Om celibatet

Luther sammanfattar äktenskapet så här i stora katekesen:

Därför vill [Gud] också, att [äktenskapet] av oss hedras, anses och aktas såsom ett gudomligt, saligt stånd, emedan han har stiftat detsamma före alla andra stånd och fördenskull – såsom uppenbart är – skapat man och kvinna på olika vis, icke till okyskhet, utan för att de skulle hålla samman, vara fruktsamma, föda barn, försörja och uppfostra dem till Guds ära. (SK 207, SKB 420)

Luther har naturligtvis rätt: Gud vill att vi ska hedra äktenskapet såsom ett gudomligt stånd. Detta sade Luther i en situation där äktenskapet varit kraftigt nedvärderat i och med munkväsendet och alla kloster. De romerska katolikerna hade upphöjt celibatet på ett obibliskt sätt, och de hade genom detta upphöjande orsakat att många människor gått in i celibat trots att de inte klarade av det. Och eländet blev ännu större genom att de fåtts att avlägga löften för hela livet, vilket var obarmhärtigt. Sådana löften finns det ingenting om i Bibeln. Därför, mot denna bakgrund, anförde Luther inte lika ofta vad Skriften säger om celibatet, nämligen att det är bättre att vara ogift än gift. Om detta undervisar sankt Paulus i 1 Kor. 7: Det är visserligen bäst för en man att inte röra en kvinna. Men för att undvika otuktssynder skall varje man ha sin hustru och varje hustru sin man. [Denna mening missade katolikerna!] – – – Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. Men om de inte kan leva avhållsamt skall de gifta sig.

Vi ska inte glömma detta. Äktenskapet passar inte alla människor, och det betyder inte att det är något fel på dessa människor, tvärtom säger Skriften att det är bättre att vara ogift: Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. Den gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags.

Men celibatet upphöjdes tidigt på ett felaktigt sätt, redan i fornkyrkan hade man problem. En brokig rörelse var det som vi kallar gnosticismen, som i allmänhet lärde att materien, skapelsen var ond, och att frälsning består i att slippa ifrån kroppen. Så förbjöd den store gnostikern Markion äktenskap. I hans kyrka fanns bara ensamstående. Alla levde i celibat. Om man ville följa Jesus skulle man inte besudla sig med det jordiska. (Markion dog år 160. Ändå bestod hans samfund in på trehundratalet.)