Bokförlaget Artos har gett ut en andaktsbok Gläd dig du kristen med citat från Luther som följer kyrkoåret. De beskriver boken så här:
Gläd dig du kristen är en samling texter av Martin Luther. De är valda och sammanställda för att passa som läsning för var dag under kyrkoåret. Samlingen skiljer sig från andra betraktelseböcker med luthertexter genom att den på ett allsidigt sätt går igenom de viktigaste delarna av Luthers teologi. Varje text har en noggrann hänvisning till källskrifterna. Martin Luther talar hjärtats språk. Hans ärende är människans möte med ett levande Guds ord.
Under det gångna kyrkoåret har jag har använt denna andaktsbok med stor behållning. Jag har den i den andra utgåvan, tryckt 1994 under namnet Nu fröjde sig var kristen, och rekommenderar den gärna. (Det bör dock nämnas att språket är delvis ålderdomligt – se utdraget nedan – det är såvitt jag förstår oförändrat sedan boken gavs ut första gången på svenska, år 1935, då under titeln Guds ord och löfte.)
Nu hade jag egentligen inte tänkt ge tips om en andaktsbok inför det kommande kyrkoåret, det bara blev så 😊 Det som gav mig idén till att skriva denna bloggpost var det som står på onsdag, 21 veckan efter Trefaldighet, och det handlar om hur kristna ska göra när någon säger att man inte behöver vara så noggrann med ”mindre saker” när det gäller den kristna läran.
Som det står i Artos text ovan, så är det även här Luthers ärende att hjälpa de enskilda kristna att ha det rätt ställt med Gud.
Utdrag ur Nu fröjde sig var kristen, sidan 290
Icke mot sanningen utan endast för sanningen förmår vi något. 2 Kor. 13: 8.
Sanningen är något så stort, att ingen människas hjärta kan fatta det — därför kräver den också en stor, hård kamp — och den må inte aktas så ringa som världen gör och som några fåkunniga andar föreger, då de säger, att man inte skall strida så hårt för den ena eller andra artikeln o. s. v. och därmed vålla söndring i den kristna kärleken. Man borde väl dock kunna något ge efter, om människor i mindre viktiga ting far vilse, då man eljest i andra stycken är ense, detta för att bevara broderlig och kristlig enhet eller gemenskap.
Nej, käre, råd mig inte till en frid och enighet, med vilken man förlorar Guds ord, för därmed vore på samma gång det eviga livet förlorat, allt förlorat. Det gäller här att inte vika eller göra några medgivanden, dig eller någon annan till behag, nej, allt skall vika för ordet, det må vara vän eller fiende. Ty ordet är oss inte givet för den yttre, världsliga fredens och endräktens skull utan för det eviga livet. Det är tron och läran, som skall skapa enhet eller gemenskap; när tro och lära är lika och enighet där råder, då skall väl det andra följa; men om ej denna enhet finns, så blir det ändå inte någon enighet. Tala bara därför inte om kärlek och vänskap för mig, när man vill göra något intrång i ordet eller tron, ty det heter inte att kärleken utan att ordet bringar oss evigt liv, Guds nåd och de himmelska skatterna.
Kommentar
Om du inte håller med mig, om du tänker att det är acceptabelt och möjligt att en bibeltrogen kyrka (eller kyrkoprovins, vad man nu använder för ord…) tillåter olika lära, och att det räcker att vara ense om vad som är klassisk kristen tro, läs gärna även dessa poster:
stpauli.live 