Etikett: Försoningen

Försoningen – en öppen fråga? (Avsnitt VIII)

Sedan jag nu skrivit sju poster om försoningen, vill jag nu ta upp det som idag (2021-07-22) står på Wikipedia, på uppslagsordet Försoningslära: Försoningsläran har dock enligt NE [Nationalencyklopedin] aldrig fastslagits genom auktoritativa beslut vid kyrkomöten eller liknande instanser. NE:s artikel är skriven av teologen Per Erik Persson.

Detta stämmer säkert på sitt vis, det hade säkerligen Persson koll på, det finns i så fall inget kyrkomöte eller koncilium som antagit någon särskild försoningslära. Men betyder det att det är en öppen fråga vilken försoningslära man tror på? Formuleringen antyder det.

Det är helt uppenbart så att det inte finns någon artikel i de lutherska bekännelseskrifterna, Konkordieboken, som handlar särskilt om försoningen. Det betyder dock inte att lutheranerna ansåg att det är en öppen fråga. Läser man i Konkordieboken, kommer man finna att den objektiva försoningsläran finns där. Se själv i följande citat, jag ställer samma frågor som i förra posten för att påvisa den objektiva försoningsläran (mina understrykningar):

Var Gud vred på människorna? JA: På grund av detta fördärv [arvsynden] och den första människans fall är människans natur och person anklagad och fördömd av Guds lag, så att vi är ”av naturen vredens barn” ävensom dödens och fördömelsens, om vi inte blir frälsta därifrån genom Kristi förtjänst. (SKB s. 548)

Är Guds vrede avvänd? JA: Sådan är tron, som av nåd mottager syndernas förlåtelse, eftersom den mot Guds vrede ställer inte våra egna förtjänster eller vår kärlek, utan medlaren och försonaren Kristus.  (Kristus är medlare. Han har genom sitt försoningsverk agerat för att avvända Guds vrede. SKB 110f.)

Har Gud fått betalning? JA: Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas som rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del. (SKB 245) Kristus har betalat.

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? JA: [Patriarkerna och deras efterträdare har tröstat sig genom predikan om kvinnans säd samt om] Davids son [Jesus] … som blev ”slagen för våra missgärningars skull” och ”sargad för våra överträdelsers skull” och genom vilkens sår vi blir helade. (SKB s. 602)

Så den objektiva försoningsläran är en del av Konkordieboken, som fastställdes 1580 som en bekännelseskrift för lutheranerna. Det finns ingen punkt i den, ingen artikel som heter ”Försoningen”, men innehållet, den objektiva försoningsläran, finns där som en integrerad del av den lutherska tron. Artiklarna som citaten ovan hämtats från handlar om Arvsynden, Rättfärdiggörelsen, Åkallandet av helgonen samt Lag och evangelium.

Hur viktig är försoningen? Waldenströms prästkollega sade: »Tänk, huru gott, att Gud är försonad i Kristus!» Waldenström letade då efter skriftbevis utan att finna dem. Därför skriver han »Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?» Han bedömer frågans vikt alldeles rätt, även om han har fel om huruvida det står i Bibeln eller inte! Waldenström förstod att denna fråga är en fråga om evangeliets kärna och grund. Tragiskt nog kom han att predika ett annat evangelium.

Inom bekännelsetrogen lutherdom är försoningen inte någon öppen fråga, utan en fråga om liv och död, om Guds nåd för Jesu skull, om Kristi förtjänst och betalning för fattiga syndare. Ingenting mindre!

Försoningen – I

”Försoningen” är ett centralt begrepp inom kristendomen. Aposteln Paulus skriver i Andra Korintierbrevet att han blivit betrodd med försoningens ämbete och försoningens ord. (5:18f.) Hans budskap är: Vi är sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Men vad är då försoning? Enligt SAOL betyder försoning ”åter­ställt vänskapligt förhållande efter konflikt”. Försoning behövs där det råder fiendskap eller osämja. Så då blir frågan vad försoning innebär i kristen tro. En kärnfråga här är vem som behöver försonas. Gud, människan eller båda?

Människans behov av försoning

Är människan i grunden gudstillvänd och vänligt sinnad mot Gud? Eller är människan fientlig mot Gud, så att hon behöver försonas? Om vi läser i början av evangelierna ser vi att Johannes döparen trädde fram (Matt. 3, Mark. 1) och predikade omvändelsens dop. Och strax därefter predikar Jesus: Omvänd er och tro evangelium! (Mark. 1:15) Den som behöver omvända sig behöver få en ny inriktning i sitt liv, behöver vända sig mot Gud. Alltså är människan såsom hon är i sig själv bortvänd från Gud, hon behöver försoning.

Och aposteln Paulus skriver till församlingen i Rom, till de kristna: Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. (Rom. 5:10) Innan de var kristna, var de alltså fiender till Gud, men nu har de blivit försonade med honom. Och till kolosserna: Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender (Kol. 1:21)

Så att människan behöver försonas, det är tydligt. Och medlet anges också, i citatet ovan ur romarbrevet: Guds Sons död. Genom sin död vann Kristus försoning åt människorna. De som tror på Gud och på Kristi verk, de har den.

Guds behov av försoning

Men hur är det då med Guds behov av försoning? Är Gud vred, så att han behöver försonas? Många som vill vara kristna tror inte det. Man tycker att det strider mot Guds kärlek att han skulle vara vred. Hur skulle Gud kunna vara både kärleksfull och samtidigt utdöma straff?

Att Gud älskar mänskligheten, det är båda sidor överens om. Gud är den högsta kärleken. Skulle det innebära att Gud inte är vred? Skulle det innebära att Gud inte straffar det onda? Vill någon människa ha det så? Ett samhälle utan straff för det onda? Ett samhälle där tjuvar, mördare och de som gör ännu värre saker inte får något straff? Är ett sådant samhälle det högsta goda?

Nej, det är tvärtom bevis på Guds kärlek att han tar itu med det onda. Gud accepterar inte det onda, utan han bekämpar det. Det som strider mot hans goda vilja, det är hemskt! Gud är därför vred på det onda.

Ibland invänder här någon: Ja, Gud är väl vred på det onda, vred på synden, men man måste hålla isär sak och person, Gud älskar syndaren! Då kan han ju inte vara vred på syndaren.

Javisst älskar Gud syndaren! Men det betyder inte att han inte samtidigt är vred på syndaren. Låt oss läsa vad det står i Bibeln och tro att det är sant:

Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet,
den som är ond får ej bo hos dig.
De övermodiga består inte inför dina ögon,
du hatar alla ogärningsmän.
Du förgör dem som talar lögn,
Herren avskyr de blodtörstiga och falska. (Ps. 5:5ff.)

Och på ett annat ställe:

Herren är i sitt heliga tempel,
    Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
    hans blickar prövar
människors barn.
Herren prövar den rättfärdige,
    men den ogudaktige och den som älskar våld,
dem hatar hans själ.
Han skall låta glödande kol och svavel regna över de ogudaktiga,
en glödhet vind är den kalk de får att dricka. (Ps. 11:4ff.)

Så visst är Gud vred på syndaren. Det säger även kärlekens apostel Johannes: Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (Joh. 3:36) Och samtidigt vet vi ju att Gud älskar syndaren!

Här är en spänning, det måste medges. Men vi får inte förenkla Guds väsen utifrån våra mänskliga idéer bara för att det är tilltalande för vårt förnuft. Vi måste låta lag och evangelium stå där, båda två. Och dessa två strider mot varandra. Lagen förkunnar att Gud är vred på syndaren och evangelium att Gud älskar syndaren. Och Gud älskar för Kristi skull, på grund av Kristi fullkomliga offer. Med sin död har Kristus försonat Gud och mänskligheten.

Jag sammanfattar: Gud är vred på människorna. Människorna är fiender till Gud. Genom Kristus är båda parterna försonade: Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus. (2 Kor. 5:18)