Låt oss fortsätta se på P P Waldenströms försoningslära. Han avvisar tanken att Kristus har lidit i vårt ställe. Jesus har inte betalat vår syndaskuld enligt Waldenström. Med hans egna ord:

Ja, därpå kunde han [prästen Klas Adolf Hultkrantz] egentligen ingenting svara, men den gamla betalningsteorien satt i honom så djupt, att han icke kunde komma ifrån det. Betalningen för syndaskuld måste vara genom ett motsvarande mått av lidande, annars kunde en människa inte bliva frälst. Sådant fordrade rättfärdigheten. Det hjälpte inte att förehålla honom, huruledes på två ställen, där syndaskulden liknas vid en penningeskuld, syndernas förlåtelse liknas vid efterskänkande utav penningeskulden, vilket utesluter all betalning, ty en skuld som är betald, den må vara betald av gäldenären eller av en annan i hans ställe, den kan aldrig efterskänkas. Och om en, som fått betalning för en fordran säger, att han har efterskänkt densamma, därför att han inte betalt av gäldenären själv utan av en annan, så ljuger han.

Ur Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 139.

Så ser vi hur Waldenström använder två liknelser som bevis för sin lära. Med all sannolikhet tänker han på Matt. 18:21ff. och Luk. 7:36ff. Men när det gäller Jesu liknelser, måste vi vara försiktiga med våra slutsatser. Liknelser är liknelser! De är bilder som ofta har en huvudpoäng som de vill illustrera. När Jesus till exempel säger Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket, då menar han varje ord. Den meningen kan vi skriva in i vår konfirmandlärobok. Det är inte en liknelse. Så Matt. 18:21ff. handlar inte om huruvida Gud förlåter våra synder för Kristi skull eller för intet, utan liknelsen illustrerar att vi människor villigt ska förlåta våra medmänniskor de små saker de gjort mot oss, då nu Gud förlåtit oss en oändligt mycket större skuld. Liknelsen handlar alltså inte om Gud och rättfärdiggörelsen, inte om rättfärdiggörelsens grund, utan den handlar om helgelsen, våra goda gärningar.

På liknande sätt handlar Luk. 7:36ff. inte om förlåtelsens grund, huruvida Gud fått betalt eller inte, utan den handlar om att synderskan hade stor kärlek till Jesus men att fariseen Simon inte hade det. Jesus klandrar Simon för hans brist på kärlek.

Så dessa två liknelser har Jesus berättat för att åskådliggöra ett visst förhållande, en viss situation. Liknelser är inte självständiga, utan de är stöd för något annat. Liknelsen i Matt. 18:23ff. är till för att belysa de två första verserna, vers 21 och 22. Dessa två verser är liknelsens innehåll. Liknelserna ger alltså inte Waldenström det minsta stöd för hans subjektiva försoningslära.

Tidigare poster:

Försoningen

Försoningen II

Försoningen – III

• Försoningen