I den förra posten om försoningen utlovade jag fortsättning om den subjektiva försoningsläran. En viktig företrädare i Sverige för den är Paul Petter Waldenström (1838-1917). Han började sin verksamhet inom EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, och var efter Carl Olof Rosenius död redaktör för EFS tidskrift Pietisten. Huvudsakligen genom en följd av sin ändrade syn på försoningen, vilket ledde till den så kallade försoningsstriden, blev han dock avskedad som EFS-ombud. En inte liten del av EFS följde med honom och bildade Svenska Missionsförbundet. (Det fanns fler anledningar än försoningsläran till bildandet. Önskan att ha eget nattvardsfirande spelade också in. Rosenius och EFS hade – tyvärr – linjen att gå till nattvarden i Svenska Kyrkan, oavsett vad dessa präster lärde.)

År 2003 bytte Svenska Missionsförbundet namn till Svenska Missionskyrkan och utifrån ett beslut 2011 uppgick i det som 2013 blev Equmeniakyrkan tillsammans med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige.

Vad lärde då Waldenström om försoningen? Jag ska låta honom själv komma till tals:

På våren 1872 var jag så fullviss, vad denna sak angår, att jag ansåg mig böra i en predikan i Pietisten framlägga den klart och bestämt… Där framhöll jag: 1) att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta; 2) att det därför icke var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet; 3) att den förändring, som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos människan allena, i det att hon blev syndig samt därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom; 4) att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig; 5) att denna försoning är skedd i Jesus Kristus. Vad Guds vrede beträffar, så framhöll jag, att om Guds vrede talas i tvennehanda bemärkelser, dels såsom en vrede över synden, dels som en vrede över syndaren. Vad nu angår Guds vrede över synden, så förstå vi, att den icke kan vara genom Kristus borttagen. Gud måste hata synden, så länge han är den helige guden. Vreden över synden är, så att säga, baksidan av kärleken till rättfärdigheten – där den senare är, där måste ock den förra vara. Vad åter beträffar Guds vrede över syndaren, så kan därom endast i den meningen talas, att den, som bliver i synden, drabbas av Guds vrede över synden, och detta förhållande är icke heller genom Kristi död förändrat. Syndens lön är, för den syndare som i sin otro förbliver i synden, under Guds vrede och döden. Ännu gäller det enligt aposteln bestämda ordet: »Köttets sinne är död; om I leven efter köttet, skolen I dö.» Att frälsas från denna vrede sker endast genom att rättfärdiggöras från synden. För den skull talas icke på ett enda ställe i Skriften därom, att det är Gud, som genom Kristi död blev försonad. Människan behövde däremot försonas, d. v. s. hennes synder måste borttagas, på det att hon icke evigt och ohjälpligt måtte drabbas av den Guds vrede, som är över synden o. s. v.

Ur Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 272-273. Boken utlagd på Projekt Runeberg. (Boken ger utöver teologin intressanta inblickar i artonhundratalets förhållanden, tycker jag, och är intressant att läsa.)

Som vi ser förnekar Waldenström inte Guds vrede. Men han bestrider att Gud har blivit försonad genom Kristi död. Mer om detta strax.

Waldenström var å ena sidan väl insatt i vad lutheraner tror, bland annat så tog han tjänstledigt från sin lektorstjänst i ett år för att vid Uppsala universitet studera ”lutherska kyrkans symboliska böcker” (=Bekännelseskrifterna). Å andra sidan förstod han inte den lutherska läran, han skriver om sina studier: Svårigheten att studera dem är också mycket stor. Man gör vid deras genomläsande högst märkvärdiga upptäckter. Man upptäcker där en ofantlig motsats mellan Augsburgska bekännelsens lära och Konkordieformelns lära. Man kan fritt säga, att Konkordieformeln gjorde slut på den lutherska reformationen, teologiskt sett. Det berättas också om konungen av Danmark, att när han läst igenom konkordieformeln, kastade han den på elden och förbjöd vid livsstraff dess publikation i Danmark. (Samma skrift, s 287)

Låt oss nu titta på Waldenströms punkter ovan:

1) Att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta

Var Gud vred på synden före syndafallet? Ja, Guds eviga väsen stred på ett principiellt plan mot all synd redan före syndafallet. Gud var även före syndafallet beredd till vrede, och i detta hans väsen var det ingen skillnad, däremot var han inte vred på synden, eftersom det inte fanns någon synd att vara vred på, rent konkret. Så när synden kom blev det en skillnad på så vis.

Var Gud vred på syndaren före syndafallet? Nej, det var han inte, eftersom det inte fanns någon syndare att vara vred på. Men genom syndafallet ådrog sig Adam och Eva Guds vrede.

2) Att det därför icke var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet.

Waldenström har fel. Genom syndafallet ådrog sig Adam och Eva Guds vrede. Det är textens mening (1 Mos. 3 kap.) att Gud blev vred, dels på ormen (satan) och dels på Adam och Eva. Till ormen sade Gud: Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. Vad är detta om inte ett straff? Guds vrede blossade upp mot satan. Och till Eva sade han: Jag skall göra din möda stor när du blir havande och till Adam sade han: Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Dessa följder är uppenbarligen straff på grund av Guds vrede. Det är helt uteslutet att se det här som någon slags välsignelser som Gud skänkte Adam och Eva på grund av sin godhet. Men, säger någon, dessa ting var väl följder av Guds vrede, men kom de verkligen i vägen för människans salighet? Låt oss gå till texten:

Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.” Och Herren Gud sände bort dem från Edens lustgård, för att de skulle bruka jorden som de tagits från. Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd. (1 Mos. 3:22ff.)

Så på grund av syndafallet drevs Adam och Eva ut från Edens lustgård. Det står ju Han drev ut människan, det vill säga Gud körde ut dem ur Eden. Att köra ut någon, driva ut någon, är inte det något man gör när man är arg på någon? Adam och Eva tappade den nära gemenskapen med Gud som de hade haft innan. Och Gud satte keruber med flammande svärd av eld som hindrade dem från att komma till livets träd. Guds vrede kom i vägen för människans salighet på grund av syndafallet! De blev utestängda från livets träd, från frälsningen. Jämför med vad som står i Uppenbarelseboken: Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar. (Upp. 22:14)

3) Att den förändring, som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos människan allena, i det att hon blev syndig samt därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom.

Som vi ser i Bibelns berättelse om syndafallet, leder det till aktiva handlingar från Guds sida. Adams och Evas brott mot Guds bud uppväckte Guds vrede.

4) Att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig.

Sedan Waldenström ”smitit undan” från att Gud blev vred på Adam och Eva, drar han den i så fall korrekta slutsatsen att Gud inte behöver bli vänligt sinnad igen, att han inte behöver försonas. Vad får detta för teologiska följder? Jo, om Guds vrede inte behöver blidkas, då är han inte vred på människan. Det vill säga, det leder i praktiken till att Guds vrede försvinner ur bilden, den har ingen mening längre, ingen funktion. Jesus behöver (kan) därför inte bära något straff i människornas ställe, eftersom Gud inte är vred, inte behöver försonas. Kvar av försoningen blir att människans sinnelag behöver förändras, människans synd behöver tas bort. Gud är ju ständigt kärleksfull.

Och det är sant! Människans sinnelag behöver förändras och människans synd behöver tas bort. Gud ÄR kärleksfull! Men att hävda att detta är hela bilden är att förenkla och förneka Bibelns lära om Guds vrede. Gud är nämligen samtidigt vred och kärleksfull. Att Gud är kärleksfull är ju alla ense om, Bibeln lär ju: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.  (Joh. 3:16) Och ”världen” betyder här alla människor i hela världen, även alla ogudaktiga och otroende. Men samtidigt är Gud vred på alla syndare, Johannes döparen förkunnar i samma kapitel i Johannesevangeliet: Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom (vers 36). Eller som han sade en annan gång till folket: Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Denna vredesdom innehåller ju Guds vrede, det är inte människans vrede. Så Guds vredes dom kommer, men enligt Waldenström behöver inte Guds vrede blidkas!

5) Att denna försoning är skedd i Jesus Kristus.

Denna sats kan alla hålla med om, men man kommer då mena olika saker. Vad menar då Waldenström att försoningen innehåller? Jo, enligt punkt 4) behöver människans synd tas bort så att hon blir rättfärdig. Och detta har redan skett, säger Waldenström. Försoningen är skedd. Människans synd är borttagen. Det som behöver ske med människan har redan gjorts.

Det är inte att förvåna att många som driver den subjektiva försoningsläran förkunnar att alla människor blir frälsta. Som vi ser påstår inte Waldenström det, men det blir slutsatsen av en del som han för fram. Waldenström är dock motsägelsefull. Han försöker behålla Guds vrede, som vi ser sist i det långa citatet ovan, men det är mycket oklart vad han verkligen menar med dessa resonemang.

Till Waldenström och försoningen får vi återkomma.

• Försoningen