Jag har nu läst Augustinus bok Bekännelser, i översättning av Sven Lidman. Augustinus, som levde 354 – 430, berättar i boken om hur han levde och tänkte innan han blev kristen och om hur det gick till när han blev omvänd. Han blev sedan en av västerlandets viktigaste kyrkofäder.
Det märks att Augustinus var en retoriker, en vältalare. (Han förtjänade innan han blev kristen huvudsakligen sitt levebröd på att undervisa i talekonst.) Därför kan man uppfatta boken som mångordig och omständlig. Det kan också vara svårt att förstå det han skriver i sin uppgörelse med manikeismen (en gnostisk rörelse), eftersom hans kritik mot den lättare kan förstås om man känner till den.
Sven Lidmans förord till boken är mycket fint. Läs det om du får tillfälle! Ur boken vill jag också ge några citat som jag särskilt fäste mig vid:
(Augustinus skriver om sin tids naturvetare:) Ty med det förstånd och den begåvning som du givit dem, utforska de allt dylikt och mycket hava de också upptäckt. År i förväg hava de sålunda kunnat förutsäga på vilken dag och timme en sol- eller månförmörkelse skulle inträffa liksom förmörkelsens storlek, och deras beräkningar hava icke slagit fel. […] I sitt gudlösa högmod avlägsna de sig från Ditt ljus och låta det bortskymmas hos sig själva.
De kunna förutse en solförmörkelse, men se ej den förmörkelse, som råder i deras eget inre. Ty de fråga ej i ödmjuk fromhet, varifrån deras anlag för dessa ämnen kommit. (s. 116f.)
Augustinus moder Monica bad mycket ihållande och enträget för hans omvändelse. Till slut fick hon se bönen uppfyllas. Hennes sätt att handla vid konflikter är tänkvärt:
När hon hörde människor ömsesidigt fälla de bittraste omdömen om varandra, såsom det händer under förtroligt samtal med en väninna, när hennes ovän är på tapeten, och hon låter en oförsonad ilskas bitterhet bryta ut över den frånvarande, så sade min mor aldrig själv till den ena om den andra något annat än det, som kunde bidraga till en ömsesidig försoning.
En sådan gåva skulle tyckts mig vara av ej alltför stort värde, om jag ej till min egen sorg fått erfara, huru otaligt många de äro som lida av den vidriga och vitt spridda sjukan, att de ej blott måste framföra för den ena ilskna människan vad den andra i sin ilska sagt utan även därtill göra sina egna tillägg. (s. 236f.)
Så skulle vi alla göra! Augustinus kommentar är mycket träffande.
I allra första stycket i boken står det ett citat av Augustinus som tillhör de mest kända: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. (Detta dock ej i Lidmans översättning.)
(Augustinus: Bekännelser, Forumbiblioteket nr 61, Borgströms boktryckeri, Motala 1954.)
stpauli.live 