Författare: stpaulievluth

Om ordet ”åminnelse”

Vi har nu firat palmsöndag, vilket är den söndag då vi predikar om nattvardens instiftelse. Jesus instiftar nattvarden genom att säga ”Gör detta till min åminnelse.” Men vad betyder ordet åminnelse?

Går vi till Folkbibeln, så översätter de Gör detta till minne av mig. (Luk. 22:19, 1 Kor. 11:24). Här kan man fundera över den skillnad som finns mellan lutheraner, som tror att Kristus verkligen är närvarande i brödet och många andra (reformerta, baptister, pingstvänner med flera) som menar att nattvarden i grund och botten endast är en minnesmåltid. De avvisar den så kallade realpresensen. (Om man funderar över realpresensen, kan man till exempel läsa här: https://luk.se/LuthWebbArkiv/Luth1993-1.htm eller här https://luk.se/LuthWebbArkiv/ViTrL12.htm. Denna post handlar inte främst om realpresensen, utan om ordet åminnelse.)

Och visst är det sant och riktigt att nattvarden också är en minnesmåltid. Vi ska fira nattvarden till minne av Jesus, ja, men det är mer än det! Det är inte bara att vi tänker på Jesus, som är i himlen, utan han är verkligen hos oss, han är i brödet och i vinet. För att framhäva realpresensen, används i en del svenska bibelöversättningar ordet ”åminnelse”: Gör detta till min åminnelse.

Var kommer ordet åminnelse ifrån? Jo, i grekiskan står det ”ἀνάμνησις” (anámnäsis). Och när vi studerar det ordet närmare, finner vi att det ordet också används i Gamla Testamentet, i Septuaginta, den grekiska översättningen av GT. Septuaginta var mycket spridd bland judarna på Jesu tid. Och nu kan vi se hur instiftelseorden är förbundna med 2 Mos. 20:22ff, där Gud upprepar och förklarar bildförbudet, förbudet att göra gudabilder. Där används nämligen också ordet åminnelse:

Ni skall inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld skall ni inte göra åt er.

Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.

Och det är detta som Jesus gör när han instiftar nattvarden: Han stiftar en åminnelse. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig. Och där hans åminnelse är, dit kommer han själv, han är närvarande och välsignar sitt folk. Så ordet åminnelse är väl värt att bevara. Man har valt den översättningen för att framhålla att Gud verkligen kommer till oss i nattvarden. i brödet och i vinet.

gudellerinte.com

Finns Gud? Som jag skrev för nu rätt länge sedan har jag haft planer på en ny internetsajt som vänder sig till människor som inte är kristna. Äntligen har den startat! Adressen är www.gudellerinte.com.

Sajten vänder sig främst till vår tids icke-kristna (agnostiker, ateister och allmänreligiösa), för att de ska börja fundera på om det kanske är så att Gud finns och att kristendomen är trovärdig, men jag tror att även kristna kan bli hitta något intressant. Välkomna!

Om begravning och kremering

Hur ska vi kristna se på begravning? Låt oss först konstatera, att Bibeln talar ofta om begravning. I omkring etthundrafemtio verser, från Första Mosebok till Kolosserbrevet, berörs på något sätt begravning. I Bibeln är begravningen alldeles självklar. Naturligtvis måste den döda kroppen tas om hand på något vis. Ordet ”begravning” betyder att kroppen läggs i en grav, att kroppen förvaras så som den var när personen dött.

Begravning hos judarna

Under Bibelns tid gick en begravning till så att kroppen antingen lades i en grotta (en hålighet) eller lades i jorden. Där fick så den döde vänta på livet efter detta hos Gud. Låt oss här tänka på konflikten som fanns mellan fariseerna och sadduceerna, där de senare inte trodde på kroppens uppståndelse, men fariseerna gjorde det. Jesus tillrättavisar sadduceerna i Matteusevangeliets tjugoandra kapitel och säger: Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande.

Att inte bli begravd var för judarna en vanära. Vi ser det i Goljats hånfulla hot mot den unge David: ”Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur”. (1 Sam. 17:44)

Vi ser det också i Tobits bok, en av de så kallade apokryferna. I den beskriver Tobit hur han gjorde gott för sina landsmän under den babyloniska fångenskapen, i Nineve: Jag lät de hungriga få min mat och de nakna få kläder, och om jag såg någon av mitt folk ligga död utanför Nineves stadsmur begravde jag honom. (Tob. 1:17) Och litet senare läser vi om hur Tobit instruerar sin son Tobias inför sin egen bortgång. Allra först i talet, som omfattar nästan tjugo verser, säger han det viktigaste: Ge mig en hederlig begravning. Visa din mor aktning … och när hon dör skall du begrava henne vid min sida i samma grav. (Tob. 4:3f.)

Att begravas är en allmän, mänsklig sed. Så till exempel vet vi ju att faraoner begravdes i pyramiderna i Egypten. De blev balsamerade, och en liknande sed hade också judarna. Detta gjorde man uppenbarligen för att kroppen skulle bevaras bättre i väntan på livet efter detta. Och det står att Josef från Arimatea tillsammans med rådsherren Nikodemus tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. (Joh. 19: 40)

Begravning i vår del av världen

Om vi går vidare och ser historiskt på hur man hanterat de döda i Norden, finner man att ett mycket vanligt begravningssätt under bronsåldern och hos vikingarna var kremering, men kristendomens intåg förändrade detta. Kremeringen, brännandet av de döda, som varit den allmänna seden i många hundratals år upphörde helt och hållet. Wikipedia: Från Sveriges kristnande för ungefär 1 000 år sedan fram till slutet av 1800-talet var jordbegravning den enda formen av gravsättning i landet.

Varför kremering eller jordbegravning?

Varför skedde denna förändring? Jo, det beror på kristendomen. Kristendomen lär ju att människan består av både kropp och själ och att de två hör ihop. Själen är odödlig – och det kan även många andra religioner acceptera – men, Gud har skapat också våra kroppar för evigheten. Gud ska på den yttersta dagen uppväcka våra kroppar igen så att kropp och själ förenas till den enhet de är skapade till. Så ska vi till både kropp och själ få leva med honom i himmelen för evigt. Med en sådan tro blir jordbegravning naturlig.

Ibland kan man inte välja, till exempel om någon skulle bli helt innebränd, i ett sådant fall kan genom sakernas omständigheter även en kristen bli kremerad. Naturligtvis hindrar inte det på något sätt att Gud ger också denna människa tillbaka kroppen i uppståndelsen. (Även de kroppar som läggs i jorden upplöses med tiden, så att man inte längre kan se kroppen. Efter lång tid blir ju till och med benen upplösta. Så egentligen är det ingen större skillnad på så vis.)

Om man däremot tror på reinkarnation, som t. ex. inom hinduismen, att själen går vidare till en ny kropp, en ny varelse, blir ju kremering det givna alternativet. Det är förbi med kroppen, den ska bort och så går själen vidare. Eller om man tror att allt är slut med döden (ateism), då är det också naturligt med kremering.

En annan åskådning, som tidigt kom i konflikt med kristendomen, var gnosticismen. Den ser materien som något ont, och döden innebär då att själen lämnar sitt fängelse, den befrias från materien. I gnosticismen passar kremering väl in.

Belägg i Bibeln?

Var finns då det bibelställe som vi kan hänvisa till när vi fastslår att kristna ska använda jordbegravning? Det finns helt enkelt inget sådant. Frågan är inte dogmatisk, den är inte förpliktande på det sättet. Nya Testamentet är över huvud inte ett lagiskt förbund så som det gamla, där det fanns en mängd detaljerade regler och handlingsföreskrifter till exempel om orenhet. De kristna är fria från sådana lagar, men, det betyder inte att det är likgiltigt hur kristna gör! Tvärtom är kristna måna om att använda den kristna friheten på ett gott sätt. Jordbegravning är inte en del av den kristna läran som till exempel dopet, utan det handlar om att avlägga ett gott vittnesbörd. Frågan vi bör ställa oss är: Hur visar vi bäst för andra människor att vi tror på kroppens uppståndelse?

Genom det sätt vi hanterar våra döda avlägger vi ett vittnesbörd om vår kristna tro. Före kristendomens ankomst var kremering mycket vanlig, men med kristendomens ankomst förändrades det helt. När så sedan kristendomen började tappa mark i Sverige, så kom kremeringen åter, och den seden har nu tagit över i takt med kristendomens marginalisering.

Men om vi då medger att det inte finns något i Bibeln som binder kristna, så ska vi ändå säga, att Nya Testamentet anknyter till jordbegravning och utgår ifrån den. Jesus sade med tanke på sin egen död och uppståndelse: Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. (Joh. 12:24) Och aposteln Paulus skriver till korintierna om uppståndelsen och liknar även han begravningen vid ett korn som sås i jorden: Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? – – – Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. (1 Kor. 15:35, 43)

Så, för att sammanfatta denna artikel: Jordbegravning – när kroppen läggs i en kista som sänks i jorden – är ett fint och bibliskt uttryck för tron på uppståndelsen.

Den kristne och lagen

Hur ska en kristen se på Guds lag? Är en kristen fri från lagen? Det står ju i Rom. 8:2: Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Och det står i Galaterbrevet: Om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. (Gal. 5:18) Men å andra sidan säger ju sankt Paulus: Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen. (Rom. 3:31) Och om vi läser Bergspredikan, så upprätthåller ju Jesus Guds lag, ja, han till och med skärper den: Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. (Matt. 5:21f.)

För att förstå detta, behöver vi se att dessa ställen talar om två olika saker. 1/ En kristen är bunden av Guds lag. 2/ En kristen är helt fri från lagen som frälsningsväg.

Guds lag, det som vi ofta kallar ”tio Guds bud”, gäller alltså fortfarande, men vi kristna är ändå fria från lagen. Att vi är fria från lagen betyder inte att vi är fria från Guds bud så att vi skulle kunna göra vad vi vill, utan att vi är fria från lagens dom. Som aposteln skriver: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. (Gal.3:13)

Lutheraner har ibland av romerska katoliker anklagats för att inte ta Guds bud på allvar. Genom sin predikan om Tron allena, tillät lutheranerna all möjlig laglöshet, menade man. Så är det inte, den lutherska läran försvarar inte sådant. Och det ska inte heller vara så, vi ska ta Guds lag på allvar. Vi ska vara angelägna om att följa Guds lag och att göra goda gärningar, precis som sankt Paulus skriver: Han [Kristus] har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. (Tit. 2:14)

Är det inte snarare tvärt om? Den romersk-katolska kyrkan har definierat vissa synder som särskilt allvarliga, de kallas dödssynder och kan leda till den eviga döden, medan de anser att andra synder är i alla fall i viss mån ofarliga. Vad tror lutheraner om dödssynder? Vi konfessionella lutheraner tror att det finns dödssynder som leder till den eviga döden om de inte ångras, och vi reserverar inte detta för vissa större synder, utan varje synd, oavsett om vi anser den vara stor eller liten, leder till den eviga döden om den inte ångras och bekämpas.

En som har skrivit om detta var den tyske prästen, teologen, författaren och psalmdiktaren Christian Scriver, född 2 januari 1629, död 5 april 1693. Hans mest kända verk är andaktsboken ”Själaskatt” som utgavs 1675. Den består av en lång följd predikningar. I denna bloggpost har jag bifogat ett utdrag ur den sjunde predikan, där Scriver varnar för att ta det lätt med synden. Språket har anpassats och bearbetats till modernare svenska. Bibelcitaten återges med utgångspunkt i den ordalydelse de har i texten (i den svenska utgåvan från 1884). Källhänvisningar till andra författares verk har utelämnats.

Ur Scrivers Själaskatt, från den sjunde predikan Ladda ner

Att tro på något

Samfundet EFK (Evangeliska Frikyrkan) har när detta skrivs avslutat sin årskonferens 2024. Eftersom konferensen avslutades i går lördag och det idag är söndag vet jag ännu inte hur besluten blev. Det är särskilt ett ärende som står i blickfånget: Fyrtifem pastorer och församlingsledare har skrivit en motion om att EFK ska fastslå EFK:s traditionella, bibelenliga äktenskapssyn, att äktenskapet är en förbund mellan en man och en kvinna.

Bakgrunden till denna motion är för det första att EFK:s församling i Örebro – Immanuelsförsamlingen – övergått till en annan (obiblisk) äktenskapssyn och accepterar att personer som lever i samkönade äktenskap är medlemmar, och att EFK:s styrelse accepterat denna läroposition. För det andra lät EFK:s styrelse – för att bearbeta frågorna om äktenskapssyn – ta fram samfundsrapporten ”Helighet och barmhärtighet”, som enligt tidningen Världen Idag ”till stor del omfamnar en liberal sexualetik”. I realiteten tjänar denna rapport som ett godkännande av att inom EFK tolerera olika syn på äktenskapet.

Motionen yrkar dels att EFK ska slå fast den bibliska synen på äktenskapet, dels att EFK ska ta ta avstånd från rapporten ”Helighet och barmhärtighet”. (Om EFK:s kongress skulle ta avstånd från rapporten kan man driva att Immanuelsförsamlingen måste ändra sig – i enlighet med ett sådant beslut – eller lämna EFK. Men EFK:s styrelse vill uppenbarligen inte se en sådan utveckling.)

Hur ställer sig då EFK:s styrelse? De är redo att fastslå EFK:s traditionella äktenskapssyn, säger de. Men samtidigt vill de inte ta avstånd från rapporten. De menar att rapporten inte är ett ideologiskt dokument som kan antas eller avslås, utan är ”tänkt som ett underlag för samtal.”

Detta är ett förödande sätt att hantera sanningsfrågor! Om man vill tro på något, måste man vara beredd att ta avstånd från det som strider mot det. Profeten Elias ord till israeliterna är tydliga: Hur länge ska ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom. (1 Kung. 18:21)

Detta visste de lutherska fäderna. Vi ser det till exempel på Konkordieformelns uppbyggnad. För varje artikel tas först fram själva kärnfrågan, så att man tydligt ser vad frågan gäller. Sedan visar man både Vad som hävdas och bejakas och Vad som avvisas och förnekas. Att säga ja till sanningen måste innebära att säga nej till lögnen. Att sudda ut gränsen mellan sanning och lögn leder till lögnens gradvisa accepterande.

Sankt Paulus ord till korintierna är ständigt aktuella: Om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? (1 Kor. 14:8)

Om kyrkans uppgift – IX

Då vi nu tittat på vad kyrkan inte ska göra, ska vi titta på vad kyrkan bör göra. Vad är kyrkans uppgift? Vad är kyrkan bra för? Vi kan sammanfatta kyrkans uppgift genom att säga att den ska förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten. Det är kyrkan bra för! Det är kyrkans uppdrag.

Men Guds Ord och sakramenten svävar inte liksom i luften någonstans långt borta, utan de används för och har sin verkan på de kristna. Kyrkan samlar de kristna till Guds folks gemenskap genom att förvalta nådemedlen. Och kyrkan är inte främst prästerna, kyrkan är inte några andra, utan kyrkan är vi kristna, kyrkan är Guds folk. Vi är på väg till det himmelska målet.

Och på den resan är vi med. Vi är inte passagerare, utan deltagare på den resan. Nu blir det litet mer konkret. Och jag säger att kyrkan ska göra fyra saker som vi enskilda kristna är inblandade i:

Kyrkan ska samla de kristna till gudstjänst
Kyrkan ska bevara de kristna i den sanna läran
Kyrkan ska hjälpa de kristna att leva heligt efter Guds bud
Kyrkan ska sprida Guds rike

Kyrkan ska samla de kristna till gudstjänst

I gudstjänsten prisar och tackar vi Gud och vi tar emot Guds gåvor till oss. Det är prästerna som organiserar och leder detta, men alla kristna är deltagare. Jag läste en gång om en kyrka som ordnat ett sommarmöte, och det stod att någonting gjordes av någon eller några i ”publiken”. Men då har det som sker där framme blivit en show, och det ska det inte vara. Vi är alla deltagare, lemmar i Kristi kropp. Vi är i kyrkan för att möta Gud och för att ära honom.

Men vi prisar och tackar Gud inte bara i kyrkan, utan också i hemmet. Vi har andakter i hemmet, vi samlar oss kring Guds ord och bön. Också här kan kyrkan inspirera och hjälpa till, till exempel genom att tipsa om bra andaktsböcker. En klassiker är andaktsboken ”Ord för dagen” av Martin Luther. När detta skrivs finns den främst som E-bok, till exempel på Adlibris och Bokus. Den verkar vara slut som tryckt bok hos utgivaren (BV-förlaget) men den finns fortfarande (2024-01-26) som tryckt bok hos några försäljare . Det finns också olika postillor, där vi naturligtvis rekommenderar de tre som innehåller vår förre kyrkoherde Staffan Bergmans predikningar. (För information, se http://luk.se/LuthTeol.htm)

Kyrkan ska bevara de kristna i den sanna läran

Lär dem att hålla allt jag har befallt er, sade Jesus. Exempel på hur kyrkan gör detta (det vill säga det görs av prästerna) är predikningar, konfirmationsläsning, sjungandet av psalmer och bibelstudier. Ibland är man i kyrkan, ibland är man på Internet och ibland anordnar man läger. Det sker också genom att de kristna läser Bibeln och goda skrifter i hemmet.

Detta arbete är inte utan svårigheter, det finns motkrafter. Till exempel: Den kristna läran strider delvis mot logiken. Den kristna läran sätter inte människan i centrum, utan Gud. Den kristna läran säger att alla människor är syndare. Detta gillar inte vår kultur som vi lever i. Faran är att vi påverkas av världens synsätt.

Oftast negligeras denna punkt inom den yttre kristenheten. I allmänhet tror många gånger inte ens de kristna att det finns en viss, bestämd lära i Bibeln. Till och med de som menar sig vara konservativa tillåter olika läror inom sin kyrka. Men – som Jesus själv sade – så ska vi kristna hålla allt som Jesus befallt.

Läran är inte vår utan Guds. Han har gett oss uppdraget att hålla fast vid den, helt och hållet. Vi har ingen rätt att stryka eller ta bort detta uppdrag, eftersom det är Gud som gett det. Vi har inte rätt att ge bort det som inte är vårt.

Kyrkan ska hjälpa de kristna att leva heligt efter Guds bud

På samma sätt som prästerna arbetar med att bevara de kristna i den sanna läran, så hjälper de de kristna att leva heligt efter Guds bud genom att undervisa. Fienden är vår egen gamla människa, som inte vill foga sig. Men Jesus kallar oss att leva i ständig omvändelse, att leva i bot. Som Luther skrev i sin första tes: Vår Herre och Mästare Jesus Kristus sa ”Omvänd er” och menade att de troende skulle leva hela livet med omvändelse och bättring. Så lever vi i ständig kamp mot synden. Vi begår varje dag många synder, men vi ska inte försvara dem utan kämpa mot dem. En del saker kan gå lätt att lägga bort, men andra kan vara svårare. Men kyrkan inte bara undervisar de kristna mot synden, utan kyrkan gör något också: Ett medel i kampen mot synden är bikten, där vi får nämna synden vid namn, vi tar emot förlåtelse och ber om kraft till bättring.

För det mesta är Guds lag känd av alla människor, men inte alltid. Ibland kämpar vi inte bara mot den gamla människan utan också mot det omgivande samhället som driver en del värderingsfrågor med religiös iver. Så ser vi i vår tid hur man särskilt bekämpar kristendomen i frågor som gäller äktenskap och familj. När det gäller familjen har den kristna synen nästan försvunnit i det moderna samhället. Och nästan ingen försvarar de oföddas rätt till liv.

Man accepterar samboende före äktenskapet och man har också förstört äktenskapet genom att införa vad man kallar samkönade äktenskap. Och inte nog med att de icke-kristnas uppfattningar strider mot Guds vilja, dessutom har de på sin sida fått många kyrkor. Först de liberala, men nu även mer konservativa. Inte bara Svenska kyrkan och Equmenia accepterar detta, utan det får nu finnas även i pingströrelsen. Föreståndaren för den stora filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Niklas Piensoho, lade i höstas (2022) upp en video på Youtube, där han i strid med Bibeln utformat sin textutläggning så att den blivit så att säga mer eller mindre anpassad efter samhällets syn på homosexualitet. Och Evangeliska Frikyrkan utsåg 2020 en arbetsgrupp som skulle arbeta med EFK:s syn på samkönade relationer. Slutrapporten kom nu i maj 2023, och den beskrivs av konservativa som ”oväntat liberal”. (En person jag känner tillhör EFK, och han är upprörd. De som ändrat sig är en minoritet, men de finns i stora inflytelserika församlingar och försöker genomföra sin syn som EFK:s, och de kan mycket väl lyckas. Vi får se. Min vän tycker att det vore rimligare att de som vill införa en ny syn lämnar samfundet, i stället för de som håller fast vid den gamla synen, men det har nytänkarna ingen tanke på att göra!)

Kyrkan ska sprida Guds rike

Till sist vill jag säga att kyrkan har en stor uppgift i att sprida Guds rike. Detta är en mycket viktig uppgift. Här kan alla kristna bidra och delta, inte bara prästerna, även om de har ett särskilt ansvar. Behovet av evangelisation i Sverige har blivit enormt stort. De kristna är få.

För att sprida kristendomen kan de kristna vittna om kristen tro för andra människor. De kan också regelbundet ge pengar till sin kyrka, för att avlöna präster och sända ut missionärer.

För att sprida Guds rike till de icke-kristna har jag funderat en tid på ett nytt forum, en ny kanal. Denna blogg vänder sig i mångt och mycket till redan kristna, så den är nog inte den lämpligaste formen. Om det därför inte kommer så mycket på bloggen under våren, kan det bero på att jag jobbar på detta andra projekt.

Om kyrkans uppgift – VIII

Om vi då sett vad kyrkan är, är frågan vad kyrkan gör. Vad är kyrkans uppgift? Jag sade att vara kristen betyder att vara insatt i ett stort sammanhang. Att vara kristen är att vara en del av något större, att tillhöra den kristna, världsomspännande kyrkan.

Det finns många uppfattningar om vad kyrkan ska vara. Jag skulle här först vilja nämna fem saker som inte är kyrkans uppgift:

1/ Kyrkan är inte underhållning.

Det hindrar naturligtvis inte att vi kristna har roligt. Visst ska vi ha roligt! Men det är inte kyrkans uppgift att producera underhållning eller att alltid vara underhållande. Den glädje som kyrkan vill ge är djupare än den ytliga underhållningen. Det betyder inte att ytlig underhållning är dåligt! Nej, även enkel underhållning är bra i viss utsträckning. Jag gillar själv att skämta och vitsa. Och visst är det fullt möjligt att vi har inslag till exempel på kyrkodagar som är humoristiska och underhållande. Men det är inte ett grundkrav på kyrkan att det ska vara roligt. Det är inte primärt, det tillhör inte kyrkans väsen. Alla saker som är bra är inte kyrkans uppgift. Kyrkan är inte en superlösning på alla behov och önskemål och kyrkan är inte i underhållningsbranschen utan i livräddarbranschen!

2/ Kyrkan är inte en kulturinstitution eller ett museum.

Det finns många fantastiskt vackra kyrkor. Fulla av vackra konstverk och gamla fina saker. Tänk bara vilket fantastiskt instrument en riktig orgel är. Det är hantverksteknik av superklass. Och i många kyrkor finns det körer. En del av dessa körer sjunger fantastiskt fint. Ja, de traditionella kyrkorna är goda bärare av kultur.

Men det räcker inte att ha vackra kyrkobyggnader, välklingande orglar och praktfulla körer. Detta är mycket fina saker som jag gärna skulle vilja ha i vår kyrka, men vi har varit för små till sådant. Vi har dock efter vår förmåga något av detta, vi har till exempel vackra mässkläder och fina psalmer. Det vill vi gärna ha som en hyllning till Gud för att det är han som skapat all skönhet. Därför kan vi också ha blommor på altaret. Men denna skönhet är inte där för sin egen skull. Vi går inte i kyrkan i första hand för att uppleva jordisk skönhet. Kyrkan är inte en kulturinstitution eller ett museum.

3/ Kyrkan är inte ett fredsinstitut

Den kristna tron vill bringa försoning mellan Gud och människor och också mellan människor. Som Franciskus skriver i sin bön: Herre, gör mig till ett redskap för Din frid och fred. (Franciskus skrev bara ett ord, en böjningsform av ”pax”. På alla språk utom svenska är det samma ord för frid – i hjärtat – och fred – i det yttre. En kristen vill komma med båda.)

Men kyrkans uppdrag är inte att göra samhälleliga insatser, utan andliga genom att människor blir omvända. Som en följd blir deras hjärtan förvandlade av Guds kärlek. Där det händer, där bidrar det till fred mellan människor, dels mellan de kristna, men också i de sammanhang där de kristna befinner sig. De kristna lever i världen, och där ska vi göra goda gärningar och verka för ett gott samhälle. Kyrkan ska uppmuntra de kristna till detta, men ändå säger vi inte att kyrkan arbetar för fred på jorden, utan för frid i hjärtat.

Kristna ska naturligtvis allt efter omständigheterna arbeta för fred på jorden! Det finns många fina exempel på detta. Men en kristen vet också att världen är i den ondes våld och att det inte går att skapa ett himmelrike här på jorden. Här på jorden är tillvaron komplicerad. Så till exempel kan även en kristen delta i försvarskrig utan att det är synd.

4/ Kyrkan är inte en miljöorganisation

Vi vet att Gud har skapat allting. Skapelsen är god, men den är hotad. Miljöförstöringen är påtaglig. Människan drivs av sin egoism att bedriva rovdrift på skapelsens tillgångar.

Ni förstår redan vad jag tänker säga på den här punkten: En kristen gör vad han kan för att leva på ett gott sätt avseende miljön. En kristen vet att han är förvaltare i skapelsen och inte ägare. Kristna arbetar för en bra miljö – ja! – men detta hör till de goda gärningarnas område. Dessutom ska vi tänka på att Bibeln inte heller på detta område innehåller några anvisningar, utan att detta arbete grundar sig på förnuftet. Det betyder att det är möjligt att kristna kan ha olika syn på sådana här frågor. Kyrkan är inte en miljöorganisation och driver ingen särskild miljöpolitik. Men visst är det viktigt att bry sig om miljön!

5/ Kyrkan är inte en välgörenhetsorganisation

Välgörenhet är bra och bibliskt. En kristen ska gärna hjälpa andra människor. Men inom det här arbetet är det faktiskt möjligt att en kyrka är aktiv som kyrka. Det är inte bara enskilda kristna som hjälper sådana som har det svårt, utan även en kyrka kan göra det, även om det då är i ett kristet sammanhang. Det görs för att kunna nå människor med evangelium.

Lägg nu märke till att alla dessa fem saker är bra och viktiga saker, men de är inte kyrkans väsen eller grunduppgift.

Fortsättning följer.

Kyrkan är apostolisk – VII

Fortsättning från föregående post. Detta blir sista posten i år, så fortsätter vi nästa år.

Mot slutet av förra posten där jag skriver om vad det innebär att kyrkan är apostolisk skrev jag två meningar som jag vill utveckla mera denna gång:

Den kyrka som vill hålla sig till trosbekännelsens kyrka tar emot allt Guds ord och bryr sig inte om vad folk säger, bryr sig inte om vad som är populärt i samhället. – – – För att vara apostolisk måste därför kyrkan i alla tider bevara Guds ord och ta avstånd från de falska profeterna.

Kyrkan ska alltså inte lyssna till falska profeter. Hur ska man göra när man tar avstånd från dem? Jo, kyrkan ska inte ha gemenskap med dem. Kyrkan ska driva ut dem ur sin gemenskap eller lämna den falska kyrkan. För församlingen/de kristna/den kristna kyrkan är inte bunden till någon viss plats eller någon särskild stat. I GT rådde ett statskyrkosystem, men det finns inga sådana föreskrifter i NT. I GT var kyrkan geografiskt bestämd, det var det utlovade landet Israel. Därför sade Gud till Israels folk:

Ni står nu i begrepp att gå över Jordan för att komma in i och ta i besittning det land som Herren, er Gud, ger er. När ni tagit det i besittning och bor där, skall ni vara noga med att följa alla de stadgar och rådslut som jag i dag förelägger er.

Detta är de stadgar och föreskrifter som ni skall vara noga med att följa i det land, som Herren, dina fäders Gud, har gett dig till besittning, så länge ni lever på jorden. Ni skall i grund förstöra alla de platser där de folk som ni fördriver har tillbett sina gudar, på höga berg och höjder eller under lummiga träd. Ni skall bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder och bränna upp deras aseror i eld, hugga ner deras avgudabilder och utplåna deras namn från sådana platser. (5 Mos. 11:31 – 12:3) (En asera är en påle som helgats åt fruktbarhetsgudinann Asera.)

Men vi kristna har i nya förbundet inte någon egen stat. Vi lever i olika länder och behöver iaktta religionsfrihet. Vi får lära oss att leva med människor som tror annorlunda och på det sättet ska vi vara toleranta mot alla slag av diverse religioner i samhället. Men i kyrkan ska vi inte vara toleranta! Och eftersom den gammaltestamentliga kyrkan var bunden till landet Israel sade Gud till dem:

Du skall förgöra alla de folk som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte visa dem någon skonsamhet. Och du skall inte tjäna deras gudar, ty det skulle bli en snara för dig.
(5 Mos. 7:16)

Så de andra folkslagen skulle dödas eller drivas bort. I landet Israel fick inte finnas några som inte trodde på Gud. Allt folket skulle tjäna endast Gud. Därför sade Gud:

Men den [falska] profeten eller den som har drömsyner skall dödas. (5 Mos. 13:5)

En del människor reagerar starkt på detta och tar avstånd från en så elak Gud, som man tycker. Men vi behöver förstå hur farligt det är att överge Gud. Vår tids människor tar ofta alldeles för lätt på frågan om Gud. Man tror att den fysiska döden är det farligaste för en människa, när det i själva verket är den andliga döden som är riktigt farlig. Även för oss människor idag, är frågan om Gud en fråga om liv och död.

Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom. 6:23)

Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matt. 7:14)

Att den synliga kyrkan i nya förbundet ska vara apostolisk, innebär en skillnad mot det gamla förbundets kyrka. Då skulle den falske profeten dödas. I den apostoliska kyrkan är det inte så, utan man tillämpar det som med ett litet gammaldags ord kallas kyrkotukt. Vad betyder det ordet? Låt oss titta litet närmare på det.

SAOB, som är en utförlig ordbok, definierade år 2009 ordet tukt så: (bibringande av) (upp)fostran l. undervisning; ofta med inbegrepp av stränghet l. hårdhet som krävs (l. anses krävas) för att uppnå (ngns) lydnad

Så att tillämpa kyrkotukt innebär att man på ett bestämt sätt upprätthåller att kyrkan är apostolisk. I sankt Matteus artonde kapitel undervisar Jesus om hur kyrkan ska göra med dem som inte vill följa Guds Ord:

Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. (Matt. 18:17)

Hedning = Ordet finns i GT och betyder i grund och botten helt enkelt och sakligt en person som tillhör ett annat folk än Israels folk. Väldigt ofta har det därför en klang av ”otroende människor”.

Publikan = Tulltjänsteman. Ordstammen förekommer inte GT men i 1 Mackabeerboken, där det talas om att indrivning av vissa avgifter ska upphöra. I evangelierna förekommer ordet många gånger om judar som arbetade som tullare och drev in tullen åt romarna och därför ansågs närmast som landsförrädare.

Att hålla någon för en ”hedning och publikan” innebär alltså att man inte har kristen gemenskap med dem. De är utanför den kristna församlingen.

Men de kristna lever ju i världen men inte av världen. Därför skriver aposteln Paulus: I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen … Då måste ni ju lämna världen … Driv ut ifrån er den som är ond!
(1 Kor. 5:9 ff.)

Så när kyrkan strider för att vara apostolisk, ska vi inte använda våld. Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. (2 Kor. 10:3) Kyrkans vapen är Guds Ord.

Sammanfattning, del 1

Kyrkan är Guds folk och har funnits sedan Adam och Eva. Den består av alla som tror.
Kyrkan kallas både i GT och NT för ekklesía. Ordet avser en grupp människor som kallats samman.
Från Abraham till Jesus hade kyrkan yttre ramar: Den var bunden till en viss plats och ett visst folk.
Kyrkan i NT är Kristi kropp. Den är en enda och den är helig. Det finns bara en enda kyrka, genom alla tider och på alla platser. Kyrkan är apostolisk.

Kyrkan är apostolisk – VI

Så vill jag för det fjärde framhålla att den kristna kyrkan är apostolisk. Det innebär att den följer apostlarna. Ordet ”apostolisk” – som de allmänkyrkliga trosbekännelserna säger att kyrkan är – finns inte i NT, och så klart inte i GT. Hur följer man då apostlarna? Naturligtvis följer man deras ord, deras lära. Att vara kristen är att tro på apostlarnas ord. Jesus sade: Men inte bara för dem [apostlarna] ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. (Joh. 17: 20)

Så ser vi att grunden till kyrkan är att tro på Jesus och att han kommer genom apostlarnas ord. Att bekänna att kyrkan är apostolisk är ett erkännande av apostlarnas skrifter, Nya Testamentet, som rättesnöre.

Men att kyrkan ska ta emot Guds Ord, det står inte så högt i kurs nu förtiden. Människorna vill ofta tro litet som de vill i stället, man följer med tidsandan, även om man kanske inte alltid uttrycker det så eller förstår att det är det man gör. Men om man jämför den allmänna samhällsutvecklingen med förändringens vindar bland de kristna, ser man snabbt att teologerna med viss fördröjning ofta följer tidsandan.

Men jag vill säga: Den kyrka som vill hålla sig till trosbekännelsens kyrka tar emot allt Guds ord och bryr sig inte om vad folk säger, bryr sig inte om vad som är populärt i samhället. (Det kan vara bra saker eller dåliga saker. För tvåhundra år sedan kom existentialismen, sedan kom hembygden och Fädernas kyrka, för femtio år sedan var det solidaritet med de fattiga, så kom miljöfrågorna, HBTQ och klimatkrisen. Min poäng är att dessa idéer – bra eller dåliga! – inte ska få förändra den kristna tron.) De kristna ska göra som sankt Judas skriver i sitt brev: Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.

Eller som profeten Jesaja sade:

Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet,
och ni som inte har pengar,
    kom hit och köp säd och ät.
Ja, kom hit och köp säd utan pengar
    och för intet både vin och mjölk.
Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd,
era inkomster för det som inte kan mätta?
Hör på mig, så skall ni få äta gott
    och njuta av utsökt mat.
Böj ert öra hit och kom till mig!
    Hör, så får er själ leva! (Jes. 55:1ff.)

Detta är det grundläggande i att vara kristen: Att följa det Gud säger, att följa Guds Ord som vi har i Bibeln.

Eller som Mose profeterade om Messias:

En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.
Men den profet som är så förmäten att han talar i mitt namn vad jag inte har befallt honom tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö. (5 Mos. 18:18ff.)

Guds folk tar emot allt Guds ord. Kyrkan har alltid varit bunden av Guds ord:

Och nu Israel, lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag [Mose] vill lära er att följa, så att ni må leva och komma in i och ta i besittning det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er. Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herrens, er Guds, bud som jag ger er. (5 Mos. 4:1f.)

Allt vad jag befaller er skall ni vara noga med att följa. Du skall inte lägga något till det och inte ta något därifrån.
(5 Mos. 12:32)

Och det är på samma sätt i det nya förbundet. För hur skulle det kunna vara annorlunda?

Jag [Jesus] har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18ff.)

Det Gud talar och säger till kyrkan och alla människor, det är ingen småsak. Guds ord handlar om liv och död. Och grunden är att lyssna till det Gud säger:

Lägg på hjärtat alla de ord som jag [Mose] i dag gör till vittnen mot er, så att ni befaller era barn att hålla fast vid och följa alla ord i denna lag. Ty detta är inte ett tomt ord för er, det gäller ert liv. (5 Mos. 32:45 f.)

Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.” (1 Mos. 2:16 f.)

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
(Joh. 3:16)

För att vara apostolisk måste därför kyrkan i alla tider bevara Guds ord och ta avstånd från de falska profeterna:

[Du skall] inte lyssna på den [falska] profetens ord
(5 Mos. 13:3)

Akta er för de falska profeterna!
(Matt. 7:15)Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.
(Rom. 16:17 f.)

Mer om detta i nästa post.

Den kristne och kyrkan – V

Kyrkan är allmännelig (katolsk)

Trosbekännelsen säger också att kyrkan är allmännelig. Ordet som översatts med allmännelig har vi som låneord, det är vårt svenska ord ”katolsk” eller som det skrivs på grekiska: καθολικὴ. På svenska och andra språk har katolsk tyvärr kommit att betyda samma som ”romersk-katolsk”. Men är det någon kyrka som skulle kalla sig katolsk, så är det våra lutherska kyrkor! Ordet betyder allmän, universell eller i enlighet med helheten, och eftersom vi håller fast vid den allmänna kristna tron är vår tro alltså katolsk.

Ordet katolsk finns varken i NT eller GT, men det finns i både GT och NT ett närbesläktat ord som betonar helheten, till exempel: Stora rådet kallade in Petrus och Johannes och förbjöd dem att över huvud taget [helt och hållet] tala eller undervisa i Jesu namn. (Apg. 4:18)

Men vad betyder då själva ordet katolsk? Den förste vi känner till som skrev att kyrkan är katolsk var Ignatius av Antiochia (han led martyrdöden omkring år 107). Han skrev ett brev till församlingen i Smyrna, och jag tänkte citera kapitel 8. Kapitlet är mycket kort:

Alla ska följa [lyda] biskopen, såsom Jesus följer Fadern, och presbyteriet såsom apostlarna och diakonerna som Guds befallning. Ingen må göra något som hör till församlingen utan biskopens samtycke. Må blott den eukaristi anses riktig som leds av biskopen eller den han utser. Där biskopen är, där ska folket vara, såsom överallt där Kristus Jesus är, där är den katolska kyrkan. Det är inte tillåtet att vare sig döpa eller att hålla kärleksmåltid utan biskopen, utan det som han godkänner, det behagar Gud, så att allt som görs är rätt och riktigt.

Så ser vi här hur katolsk verkligen betyder allomfattande, universell.

Ett annat ställe där det står att kyrkan är katolsk är från den lilla skriften Församlingens i Smyrna rundbrev om den helige Polykarpus’ martyrdöd, skrivet år 168. Den inledande önskningen lyder:

Från Guds församling som är belägen i Smyrna till Guds församling i Philomelium och till alla dem [de församlingar] som hör till den heliga, katolska kyrkan på varje ort: Nåd, frid och kärlek ifrån Gud, Fadern och vår Herre Jesus Kristus i fullt mått.

Också här ser vi hur ordet katolsk betonar helheten, att alla församlingar till hör den allomfattande kyrkan.

Trosbekännelsens kyrka

Kyrkan i trosbekännelsen är något vi tror på. Endast den osynliga kyrkan är en enda. Den är naturligtvis också fullkomligt helig, allmännelig och apostolisk. Men hur hänger detta ihop med vår kyrka, som ju är en synlig kyrka? Jo, ekklesía innefattar båda sidor. Som vi minns församlades Guds ekklesía vid berget Horeb, och det var ju synligt och konkret. Guds folk i GT är synligt och konkret, och i NT syftar också ekklesía i allmänhet på något synligt, på en församling eller flera församlingar. Men till exempel i Efesierbrevets femte kapitel skymtar den osynliga kyrkan fram: Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat kyrkan och offrat sig för den… Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med kyrkan. Eller i Kolosserbrevet: Han [Guds älskade Son] är huvudet för sin kropp, kyrkan.

Så när vi säger att kyrkan är helig, så är det ett faktum om Kristi kropp och för oss kristna är det det som vi ska leva efter.