Kategori: Okategoriserade

Om ordet fader – I

Kan en kristen använda ordet fader eller far om någon annan än Gud? Jag ställer frågan utifrån vad Kristus säger i Matt. 23:9: Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Om man läser texten, så kan svaret tyckas enkelt, att en kristen enligt Bibeln inte ska kalla någon människa fader. (Eller ”far”. Det är ju i princip samma ord som fader. Så i denna bloggpost avses både fader och far, men jag skriver bara fader.) Men jag hävdar att vi kan (och bör) kalla en människa fader.

Hur kan detta vara möjligt? Ska vi inte tro allt vad Bibeln lär? Ska vi inte akta oss för att sätta vårt förnuft över Guds Ord och låta bli att följa det bara för att det är orimligt? Det framhåller ju lutheraner med skärpa gentemot Zwinglis uppfattning att Jesus inte kan vara i brödet och vinet med sin kropp och sitt blod eftersom det skulle vara omöjligt. Eftersom Jesus med sin kropp är i himmelen kan den inte vara i brödet. Därför är tanken att brödet skulle vara Jesu kropp orimlig och oförnuftig och måste avvisas.

Naturligtvis ska vi tro på allt som Bibeln säger. Och vi ska så klart akta oss för att sätta våra egna meningar över Guds Ord. Vi ska absolut inte avvisa det som Bibeln säger för att det inte går ihop med vårt förnuft eller att vi tycker det är orimligt! (För i så fall är det mycket i Bibeln som behöver rensas bort. Treenighetsläran till exempel, eller att Jesus är helt och hållet Gud och samtidigt helt och hållet människa. Dessa två punkter och andra går inte ihop för förnuftet.) Nej, om Bibeln lär något som inte går ihop med vår logik eller vår erfarenhet, ska vi tro det som Skriften säger.

Men här är det frågan om något annat än att sätta sitt förnuft högre än Guds Ord. Här handlar det om att förstå vad texten verkligen säger, det vill säga vad Jesus verkligen menade.

Skriften använder ordet fader

Jesus förbjöd oss inte att använda ordet fader/far om människor. Vad skulle vi då säga om vår jordiske far? Skulle vi säga ”Mannen som står där borta är min – jag får inte säga ordet!”? Att göra så skulle vara löjligt, men att det vore löjligt räcker inte som argument. Vi måste hitta en bättre grund.

Att det inte är Skriftens mening att vi inte ska använda ordet fader, ser vi av att Skriften använder ordet. Fjärde budet lyder ju hos Mose Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. (2 Mos. 20:12) Och Mose inskärper att vi ska lära oss Guds bud: Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning. (5 Mos. 6:1) Och Nya Testamentet upprätthåller också detta bud (Matt. 19:19, Ef. 6:2 m. fl.). Jesus är Gud, och all hans undervisning stämmer med Skriften i övrigt, för Bibeln är ju Guds Ord, och Skriften använder ordet fader/far om människor. Därför gör vi inget fel när vi lär våra konfirmander fjärde budet och alltså då använder ordet fader.

Det finns fler ställen som visar att Skriften inte förbjuder kristna att kalla någon fader. Paulus skriver mycket i Romarbrevets fjärde kapitel om att Abraham är de kristnas fader. Och till Efesierna skriver han: Därför böjer jag mina knän för Fadern,han från vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.) Paulus utgår från att ordet fader används inte bara om Gud (i himlen) utan också om jordiska fäder av olika slag, d.v.s. inte bara om ”fysiska” fäder som avlat barn. (Se mer i nästa bloggpost.)

Jesus har alltså inte förbjudit oss att använda ordet fader.

Vad menade då Jesus?

Hur ska vi då förstå stället? Låt oss se på i vilket sammanhang vår bibelvers står. Det är en grundläggande regel för all textförståelse. I Matteusevangeliets tjugotredje kapitel gör Jesus ett frontalangrepp mot fariseerna och de skriftlärda. Han vänder sig mot deras ytliga tro, som består i att göra saker för syns skull, i stället för att se till hjärtat och en sann omvändelse: Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. – – – Alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora.

Jesus predikar alltså en sann ödmjukhet och en genomgripande tro, att vi kristna inte ska stå efter det som är högt, inte stå efter att bli ärade av människor, för att få anseende och status. Kristi kyrka är ingen ”ryggkliarklubb” för inbördes beundran. Men fariseerna ville ha fina titlar för att glänsa och skryta med dem. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi. Men Jesus förkastar fariseernas uppfattning om hur man ska tjäna Gud, den är felaktig i grunden. Biskop Bo Giertz kommenterar helt riktigt: Här tecknar Jesus en bild som har sin tillämpning och kan gälla som en varning i alla tider. Man kan missbruka också detta, att man är en stor syndare, som fått möta Guds barmhärtighet, till att göra sig stor och skaffa sig en position bland människorna, i kyrkan, i umgänget, alltid några pinnhål högre än vissa andra. Det är inte själva rangordningen Jesus vänder sig emot. Också i Guds rike finns äreplatser. Det onda är lusten att få de platserna. [Jfr Matt. 20:20-23, min komm.] Eller att skaffa sig ett jordiskt surrogat i form av fina titlar eller beundrande medmänniskor. I sitt rike vänder Gud upp och ner på våra mänskliga rangordningar. Störst är den som tjänar.

Det är därför Jesus säger Låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Kristus förbjuder oss inte att kalla någon rabbi, fader eller lärare, utan han angriper vår ärelystnad.

Kyrkodagarna 2022, andakter

Nu finns de fyra betraktelserna som hölls vid afton- och morgonbönerna på årets kyrkodagar tillgängliga. Pastor Johannes Rydh höll lördagens morgonbön och jag själv de andra. De finns som ljudfiler och som pdf, men alla finns inte i båda formaten.

Betraktelserna finns under knappen (menyvalet) Betraktelser (välj uppe till höger på sidan). Det ser litet olika ut beroende på om man använder mobil, platta eller dator.

Några böcker

En gång hade jag en dröm att jag skulle recensera alla kristna böcker som kom ut, så att alla lutheraner kunde veta vilka som vore värda att köpa. Det har inte blivit så ännu, men här tänkte jag redovisa några tankar om ett antal böcker jag läst senaste halvåret. Ni som träffar mig regelbundet får gärna låna de här böckerna av mig.

Nobelpristagare och andra prisbelönta forskare som har tvivlat på Darwin av Johnny Bergman, Timoteus förlag. Mycket bra bok som bland annat går igenom 15 framstående forskare som är kritiska till darwinismen. Ganska lättläst.
Naturlagar om information W Gitt, Timoteus förlag. Mycket bra bok, i vilken författaren resonerar kring vad information är och varifrån den kommer och därefter sätter information i relation till Gud på ett strålande sätt. Boken är teoretisk, ibland litet svår att förstå, tycker jag, eftersom jag till exempel inte tidigare är bekant med begreppet apobetik, men även om man inte förstår allt tycker jag att den är läsvärd.
Om djur kunde tala W Gitt och K-H Vanheiden, Timoteus förlag. Mycket bra bok, som fascinerande beskriver skapelsens under ur olika djurs perspektiv. Många detaljer tas fram som visar att evolutionsteorin och slump är orimliga, ja även omöjliga, förklaringar. Eftersom författarna i kapitel tolv för fram en del reformert avgörelseteologi är den kanske inte helt lämplig att utan vidare ge till icke-kristna. En annan sak som drar ner betyget litegrann är att översättningen har vissa brister. Så står det ”äggvita” där det borde stått ”protein”. (Protein heter på tyska Eiweiss, vars grundbetydelse är äggvita.) Boken kan läsas även av ungdomar, men jag tror att vuxna uppskattar den mest. (År 1990 översatte jag förresten ett kapitel ur boken till vår dåvarande tidskrift Lutheranen.)
Lösen för en sotarpojke, Vargpojkens ansiktsmask, I slavhandlarnas våld, Shanghajad till Kina av Dave & Neta Jackson är fyra ungdomsböcker (mellan- och högstadiet) som säljs bland annat på BV-förlag. Böckerna är spännande äventyrsböcker som är skrivna för att levandegöra missionshistoria. Jag läste dem med förtjusning och tyckte det var intressant att lära mig om John Wesley, Jonathan och Rosalind Goforth, David Livingstone och Hudson Taylor. Jag skulle dock inte ge dem till mina barn, eftersom avgörelseteologin är tydlig, förutom i I slavhandlarnas våld.
Lilla guiden till Islam (för att dela evangeliet med muslimer), Malcolm Steer, Timoteus förlag. En fin introduktion till Islam och vad man som kristen kan tänka på när man talar med muslimer om kristen tro.
Sökte SANNING fann TVIVEL av Hans Mattsson /Christina Hanke. Utgiven på XP Media. Intressant bok om en ledares inom mormonkyrkan omvändelse till kristendom. Boken ger kunskap om mormonismen från insidan och beskriver Hans omvändelseprocess på lärorikt sätt – det tog honom sex år att lämna mormonismen – men det är tyvärr nedslående att han blev en liberal kristen och övergav även sådant som är bibliskt, såsom till exempel den kristna synen på äktenskapet.

Ny postilla

Vad säger Guds Ord? Den frågan måste varje präst kunna besvara, för predikstolen är inte en plats där präster ska tycka, utan allt de säger ska vara grundat i Guds Ord. För Bibeln är inte fromma människors tankar om Gud, nej den är Guds eget ord, Guds eget tal, så den präst som förkunnar enligt Bibelns undervisning kan efter predikan med rätta säga: Så säger Herren. Om han inte kan det, ska han tiga!

Det är därför en stor glädje att meddela att S:t Pauli evangelisk-lutherska församling publicerat ännu en predikosamling med bibeltrogna predikningar av förre kyrkoherden Staffan Bergman: Postilla med andra årgångens predikningar. Ett utdrag ur predikan för Trettondedag Jul:

Jesusljuset är ett ljus som man antingen skyr eller dras till. När den gudomliga sanningens ljus kommer oss nära försöker vi ofta gömma oss och skyla oss, precis som Adam och Eva gjorde efter syndafallet i lustgården. Vi känner oss avslöjade och vill fly undan. Men det skall vi inte göra. För Jesusljuset är inget sökarljus som fångar in oss för att få oss fast, döma och straffa oss. Det står: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17). Världens ljus vill dra oss till Gud och rädda oss syndens och dödens mörker.

Om det sanna ljuset som kommit i världen säger aposteln Johannes: ”Vi såg hans härlighet … och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Han var full av den gudomliga kärleken som vill förlåta och upprätta de fallna. Han var full av den frälsande sanningens verklighet.

Det var denna kärlek och sanning som fick Jesus att gå korsets väg och bli ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Den insatsen krävde att han var både människa och Gud – människa för att kunna lida och dö i syndares ställe, Gud för att försona och utplåna alla synder och besegra döden och djävulen. Så blev Jesus inte det dömande ljuset som stöter bort utan drar syndare som plågas av mörkret till sig. Bara Jesus ger oss glädjen att få ha en god Gud som inte dömer utan frälsar.

Postillan finns att köpa på de stora boksajterna, såsom Bokus och AdLibris och andra. Förutom som bok finns den också som e-bok. Här är länkar:

https://www.adlibris.com/se/bok/postilla-9789180076883

https://www.bokus.com/bok/9789180076883/postilla-med-andra-argangens-predikningar/

https://www.akademibokhandeln.se/bok/postilla-med-andra-argangens-predikningar/9789180076883/

https://www.bod.se/bokshop/postilla-staffan-bergman-9789180076883

Den finns också att köpa i Finland: https://www.suomalainen.com/products/postilla-med-andra-argangens-predikningar

Den första postillan, med predikningar över första årgångens texter, finns fortfarande att köpa. Den kostar 200:- + frakt och beställs hos mig, pastor.fjellander@gmail.com

”Guds lag” eller ”om Guds lag”?

Jag hörde en gång en predikant säga ungefär så här: ”Många predikar om Guds lag i stället för att predika Guds lag.” Med det menade han ungefär att somliga predikade bara om Guds lag, så att säga på ett abstrakt och teoretiskt sätt, och att det var en brist. Guds lag borde predikas, så att man känner det i samvetet.

Hur är det, stämmer det? Javisst stämmer det att Guds lag ska predikas så att man inser sin synd och känner det i samvetet! Som när aposteln Petrus predikade den första pingstdagen, då det står att åhörarna sade: När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Åhörarna drabbades av Guds lag i sina samveten, så att de blev förskräckta i sina samveten. För den kristna tron är inte samma sak som att ha en filosofi eller samling intellektuella lärosatser, som man kan dissekera på ett akademiskt sätt, utan kristendomen är på allvar, på liv och död! Kristendomen är sann, och dess sanning ska försvaras noga, men den är inte bara sann, utan den ska också tillämpas och tros. Den gäller dig och mig. Att vara kristen är att fasa inför Guds lag men för Kristi skull ha frid i hjärtat.

Men samtidigt som präster ska predika Guds lag, finns det här en kompletterande aspekt. För vår erfarenhet har en gräns. Ibland talar Skriften om sådant som vi inte kan känna och märka, utan vi får helt enkelt tro det så att säga på ett teoretiskt sätt. Så är till exempel vår synd större än vi någonsin kan erfara. Ända från början av vår existens, även de nyfödda spädbarnen är syndare. Som kung David säger: Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. (Ps. 51:7) Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om arvsynden: Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi inte kan fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse.

Så ska alltså präster predika Guds lag, men också om Guds lag. Båda dessa är nödvändiga.

Försoningen – en öppen fråga? (Avsnitt VIII)

Sedan jag nu skrivit sju poster om försoningen, vill jag nu ta upp det som idag (2021-07-22) står på Wikipedia, på uppslagsordet Försoningslära: Försoningsläran har dock enligt NE [Nationalencyklopedin] aldrig fastslagits genom auktoritativa beslut vid kyrkomöten eller liknande instanser. NE:s artikel är skriven av teologen Per Erik Persson.

Detta stämmer säkert på sitt vis, det hade säkerligen Persson koll på, det finns i så fall inget kyrkomöte eller koncilium som antagit någon särskild försoningslära. Men betyder det att det är en öppen fråga vilken försoningslära man tror på? Formuleringen antyder det.

Det är helt uppenbart så att det inte finns någon artikel i de lutherska bekännelseskrifterna, Konkordieboken, som handlar särskilt om försoningen. Det betyder dock inte att lutheranerna ansåg att det är en öppen fråga. Läser man i Konkordieboken, kommer man finna att den objektiva försoningsläran finns där. Se själv i följande citat, jag ställer samma frågor som i förra posten för att påvisa den objektiva försoningsläran (mina understrykningar):

Var Gud vred på människorna? JA: På grund av detta fördärv [arvsynden] och den första människans fall är människans natur och person anklagad och fördömd av Guds lag, så att vi är ”av naturen vredens barn” ävensom dödens och fördömelsens, om vi inte blir frälsta därifrån genom Kristi förtjänst. (SKB s. 548)

Är Guds vrede avvänd? JA: Sådan är tron, som av nåd mottager syndernas förlåtelse, eftersom den mot Guds vrede ställer inte våra egna förtjänster eller vår kärlek, utan medlaren och försonaren Kristus. (Kristus är medlare. Han har genom sitt försoningsverk agerat för att avvända Guds vrede. SKB 110f.)

Har Gud fått betalning? JA: Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas som rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del. (SKB 245) Kristus har betalat.

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? JA: [Patriarkerna och deras efterträdare har tröstat sig genom predikan om kvinnans säd samt om] Davids son [Jesus] … som blev ”slagen för våra missgärningars skull” och ”sargad för våra överträdelsers skull” och genom vilkens sår vi blir helade. (SKB s. 602)

Så den objektiva försoningsläran är en del av Konkordieboken, som fastställdes 1580 som en bekännelseskrift för lutheranerna. Det finns ingen punkt i den, ingen artikel som heter ”Försoningen”, men innehållet, den objektiva försoningsläran, finns där som en integrerad del av den lutherska tron. Artiklarna som citaten ovan hämtats från handlar om Arvsynden, Rättfärdiggörelsen, Åkallandet av helgonen samt Lag och evangelium.

Hur viktig är försoningen? Waldenströms prästkollega sade: »Tänk, huru gott, att Gud är försonad i Kristus!» Waldenström letade då efter skriftbevis utan att finna dem. Därför skriver han »Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?» Han bedömer frågans vikt alldeles rätt, även om han har fel om huruvida det står i Bibeln eller inte! Waldenström förstod att denna fråga är en fråga om evangeliets kärna och grund. Tragiskt nog kom han att predika ett annat evangelium.

Inom bekännelsetrogen lutherdom är försoningen inte någon öppen fråga, utan en fråga om liv och död, om Guds nåd för Jesu skull, om Kristi förtjänst och betalning för fattiga syndare. Ingenting mindre!

De sju botpsalmerna

Låt oss göra fastan till en tid då vi inte försummar att läsa Guds Ord. Av ålder har man läst Psaltarens botpsalmer under fastan, eftersom fastan är en period av bot och begrundan av Kristi lidande: Psalm 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143.

Är man ensam läser man ju i sin Bibel, men är man flera personer i hushållet kan man med fördel växelläsa psalmerna, på samma sätt som man gör i tidegärden. För att möjliggöra detta, har jag sammanställt ett litet häfte. Jag har försett psalmerna med antifoner, och de längsta psalmerna har jag delat. Vill man läsa hela psalmen på en gång, gör man det med samma antifon sist som först, det vill säga utan några antifoner i mitten.

Man skriver ut dubbelsidigt, så att man får två papper. Vik dem på mitten åt rätt håll, och lägg det ena papperet i det andra. Psalmerna ska komma i nummerordning.

Psalmerna får fritt skrivas ut i befintligt skick.

De sju botpsalmerna 240308 Ladda ner

Varför tror inte alla på Darwin?

Varför tror inte alla på Darwin? Det är frågan som Johnny Bergman ställer i boken med samma namn, som är utgiven på Timoteus förlag. Det är en utmärkt genomgång av olika svagheter i bevisen för evolutionsläran, och boken visar att evolutionsteorin inte är trovärdig. Boken är lättfattligt skriven, så den bör kunna läsas av de flesta. Den innehåller visserligen rätt många biologiska termer (DNA m.fl.), men de förklaras så att man förstår (kanske med något undantag). På ett klart sätt visas att en hel del som anses vara evolution inte utvecklar något så att det blir något annat, utan helt enkelt är att det blir olika varianter inom de befintliga ramarna (ibland kallas det ”mikroevolution”, och då jämförs det med ”makroevolution”, som alltså är det samma som författaren i boken kallar evolution). En hund är en hund, oavsett om den är jättestor eller mycket liten. Här finns ingen evolution, ingen utveckling som gör att den ena av hundarna skulle vara på väg att bli något annat. Köp boken, läs den och sprid den!

Samma författare har också skrivit Apmänniskor – Har de verkligen funnits? (Utgiven på XP Media) Det är också en bra bok, som efter en inledning om dateringsmetoder och annat går igenom de olika mellanformer mellan apa och människa som presenterats av vetenskapsmän genom tiderna. Det är inte mindre än tolv stycken, men ingen sådan apmänniska håller för en granskning, det blir tydligt att dessa apmänniskor presenterats för att man vill hitta en apmänniska. Boken är inte riktigt lika lättläst som den ovan, men rekommenderas för den intresserade!

Evolutionsläran är oförenlig med Bibeln. För att få en redogörelse för vad Bibeln lär om skapelsen, läs gärna kyrkoherde Sten Rydhs artikel Skapelsen.

Om aga

Det har kommit en fråga till mig om hur kristna bör se på aga, och här på bloggen besvarar jag gärna era frågor om vad Bibeln lär. Är det möjligt för kristna föräldrar att aga sina barn? Är det tillrådligt att göra det? Vad säger Bibeln? För att kunna besvara vad Bibeln säger om aga, behöver vi studera de hebreiska och grekiska orden. Dessa ord översätts inte alltid med aga när de förekommer, de betyder inte exakt samma sak som aga.

Aga i GT

I GT är ordet ”mu-sar”. Det förekommer 50 gånger, men bara på två av dessa ställen översätts det med ”aga” i Folkbibeln: Job 5:17 Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan och Ps. 39:11. Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under. Ofta är en god översättning av ”mu-sar” ”fostra”, som i 5 Mos. 11:2: Ni skall i dag besinna – det gäller inte era barn som ej har erfarit eller sett det – hur Herren, er Gud, har fostrat er. Gud hade genom många händelser lett sitt folk under ökenvandringen. Ibland så att de drabbades fysiskt (till exempel då Datan och Abiram när de avföll från Gud uppslukades av ett hål i jorden tillsammans med sina familjer) men framför allt genom att visa sin mäktiga hand mot egyptierna. De undren var vittnesbörd om Herrens makt men inte någon fysisk bestraffning av Israels folk.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att själva ordet aga blivit omodernt och därför inte används i Folkbibeln. Går vi till 1917 års översättning, finner vi mycket riktigt flera ställen, sex ställen till: Job 33:19, Ords. 3:11, 3:12, 13:24, 23:13, Sak. 2:10. Likväl är det en liten minoritet av de 50 ställen där det står ”mu-sar”. Låt oss se på Ords. 13:24 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid. Vi finner här att ”aga” är en bra översättning rent språkligt, att aga är att använda riset, det vill säga fysisk bestraffning. Det passar bra. Folkbibeln översätter litet annorlunda: Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar honom i tid, vilket ju inte är oriktigt. Man kan fostra utan att aga. Visserligen står det ”riset” i första satsen, men det betyder inte nödvändigtvis att man måste använda precis just ett ris (till exempel ett björkris, i stället för att exempelvis slå med handen eller käppen). Versens mening är inte att kristna i alla tider ska slå sina barn, utan meningen är att dessa måste fostras och uppfostras. Ordet ”mu-sar” betyder alltså inte ”aga”, utan det betyder fostra, tillrättavisa, till exempel genom att aga. När GT skrevs – och ända fram till vår tid – ansågs aga som ett naturligt sätt att uppfostra barn.

Aga i NT

I NT kan ordet ”mastigóo” översättas med ”aga”. Det förekommer sex gånger, och det innebär entydigt fysisk bestraffning. Det används sex gånger i NT, och dess betydelse är helt enkelt piska, gissla. Till exempel Matt. 20:19 om Människosonen (Jesus): … utlämna honom åt hedningarna till att hånas och gisslas och korsfästas. På ett ställe betyder det dock aga, och det är i Hebr. 12:6: Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar (mastigói) var son som han har kär.

Men ordet mastigóo betyder inte ”aga” och inte heller ”fostra”, utan det betyder ”piska”. Det kan översättas med aga. Men också andra ord kan översättas ”aga”. Vår vers i Hebreerbrevet översätts i 1917 års översättning, också det helt korrekt, så att ordet ”aga” används i första ledet: Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär. I grekiskan står här ordet ”paidévo”, som betyder uppfostra, fostra, utbilda, men många gånger kan det också översättas med ”aga”. Det förekommer drygt ett dussin gånger i NT. Barnet fördes i antikens Grekland till skolan av en slav, en ”paidagógos”, som alltså blivit vårt ord pedagog, och till sin hjälp hade han en piska. Den var självklar i barnuppfostran.

Slutord och sammanfattning

Det finns inget ord i Bibelns hebreiska eller grekiska som är en direkt motsvarighet till det svenska ordet ”aga”. I vårt samhälle är aga förbjuden. Bibeln har inget emot aga, men har ingen lära om att föräldrar i sin uppfostran av barnen ska slå dem. Däremot måste föräldrarna i sin uppfostran av dem vara beredda att tillrättavisa och bestraffa, på ett pedagogiskt sätt, för att lära barnen hur de ska uppföra sig.

Ett allvarligt problem är det dock om det går så långt att man menar att barn inte ska fostras och uppfostras. Det finns de som menar det, men en sådan uppfattning måste vi bekämpa. Barn som inte uppfostras blir odrägliga och egoistiska. De tycker att de är tillvarons centrum och kan inte kompromissa. De ska ofta ha allting själva och tänker inte på andra. De väntar inte på sin tur, utan säger rakt ut vad de vill.

Vår kultur har under ganska lång tid haft starka influenser mot att föräldrarna ska uppfostra sina barn. Dessa influenser vänder vi oss mot. ^[1] Följden av dessa influenser har bland annat blivit ett radikalt annorlunda klimat i våra skolor. Många duktiga pedagoger orkar helt enkelt inte vara lärare i skolan därför att de inte står ut med oordningen, med bristen på disciplin. Föräldrarna har många gånger överlåtit uppfostran till samhället, och vi ser följderna av detta.

Bibeln fordrar att föräldrar fostrar och uppfostrar sina barn. Kristna föräldrar gör därför det på det sätt de finner lämpligt i det samhälle de lever.

[1] _{Att däremot reagera mot den ”kadaverdisciplin” som ibland rådde förr var många gånger inte alls obefogat. Tvärtom! Det skulle emellertid föra för långt att här gå in djupare på detta ämne. Vi har dock i vårt samhälle hamnat långt ner i det andra diket.}

Varför ska man bli präst?

Det har varit en strejk bland prästerna i den norska folkkyrkan med anledning av att arbetsgivaren ville försämra villkoren och ta bort ett bostadstillägg. Deras fackförbund Unio skrev på sin hemsida Vi strejkar inte för högre lön. Vi strejkar för att behålla dagens lönenivå för framtidens kolleger. Detta är viktigt eftersom kyrkan har stora rekryteringsproblem. Det saknas präster, kateketer, diakoner och kyrkomusiker över hela landet.

Strejken varade från 12 december 2020 till den 11 januari 2021. Vad ska man nu säga om detta? Jag börjar med att säga, att prästerna har inte bara förnuftets stöd för att de ska få lön utan också uttryckligt stöd i Bibeln, de kristna ska efter sin förmåga försörja sina präster: Arbetaren är värd sin lön. (Luk. 10:7, 1 Tim. 5:18) Vet ni inte att de som tjänstgör i templet äter av det som kommer från templet, och att de som gör tjänst vid altaret får sin del av det som offras på altaret? Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet. (1 Kor. 9:13f.) Dock inte så att det är en skyldighet för prästen att vara anställd, aposteln Paulus fortsätter just efteråt Men jag för min del har inte utnyttjat en sådan förmån.

Att prästers ombud för samtal med kyrkans ledning om lönenivåerna är inget teologiskt problem. Men att de går ut i strejk är obibliskt, helt otänkbart! Här visar sig ett folkkyrkoproblem, det svaga innehållet i prästernas övertygelse och synen att präster är ungefär som statstjänstemän som går till sitt jobb. Men att vara präst är inget jobb som man har 40 timmar i veckan, för betalningens skull, utan prästen är Guds tjänare och invigde dygnet runt, hela livet ut. Prästen är inte en lejd herde, utan de kristna är hans egna får (Joh. 10:12) som han fått i uppdrag av Gud att skydda, leda och betjäna. En präst kan inte vägra att predika. Som sankt Paulus säger: Ve mig om jag inte predikar evangelium! (1 Kor. 9:16)

Jesus säger: Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Till detta arbete i Herrens skörd ska prästkandidaten vara manad i sitt inre, manad att få tjäna Gud och att få rädda annars förlorade människor från den eviga fördömelsen. Kallelsen till ämbetet ger Gud genom församlingen efter prövning, men ingen ska söka denna kallelse för lönens skull, så ska inte präster rekryteras!