Gud talar och handlar idag

Gud har talat. Bibeln är Guds Ord. Det är den kristna tron. Och det är en god start att tro detta. Jag vill nu fortsätta förra bloggposten med att skriva litet om hur Gud talar och handlar idag. Vi lutheraner brukar säga att Gud verkar genom nådemedlen, det vill säga genom Ordet och sakramenten. Genom dessa medel skänker Gud förlåtelse och tröst. Gud talar än idag genom Bibeln, och han handlar med oss i sakramenten. Han för oss närmare sig och han styrker vår tro.

Låt oss här se litet närmare på nattvarden. Jesus instiftade den på kvällen innan han dog. Varför säger vi ”instiftade”? Jo, för han har gett kyrkan/församlingen i uppdrag att fira den: Gör detta till min åminnelse (Luk. 22:19) Och vi ser sedan hur aposteln Paulus i Första Korintierbrevets elfte kapitel skriver om nattvardsfirandet, om hur de kom samman för att fira Herrens måltid. Han hade själv instruerat dem om detta.

Nattvarden är en särskild måltid, där vi förenas med Jesus. Vi får äta hans kropp och dricka hans blod. Brödet är hans kropp och vinet är hans blod. Så förenas vi alltmer med honom. Jag är vinstocken, ni är grenarna, sade Jesus. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh. 15:5f.)

Nattvardens verkan kan inte ses med de fysiska ögonen. Sakramenten är mysterier, som endast kan ses med trons ögon. Det är därför inte konstigt att nattvardsfirandet under den tid vi kallar rationalismen avtog kraftigt, eftersom denna sätter det mänskliga förnuftet alltför högt. (Rationalismens inflytande inom lutherdomen började på sjuttonhundratalet och hade sin höjdpunkt under artonhundratalet och fram till 1920-talet ungefär, i USA ännu längre. Detta inflytande finns fortfarande.) Det gick så långt att vid förra sekelskiftet nattvarden i många kyrkor (jag tänker nu på Svenska kyrkan) firades bara en gång om året! Men vad kan vara bättre för församlingen än att vid den gemensamma gudstjänsten få dela välsignelsens bägare? (1 Kor. 10:16)

Där man inte ser nattvardens välsignelse, där kommer man inte att fira den så ofta. Men vad gör att kalken är välsignelsens bägare? Jo, det är Gud som talar och handlar idag! De jordiska ögonen ser prästen stå vid altaret, men tron ser Kristus. Det är Jesus som talar och handlar. Som Chrysostomos säger i sin Matteuskommentar: Han som en gång höll Nattvard, han gör det även nu. [1]

Men är inte tron att prästen representerar Kristus romersk-katolsk lära? Jovisst är det det! Om denna punkt är vi ense med dem. Att vi är diametralt oense med dem om många  grundläggande och avgörande punkter i den kristna tron betyder dock inte att de alltid och i alla stycken har fel.

Det är Jesus som talar och handlar genom prästen. Jesus sade till de tolv: Den som tar emot er tar emot mig (Matt. 10:40).  Därför skriver Luther: När jag undervisar är det inte jag som undervisar och tröstar, det är Kristus, som bor i oss. Därför, tro inte på mig, utan tro på Kristus, som döper, tröstar och överräcker sakramenten genom mig. [2]

Så på frågan ”Hur kan vi veta att brödet är Kristi kropp och vinet hans blod?” blir svaret: Gud talar och handlar idag. Jesus står vid vårt altare och säger instiftelseorden ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Varför skulle vi vara tröga att tro det?



Teologisk fördjupning om instiftelseorden

Det jag skrivit ovan innebär att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden, eftersom det är Jesus själv som vid vårt altare om brödet säger ”Detta är min kropp”. Men kan man verkligen fastslå att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden? Det finns i Sverige inom den konfessionella lutherdomen de som menar att det är att gå för långt om man hävdar att det är den bibliska läran. Räcker det inte att vara enig om Kristi sanna närvaro i elementen?

Det som här är den verkliga skiljefrågan är instiftelseorden, huruvida Kristus själv talar i dem idag genom prästen.

De lutherska bekännelseskrifterna åberopar just Chrysostomos om denna fråga:

Kristus dukar själv detta bord och välsignar det; ty ingen människa gör det framsatta brödet och vinet till Kristi lekamen och blod, utan blott Kristus själv, den för oss korsfäste, gör det. Orden uttalas av prästens mun, men genom Guds kraft och nåd och det ord som han [prästen] talar: Detta är min lekamen, välsignas de framburna elementen i nattvarden. [3]

Kanske svarar någon att alla parter väl är ense om detta, att brödet och vinet välsignas, men att det inte innebär att den sanna närvaron nödvändigtvis börjar då. Men är man enig om nattvarden om man inte är enig om vad det innebär att brödet och vinet är välsignade? Naturligtvis inte. Framgår det då inte av citatet vad Chrysostomos menar? Jovisst gör det det. Att brödet och vinet välsignas är att de blir Kristi kropp och blod.

De som menar att vi inte kan fastslå att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden har nyligen i en artikel pekat på att den store teologen Martin Chemnitz menar att instiftelseorden i sig själva inte har denna effekt. Svar: Korrekt återgivet. Så menar Chemnitz, men det betyder ju inte att han skulle ställa sig på deras sida i  frågan om när närvaron inträder. Orden i sig själva åstadkommer inte Kristi kropp och blods närvaro, utan det är Kristi befallning som gör det genom orden. Om man alltså läser orden, men inte i enlighet med Kristi befallning, händer ingenting. Det är vad Chemnitz skriver om. Bekännelseskrifterna igen:

Även om jag över alla bröd uttalade orden: ”Detta är Kristi lekamen” så skulle ingenting följa därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning [=på hans uppdrag] i nattvarden säger: ”Detta är min lekamen”, så är det hans lekamen, inte för vårt tals eller våra maktords skull [som den romersk-katolska läran hävdar] utan på grund därav att han bjudit oss säga och göra så och bundit sin befallning och sitt handlande vid våra ord. [4]

Så på frågan ”Kan vi veta att brödet är Kristi kropp och vinet hans blod?” blir svaret: Ja. Gud talar och handlar idag. Jesus står vid vårt altare och säger instiftelseorden ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Varför skulle vi vara tröga att tro det?

[1] Homilia LXXXII:5

[2] Genesiskommentaren, AE 8:187, W2 II:1897:141

[3] SD VII:76, SKB s 623

[4] SD VII:78, SKB s 623