Etikett: Försoning

Försoningen V – Var står det skrivet?

Var står det skrivet? Det är frågan som P. P. Waldenström ställde sig. Jag låter honom åter komma till tals:

På sommaren 1870 inträffade en händelse, som blev av mycket stor betydelse både för mig själv och för hela den andliga ställningen i Sverige. Jag satt en dag – det var tidigt på hösten – i stadsträdgården i Umeå och samtalade med tvenne unga prästmän. Den ene hette Hellman, den andre Genberg. Vi hade ett bibelsamtal. En av de två prästerna sade därvid: »Tänk, huru gott, att Gud är försonad i Kristus!» Utan att tänka därpå, svarade jag: »Var står det skrivet?» Frågan förbluffade oss alla tre. Och vi skrattade åt ett så dumt infall. Vi visste ju, att det stod överallt i bibeln. Till bevis därpå skulle vi strax citera bibelspråk, som handlade därom. Vi anförde det ena och sökte efter det andra, men det var omöjligt att få reda på något. Då tänkte jag: »Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?» Saken blev för mig i högsta grad allvarlig. Jag började att leta av alla krafter. När jag kommit underfund med, att det icke stod i Nya Testamentet, så lugnade jag mig med den tanken, att det ändå måste stå i Gamla Testamentet. Jag upphörde därför en tid att leta. Men så började jag igen. [Waldenström beskriver hur han letade i GT och samtalade med kyrkoherde Axel Falk i Kumla, som hänvisade till 3 Mos. 16, om försoningsoffret.] Alltså icke heller där ett ord om Guds försonande. Nu var saken klar för mig själv.

Ja, det är frågan: Var står det skrivet? Naturligtvis är det en riktig fråga så till vida att den kristna läran alltid helt och hållet måste grundas på Bibeln. Ja! Skriften allena! Men vi måste samtidigt förstå att vi inte ska förvänta oss att den kristna läran så som vi beskriver den står ordagrant i Bibeln. Det står inte i Bibeln med precis de orden: Gud är försonad i Kristus. Men står det inte Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv (2 Kor. 5:19)? Jovisst, skulle Waldenström säga, och där är Gud subjekt, inte objekt. Och kanske skulle han tillägga: Det gäller att läsa rätt och se vad det står! (Jag återkommer till detta ställe i en kommande post.)

När vi undervisar om den kristna tron använder vi många formuleringar och ord som inte står i Bibeln, och det måste vara så. Ett exempel: Är barndopet bibliskt? Låt oss tänka oss att vi har en lutheran och en pingstvän som samtalar med en person som är intresserad av den kristna tron och som vill få reda på om det är lutheranen eller pingstvännen som är bibeltrogen när det gäller dopet. Det är inte till så stor nytta att man läser upp bibelvers efter bibelvers och att både lutheranen och pingstvännen säger att de tror det som står där. Först när de med egna ord förklarar och beskriver vad som står i Bibeln kan man förstå vad de lär om dopet. För att kunna ta emot Bibelns undervisning måste vi förstå den. Det räcker inte att man kan återge och upprepa Bibelns ord och uttryck, utan genom att vi använder egna ord och beskriver och förklarar vad som står, kan vi fastställa Bibelns lära.

Eller ta Treenigheten. Ingenstans i Bibeln finns ordet ”treenighet”. Betyder det att treenigheten är en obiblisk lära? Nej, inte alls. Det som den kristna traditionen har sammanställt, systematiserat och beskrivit som att Gud är treenig är Bibelns lära.

Kanske slår jag här in öppna dörrar när det gäller P P Waldenström. Jag vet inte. Waldenström skriver inte uttryckligen att det är en viss formulering han letar efter, fast jag tycker att det verkar så. Eftersom han är död kan jag ju inte fråga honom. Men det är fullt möjligt att han letade efter vissa formuleringar som han inte fann, och att han därför förkastade den objektiva försoningsläran.

Var står det då skrivet?

Den objektiva försoningsläran innebär att Gud är vred mot människan och att hans vrede blidkas genom en betalning, en gottgörelse, och att denna består i Kristi död och offer. Som vi sett förnekar Waldenström att Kristi offer är betalning för människornas synder. Han menar att Gud helt enkelt efterskänker skulden på grund av sin stora kärlek till människorna. Gud har inte fått någon betalning (för det behövdes inte). Jesus har inte tagit på sig det straff som var vårt, enligt Waldenström.

Om betalning

Låt oss då gå till Bibeln. Hur kan vi veta att Kristi död är betalning för människornas syndaskuld? Vi tar först den mindre frågan: Hur kan vi veta att det har getts betalning för våra synder?

Jag vill börja med orden återlösa och återlösare. På hebreiska heter det ”gaʾal” och ”goʾel”. (Hebreiskan är uppbyggd på konsonanterna. Genom att använda olika vokaler och ändelser ändras betydelsen. Det gemensamma i dessa två ord är alltså de tre konsonanterna g, ʾ och l, där konsonanten i mitten är alef, ett strupljud.) Betydelsen av dessa ord framträder tydligt i 3 Mos. 25:23-55. Där ser vi hur en israelit som kommit på obestånd och sålt en del av sin jordegendom, har rätt att få den friköpt eller att själv återköpa den:

Om någon inte har någon återlösare, men själv får möjlighet att skaffa vad som behövs för återköp [ordagrant: för att återlösa det], skall han räkna efter hur många år som gått efter försäljningen och betala lösen för de återstående åren till den han sålde åt. Han skall så återvända till sin egendom. Men om han inte kan skaffa vad som behövs för att betala honom, skall det han har sålt förbli i köparens hand till jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall återvända till sin arvedel. (v 26-28)

Och om det går ännu värre för honom, så att det inte räcker att han säljer sin mark, kanske han säljer sig som slav. Också då kan en släkting återlösa, friköpa honom (v 47-49). Som vi ser innebär att återlösa att man betalar, att man köper tillbaka.

Vad har då detta att göra med oss och våra synder? Jo, Gud är vår återlösare, lär Bibeln. Kung David säger: Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig, HERRE, min klippa och min återlösare. (Ps. 19:15) Och kung Salomo säger om Gud:

Ty han skall rädda den fattige som ropar
och den betryckte som ingen hjälpare har.
Han skall vara mild mot den svage och fattige,
och frälsa de fattigas själar.
Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ,
deras blod är dyrbart i hans ögon.

(Ps. 72:12ff.)

Se också till exempel Ps. 78:35, Jes. 41:14, 47:4 m.fl. Så uppenbarligen har Gud betalat för att människorna ska få frälsning, syndernas förlåtelse och barnaskap hos honom.

Till vem?

Nästa fråga blir då vem som har fått betalningen. Bland några kyrkofäder till exempel finns uppfattningen att Gud betalat till djävulen, men den vanligaste tanken i kyrkohistorien är att det är Gud som fått betalningen.

Naturligtvis måste en skuld betalas till den man är skyldig. Vari består skulden, vad är problemet? Jo, problemet består i synden. När en människa begår synd, så gör hon det mot Gud. Gud har gett människorna sin lag, och om de bryter mot Guds bud är de skyldiga inför honom, i hans domstol. Detta ser vi tydligt i gamla testamentets offertjänst. Offren bärs fram till Gud, som betalning till Gud för synder. Se till exempel 3 Moseboks fjärde kapitel som handlar om syndoffret. Där upprepas gång på gång att man genom att synda ådrar sig skuld och att denna ska hävas genom att man offrar, betalar, till Gud: Om någon syndar av misstag mot något av Herrens bud och gör något som inte får göras, skall den smorde prästen, om det är han som har syndat och därmed dragit skuld över folket, offra en felfri ungtjur åt Herren till syndoffer för den synd han har begått. Så betalningen sker till Gud, offret frambärs åt Gud för att blidka honom. Detta är innebörden av den gammaltestamentliga offertjänsten.

Men lär inte Bibeln att vi människor är slavar under djävulen, så länge som vi inte räddas till att bli Guds barn? Jo, så är det. Bibeln talar om ”mörkrets välde” (Kol. 1:13) och Satans rike (Luk. 11:18). Den som inte är i Guds rike är i djävulens rike och tjänar honom. Är det då inte en logisk tanke att det är till honom som man måste betala?

Det kan se ut så. Men Bibeln säger ingenstans något som innebär att man ska betala till djävulen för att han ska släppa sin egendom ifrån sig. Ett sätt att förstå detta är att tänka på att djävulen inte har någon självständig makt. Se till exempel hur han fick be Gud om lov att pröva Job (Job 1:6-12) och se hur han bundits av Gud (Upp. 20:1-3). Djävulen är inte en gud, utan han är en skapad varelse som är underställd Gud. Han får bara göra det som Gud tillåter honom. Djävulen har alltså ingen riktigt egen egendom, det är därför inte till honom som betalningen görs eller ska göras.

Hur fick då Gud betalningen?

Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt. 20:28)

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. (1 Tim. 2:5f.)

Kristus gick en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. (Hebr. 9:12)

Som vi ser betalade Jesus lösen. Han har betalat till Gud (han vann återlösning) för oss, i allas ställe. Hebreerbrevets nionde kapitel visar hur Jesu offer är en fortsättning på den gammaltestamentliga offertjänsten. Han fullbordade den med ett fullkomligt offer. Det var offertjänstens uppgift att peka fram mot Kristi offer. Sedan Kristus offrats för vår skuld behövs inga fler offer, för Kristi offer är fullkomligt.

Summering

Synd orsakar Guds vrede: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.  (Rom. 1:18) Det behövs en medlare! Jesus Kristus har med sitt fullkomliga offer betalat till Gud för vår syndaskuld, han har betalat lösen. För Kristi skull är därför Gud försonad. Som det står i 1 Tess 1:10: Jesus […] har frälst oss från den kommande vredesdomen. Jesus har räddat oss från Guds vrede (genom sin lydnad för Guds lag och genom sitt offer, genom att han betalat lösen till Gud).

Fortsättning följer!

Långfredag

Vi firar idag Långfredag. Som alla vet, firar vi den till minne av Jesu lidande och död. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna i hela Bibeln. Efter att Adam och Eva fallit i synd handlar egentligen hela Bibeln om detta: Hur människan ska kunna bli Guds barn, hur gemenskapen med Gud ska återställas. Skapelsen och syndafallet som vi hör om i Första Moseboks tre första kapitel utgör fyra sidor i min Bibel, resten av Bibeln är över sextonhundra sidor. Och alla dessa sextonhundra sidor handlar om denna enda sak: hur människan ska finna nåd hos Gud.

Ty detta är anledningen till att Jesus gick upp till Jerusalem för att korsfästas och dö. Han skulle utföra försoningsverket, han skulle stilla Guds vrede, han skulle betala människornas skuld och ta straffet för alla synder på sig. Det han gjorde beskrivs i vår trosbekännelse med orden: Jesus Kristus har blivit för oss kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven.

Dessa ord kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven, brukar man säga, är vad som blir kvar av trosbekännelsen, den kristna tron, om man som liberalteologerna inte vill tro på något övernaturligt. Och det är ganska bra sagt. Det blir ingenting kvar av kristendomen för dem. Det är dit man kommer, om man skalar bort alla under och tror att allt som sker måste hålla sig inom vad vår naturvetenskap ­kan bevisa. En vetenskap som vanligtvis i praktiken utesluter möjligheten av Guds existens. Det får helt enkelt inte finnas någon Gud. Det går inte. Man kan inte tänka så. Det är ovetenskapligt.

Från en sådan utgångspunkt blir det inte mycket som återstår av den kristna tron. Kvar blir ett historiskt faktum, som vilken människa som helst kan hålla för sant.

Men låt oss vara noggranna nu. Även denna rad i vår trosbekännelse har en andlig innebörd som ingen otroende kan instämma i, om vi läser hela meningen. Ty det står att Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. För oss. Det var för vår skull som han gick igenom detta hemska lidande. Det var för att vi skulle bli försonade med Gud.

När Paulus i 2 Korintier­brevets femte kapitel beskriver det kristna budskapet, ser vi långfredagens betydelse:

Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. […] Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens ämbete. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.