behövs det en präst för att den ska vara giltig? (Naturligtvis ska det vara en rättrogen präst som leder nattvardsfirandet, men det är inte frågan här, utan nu är det frågan om vad som behövs för att nattvarden ska vara giltig, för att brödet ska bli Kristi kropp och vinet Kristi blod.)

Luthers stora katekes

Låt oss börja med Luthers definition av nattvarden i Stora katekesen: Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herren Kristi sanna kropp och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. (SKB 485) ”Kristi ord” är instiftelseorden, och de är helt centrala. Utan dem finns ingen nattvard: Ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det inte är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi kropp och blod. Och Luther fortsätter genom att citera kyrkofadern Augustinus: ”Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum”, d.v.s. ”när ordet kommer till det utvärtes tinget, så blir det ett sakrament”. Denna sats av S:t Augustinus är så träffande och riktig, att han knappast har sagt något bättre. Ordet måste göra elementet [brödet respektive vinet] till sakrament, om inte, förblir det rätt och slätt element.

Inte ett ord om att prästen skulle behöva uppfylla vissa villkor för att det ska bli en giltig nattvard! Det är tvärtom så att Luther på samma ställe uttryckligen avvisar tanken att nattvardens giltighet skulle vara beroende av prästen:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer, såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar, och vi säger: även om en bov mottager eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet, d.v.s. Kristi kropp och blod, lika väl som den som umgås därmed på det allra värdigaste sätt. Ty det är inte grundat på människors helighet, utan på Guds ord. Och liksom inget helgon på jorden, ja, inte ens en ängel i himmelen kan göra bröd och vin till Kristi kropp och blod, så kan heller ingen förändra eller förvandla sakramentet, även om det missbrukas. Ty för personens eller otrons skull blir inte det ord falskt, genom vilket det har förordnats och insatts till att vara ett sakrament.

(SKB s. 485f.)

Mot detta mitt argument invänder de och säger att Luther medger att en ogudaktig präst kan förvalta nattvarden (att det alltså skulle behövas en präst för nattvardens giltighet). Men ”ogudaktig präst” är ett exempel som följer ur principen att instiftelseorden inte blir falska och verkningslösa ”för personens eller otrons skull” hos den som läser dem. Principen är alltså att personens egenskaper eller kvalifikationer inte spelar någon roll för nattvardens giltighet.

Luther skrev precis samma sak men om dopet i sin utmärkta bok ”Om koncilierna och kyrkan”, sid. 169: Du skall inte ens bry dig om vem som döper, ty dopet är inte döparens, och inte givet åt honom, utan åt den döpte. (Köp och läs gärna boken!)

Luther visar alltså att Guds välsignelser och löfte i dopet och nattvarden är giltiga oberoende av vem prästen var. Det kanske till och med visar sig att prästen var en bluff eller en bedragare på något sätt, men det ska inte en kristen låta sig störas av. Guds Ord är verksamt och giltigt i sig själv! Det är en stor tröst.

Konkordieformeln

Vi går nu vidare till Konkordieformeln. Biskop Roland Gustafsson skrev ju: Om inte en i god ordning vigd präst [d.v.s. med apostolisk succession] leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. Uttrycket ”Kristi instiftelse” för osökt tankarna till Konkordieformelns sjunde artikel, som bland annat fastslår: Om man inte håller Kristi instiftelse, såsom han förordnat den, föreligger inget sakrament. (SKB s.624) Vad betyder det?

Orden Kristi instiftelse avser här helt enkelt instiftelseorden, och att man tror på dem och därför följer dem, d.v.s. utför nattvardshandlingen. Artikeln är skriven mot präster och teologer som tagit intryck av Zwingli (SKB s 518). Dessa kallas ”sakramentarier” och ”sakramentsfiender”. Genom att de omtolkar instiftelseorden och ger dem en annan mening förlorar orden sitt innehåll: Dessa [sakramentsfienderna] har förvisso blott och bart bröd och vin, ty de har varken Guds ord eller instiftelse, utan har förvrängt och förändrat dessa efter sin egen inbilskhet. (SKB s 614, långt ner)

De hade ju förvrängt Kristi Ord i instiftelsen (detta är min kropp) till att betyda Detta betecknar min kropp. De förnekade att brödet är Kristi kropp. Därför har de blott och bart bröd och vin i sin nattvard, hur många gånger de än läser instiftelseorden.

Ett bevis på att ”instiftelse” avser instiftelseorden är följande mening: Ty där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas.(SKB s 623, upptill) Lägg märke till hur den andra, inskjutna satsen (uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet) förklarar vad den första betyder (man håller fast vid hans instiftelse).

Och även i Konkordieformeln visas bort från personen, det avvisas att nattvarden skulle kunna vara ogiltig eller giltig på grund av personen som leder firandet: För det andra anser de, att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den, som utdelar det, eller den, som mottager det. (SKB s 612 överst)

Det finns ingenting, inte en mening, i de lutherska bekännelseskrifterna som stöder tanken om ”apostolisk succession”. Det borde Missionsprovinsen betänka.

Ni har väl inte missat att jag nu har en knapp i nedre vänstra hörnet för synpunkter?