Författare: stpaulievluth

Den kristne och kyrkan – IV

Trosbekännelsens kyrka

Vi går nu vidare och tittar på trosbekännelsens kyrka. Jag vill säga fyra saker om den kyrka som en kristen lever i. Det är de fyra sakerna som sägs i nicenska trosbekännelsen:

  • Kyrkan är en enda.
  • Kyrkan är helig
  • Kyrkan är allmännelig
  • Kyrkan är apostolisk   

Kyrkan är en enda

Den kristna kyrkan – ekklesía – är Guds folk. Det är en fortsättning på GT och det bara finns ett enda gudsfolk, inte två. Jesus säger: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. (Joh. 10:16) Och sankt Paulus säger: Ty Israel [Guds folk] är inte alla som kommer från Israel [patriarken Jakob],och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. – – – Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. (Rom. 9:6-8)

Det finns alltså bara ett gudsfolk genom alla tider. De blir i alla tider rättfärdiga genom tron: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. (Rom. 4:3/1 Mos. 15:6) Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig. (Hebr. 11:4) Att det bara finns ett enda gudsfolk har jag skrivit om i min bloggserie om Gamla och nya förbundet.

Guds folk, det är kyrkan det. Den har funnits sedan Adam och Eva. Det finns ju bara en kyrka. Gud utvalde så småningom Israels folk och slöt ett förbund med dem. Guds folk är utvalt, utkorat, på grund av hans nåd.

Kyrkan består av alla kristna, av alla troende. Kyrkan är inte bara prästerna eller ”några andra”. Alla kristna har tillsammans kyrkans rättigheter och uppgifter. En del av det gör prästerna, men de gör det på kyrkans vägnar.

Kyrkan är helig

Ordet helig betyder enligt Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) om person (l. ängel) som står i så nära förbindelse med Gud att hans väsen o. egenskaper fått en större l. mindre likhet med Guds; ostrafflig, rättfärdig; Det betyder alltså att vara lik Gud, att vara fullkomlig.

En kristen lever varje dag som en del av kyrkan, och kyrkan är helig. Sankt Petrus skriver till de kristna: Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar. (1 Petr. 2:9) När Petrus säger att de kristna är ett heligt folk, så är det ett citat från Andra Moseboks nittonde kapitel, när Israelerna samlats vid berget Horeb: Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du [Mose] ska tala till Israels barn.

Så säger även Petrus att kyrkan är en enda, att det är samma gudsfolk i gamla förbundet som i det nya. Han knyter ihop folket som fick lagen med det folk som följer Jesus. Det är samma folk. Det var alltså våra andliga förfäder som stod vid berget Horeb. (Hur tokig är inte termen ”ersättningsteologi”!)

Och detta folk, denna församling, denna kyrka är helig. Aposteln Paulus inleder ofta sina brev med att påminna de kristna om att de är heliga: Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Här ser vi också varför kyrkan är helig: De kristna är kallade av Gud. Eller som han skriver i inledningen till efesierbrevet: Liksom han [Gud Fader] innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom [Kristus] för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. Så ser vi att vi är heliga och fläckfria inför Gud. Med ett annat ord: Vi är rättfärdiga! Kyrkans helighet består i att hon är rättfärdig. Som Paulus skriver till kolosserna: Också er har han [Guds Son] nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden. Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga.

Och naturligtvis måste jag här också citera det kända stället från efesierbrevet 5:25-27 som talar om hur det går till att kyrkan blir helig:

Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. (Folkbibeln) Ni män skall älska era hustrur, så som Kristus älskade Kyrkan och gav sitt liv för henne. Han helgar henne och renar henne med vattnets bad, i kraft av Ordet, för att kunna ställa fram Kyrkan som sin brud, strålande, utan fläck eller rynka eller annan brist. Helig och ofläckad skulle hon vara. (Bo Giertz översättning).

Den kristne och kyrkan – III

Det grekiska ordet ekklesía

Sedan vi nu tittat på det svenska ordet kyrka, ska vi gå in litet till på det grekiska ordet ekklesía. Vad betyder det, varifrån kommer det? Det består av två delar, kan vi säga: ”ek” som betyder ”ut” eller ”ur” (jämför export och eksem) och ”klesía” som kommer av ett grekiskt verb ”kaléo”, som betyder kalla. (Det kan man väl se, att det svenska ordet har samma ursprung som det grekiska?) Betydelsen blir alltså: De som kallats ut det vill säga kallats ut från andra människor, de har samlats. Det är en särskild grupp av människor, som det svenska ordet församling.

Men det är inte alltid som ordens etymologi (var de kommer från) helt riktigt visar vad orden betyder. När det gäller att ta reda på vad de grekiska teologiska orden i NT betyder, så är det en viktig källa till kunskap att se om ordet används i GT. Jamen, GT skrevs ju på hebreiska, inte på grekiska, säger någon. Och naturligtvis är det så. Men, den grekiska översättningen av GT Septuaginta är här viktig (den gjordes omkring 200 år före Kristus av judar i Alexandria). Den var mycket spridd och lästes flitigt av judarna och sedan av de kristna. (De skriftlärda kunde läsa GT på hebreiska, men alla var ju inte skriftlärda.) I synagogan förelästes Skriften på hebreiska, så nog förstod man hebreiska, men språket som alla kunde göra sig förstådda med ”den tidens engelska” var grekiska.

Om det grekiska språket

Ja, grekiska var ett världsspråk. Det blev det genom att den makedonske kungasonen Alexander erövrade ett jätterike. Så blev han Alexander den store. Han blev kung vid tjugo års ålder år 336 f. Kr. och dog som 32-åring år 323 f. Kr i Babylon. Låt oss titta på en karta[1] över Alexander den stores rike, hur det såg ut efter hans död. Hans rike delades då upp på fyra generaler, och därför är det fyra färger, grön, orange, blå och gul. (I väster kan man också se det begynnande romarriket – ljusblått – och riket Karthago – lila.):

Från väster till öster är det ungefär 500 mil i detta jätterike. Tre gånger så långt som Sverige. Och i detta rike var den grekiska som Nya Testamentet skrevs på – den kallas Koiné (uttalas kojn´ä) – förvaltnings- och kulturspråk.

När Alexander den store dog, så delades hans rike upp mellan hans generaler, och de talade ju alla grekiska. Så fortsatte Koine-grekiskan att vara det viktigaste språket i detta enorma område. (Dessutom fanns det folkspråk också, till exempel egyptiska i den blåa delen, arameiska i den gula.)

Även när sedan romarna styrde, se kartan[2],

så användes fortfarande grekiska i det som varit Alexander den stores rike (ungefär det som senare blev Öst-Rom). Pontius Pilatus skrev också det anslag som sattes upp på korset på hebreiska, grekiska och latin. Hebreiska var de skriftlärdes och stora rådets språk, antar jag att man skulle kunna beskriva det som, och latin var ju romarnas språk, men Pilatus skrev alltså även på grekiska. Så ser vi hur spridd grekiskan var. Och även i den latinska delen, i den västra delen av Romarriket, användes en hel del grekiska. Marcus Aurelius, Suetonius och Julius Caesar skrev vissa av sina verk på grekiska, säger Wikipedia. Och har ni tänkt på att Romarbrevet, brevet till den kristna församlingen i Rom, skrevs på grekiska?

Åter till ordet ekklesía

Så, ett gott skäl att lära sig koiné-grekiska är inte bara NT, utan också Septuaginta. Där används ofta ordet ekklesía eller avledningar av det. Vi kan titta till exempel på Femte Mosebok 4:10 där det står i Septuaginta om hur Mose stod inför Herren Gud vid berget Horeb ”på ekklesíans dag”, på den dag folket samlades. I Folkbibeln står det därefter: ”Samla (ekklesíason) folket till mig, jag vill låta dem höra mina ord, och de skall lära sig dem så att de fruktar mig så länge de lever på jorden, och de skall lära sina barn dem.” Det var ju här, när det judiska folket fick Tio Guds bud och Mose lag som det gamla förbundet definierades.

”Ekklesía” kan beteckna en ”församling”, vilken som helst, men när Gud kallar samman en församling är det förbundsfolket, dem som Gud kallat och församlat. Se till exempel när Josua gått in i det utlovade landet, då högtidlighölls förbundet och det står: Inte ett ord av allt det som Mose hade befallt underlät Josua att läsa upp inför Israels hela församling med kvinnor och barn och de främlingar som följde dem. (Jos. 8:35) Och kung David säger: Jag hatar de ondas församling (ekklesía) och sitter inte hos de gudlösa.(Ps. 26:5), men han säger också: Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen (ekklesía) ska jag lovsjunga dig. (Ps. 22:23)

Och likadant är det ju med vårt ord församling. Det kan vara en grupp människor i allmänhet. Man kan till exempel säga En folkvald församling representerar folket. Men det allra vanligaste användandet av ordet församling är om den kristna församlingen, de som kallats ut ur världen till att vara hans eget folk, förbundsfolket.

Sammanfattning

När den kristna kyrkan benämns ekklesía i NT, knyter det an till GT. Det betyder att de kristna är fortsättningen på Guds folk, judafolket, dem som han församlade vid Horebs berg.

[1] Av Captain_Blood – Eget arbete; The Macedonian Empire, 336-323 B.C. AND Kingdoms of the Diadochi in 301 BC and 200 BC. Historical Atlas by William R. Shepherd, 1911. Courtesy of the University of Texas Libraries, The University of Texas at Austin., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=531504

[2] By Tataryn – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19625326

Den kristne och kyrkan – II

Det svenska ordet kyrka

Varje söndag använder vi ordet ”kyrka”. Det står i den apostoliska trosbekännelsen: Jag tror ock på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund.  Och i den nicenska trosbekännelsen, som vi vanligen använder om söndagarna, bekänner vi: Jag tror på … på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Så, här i våra trosbekännelser möter vi kyrkan. Den är en enda, den är helig, och den är allmännelig. Och enligt nicenum är den också apostolisk. Vi återkommer till dessa fyra ord litet längre fram. Men vad är då denna kristna kyrka? Vi börjar med att titta på själva ordet kyrka. Det kommer rent språkligt brukar man säga av det grekiska adjektivet kyriaké (κυριακή) vars rot vi kan känna igen i Kyrie eleison (Herre förbarma dig).Det betyder alltså ungefär Det som hänger ihop med Herren eller Det som tillhör Herren. När vi sedan använder ordet ”kyrka” i dagligt tal, så kan det betyda litet olika saker. Jag vill nu ta tre olika meningar med ordet ”kyrka”, där det betyder olika saker: ž På medeltiden fanns det mer än hundra kyrkor på Gotland (kyrkobyggnad)ž Kyrkan måste ta sitt ansvar för prästutbildningen (en organisation)ž Gud är närvarande hos sin kyrka genom alla tider (de kristna, Guds folk)Men var kommer ordet kyrka ifrån? Det går ju tillbaka på ett grekiskt ord, så först går vi till Bibeln. Men där hittar vi inte ordet kyriaké. Och i trosbekännelserna hittar vi inte heller kyriaké! Men det är ju i trosbekännelsen som det står kyrka, så det är där vi ska se efter. Det ord som översätts med kyrka är ekklesía (ἐκκλησία). Lägg märke till hur betoningen på det grekiska ordet skiljer sig från det latinska ecclésia (som har betoningen mitt i ordet, på det andra e:et).I Bibeln används också ekklesía och det översätts till svenska ofta traditionellt med församling. Men i trosbekännelsen har det blivit ”kyrka”. Det är ju litet förbryllande, litet konstigt. Så låt oss titta litet närmare på dessa två ord, kyrka och församling. Vad betyder ordet kyrka jämfört med församling? Kan de bytas ut mot varandra?ž På medeltiden fanns det mer än hundra församlingar på Gotland (nej, det är inte samma sak som kyrkobyggnader)ž Församlingen måste ta sitt ansvar för prästutbildningen (nja, fortfarande en organisation som ‘kyrka’, men inte helheten)ž Gud är närvarande hos sin församling genom alla tider (nja, när vi menar de kristna, Guds folk, passar ordet kyrka bättre)Vilket ord är bäst som översättning av ekklesía (ἐκκλησία), kyrka (som kan anses beteckna helheten eller en byggnad) eller församling (som ofta betecknar en del, en mindre sammanslutning)? Citaten här är ur Folkbibeln.ž Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. (Apg. 8:1)ž Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28)ž Jag och alla bröderna som är hos mig hälsar församlingarna i Galatien.  (Gal 1:2)ž Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling. (Matt. 16:18)Den här sista versen är intressant, tycker jag. Trots att stället talar om helheten, så har de svenska biblarna av tradition översatt med ”församling”. (Karl den XII:s bibel, Normalupplagan från 1883, 1917 års översättning och Hedegårds NT.) Också Folkbibeln skriver som vi ser ”församling”. Men den statliga bibelöversättningen Bibel 2000 översätter på den klippan ska jag bygga min kyrka. Och så hänvisar de till sin uppslagsdel, där de skriver: När det grekiska ordet (ekklesía) syftar på alla kristna som Guds folk, utan rumslig eller tidslig begränsning, har det återgetts med ”kyrka”. Detta tycker jag är bra skrivet. Av och till kritiserar jag Bibel 2000 för allvarliga misstag, och det kommer jag fortsätta att göra, men just här skriver de något bra. (Även om de strax intill, alldeles i närheten, tar alldeles miste och menar att det är Petrus som är klippan…)Så, i Bibeln, när ekklesía används, så är det en god översättning att använda kyrka för helheten och församling för den lokala gruppen, delen. För ordet betyder bådadera, både den osynliga kyrkan (den andliga gemenskapen överallt genom alla tider) och den synliga kyrkan (där vi vanligen använder ordet kyrka för helheten och församling för delen). Att överbetona helheten, det övergripande, det gör man till exempel i påvedömet. De menar ju att det är påven som är själva kyrkan och att allt kommer från honom. Andra diket är att överbetona lokalförsamlingen. Jag tänker inte gå djupare i detta, men det finns i USA – och i USA finns det många lutheraner – lutherska församlingar som menar att man av teologiska skäl inte kan eller ska ha en kyrka (kyrkoorganisation). Några av dem har därför gått ihop i en missionsförening (ULMA). Och det är av liknande skäl som Missourisynoden heter just Missourisynoden och inte ”kyrka”.

Den kristne och kyrkan – I

Årets kyrkodagar (2023) hade som tema Att leva som kristen. Som en del av detta höll jag ett föredrag med titeln Den kristne och kyrkan, och detta föredrag tänkte jag här dela bit för bit med er bloggläsare.

Inledning

Vad är det grundläggande med att vara kristen? Ofta svarar vi ”Att tro på Gud”, och det är ju alldeles sant. Man blir kristen genom att komma till tro på Gud. Jag vill naturligtvis inte säga något mot detta grundläggande faktum, inte alls. Det är verkligen så att tron är fullständigt avgörande för att bli och vara en kristen. Men att vara kristen, att tro på Gud, innebär och medför så mycket. Ty att vara kristen betyder att vara insatt i ett stort sammanhang. Det är sant att tron är personlig. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Men vi får akta oss så att tron inte blir en privatsak! Var och en måste tro själv, ja. Men Gud vill inte att vi ska tro ensamma.

Skillnaden mellan ‘själv’ och ‘ensam’

Här vill jag ta upp en detalj med det svenska språket. Många gör inte i vardagligt språk någon tydlig skillnad mellan ”själv” och ”ensam”, utan de kan säga Ska du gå själv till bussen? med samma betydelse som Ska du gå ensam till bussen?

Men om vi är litet noggranna, så betyder ‘själv’ ungefär ‘för egen maskin’ eller ‘av egen kraft’ och det kan även vara något man gör tillsammans med andra, trots att man inte är ensam. De två frågorna betyder olika saker.

Ska du gå själv till bussen? En del kan tänka sig att man kan svara: Nej, Peter följer mig (så får jag sällskap). Ett formellt korrekt svar är i stället till exempel Nej, jag hoppas att du ska skjutsa mig (för jag klarar inte att gå med mina svaga ben).

Så: Var och en måste tro själv, ja. Men Gud vill inte att vi ska tro ensamma.

Att höra ihop med Jesus

Att vara kristen är att vara en del av något större. Jesus sade: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh. 15:5) Att bära frukt, det är att göra goda gärningar, och det kallar vi helgelsen, som Sten talade om tidigare idag. Och i bibelordet ser vi vad som är förutsättningen och sammanhanget för att bära frukt: Att vara en del av vinstocken, av vinträdet.

En annan bild för samma sammanhang använder sankt Paulus i romarbrevet, där han talar om olivträdet och grenarna. Om roten (Kristus) är helig, är grenarna (de kristna) heliga. Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem… (Rom. 11:16f.)

För att kunna bära frukt behöver grenen sitta fast i trädet, annars dör grenen snart. Och en tredje bild är den mänskliga kroppen, till exempel i andra korintierbrevet: Ni är Kristi kropp och var för sig lemmar. (1 Kor. 12:27)

Vinstocken, olivträdet och kroppen, det är tre uttryck för det som en kristen alltså alltid är en del av och lever sitt liv i, det som är helt grundläggande för att vara kristen. Vi brukar ofta kalla det kyrkan.

Jag vill hålla mitt föredrag om den kristne och kyrkan genom att nu först titta närmare på vad kyrkan är.

Tillkännagivande om kyrkogemenskap

Lutherska Konkordiekyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, Aposteln St Judas evangelisk-lutherska kyrka i Melbourne, Australien och Kyrkan på öarna, Danmark har konstaterat att det råder full läromässig enhet, på grundval av den Heliga Skrift och Konkordieboken, vilket medför att kyrkogemenskap har upprättats.

I Jesu Kristi namn,

Augsburgska bekännelsens dag, 25 juni 2023

Ny postilla ute nu

Äntligen är tredje årgången ute nu av Staffan Bergmans postilla! Den säljs på Adlibris, på denna länk.

Första årgångens postilla kan köpas genom att mejla till mig: pastor.fjellander@gmail.com (pris 200 kr)

Andra årgången kan köpas på någon av dessa länkar:

https://www.bod.se/bokshop/postilla-staffan-bergman-9789180076883

https://www.adlibris.com/se/bok/postilla-9789180076883

https://www.bokus.com/bok/9789180076883/postilla-med-andra-argangens-predikningar/

https://www.akademibokhandeln.se/bok/postilla-med-andra-argangens-predikningar/9789180076883/

Om kiliasmen, avslutning – XVIII

Så vill jag nu avrunda min bloggserie om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel” och kiliasmen, läran om tusenårsriket. Denna lära var i olika varianter allmän i Sverige inom (de baptistiska) frikyrkorna (baptister, pingstvänner m.fl.) fram till nittonhundrasjuttiotalet. Men sedan har den gradvis försvunnit i stor utsträckning. Nu förekommer den allmänt väl endast inom trosrörelsen (Livets Ord etc.). Tidningen Dagen skrev i september 2022 en artikel om detta: Frikyrkan och den sista tiden – läran det tystnade om.

Hur ska man se på att kiliasmen försvagats mycket inom till exempel pingströrelsen? Naturligtvis är det bra när falsk lära försvinner och mer biblisk lära kommer i stället. Men samtidigt är det komplext. För när vi ser på de traditionella svenska frikyrkorna, så har man med tiden (under nittonhundratalet och framåt) inte bara släppt läran om tusenårsriket, utan man har släppt annat också. Den teologiska liberalismen och existentialismen har svept fram bland dessa kyrkor. Starkast stod pingströrelsen emot dessa inflytanden, men även de har tydligt försvagats teologiskt. Utvecklingen (förfallet) kan väl anses ha startat efter Lewi Pethrus’ död 1974. Så nu, under 2022, har Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfia i Stockholm, den största pingstförsamlingen i Sverige, bland annat öppnat för den allmänna, ”moderna” uppfattningen i HBTQ-frågor. Han har fått skarp kritik, men hans ställning som pastor i församlingen synes vara ohotad, och hans youtubeinslag i ämnet har inte tagits bort. Pingstledaren Daniel Alm anser att man inte ska rösta om dessa frågor, det ‘leder bara till splittring’. Även om det kan anses vara ett gott uppsåt att inte splittras, så är det dock i verkligheten en ”lägga locket på”-taktik som kommer leda till att falska läror lättare får fäste inom pingströrelsen. Det bibliska förhållningssättet är att man går igenom dessa frågor och visar på Bibelns undervisning och inte accepterar att man förkastar Guds Ord.

Till detta kommer att nu, i februari 2023, har församlingsledningen i Filadelfia Stockholm lagt fram ett förslag om stadgeändring så att barndöpta kristna ska kunna bli medlemmar i pingstförsamlingen utan att behöva döpas som vuxna! Detta har Piensoho menat länge, och nu verkar han ha fått med sig församlingsledningen på det. Naturligtvis är baptismen (att endast vuxnas eller ungdomars dop är giltiga) obiblisk, men hur ska det gå om man inte förmår hålla fast vid sin kyrkas bekännelse? Då raseras grunden! Det stora problemet är att man steg för steg har släppt tron på Bibeln som Guds Ord. En av Filadelfias egna medlemmar kritiserar pastor Piensoho och skriver helt riktigt: Ytterst handlar det som nu sker i Filadelfia i Stockholm om bibelsynen.

Bibeln innehåller både partier som ska förstås bokstavligt och sådant som är andligt, bildligt. Det ur mänsklig synvinkel enklaste förhållningssättet är att läsa allt på samma sätt, att ha en enda tolkningsmetod, men då förenklar man och kommer i strid med Guds Ord. Om man tolkar det som ska förstås bokstavligt (till exempel att Jesus gick på vattnet och att han uppstod fysiskt) på ett bildligt sätt blir man liberalteolog. Om man tolkar det som ska förstås bildligt (såsom GT-profeternas utsagor om fridsriket) på ett bokstavligt sätt blir man kiliast.

En kristen ska följa det som Mose befallde Israels barn efter att han gett dem tio Guds bud: Var noga med att göra vad Herren, er Gud, har befallt er. Vik inte av, vare sig till höger eller till vänster. Den väg som Herren, er Gud, har befallt er att gå skall ni alltid följa. (5 Mos. 5:32f.) Lägg märke till att detta kan vara svårt, Mose säger att vi ska vara noga med att följa Guds Ord! Vi behöver anstränga oss.

För Israeliterna som tågade ut ur Egypten ledde den väg som Gud befallt bokstavligen till Israel. Mose fortsätter citatet ovan: så att ni får leva och det går er väl och ni får ett långt liv i det land som ni skall ta i besittning. Denna vers är också Guds Ord, men det var sagt till ett visst folk i en särskild situation. Det är Guds Ord, det är helt och hållet sant, det är skrivet för vår skull också, för att styrka vår tro. Men i denna bloggserie har jag visat att det i nya förbundet leder vägen inte till det jordiska Jerusalem, utan till himmelen. Som det står i Skriften:

Här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma.  (Hebr. 13:14)

Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.   (Gal. 4:25f.)

(I och med detta inlägg gör jag en paus från bloggskrivandet, för att förbereda kyrkodagarna. På återhörande!)

Om antisemitism idag – XVII

Tankar om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Vi går vidare om antisemitismen. Även idag finns mycken sådan. Nilsson skriver: Borde inte Förintelsen under andra världskriget ha satt punkt för judehatet? (s 12) Det kan jag verkligen instämma i! Men vi bör vara klara över att det finns gott om antisemitism, särskilt i den muslimska världen.

I Malmö är det särskilt så, till exempel. Där finns (har i alla fall funnits) många judar, och de angrips ofta. Vid en demonstration på Möllevångstorget i Malmö 2017 ropades ord som ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”. Det kastades brandbomber mot synagogan.

I den muslimska världen hade man ofta under andra världskriget samröre med nazisterna, och man har inte ändrat sig. Ett exempel är Muslimska brödraskapet. Och som ni kanske vet står det på Irans dagordning att utplåna Israel. Detta är på allvar. I januari 2021 introducerade det iranska parlamentet förslag om att regeringen måste initiera åtgärder för Israels förintande senast 2040.

Naomi Abramowicz‘ besök i Nybro

Tidningen Världen idag rapporterade 16 juli 2022 om Expressens judisk-svenska ledarskribent Naomi Abramowicz besök i Nybro. Hon åkte dit för att skriva ett reportage. När en arabisk butiksinnehavare (svensk men född i Mellanöstern) fick se att hon bar en Davidsstjärna och förstod att hon var judinna, ”förklarade han att han skulle kasta ut varenda jude som kom in i hans butik. Att jag inte borde bära den judiska symbolen på torget i Nybro” skriver hon. Abramowicz skriver också: ”Det finns en idé om att antisemitism främst förekommer bland radikala islamister. Så är inte fallet. Det är närmast kulturellt accepterat att hata judar i Mellanöstern. Där torgförs antisemitiska åsikter i allt från statsmedier till barnböcker och populärkultur”.

Liberala teologers antisemitism

Det finns också kvasiteologisk antisemitism eller vad vi ska kalla det. Det är liberala teologer som angriper staten Israel. Men staten Israel ska bedömas som alla andra stater, med politiska, juridiska, ja förnuftsmässiga argument. Sådant är inte kyrkans uppgift.

Ett exempel är Kyrkornas Världsråd, som ofta kritiserar Israel men tiger angående terroristorganisationen Hamas överträdelser. Kyrkornas världsråd har tagit politisk ställning. De är bundsförvanter till ”68-kyrkan” som Johan Sundéen skrev sin bok om häromåret (68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989)

Svenska Kyrkan har fortfarande stark koppling till 68-kyrkan. Hösten 2021 beslutade deras kyrkomöte att Svenska kyrkan ska lyfta frågan om Israel gör sig skyldig till apartheid, utifrån folkrätten. De kritiserar Israel för bristande demokrati, men säger inget om alla diktaturerna i Mellanöstern.

Men, det är inte kyrkans sak att driva sådana frågor. Ur biblisk synvinkel kan vi acceptera både demokrati och diktatur. Vi har ingen politisk agenda, utan vi ska predika att Jesus är Messias, världens ende frälsare. Han är uppfyllelsen av GT:s profetior, och genom att tro på honom blir vi Guds barn. Alla andra läror är onda andars läror.

Kristet förhållningssätt

Så hur ska en kristen då förhålla sig till judarna och judendomen? Sammanfattningsvis vill jag säga att vi ska skilja på sak och person. Judendomen är en falsk religion som står under Guds förbannelse. (Gal. 1:8) Vi ska inte ge efter det minsta teologiskt, utan vi ska ta avstånd från den. Mot judendomen är vi så att säga teologiskt intoleranta. Men mot judarna, mot människorna, ska vi vara toleranta. Vi ska i vårt samhälle stå upp för deras rätt till sin tro, samtidigt som vi instämmer i Uppenbarelsebokens bedömning om de falska lärarnas kyrka att de är en  ”Satans synagoga”. (Upp. 2:9)

Detta är inte alltid en lätt sak, att både vara intolerant och tolerant! I samhället ska vi vara toleranta mot judendomen, men i kyrkan ska vi vara intoleranta mot judendomen. Vi ska alltid som kristna personer, både i kyrkan och samhället vara vänliga mot människorna, mot judarna (eller vilka det nu kan vara). Som historien visar är det inte lätt att ha båda dessa förhållningssätt. Det är mänskligt sett lättare att bara ha ett.

Om behandlingen av judarna – XVI

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Här fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur man sett på judendomen och judarna. Nilsson behandlar detta ganska utförligt.

Nazismen

Vi hoppar framåt genom 17- och 1800-talet. Judarna var allmänt illa sedda i Europa, även i Sverige. Går vi sedan till nittonhundratalet, så möter vi naturligtvis nazismen. Luther användes av nazisterna för att rättfärdiga judeutrotelsen. Hitler hänvisar i sin bok Mein Kampf till Luther som en stor förebild. Vid ett tal 1924 i Berlin sade han: Han [Luther] såg klart och tydligt att judarna behövde förintas och vi börjar inse att vi måste fortsätta arbetet. Och vid Nürnbergrättegången sade den nazistiske propagandamannen Julius Streicher: Jag har inte sagt något som inte Martin Luther sagt.

Men vi måste framhålla att nazisterna var annorlunda än de som tidigare förföljt judarna. Nazisterna var inte så kristna, utan de var rasister. De var emot judarna som folk, som människor. Även om judar avsade sig sin judiska tro och blev kristna var de ju ändå judar och skulle utrotas. Ett exempel på detta var när nazister i Leipzig 1936 rev ner en staty av den store tyske tonsättaren Felix Mendelssohn (1809-1847), eftersom han var av judisk börd. (Mendelssohn var kristen. Han skrev mycket kyrkomusik. Och hans femte symfoni är en hyllning till kristendomen och går under namnet Reformationssymfonin. I den första satsen ingår Luthers psalm Vår Gud är oss en mäktig borg.)

Nazismen är i denna aspekt en produkt av Darwinismen, som lär att människorna utvecklats från aporna. Judarna är ur nazismens synvinkel helt enkelt en lägre stående ras som inte har existensberättigande. Så menade inte alls Luther. Det är helt befängt att göra Luther ansvarig för andra världskrigets förintelseläger! Och Luther drev inte heller tesen att judarna var ansvariga för Kristi död, så som nazisterna gjorde.

Vilka dödade Jesus?

Enligt nazisterna var judarna skyldiga till Jesu död, och därför förtjänade de att utrotas. Så sade man. Men vilka var då ansvariga för Kristi död? Naturligtvis var judarna det, säger jag, men lyssna nu ordentligt! Aposteln Petrus sade på den första pingstdagen till judarna: Ni spikade fast honom på korset och dödade honom. Men man bedrar sig grundligt om man tror att man själv är utan synd här! För judafolket gjorde det i vårt ställe. Alla människor är skyldiga till Jesu död. Det är alla människors synder som drev Kristus i döden. När vi blir kristna inympas vi i judafolket, så det är till våra fäder sankt Petrus sade: Ni spikade fast honom på korset och dödade honom. Mina synder och dina synder dödade Jesus! Man ska inte kasta sten i glashus.

Det finns därför ingen som helst anledning att förfölja judar för att de dödade Kristus, för det gjorde vi också. De lånade ut sina händer åt oss.