”Guds lag” eller ”om Guds lag”?

Jag hörde en gång en predikant säga ungefär så här: ”Många predikar om Guds lag i stället för att predika Guds lag.” Med det menade han ungefär att somliga predikade bara om Guds lag, så att säga på ett abstrakt och teoretiskt sätt, och att det var en brist. Guds lag borde predikas, så att man känner det i samvetet.

Hur är det, stämmer det? Javisst stämmer det att Guds lag ska predikas så att man inser sin synd och känner det i samvetet! Som när aposteln Petrus predikade den första pingstdagen, då det står att åhörarna sade: När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Åhörarna drabbades av Guds lag i sina samveten, så att de blev förskräckta i sina samveten. För den kristna tron är inte samma sak som att ha en filosofi eller samling intellektuella lärosatser, som man kan dissekera på ett akademiskt sätt, utan kristendomen är på allvar, på liv och död! Kristendomen är sann, och dess sanning ska försvaras noga, men den är inte bara sann, utan den ska också tillämpas och tros. Den gäller dig och mig. Att vara kristen är att fasa inför Guds lag men för Kristi skull ha frid i hjärtat.

Men samtidigt som präster ska predika Guds lag, finns det här en kompletterande aspekt. För vår erfarenhet har en gräns. Ibland talar Skriften om sådant som vi inte kan känna och märka, utan vi får helt enkelt tro det så att säga på ett teoretiskt sätt. Så är till exempel vår synd större än vi någonsin kan erfara. Ända från början av vår existens, även de nyfödda spädbarnen är syndare. Som kung David säger: Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. (Ps. 51:7) Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om arvsynden: Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi inte kan fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse.

Så ska alltså präster predika Guds lag, men också om Guds lag. Båda dessa är nödvändiga.