Kategori: Okategoriserade

Om ordet ”åminnelse”

Vi har nu firat palmsöndag, vilket är den söndag då vi predikar om nattvardens instiftelse. Jesus instiftar nattvarden genom att säga ”Gör detta till min åminnelse.” Men vad betyder ordet åminnelse?

Går vi till Folkbibeln, så översätter de Gör detta till minne av mig. (Luk. 22:19, 1 Kor. 11:24). Här kan man fundera över den skillnad som finns mellan lutheraner, som tror att Kristus verkligen är närvarande i brödet och många andra (reformerta, baptister, pingstvänner med flera) som menar att nattvarden i grund och botten endast är en minnesmåltid. De avvisar den så kallade realpresensen. (Om man funderar över realpresensen, kan man till exempel läsa här: https://luk.se/LuthWebbArkiv/Luth1993-1.htm eller här https://luk.se/LuthWebbArkiv/ViTrL12.htm. Denna post handlar inte främst om realpresensen, utan om ordet åminnelse.)

Och visst är det sant och riktigt att nattvarden också är en minnesmåltid. Vi ska fira nattvarden till minne av Jesus, ja, men det är mer än det! Det är inte bara att vi tänker på Jesus, som är i himlen, utan han är verkligen hos oss, han är i brödet och i vinet. För att framhäva realpresensen, används i en del svenska bibelöversättningar ordet ”åminnelse”: Gör detta till min åminnelse.

Var kommer ordet åminnelse ifrån? Jo, i grekiskan står det ”ἀνάμνησις” (anámnäsis). Och när vi studerar det ordet närmare, finner vi att det ordet också används i Gamla Testamentet, i Septuaginta, den grekiska översättningen av GT. Septuaginta var mycket spridd bland judarna på Jesu tid. Och nu kan vi se hur instiftelseorden är förbundna med 2 Mos. 20:22ff, där Gud upprepar och förklarar bildförbudet, förbudet att göra gudabilder. Där används nämligen också ordet åminnelse:

Ni skall inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld skall ni inte göra åt er.

Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.

Och det är detta som Jesus gör när han instiftar nattvarden: Han stiftar en åminnelse. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig. Och där hans åminnelse är, dit kommer han själv, han är närvarande och välsignar sitt folk. Så ordet åminnelse är väl värt att bevara. Man har valt den översättningen för att framhålla att Jesus verkligen kommer till oss i nattvarden. i brödet och i vinet. Han är närvarande, han är med oss.

gudellerinte.com

Finns Gud? Som jag skrev för nu rätt länge sedan har jag haft planer på en ny internetsajt som vänder sig till människor som inte är kristna. Äntligen har den startat! Adressen är www.gudellerinte.com.

Sajten vänder sig främst till vår tids icke-kristna (agnostiker, ateister och allmänreligiösa), för att de ska börja fundera på om det kanske är så att Gud finns och att kristendomen är trovärdig, men jag tror att även kristna kan bli hitta något intressant. Välkomna!

Om begravning och kremering

Hur ska vi kristna se på begravning? Låt oss först konstatera, att Bibeln talar ofta om begravning. I omkring etthundrafemtio verser, från Första Mosebok till Kolosserbrevet, berörs på något sätt begravning. I Bibeln är begravningen alldeles självklar. Naturligtvis måste den döda kroppen tas om hand på något vis. Ordet ”begravning” betyder att kroppen läggs i en grav, att kroppen förvaras så som den var när personen dött.

Begravning hos judarna

Under Bibelns tid gick en begravning till så att kroppen antingen lades i en grotta (en hålighet) eller lades i jorden. Där fick så den döde vänta på livet efter detta hos Gud. Låt oss här tänka på konflikten som fanns mellan fariseerna och sadduceerna, där de senare inte trodde på kroppens uppståndelse, men fariseerna gjorde det. Jesus tillrättavisar sadduceerna i Matteusevangeliets tjugoandra kapitel och säger: Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande.

Att inte bli begravd var för judarna en vanära. Vi ser det i Goljats hånfulla hot mot den unge David: ”Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur”. (1 Sam. 17:44)

Vi ser det också i Tobits bok, en av de så kallade apokryferna. I den beskriver Tobit hur han gjorde gott för sina landsmän under den babyloniska fångenskapen, i Nineve: Jag lät de hungriga få min mat och de nakna få kläder, och om jag såg någon av mitt folk ligga död utanför Nineves stadsmur begravde jag honom. (Tob. 1:17) Och litet senare läser vi om hur Tobit instruerar sin son Tobias inför sin egen bortgång. Allra först i talet, som omfattar nästan tjugo verser, säger han det viktigaste: Ge mig en hederlig begravning. Visa din mor aktning … och när hon dör skall du begrava henne vid min sida i samma grav. (Tob. 4:3f.)

Att begravas är en allmän, mänsklig sed. Så till exempel vet vi ju att faraoner begravdes i pyramiderna i Egypten. De blev balsamerade, och en liknande sed hade också judarna. Detta gjorde man uppenbarligen för att kroppen skulle bevaras bättre i väntan på livet efter detta. Och det står att Josef från Arimatea tillsammans med rådsherren Nikodemus tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. (Joh. 19: 40)

Begravning i vår del av världen

Om vi går vidare och ser historiskt på hur man hanterat de döda i Norden, finner man att ett mycket vanligt begravningssätt under bronsåldern och hos vikingarna var kremering, men kristendomens intåg förändrade detta. Kremeringen, brännandet av de döda, som varit den allmänna seden i många hundratals år upphörde helt och hållet. Wikipedia: Från Sveriges kristnande för ungefär 1 000 år sedan fram till slutet av 1800-talet var jordbegravning den enda formen av gravsättning i landet.

Varför kremering eller jordbegravning?

Varför skedde denna förändring? Jo, det beror på kristendomen. Kristendomen lär ju att människan består av både kropp och själ och att de två hör ihop. Själen är odödlig – och det kan även många andra religioner acceptera – men, Gud har skapat också våra kroppar för evigheten. Gud ska på den yttersta dagen uppväcka våra kroppar igen så att kropp och själ förenas till den enhet de är skapade till. Så ska vi till både kropp och själ få leva med honom i himmelen för evigt. Med en sådan tro blir jordbegravning naturlig.

Ibland kan man inte välja, till exempel om någon skulle bli helt innebränd, i ett sådant fall kan genom sakernas omständigheter även en kristen bli kremerad. Naturligtvis hindrar inte det på något sätt att Gud ger också denna människa tillbaka kroppen i uppståndelsen. (Även de kroppar som läggs i jorden upplöses med tiden, så att man inte längre kan se kroppen. Efter lång tid blir ju till och med benen upplösta. Så egentligen är det ingen större skillnad på så vis.)

Om man däremot tror på reinkarnation, som t. ex. inom hinduismen, att själen går vidare till en ny kropp, en ny varelse, blir ju kremering det givna alternativet. Det är förbi med kroppen, den ska bort och så går själen vidare. Eller om man tror att allt är slut med döden (ateism), då är det också naturligt med kremering.

En annan åskådning, som tidigt kom i konflikt med kristendomen, var gnosticismen. Den ser materien som något ont, och döden innebär då att själen lämnar sitt fängelse, den befrias från materien. I gnosticismen passar kremering väl in.

Belägg i Bibeln?

Var finns då det bibelställe som vi kan hänvisa till när vi fastslår att kristna ska använda jordbegravning? Det finns helt enkelt inget sådant. Frågan är inte dogmatisk, den är inte förpliktande på det sättet. Nya Testamentet är över huvud inte ett lagiskt förbund så som det gamla, där det fanns en mängd detaljerade regler och handlingsföreskrifter till exempel om orenhet. De kristna är fria från sådana lagar, men, det betyder inte att det är likgiltigt hur kristna gör! Tvärtom är kristna måna om att använda den kristna friheten på ett gott sätt. Jordbegravning är inte en del av den kristna läran som till exempel dopet, utan det handlar om att avlägga ett gott vittnesbörd. Frågan vi bör ställa oss är: Hur visar vi bäst för andra människor att vi tror på kroppens uppståndelse?

Genom det sätt vi hanterar våra döda avlägger vi ett vittnesbörd om vår kristna tro. Före kristendomens ankomst var kremering mycket vanlig, men med kristendomens ankomst förändrades det helt. När så sedan kristendomen började tappa mark i Sverige, så kom kremeringen åter, och den seden har nu tagit över i takt med kristendomens marginalisering.

Men om vi då medger att det inte finns något i Bibeln som binder kristna, så ska vi ändå säga, att Nya Testamentet anknyter till jordbegravning och utgår ifrån den. Jesus sade med tanke på sin egen död och uppståndelse: Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. (Joh. 12:24) Och aposteln Paulus skriver till korintierna om uppståndelsen och liknar även han begravningen vid ett korn som sås i jorden: Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? – – – Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. (1 Kor. 15:35, 43)

Så, för att sammanfatta denna artikel: Jordbegravning – när kroppen läggs i en kista som sänks i jorden – är ett fint och bibliskt uttryck för tron på uppståndelsen.

Den kristne och lagen

Hur ska en kristen se på Guds lag? Är en kristen fri från lagen? Det står ju i Rom. 8:2: Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Och det står i Galaterbrevet: Om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. (Gal. 5:18) Men å andra sidan säger ju sankt Paulus: Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen. (Rom. 3:31) Och om vi läser Bergspredikan, så upprätthåller ju Jesus Guds lag, ja, han till och med skärper den: Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. (Matt. 5:21f.)

För att förstå detta, behöver vi se att dessa ställen talar om två olika saker. 1/ En kristen är bunden av Guds lag. 2/ En kristen är helt fri från lagen som frälsningsväg. 

Guds lag, det som vi ofta kallar ”tio Guds bud”, gäller alltså fortfarande, men vi kristna är ändå fria från lagen. Att vi är fria från lagen betyder inte att vi är fria från Guds bud så att vi skulle kunna göra vad vi vill, utan att vi är fria från lagens dom. Som aposteln skriver: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. (Gal.3:13)

Lutheraner har ibland av romerska katoliker anklagats för att inte ta Guds bud på allvar. Genom sin predikan om Tron allena, tillät lutheranerna all möjlig laglöshet, menade man. Så är det inte, den lutherska läran försvarar inte sådant. Och det ska inte heller vara så, vi ska ta Guds lag på allvar. Vi ska vara angelägna om att följa Guds lag och att göra goda gärningar, precis som sankt Paulus skriver: Han [Kristus] har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. (Tit. 2:14)

Är det inte snarare tvärt om? Den romersk-katolska kyrkan har definierat vissa synder som särskilt allvarliga, de kallas dödssynder och kan leda till den eviga döden, medan de anser att andra synder är i alla fall i viss mån ofarliga. Vad tror lutheraner om dödssynder? Vi konfessionella lutheraner tror att det finns dödssynder som leder till den eviga döden om de inte ångras, och vi reserverar inte detta för vissa större synder, utan varje synd, oavsett om vi anser den vara stor eller liten, leder till den eviga döden om den inte ångras och bekämpas.

En som har skrivit om detta var den tyske prästen, teologen, författaren och psalmdiktaren Christian Scriver, född 2 januari 1629, död 5 april 1693. Hans mest kända verk är andaktsboken ”Själaskatt” som utgavs 1675. Den består av en lång följd predikningar. I denna bloggpost har jag bifogat ett utdrag ur den sjunde predikan, där Scriver varnar för att ta det lätt med synden. Språket har anpassats och bearbetats till modernare svenska. Bibelcitaten återges med utgångspunkt i den ordalydelse de har i texten (i den svenska utgåvan från 1884). Källhänvisningar till andra författares verk har utelämnats.

Ur Scrivers Själaskatt, från den sjunde predikanLadda ner

Tillkännagivande om kyrkogemenskap

Lutherska Konkordiekyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, Aposteln St Judas evangelisk-lutherska kyrka i Melbourne, Australien och Kyrkan på öarna, Danmark har konstaterat att det råder full läromässig enhet, på grundval av den Heliga Skrift och Konkordieboken, vilket medför att kyrkogemenskap har upprättats.

I Jesu Kristi namn,

Augsburgska bekännelsens dag, 25 juni 2023

Ny postilla ute nu

Äntligen är tredje årgången ute nu av Staffan Bergmans postilla! Den säljs på Adlibris, på denna länk.

Första årgångens postilla kan köpas genom att mejla till mig: pastor.fjellander@gmail.com (pris 200 kr)

Andra årgången kan köpas på någon av dessa länkar:

https://www.bod.se/bokshop/postilla-staffan-bergman-9789180076883

https://www.adlibris.com/se/bok/postilla-9789180076883

https://www.bokus.com/bok/9789180076883/postilla-med-andra-argangens-predikningar/

https://www.akademibokhandeln.se/bok/postilla-med-andra-argangens-predikningar/9789180076883/

Gamla och Nya förbundet – I

Vid årets kyrkodagar (2022) höll jag ett föredrag med titeln: Gamla och nya förbundet – särskilt om judafolket och Gamla Testamentets profetior. När jag höll det var jag tvungen att korta ner det litet för att hålla mig inom den utsatta tiden, men jag tänkte publicera föredraget här, bit för bit, och då kan jag ju ta med allt. Först kommer jag gå igenom gamla och nya förbundet, och därefter kommer jag att skriva om hur vi ska se på judafolket i vår tid och staten Israel.

Inledning

Vad är det för skillnad mellan Gamla och Nya förbundet? Har judarna upphört att vara Guds folk? Hur ska vi kristna förhålla oss till judarna? Hur ska vi se på staten Israels tillkomst 1948? Har judafolket en särskild roll i Guds plan för tiden före yttersta domen? När vi utifrån Romarbrevet, som är temat för årets kyrkodagar, ser på Gamla och Nya förbundet, så blir sådana frågor aktuella. Olika kristna ger olika svar på dessa frågor, men naturligtvis bör vi borra oss fram till vad Skriften verkligen säger.

Man måste börja någonstans. Jag vill börja med en fråga:

Är det något särskilt med judafolket?

Svaret på denna fråga är helt klart ”ja”. Det är otvetydigt något särskilt med judafolket. De har en märklig historia. Ofta har de varit illa sedda och även förföljda, men på något sätt har de kunnat hålla ihop sin identitet genom årtusendena. Om vi ser på judafolket med profanhistoriska glasögon, så är det ett märkligt folk.

Men vi vet att det är mer än ett märkligt folk. Gud har handlat med judarna på ett särskilt sätt: Judarna är folket som Jesus, alla människors frälsare, föddes i. Jungfru Maria var judinna. Jesus var jude. Apostlarna var judar, inklusive Paulus.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, så blev judarna utvalda av Gud. Det började med att Gud kallade Abraham ut ur den kaldeiska staden Ur (i nuvarande Irak). Gud upprättade sitt förbund med honom och lovade göra honom till ett stort folk, ja så stort att ingen skulle kunna räkna det. Och Abraham blev stamfar till judafolket. Och förbundstecknet var att alla män skulle omskäras.

Och Gud höll sin hand över judafolket och beskyddade dem. Som det står i Psaltaren om judafolket under patriarktiden: De vandrade från folk till folk, från ett land till ett annat. Han tillät ingen att skada dem, han straffade kungar för deras skull. (Ps. 105:13f.)   

Även efter den bibliska historien har judarnas historia varit säregen. Vi återkommer till det i den senare delen av föredraget.

Gud talar till Abraham, första tillfället, 1 Mos. 12

Gamla förbundet börjar med Abraham. Guds direkta handlande med Abraham möter vi för första gången i Första Moseboks tolfte kapitel. Det har gått tio generationer efter den stora floden. Gud kallade Abram (som han då hette) att flytta till Kanaans land. Vid den tiden bodde Abram i Haran, men tidigare hade han och hans fader Tera lämnat det kaldeiska Ur, för att flytta till Kanaans land, men de två kom ungefär halvvägs. Både Ur och Haran ligger i närheten av Eufrat, även om Haran ligger en bra bit ifrån Ur. (Ur ligger ganska nära Eufrats utlopp i Persiska viken.) Nu var de i alla fall i Haran, som låg i riket Paddan-Aram. Idag ligger Haran i Turkiet, två mil norr om gränsen till Syrien.

Här är en karta som visar Ur (långt till höger), Haran och vägen till det utlovade landet:

Gud kallade Abram att lämna sin fader Tera som han bodde tillsammans med i Haran och fortsätta till Kanaans land:

Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. (1 Mos. 12:1-3)

Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. Och han byggde altaren i det nya landet och tillbad Gud.

Hur Peter Kreeft blev katolik

Peter Kreeft är en begåvad, sympatisk, vältalig och humoristisk filosof och apologet i USA. (Apologetik är att försvara kristen tro mot ateism och andra religioner med allmänna argument och resonemang, det vill säga utifrån förnuftet.) Han har under lång tid verkat som universitetslärare och är författare till många böcker. Han växte upp som kalvinist, men konverterade som 20-25-åring till den romersk katolska kyrkan (RKK). Nu är han 85 år.

Häromsistens såg jag en youtube-video från 2019 där Kreeft i en pratshow, som leddes av Matt Fradd, berättar litet om hur hans omvändelse till katolicismen gick till. Hans lärare på college (förberedande universitet) sade att kyrkan i Bibeln var protestantisk (=i detta sammanhang närmast det vi kallar reformert), men att den med tiden gradvis blev romersk katolsk och avfallen. Kreeft var nyfiken och började därför läsa de tidiga kyrkofäderna för att se hur protestantiska de var. Han fann dock inte att de var särskilt protestantiska. Hans slutsats blev att romersk katolska kyrkan är den gamla kyrkan. Kreeft fortsätter: ”Om det här var kätteri, så var det vackert och storslaget! Det var värt att undersöka närmare. Ju mer jag läste desto mer katolik blev jag. Ta eucharistin [nattvarden] till exempel, inte en enda kristen förnekade realpresensen under de  första tusen åren!” Matt Frad instämde och sade: ”Det hänger ihop med förnekandet av att dopet föder på nytt. Den förste som förnekade det var Ulrich Zwingli. Om detta säger han ungefär: ‘Jag kan bara dra slutsatsen att alla teologie doktorer och kyrkofäder hade fel.’ Kreeft: ”Eller som Jehovas vittnen, som säger att kyrkan avföll under första århundradet och sedan inte kom tillbaka förrän på artonhundratalet…”

Helt riktiga iakttagelser! Kreeft och Fradd utdelar förödande kritik mot Zwingli och Kalvin. Fullträff!!! Tanken att alla kyrkolärare före Zwingli, under femtonhundra år, skulle haft fel om realpresensen eller dopets verkan är helt tokig. Och ännu värre är det med Jehovas vittnen och Mormoner, som till och med menar att kyrkan försvann helt och hållet från jorden under första århundradet för att sedan återkomma först under artonhundratalet. Det fanns enligt dem inte ens några kristna under hela den tiden. Alla dessa borde betänka Jesu löfte om att bevara den kristna kyrkan, den kristna församlingen: På denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:18)

Men på samma gång som det är uppbyggligt är det också tragiskt att se videon. För Kreeft gick från det ena diket till det andra, ur askan i elden. Han borde ju ha blivit lutheran! Det Luther gjorde var att gå tillbaka till rötterna, att RE-formera kyrkan, inte att komma med nya tolkningar. Den lutherska kyrkan tror det som den sanna kyrkan alltid trott, det som kyrkan trodde från början: Skriften allena, tron allena, nåden allena. Det är lutheranerna som är den gamla kyrkan. Därför tror en lutheran på realpresensen och att dopet föder på nytt. Kreeft fann en riktig kritik, men han drog fel slutsats.