Etikett: Giltig nattvard

Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den? – III

Då jag i en tidigare post ställde frågan: Måste det vara en pastor/präst som leder nattvardsfirandet? fann jag att den var dubbeltydig. Sedan visade jag att det ska vara en präst som ska leda nattvardsfirandet, och att detta svar hänger ihop med huruvida man erkänner att det ska finnas ett ämbete i kyrkan. Nu till fråga två: Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den?

Denna fråga är naturligtvis beroende av vad man anser att nattvarden är. Om man anser att nattvarden till sitt grundläggande väsen är en gemenskapsmåltid för församlingens medlemmar, blir ju frågan närmast onödig eller obegriplig. Naturligtvis har de som deltar i nattvarden lika mycket gemenskap med varandra oavsett vem som leder den. Och den gemenskap de har med Jesus genom tron påverkas inte heller. Denna fråga är alltså ställd utifrån att nattvarden är Kristi kropp och blod, det som vi ofta kallar realpresensen (uttalas reál-presénsen). Alltså: Blir Kristus närvarande i brödet och vinet om en lekman läser instiftelseorden?

Låt oss här börja med att se på Guds Ord och nådemedlen i stort och ställa några frågor.

1/ Är Bibelns giltighet eller verkan beroende på vem som läser ur den, så att den utför sitt verk endast om en präst läser (högt) ur den?

Nej. Givetvis inte. Guds Ord är Guds Ord i sig självt. Vem som helst kan läsa i Bibeln och den har samma innehåll och verkan. En människa kan läsa Bibeln på egen hand, och Gud talar ändå. Bibelns giltighet och kraft är inte beroende av att det är en präst som läser högt ur den.

2/ Ska endast präster läsa högt ur Bibeln?

Det här beror på situationen. Prästerna har som uppgift att vara Guds sändebud och representanter på kyrkans vägnar. I gudstjänsten ska därför prästen föreläsa Skriften, men när två människor träffas så att säga ”i vardagen” (då det inte är gudstjänst), kan naturligtvis en eller båda med fördel läsa ur Bibeln. Bibelns giltighet och verkan är inte beroende på vem som läser den, men det finns föreskrifter om läsandet (Det är prästens uppgift i gudstjänsten).

3/ Är predikans giltighet och verkan beroende på vem som framför den?

Nej. Svaret blir här lika som under 1/ och 2/. Lekmän ska inte predika offentligt, ska inte uppträda å församlingens/kyrkans vägnar, men lekmän kan/ska vittna för andra människor, som privatpersoner. Det är ju en helt absurd tanke att predikans giltighet skulle hänga på huruvida predikanten var präst! Tänk till exempel på Carl Olof Rosenius, som omkring mitten av artonhundratalet predikade Guds Ord och rättfärdiggörelsen genom tro för stora skaror. Hans predikningar hade stort inflytande, och på Wikipedia benämns han med rätta ”väckelsepredikant”. Men han var lekman, och lekmannapredikan är i strid med Bibeln. Men finns det någon som skulle komma på tanken att hans predikningar skulle varit ogiltiga eller utan verkan därför att han var lekman?

4/ Är dopets giltighet och verkan beroende på vem som utför det?

5/ Ska endast prästen döpa?

Dopet är giltigt oberoende av vem som utför det. Dopets kraft och giltighet vilar endast på Guds Ord. Det är prästens uppgift att döpa, men om den person som ska döpas är livshotande sjuk så att personen riskerar att dö innan man hinner tillkalla präst, kan (ska) en lekman döpa. Detta kallas nöddop, för att markera att en lekman inte ska döpa annat än i nödfall. Dopets verkan och kraft kommer av Guds Ord. Jesus har befallt sin kyrka, de kristna, att döpa. Eftersom det är prästernas uppgift att förvalta nådemedlen å församlingens vägnar, är det prästerna som ska döpa, men dopets giltighet är inte beroende av att det är en präst som döper. Prästerna förvaltar det som de kristna äger: Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. (1 Kor. 3:21f.)

Det är inte så att prästerna i nådemedlen delar ut sådant de själva har äganderätten till, som om de hade fått något av Gud, något som man annars inte kunde få. Prästerna äger inte nåden, de har inte monopol på att få komma inför Gud. Nej, alla kristna är präster inför Gud, i det allmänna prästadömet (1 Petr. 2:9) och alla kristna har tillträde till nådens tron (Hebr. 4:13) MEN det har behagat Gud att den kristna församlingen ska ha präster som har hand om nådemedlen.

6/ Är avlösningens giltighet och verkan beroende på vem som uttalar den?

7/ Ska endast prästen avlösa?

Det är med avlösningen som med dopet. I normalfallet är det prästerna som avlöser, men avlösningens giltighet är inte beroende på att det är en präst som uttalar den. I nödfall kan varje kristen avlösa sin broder. Än en gång, prästerna äger inte nåden, så att det är bara de som KAN dela ut den. Det gäller att få med båda aspekterna, dels att nådemedlen är givna direkt till kyrkan, till alla kristna, men att ändå inte de kristna på egen hand ska förvalta nådemedlen, utan det på så sätt är prästernas nådemedel. Så ger Kristus nycklamakten till Petrus som representant för apostlarna i Matt. 16:19, men litet senare ger han den till hela församlingen:

Jag skall ge dig [Petrus] himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.(Matt. 16:19)

Amen säger jag er: Allt vad ni [alla kristna] binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. (Matt. 18:18)

Att lekmän i nödfall ska förvalta avlösning och dop är inget som lutheranerna har hittat på i sin iver att argumentera med den romersk katolska kyrkan. Nej, så var det redan från början. Så berättar Augustinus om två kristna på ett skepp, att den ene döpte den andre, som var katekumen, och att den sistnämnde, sedan han blivit döpt, gav den förre avlösning.

8/ Ska endast prästen förvalta nattvarden?

Så har vi kommit fram till nattvarden. Och vi kan konstatera att det är prästens uppgift att förvalta nattvarden (liksom de andra nådemedlen). Sankt Paulus skriver om apostlarna: Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. (1 Kor. 4:1)

Och detta skriver han just efter att han konstaterat att apostlarna inte står över kyrkan: Det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert.
(1 Kor. 3:22)

Lika litet som en lekman ska döpa i kyrkan ska en lekman förrätta nattvarden. Nej, det är prästens uppgift. Och vi ska lägga märke till att det i fråga om nattvarden inte finns något nödfall, så som det gör med dopet och avlösningen. Dessa två är nödvändiga att lekmän förvaltar i akuta situationer, eftersom människor kan komma i själanöd och det kan uppstå risk att någon går förlorad. Om det finns risk att någon dör utan att vara Guds barn, ska varje kristen gripa in. Men denna risk står vi inte inför när det gäller nattvarden. Därför ska aldrig en lekman förvalta nattvarden. Inte för att nattvarden är ett heligare nådemedel än dopet, utan för att det inte föreligger nödfallssituationer.

9/ Är nattvardens giltighet beroende på att det är en präst som förvaltar den?

Till sist har vi kommit fram till frågan som ställdes i rubriken: Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den? Och svaret blir detsamma även denna gång: Guds Ords giltighet och kraft beror inte på användaren. Prästerna har inte någon egen, speciell förmåga som gör att förvandlingsundret sker. Det är romersk-katolsk lära, att prästen i prästvigningen får en särskild, outplånlig egenskap som gör att han kan förrätta konsekrationen. Det finns inget som helst stöd för detta i Bibeln. (Men det påstår de inte heller. Den romersk-katolska kyrkan har en mängd läror som de anser har vuxit fram så småningom inom kyrkan.)

Varför ställer jag denna fråga? Jo, det finns de som ifrågasätter nattvardens giltighet om den celebreras av en lekman. (Hit kan/bör också räknas en person som inte är prästvigd i rätt ordning, om det nu finns sådana.) Att en lekman leder nattvardsfirandet strider mot Guds Ord; en lekman är inte en präst. Han eller hon ska inte predika offentligt eller döpa i kyrkan, nej inte alls, men av det ska vi inte dra slutsatsen att Guds Ord i sådana fall förlorar sin kraft i predikan och sakrament.