Etikett: aga

Om aga

Det har kommit en fråga till mig om hur kristna bör se på aga, och här på bloggen besvarar jag gärna era frågor om vad Bibeln lär. Är det möjligt för kristna föräldrar att aga sina barn? Är det tillrådligt att göra det? Vad säger Bibeln? För att kunna besvara vad Bibeln säger om aga, behöver vi studera de hebreiska och grekiska orden. Dessa ord översätts inte alltid med aga när de förekommer, de betyder inte exakt samma sak som aga.

Aga i GT

I GT är ordet ”mu-sar”. Det förekommer 50 gånger, men bara på två av dessa ställen översätts det med ”aga” i Folkbibeln: Job 5:17 Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan och Ps. 39:11. Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under. Ofta är en god översättning av ”mu-sar” ”fostra”, som i 5 Mos. 11:2: Ni skall i dag besinna – det gäller inte era barn som ej har erfarit eller sett det – hur Herren, er Gud, har fostrat er. Gud hade genom många händelser lett sitt folk under ökenvandringen. Ibland så att de drabbades fysiskt (till exempel då Datan och Abiram när de avföll från Gud uppslukades av ett hål i jorden tillsammans med sina familjer) men framför allt genom att visa sin mäktiga hand mot egyptierna. De undren var vittnesbörd om Herrens makt men inte någon fysisk bestraffning av Israels folk.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att själva ordet aga blivit omodernt och därför inte används i Folkbibeln. Går vi till 1917 års översättning, finner vi mycket riktigt flera ställen, sex ställen till: Job 33:19, Ords. 3:11, 3:12, 13:24, 23:13, Sak. 2:10. Likväl är det en liten minoritet av de 50 ställen där det står ”mu-sar”. Låt oss se på Ords. 13:24 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid. Vi finner här att ”aga” är en bra översättning rent språkligt, att aga är att använda riset, det vill säga fysisk bestraffning. Det passar bra. Folkbibeln översätter litet annorlunda: Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar honom i tid, vilket ju inte är oriktigt. Man kan fostra utan att aga. Visserligen står det ”riset” i första satsen, men det betyder inte nödvändigtvis att man måste använda precis just ett ris (till exempel ett björkris, i stället för att exempelvis slå med handen eller käppen). Versens mening är inte att kristna i alla tider ska slå sina barn, utan meningen är att dessa måste fostras och uppfostras. Ordet ”mu-sar” betyder alltså inte ”aga”, utan det betyder fostra, tillrättavisa, till exempel genom att aga. När GT skrevs – och ända fram till vår tid – ansågs aga som ett naturligt sätt att uppfostra barn.

Aga i NT

I NT kan ordet ”mastigóo” översättas med ”aga”. Det förekommer sex gånger, och det innebär entydigt fysisk bestraffning. Det används sex gånger i NT, och dess betydelse är helt enkelt piska, gissla. Till exempel Matt. 20:19 om Människosonen (Jesus): … utlämna honom åt hedningarna till att hånas och gisslas och korsfästas. På ett ställe betyder det dock aga, och det är i Hebr. 12:6: Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar (mastigói) var son som han har kär.

Men ordet mastigóo betyder inte ”aga” och inte heller ”fostra”, utan det betyder ”piska”. Det kan översättas med aga. Men också andra ord kan översättas ”aga”. Vår vers i Hebreerbrevet översätts i 1917 års översättning, också det helt korrekt, så att ordet ”aga” används i första ledet: Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär. I grekiskan står här ordet ”paidévo”, som betyder uppfostra, fostra, utbilda, men många gånger kan det också översättas med ”aga”. Det förekommer drygt ett dussin gånger i NT. Barnet fördes i antikens Grekland till skolan av en slav, en ”paidagógos”, som alltså blivit vårt ord pedagog, och till sin hjälp hade han en piska. Den var självklar i barnuppfostran.

Slutord och sammanfattning

Det finns inget ord i Bibelns hebreiska eller grekiska som är en direkt motsvarighet till det svenska ordet ”aga”. I vårt samhälle är aga förbjuden. Bibeln har inget emot aga, men har ingen lära om att föräldrar i sin uppfostran av barnen ska slå dem. Däremot måste föräldrarna i sin uppfostran av dem vara beredda att tillrättavisa och bestraffa, på ett pedagogiskt sätt, för att lära barnen hur de ska uppföra sig.

Ett allvarligt problem är det dock om det går så långt att man menar att barn inte ska fostras och uppfostras. Det finns de som menar det, men en sådan uppfattning måste vi bekämpa. Barn som inte uppfostras blir odrägliga och egoistiska. De tycker att de är tillvarons centrum och kan inte kompromissa. De ska ofta ha allting själva och tänker inte på andra. De väntar inte på sin tur, utan säger rakt ut vad de vill.

Vår kultur har under ganska lång tid haft starka influenser mot att föräldrarna ska uppfostra sina barn. Dessa influenser vänder vi oss mot. [1] Följden av dessa influenser har bland annat blivit ett radikalt annorlunda klimat i våra skolor. Många duktiga pedagoger orkar helt enkelt inte vara lärare i skolan därför att de inte står ut med oordningen, med bristen på disciplin. Föräldrarna har många gånger överlåtit uppfostran till samhället, och vi ser följderna av detta.

Bibeln fordrar att föräldrar fostrar och uppfostrar sina barn. Kristna föräldrar gör därför det på det sätt de finner lämpligt i det samhälle de lever.

[1] Att däremot reagera mot den ”kadaverdisciplin” som ibland rådde förr var många gånger inte alls obefogat. Tvärtom! Det skulle emellertid föra för långt att här gå in djupare på detta ämne. Vi har dock i vårt samhälle hamnat långt ner i det andra diket.