Hur ska vi kristna se på begravning? Låt oss först konstatera, att Bibeln talar ofta om begravning. I omkring etthundrafemtio verser, från Första Mosebok till Kolosserbrevet, berörs på något sätt begravning. I Bibeln är begravningen alldeles självklar. Naturligtvis måste den döda kroppen tas om hand på något vis. Ordet ”begravning” betyder att kroppen läggs i en grav, att kroppen förvaras så som den var när personen dött.

Begravning hos judarna

Under Bibelns tid gick en begravning till så att kroppen antingen lades i en grotta (en hålighet) eller lades i jorden. Där fick så den döde vänta på livet efter detta hos Gud. Låt oss här tänka på konflikten som fanns mellan fariseerna och sadduceerna, där de senare inte trodde på kroppens uppståndelse, men fariseerna gjorde det. Jesus tillrättavisar sadduceerna i Matteusevangeliets tjugoandra kapitel och säger: Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande.

Att inte bli begravd var för judarna en vanära. Vi ser det i Goljats hånfulla hot mot den unge David: ”Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur”. (1 Sam. 17:44)

Vi ser det också i Tobits bok, en av de så kallade apokryferna. I den beskriver Tobit hur han gjorde gott för sina landsmän under den babyloniska fångenskapen, i Nineve: Jag lät de hungriga få min mat och de nakna få kläder, och om jag såg någon av mitt folk ligga död utanför Nineves stadsmur begravde jag honom. (Tob. 1:17) Och litet senare läser vi om hur Tobit instruerar sin son Tobias inför sin egen bortgång. Allra först i talet, som omfattar nästan tjugo verser, säger han det viktigaste: Ge mig en hederlig begravning. Visa din mor aktning … och när hon dör skall du begrava henne vid min sida i samma grav. (Tob. 4:3f.)

Att begravas är en allmän, mänsklig sed. Så till exempel vet vi ju att faraoner begravdes i pyramiderna i Egypten. De blev balsamerade, och en liknande sed hade också judarna. Detta gjorde man uppenbarligen för att kroppen skulle bevaras bättre i väntan på livet efter detta. Och det står att Josef från Arimatea tillsammans med rådsherren Nikodemus tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. (Joh. 19: 40)

Begravning i vår del av världen

Om vi går vidare och ser historiskt på hur man hanterat de döda i Norden, finner man att ett mycket vanligt begravningssätt under bronsåldern och hos vikingarna var kremering, men kristendomens intåg förändrade detta. Kremeringen, brännandet av de döda, som varit den allmänna seden i många hundratals år upphörde helt och hållet. Wikipedia: Från Sveriges kristnande för ungefär 1 000 år sedan fram till slutet av 1800-talet var jordbegravning den enda formen av gravsättning i landet.

Varför kremering eller jordbegravning?

Varför skedde denna förändring? Jo, det beror på kristendomen. Kristendomen lär ju att människan består av både kropp och själ och att de två hör ihop. Själen är odödlig – och det kan även många andra religioner acceptera – men, Gud har skapat också våra kroppar för evigheten. Gud ska på den yttersta dagen uppväcka våra kroppar igen så att kropp och själ förenas till den enhet de är skapade till. Så ska vi till både kropp och själ få leva med honom i himmelen för evigt. Med en sådan tro blir jordbegravning naturlig.

Ibland kan man inte välja, till exempel om någon skulle bli helt innebränd, i ett sådant fall kan genom sakernas omständigheter även en kristen bli kremerad. Naturligtvis hindrar inte det på något sätt att Gud ger också denna människa tillbaka kroppen i uppståndelsen. (Även de kroppar som läggs i jorden upplöses med tiden, så att man inte längre kan se kroppen. Efter lång tid blir ju till och med benen upplösta. Så egentligen är det ingen större skillnad på så vis.)

Om man däremot tror på reinkarnation, som t. ex. inom hinduismen, att själen går vidare till en ny kropp, en ny varelse, blir ju kremering det givna alternativet. Det är förbi med kroppen, den ska bort och så går själen vidare. Eller om man tror att allt är slut med döden (ateism), då är det också naturligt med kremering.

En annan åskådning, som tidigt kom i konflikt med kristendomen, var gnosticismen. Den ser materien som något ont, och döden innebär då att själen lämnar sitt fängelse, den befrias från materien. I gnosticismen passar kremering väl in.

Belägg i Bibeln?

Var finns då det bibelställe som vi kan hänvisa till när vi fastslår att kristna ska använda jordbegravning? Det finns helt enkelt inget sådant. Frågan är inte dogmatisk, den är inte förpliktande på det sättet. Nya Testamentet är över huvud inte ett lagiskt förbund så som det gamla, där det fanns en mängd detaljerade regler och handlingsföreskrifter till exempel om orenhet. De kristna är fria från sådana lagar, men, det betyder inte att det är likgiltigt hur kristna gör! Tvärtom är kristna måna om att använda den kristna friheten på ett gott sätt. Jordbegravning är inte en del av den kristna läran som till exempel dopet, utan det handlar om att avlägga ett gott vittnesbörd. Frågan vi bör ställa oss är: Hur visar vi bäst för andra människor att vi tror på kroppens uppståndelse?

Genom det sätt vi hanterar våra döda avlägger vi ett vittnesbörd om vår kristna tro. Före kristendomens ankomst var kremering mycket vanlig, men med kristendomens ankomst förändrades det helt. När så sedan kristendomen började tappa mark i Sverige, så kom kremeringen åter, och den seden har nu tagit över i takt med kristendomens marginalisering.

Men om vi då medger att det inte finns något i Bibeln som binder kristna, så ska vi ändå säga, att Nya Testamentet anknyter till jordbegravning och utgår ifrån den. Jesus sade med tanke på sin egen död och uppståndelse: Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. (Joh. 12:24) Och aposteln Paulus skriver till korintierna om uppståndelsen och liknar även han begravningen vid ett korn som sås i jorden: Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? – – – Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. (1 Kor. 15:35, 43)

Så, för att sammanfatta denna artikel: Jordbegravning – när kroppen läggs i en kista som sänks i jorden – är ett fint och bibliskt uttryck för tron på uppståndelsen.