Författare: stpaulievluth

Om den medeltida kyrkan och judarna – XV

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Här fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna. Nilsson behandlar detta ganska utförligt.

Om antisemitism under medeltiden

Under medeltiden hade man ofta ordningen att avrätta människor av annan religion. Det blev följden av statskyrkosystemet. Naturligtvis är detta oacceptabelt. Jesus sade till Pilatus: Mitt rike är inte av den här världen. Det ska inte utbredas med våld och makt. Jesus är kung i våra hjärtan, inte en jordisk kung. Efter ett brödunder står det om Jesus: Då Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung, drog han sig undan upp till berget, helt ensam. Joh. 6:15

(Att Jesu rike inte är ett yttre rike visar utöver att statskyrkosystem är obibliskt också att kiliasternas idéer om att Jesus ska komma tillbaka och upprätta ett synligt rike med centrum i Jerusalem är felaktig.)

Kyrkan hade genom statskyrkosystemet fått stor makt, och religionsfriheten var det inte så mycket bevänt med. Nilsson ger många hemska exempel, jag nämner här bara några få:

Efter erövrandet av Jerusalem år 1099 under det första riktiga korståget, ägnade korsfararna den första veckan åt att slakta och döda de judar och muslimer som bodde i Jerusalem, tusentals personer.

Vid det fjärde Laterankonciliet år 1215 bestämdes att judar och muslimer skulle bära särskilda kläder och ett färgat märke så att man lätt kunde känna igen dem. (Det var alltså inte nazisterna som kom på detta.)

Ett sätt att utmåla judarna som andra klassens människor är en bild som kallas ”judesugga”. En sådan finns bland annat på den medeltida Mariakyrkan i Wittenberg, och det har nyligen (2022) varit i tysk domstol om den nu 700 år gamla bilden ska få vara kvar. Den omtvistade skulpturen som är placerad på kyrkväggen ungefär fyra meter ovanför marken visar hur en grupp judar suger på spenarna på en gris, vilket ju är för dem ett orent djur, samtidigt som en rabbi lyfter på djurets svans för att komma åt avföringen.

Digerdöden, pesten under senmedeltiden skylldes många gånger på judarna. Den 14 februari 1349 inträffade Valentindagsmassakern, i vilken judarna i Strasbourg gavs två alternativ: att konvertera eller att dö. Ettusen judar brändes levande, men den genomförda massakern räddade inte staden undan pestens härjningar. Fem månader efter massakern drabbade farsoten staden, och förorsakade ytterligare 16 000 dödsfall där.

Här håller vi med Nilsson: Detta är antisemitism. Antisemitismen har varit utbredd, ja allmänt förekommande i den kristna kyrkan under medeltiden. Det finns inget försvar för allt detta.

Luther

Efter medeltiden måste vi naturligtvis nämna Luther. Han utgav år 1523 en liten skrift ”Att Jesus Kristus föddes jude” där han var mycket vänligt inställd mot judarna. Luther hoppades att judarna skulle ta emot evangeliet som nu kommit fram igen efter att romersk katolska kyrkan dolt och förmörkat Skriftens klara ljus. Så blev dock inte fallet. Luther blev mer negativt inställd mot judarna, och år 1543 skrev han boken ”Om judarna och deras lögner”. Det är en bok på ungefär 180 sidor. Helt övervägande är det bibelutläggning. Luther går igenom messianska profetior och visar att judarna inte har Skriften på sin sida när de tror att Messias ska komma tillbaka och låta judarna utöva världsherravälde.

Hade nu Luther slutat sin skrift här, hade den knappast väckt någon större uppmärksamhet, men det gör han inte, utan lägger till några sidor om vad kristna skall göra med detta ”förkastade och fördömda folk” för att inte blir delaktiga i deras lögner och hädelser. ”Vi måste med bön och gudsfruktan öva sträng barmhärtighet för att om möjligt rädda några av dem från de glödande flammorna. Hämnas får vi inte. Judarna har hämnden hängande om halsen, tusen gånger större än vi kan önska dem. Därför ger jag mina trogna följande råd”. Så följer ett handlingsprogram på sju punkter. Man skall: 1. bränna ner deras synagogor och skolor, 2. förstöra deras bostäder och låta dem bo på särskilda ställen liksom romerna, 3. ta ifrån dem alla bönböcker och talmudskrifter, 4. förbjuda rabbinerna vid hot om livets förlust att i framtiden undervisa, 5. upphäva rätten till fri lejd (= reseförbud), 6. förbjuda deras ocker, systemet med utlåningsräntor, och ta ifrån dem deras kontanta tillgångar, 7. ge arbetsföra judar ”slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och låta dem förtjäna sitt bröd i anletes svett”. I stället för detta kan Luther också tänka sig ”att för alltid driva ut judarna till deras eget land”.

Så här intog Luther åter en position närmare den som rådde under medeltiden.

För den som vill läsa litet mer om Luther och judarna finns en kort artikel av Staffan Bergman här. (Länken pekar till ett nummer av tidskriften Lutheranen från 2005. Artikeln står i den senare delen, en bit ner. Det jag skrivit ovan kommer från den artikeln.)

Om judendomen och judarna – XIV

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Jag har i tidigare poster – från inlägg IX – granskat Nilssons texttolkningsprinciper (kapitel 6 i hans bok) och funnit att de inte stämmer med Bibeln. Nu fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna.

Det judiska arvet avtar

De judakristna levde fortfarande efter sin kultur, men när allt fler greker och romare blev kristna blev de judakristna allt mindre andel. Det dröjde dock länge innan det judiska arvet var helt borta. Första konciliet i Nicaea år 325 fastslog visserligen att kristna inte längre skulle använda den judiska kalendern, utan istället fira Påskdagen på en söndag, så som hade blivit praxis i Rom och Alexandria, men det dröjde faktiskt mer än trehundra år innan detta blev genomfört i hela västerlandet (synoden i Whitby år 664).

Paulus var jude och tillät det traditionella judiska sättet att leva. Han praktiserade det ibland själv. Men efter Jerusalems förstörelse år 70 och fördrivandet av judarna från den romerska provinsen Judeen vid det sista judiska upproret 132-135, gick judendomen och kristendomen skilda vägar.

Om termen ”ersättningsteologi”

Nya förbundets välsignelser tillkommer den kristna kyrkan (där judar självklart är välkomna), inte judafolket. Ibland kallas detta ersättningsteologi av våra motståndare. Helt fel är det ju inte, för det nya förbundet har ersatt det gamla förbundet, men termen är kanske ändå inte den bästa. För hedningarna (alla folk) har inte ersatt judafolket. Paulus skriver i romarbrevets elfte kapitel: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Skriften säger inte att hedningarna ersatt Israel – vilket termen ersättningsteologi skulle kunna betyda ‑ utan att hedningarna infogats i Israel. Sankt Paulus använder bilden av grenar som ympas in i Kristus-trädet i kapitel 11 av romarbrevet:

Om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.

Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen.

Därför borde man väl finna ett bättre ord, varför inte ”kontinuitetsteologi” eller ”utvidgningsteologi”? Det är ingen motsättning mellan att tro på GT och att tro på NT. Abraham och Mose var sanna judar, och de trodde på Messias, så de var goda kristna, skulle man kunna säga. De trodde på Kristus som skulle komma.

Om ordet jude

På liknande sätt är vi kristna de sanna judarna. Judafolket är roten som vi blivit inympade på, och vi ska inte förhäva oss över dem. Vi har fått komma in i Gudsfolket. Så bör vi se på judarna. Vi är inte ersättningsteologer.

Så i denna mening är alla kristna judar. Men å andra sidan behöver vi ju ett ord för dem som tror på GT men inte på NT, ett ord för dem som anser Mose lag som bindande (de iakttar omskärelse, äter inte fläsk, har lördagen som sabbat/helig dag osv. och tror inte att Messias har kommit). Detta betyder vanligen ordet ”jude”, i religiös betydelse.

Men ”jude” kan också vara ett etniskt ord, ett ord som betecknar folkslaget. I den betydelsen bor det judar i Israel, även om de är ateister.

Fornkyrkan och judarna

I fornkyrkan utvecklades vad vi kan kalla en ”antijudaism”, vilken är korrekt. Med det menar jag att man tar avstånd från judendomen, den är en falsk religion. I och med Jerusalems förstörelse är det Gamla förbundet avslutat. Ireneus skrev helt riktigt att Jakobs hus och Israels folk hade fråntagits arvsrätten och Guds nåd. [= att Gamla förbundet hade upphört] Och detta hände för att det judiska folket förkastade Guds son och misshandlade honom.

Så att ta teologiskt avstånd, inom trons ordning, det vill jag kalla antijudaism. Den anser vi är riktig. Men om det övergår i att på olika sätt ‑ inklusive fysiskt ‑ angripa judarna, inom skapelsens ordning, då är det antisemitism. Den försvarar jag inte, tvärtom!

Chrysostomos var verksam i Antiokia (i nuvarande Syrien), där det fanns judar. Han höll ett flertal kraftfulla predikningar mot judarna och deras religion. Att han angriper judarnas religion är en sak, inget konstigt i det. Många förstår dock inte detta. De stöter sig på de hårda orden. Men här försvarar vi Chrysostomos och andra i sak. Man kan diskutera uttryckssätten, men all falsk lära är djävulens påfund, och de som driver den är hans hantlangare. Och de som överger Gud är otrogna. Att bryta förbundet med Gud liknas i GT vid äktenskapsbrott, se till exempel hos profeten Jeremia: Men som när en hustru är otrogen mot sin man, så har ni, Israels hus, varit otrogna mot mig, säger Herren. (Jer. 3:20)

Det allra mesta av Chrysostomos predikningar mot judarna består i antijudaism, låt vara i kraftiga ordalag. Men Chrysostomos skrev också en del sådant som vi inte kan försvara: Ska jag berätta om deras [judarnas] plundrande, girighet, deras övergivande av de fattiga, deras stölder och deras fusk i affärer?[1] Judarna utmålas som de sämsta av människor. Och som en av de värsta sakerna framhåller han att de dödade Jesus. (Vi återkommer till denna tokiga anklagelse.) Han ska ha kallat dem en nation av bödlar och mördare. Ja, det sägs till och med att Chrysostomos menade att Gud sanktionerar att man misshandlar och mördar judar! Och kyrkofadern Ambrosius blev av kejsar Theodosius uppmanad att återuppbygga en synagoga som blivit nerbränd, men Ambrosius vägrade.

Sådan antisemitism har kyrkans män gjort sig skyldiga till, och det måste vi kraftfullt ta avstånd ifrån, här ger vi Nilsson rätt. Tyvärr var det inte bara under kyrkofädernas tid, utan det fortsatte. Mer om detta i nästa post.

[1] Mot judarna, homilia 1, VII

Om judendomen och judarna – XIII

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Jag har i tidigare poster – från inlägg IX – granskat Nilssons texttolkningsprinciper (kapitel 6 i hans bok) och funnit att de inte stämmer med Bibeln. Nu vill jag utifrån hans bok fortsätta med att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna.

Hur ska vi då se på judarna?

Hur ska vi då se på judarna? Från början var kyrkan helt judisk. Jesus och apostlarna var judar. Tiotusentals judar omvände sig och trodde på Jesus, och de fortsatte med sitt judiska liv. De fortsatte med sina judiska seder, gudstjänster och böner och de umgicks i templet. Så småningom, efter 15-20 år, kom andra folkslag (”hedningarna”) med i bilden. Apostlamötet ägde rum år 49, och det tillät hedningarna att komma in i kyrkan, men det innebar inget avståndstagande från det judiska sättet att leva. Naturligtvis var inte tron judisk, man trodde att Jesus var Messias och att man inte var tvungen att hålla Mose lag för att bli frälst, men man fortsatte att leva i den judiska kulturen och i de judiska sederna. Man omskar sina gossebarn till exempel. Så kunde Paulus även låta omskära Timoteus (Apg. 16), av hänsyn till judarna, för att inte reta dem i onödan, men detta var inte för att uppfylla Mose lag, det var inte nödvändigt, utan det var som en fri sak. Som att inte dricka vin när man vittnar bland absolutister eller inte äta kött bland vegetarianer. Uppmärksamheten riktas då lätt åt fel håll.

Men, och det är viktigt, det här beror på sammanhanget och hur det uppfattas. När det kom judar som ville att galaterna skulle låta omskära sig för att följa Mose lag, var Paulus obeveklig i sitt avståndstagande från detta:

Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. Se, jag Paulus säger er att om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er. Jag försäkrar er än en gång: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. (Gal. 5:1ff.)

Nilsson visar att Paulus försvarade det judiska sättet att leva och att detta inte stred mot den nya, kristna tron. Och det stämmer, Paulus gjorde det. Vi ser det tydligt i Apostlagärningarnas tjugoförsta kapitel, när Paulus kommer tillbaka till Jerusalem efter den tredje missionsresan. Församlingens ledare, Jesu bror Jakob och några andra judakristna, sade till Paulus:

Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. (Apg. 21:20f.)

För att bevisa att det inte var någon konflikt mellan att vara kristen och att leva enligt de judiska sederna, avlade då Paulus ett löfte i templet och betalade för sig och fyra andra judekristna män. (Betalningen var för offer och troligen rörde sig det om ett nasirlöfte.)

Nilsson har alltså rätt i att Paulus ansåg sig vara en jude, ja en farisé, och att han inte hade något att invända mot det judiska sättet att leva. När han satt i fängelse i Rom, kallade han till sig de ledande bland judarna, och till dem sade han:

Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. (Apg. 28:17)

Frågan är ju då hur vi ska förstå detta. Nilsson menar att vi idag har tappat bort våra judiska rötter. Det kan det kanske ligga något i – beroende på vad man menar – men Nilsson ger det alldeles för stor betydelse. Han fogar in det i sina tankar att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk (vilket det inte är), att vi ska förvänta oss en väckelse bland judarna strax före yttersta domen (vilket vi inte ska) och att staten Israel är Guds ingripande, förutsagt i Skriften (vilket det inte är). Han går för långt när han skriver: I det här kapitlet ska jag försöka visa på att den första församlingen under dess tidiga skede var judisk i hela sin bredd och längd… Jesus kom alltså inte för att smula sönder den judiska teologin, gudstjänstfirandet eller det judiska vittnesbördet. (s. 16) För Jesus kom och uppfyllde det Gamla Testamentet så att Mose lag inte längre behövs. Det judiska gudstjänstfirandets krona, offertjänsten behövs inte. Judarna är inte längre Guds egendomsfolk.  

Däremot håller vi helt med om att vi inte ska försumma studiet av Gamla Testamentet och att det är viktigt att prästerna studerar hebreiska. Hela Bibeln, även Gamla Testamentet, är Guds Ord. Nilsson skriver: Lagen uppfylldes genom Messias, och bevarade sin givna plats, som etisk och moralisk kompass, dock inte som frälsningsväg. Och det stämmer ju att lagen är kvar och oföränderlig, om vi med lagen menar morallagen.

Det är fortfarande viktigt att studera Gamla Testamentet. Mose lag gäller inte längre, men den vittnar om Kristus, om offret som skulle komma. GT:s profetior vittnar om Guds makt och väldighet. Judafolkets historia vittnar om Guds tålmodighet. GT lär oss om skapelsen. Som Paulus skriver till romarna: Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. (Rom. 15:4)

Sammanfattningsvis framhöll alltså Paulus att han var jude och att han inte ville skada de judiska sederna. Han till och med offrade själv i templet, men det visar inte att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk. Paulus beskriver det själv så här: För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen.(1 Kor. 9:20)

Så ser vi hur Paulus och urkyrkan under den första tiden levde i en övergångsperiod. Några år efter Paulus död inträffade Jerusalems förstörelse. Templet jämnades med marken. Det var en tydlig signal om att det Gamla förbundet upphörde.

Om GT, NT och bibeltolkning – XII

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”, fortsättning

Sist i kapitel 6 om bibeltolkning skriver Nilsson om det han kallar Tidsintervallen i profetian. För att få till det med att Fridsriket inte kommit ännu, vill han göra profetiorna flertydiga och öppna så att de åtminstone delvis inte uppfylldes av Jesus för två tusen år sedan. Som exempel anger han Luk. 4:16-21, när Jesus läste ur Skriften i Nasarets synagoga:

Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren.

Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.”

Stället som Jesus här läste är inledningen av profeten Jesajas 61:a kapitel. Det uppfylldes alltså av Jesus där och då. Det håller Nilsson med om. Men hos Jesaja står mer än bara dessa ord, det är ett avsnitt på drygt två kapitel som hänger ihop. Men att Jesus bara citerade de första verserna betyder inte att fortsättningen i avsnittet inte är uppfylld av Jesus. Men Nilsson menar att fortsättningen väntar på sin uppfyllelse. Hos Jesaja står det just efter de ord Jesus läste: till att predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud, och då drar Nilsson slutsatsen att orden om en hämndens dag från vår Gud inte är uppfyllda, eftersom hämndens dag är den yttersta domen. Men det är ju visst uppfyllt av Jesus! För han kom för att predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud. Även om Jesus bara läste två verser, så är hela avsnittet om Messias och det nytestamentliga Israel (Sion) uppfyllt i Jesus.

Och för att ytterligare styrka att Bibelns profetior om Fridsriket inte är helt uppfyllda, så skriver Nilsson om vad han kallar ”Den dubbla uppfyllelsen”. På så vis spelar det för kiliasterna ingen roll om amillenialisterna (som tror att Jesus redan kommit med Fridsriket) visar att Fridsriket är uppfyllt med Jesus, för kiliasterna kan fortfarande hävda att profetiorna väntar på sin ‘fulla’ uppfyllelse.

Nilsson tar exemplet Jesaja 7:14-16, som ju är en profetia om Jesus och hans födelse. Den viktigaste meningen är Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel. Och då menar Nilsson att det handlar om profeten Jesajas egen son! Utan att förstå det krokar här Nilsson arm med liberalteologerna som inte tror på jungfrufödseln och inte tror att Jesaja förutsagt den! Liberalerna tror i allmänhet att Jesajas yttrande syftar på någon kvinna vid kung Ahas hov. Men evangelisten Matteus säger ju klart att Jesajas ord var en profetia om Jesu födelse: Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel. Det finns ingen som helst uppgift i Bibeln om att det ägt rum en jungfrufödsel någon annan gång. Alla tankar om att det skulle syftat på någon samtida kvinna är bara tomma spekulationer! Jungfrufödelsen hänger ju intimt samman med att Jesus är både sann Gud och sann människa. Hos sankt Lukas förklarar ängeln jungfrufödelsens betydelse: Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son.

Det finns många reformerta som talar väl om Bibeln och dess auktoritet. Det är glädjande! Men det räcker inte att säga ”jag tror på Bibeln, för den är Guds Ord”, man behöver också förstå att läsa den rätt för att få fram dess verkliga budskap.

Här har jag lagt in en undersökning. Vore kul om du svarade!


Israel, andligt eller bokstavligt? – XI

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter om texttolkning.

Om förhållandet mellan GT och NT skriver Nilsson: Det händer också att Nya testamentet lägger till information till de gammaltestamentliga profetiorna. Men tilläggen förändrar inte dessa till att betyda något helt annat än vad författaren avsåg. (s. 139) Åter utgår Nilsson från att profeterna måste ha förstått allt och att den Helige Ande i NT inte kan uppenbara en innebörd som går utöver vad profeterna och deras åhörare insåg. Han åberopar Dr John Feinberg och skriver: Ett löfte i Gamla testamentet som avgetts villkorslöst och gäller en speciell grupp människor som Israel, måste uppfyllas inom ramen för Israel. (s. 140) Och han citerar också teologen Charles Ryrie: En senare uppenbarelse kan aldrig förändra en tidigare uppenbarelse i samma tema. Om det vore fallet så skulle Gud betraktas som att han bedrog de gammaltestamentliga profeterna när han uppenbarade för dem ett nationalistiskt rike.

I den förrförra posten visade jag att det är NT som är verkligheten och att GT är skuggan, antydningen. De som väntar på ett nationalistiskt rike tar miste. Låt oss se på Psalm 89, där HERREN lovar att kung Davids välde ska bestå:

21 Jag har funnit min tjänare David
    och smort honom med min heliga olja.
…
29 Jag skall bevara min nåd åt honom för evigt,
mitt förbund med honom skall stå fast.
30 Jag skall låta hans efterkommande bestå till evig tid
och hans tron så länge himlen varar.
31 Om hans barn överger min undervisning
och inte följer mina befallningar,
32 om de bryter mot mina lagar
    och inte håller mina bud,
33 då skall jag straffa deras överträdelse med ris
och deras missgärning med plågor.
34 Men min nåd skall jag inte ta ifrån honom,
jag skall inte svika i trofasthet.
35 Jag skall inte bryta mitt förbund,
    vad mina läppar har talat skall jag inte ändra.
36 En gång har jag svurit vid min helighet,
och mitt löfte till David skall jag inte bryta.
37 Hans efterkommande skall bestå för evigt
och hans tron inför mig så länge som solen,
38 som månen skall den bestå för evigt.

Här lovar Gud att han inte ska bryta sitt löfte till David, hans tron ska bestå så länge himlen varar, så länge som solen finns kvar (=till den yttersta domen). Vi amillenialister menar att detta är uppfyllt genom att Messias (Jesus) framträdde, för Jesus är Davids son och kung över hans rike, Israel. Jesus är kung i Guds rike, i den nytestamentliga kyrkan. Profeten Jesaja skrev om hur Messias skulle komma med sitt fridsrike: Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall Herrens Ande vila. … Vargar skall bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap skall vara tillsammans, och en liten pojke skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm som oxar. Läs gärna hela det elfte kapitlet

Vad är detta för ett skott? Det är samma som flera profeter talade om när de sade att en ”telning” skulle komma. (Telning betyder enligt Svensk Ordbok – som utges av Svenska Akademien – ”ungt skott av träd särsk. rot­skott”.) Denna telning ska bli kung över Israel. Vi läser hos profeten Jeremia i kapitel 23: Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet. I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge honom: Herren vår rättfärdighet.

När skedde detta? När kommer fridsriket? Profeten Jesaja skriver: Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. (Jes. 9:6f.) Så fridsriket, kung Davids rike, kom när Jesusbarnet föddes. Och NT säger detsamma. Evangelisten Matteus säger att fridsriket kommit med Jesus och att GT:s profetior uppfylldes då. Se i kapitel 21 när Jesus rider in i Jerusalem, det är uppfyllelsen av GT:s profetior: Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: Säg till Sions dotter: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl. Amillenialismen passar väl med Bibeln!

Hur stämmer då kiliasternas förväntan om ett tusenårsrike, ett ”nationalistiskt rike”? Låt oss återvända till psaltarpsalmen: 36 En gång har jag svurit vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag inte bryta. 37 Hans efterkommande skall bestå för evigt och hans tron inför mig så länge som solen. Är uppfyllelsen av detta det andliga Israel (den nytestamentliga kyrkan där Jesus regerar) eller ett bokstavligt, jordiskt Israel? Här måste vi välja sida. Kan vi inte konstatera att det inte stämmer på det jordiska Israel? De judiska kungarna tog slut. Man kan ha olika uppfattning om när det skedde, man kan mena att de tog slut i och med att romarna intog Israel år 63 f. Kr. Det fanns dock kvar ståthållare med judisk bakgrund etc. Men hur vi än värderar dem som styrde över judarna, så tog det under alla omständigheter slut när romarna förstörde Jerusalem år 70 och sedan fördrev judarna från Judeen i samband med Bar Kokhba-revolten år 132-135. Därefter fanns det under mer än ettusen åttahundra år ingen judisk stat förrän 1948 då det moderna Israel uppstod. Kiliasternas tro stämmer inte med Bibeln.

Om Israel, GT och NT – X

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”, Sjöbergs förlag 2019

Bokstavlig eller andlig bibeltolkning? Jag säger: Bokstavlig förståelse är den grundläggande, och vi lämnar den bara när texten kräver det. Denna princip tänker jag mig att Nilsson skulle instämma i, men vi tillämpar den i realiteten olika. Vi är inte ense om bibeltolkningen. Han läser GT:s profetior om fridsriket bokstavligt, om ett bokstavligt rike, om Israels fysiska, jordiska framgång, där jag menar att de ska tolkas andligt om den nytestamentliga församlingen, om kyrkan, om ett andligt rike.

Vilka skäl har jag då för en sådan textförståelse? Låt oss ta ett exempel och titta på vår predikotext som vi hade nu första söndagen i advent, tredje årgången. Den är från sankt Lukas fjärde kapitel och handlar om hur Jesus kom till Nasarets synagoga. Och där hände något fantastiskt: Jesus proklamerar för judarna att Messias har kommit, ja, att han är Messias: Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren. … I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.

Ska nu detta förstår bokstavligt eller andligt? Vad menar Jesus när han säger att han kommer med glädjens budskap för de fattiga, frihet för de fångna, syn för de blinda och de betrycktas frihet? Vilka är de fattiga som får glädjens budskap? Är det de som inte har så mycket pengar, eller det de som är fattiga inför Gud? Handlade Jesu budskap bokstavligen om fördelning av pengar och social rättvisa eller om andlig rikedom? Jesus förklarar i Bergspredikan (Matt. 5): Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket… Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Och inför Pilatus sade han: Mitt rike är inte av den här världen. (Joh. 18:36)

(Vi ska dock akta oss för att ta avstånd från de jordiska frågorna. Vi får inte glömma att sociala och politiska mål är viktiga. En kristen lever här i världen och gör goda gärningar, ett gott träd bär god frukt! En kristen engagerar sig i att hjälpa andra människor, men dessa gärningar är inte trons kärna utan trons följd.)

Men botade inte Jesus sjuka? Gav han inte blinda synen åter? Var det inte det han förkunnade? Jovisst botade Jesus sjuka. Men det gjorde han för att visa vem han var, för att människorna skulle lyssna till hans predikan, för att bevisa sina anspråk på att vara Guds Son. Till mannen som han botade vid Betesdadammen (Joh. 5) sade han: Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig, det vill säga synden är den verkliga faran, för den leder till den eviga döden. Och mannen som bars till Jesus och sänktes ned genom taket, han fick sina synder förlåtna för att fariseerna skulle se att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder (Luk. 5:24). Och på samma sätt gjorde Jesus vatten till vin vid bröllopet i Kana inte främst – men också! – för att människorna skulle få en fin bröllopsfest, utan för att de skulle tro på honom. Evangelisten kommenterar: Detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. (Joh. 2:11)

Det ”nådens år” som uppfylls genom Jesus i texten ovan är det så kallade jubelåret (3 Mos. 25 och 27). Det innebar för fattiga och slavar bland judarna jordisk frihet och återställelse av egendom. Jubelåret inträffade vart femtionde år, efter sju perioder av sju år där det sjunde året var ett sabbatsår. Jubelåret markerade sju gånger sju år, så att säga en ”super-sabbat”. Hur ska vi då ställa oss till sabbatsbudet? Är då sabbaten avskaffad? Jesus har uppfyllt sabbatsbudet, bland annat genom att han vilade i graven under lördagen, sabbaten. Den fysiska, judiska sabbaten är avskaffad: Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus.  (Kol. 2:16f.) Sabbaten och jubelåret förebildade den eviga friheten och vilan i himmelen, hos Gud. I GT var sabbaten bokstavlig, men den sabbat vi kristna väntar på är andlig: Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk. (Hebr. 4:9, läs gärna från kapitlets början!)

GT:s fysiska bud om att inte äta fläsk var en del av Guds rike i det fysiska Israel. Så är det inte längre, Guds rike är andligt:

Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. (Rom. 14:17)

Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. (Ef. 2:12) Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare. (Fil. 3:20)

Om GT, NT och Israel – IX

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”

Kapitel 6 i boken heter ”Det profetiska ordet och dess tolkning”. Dessa ord avser för Nilsson alla de delar av Bibeln som är profetior. Nilsson har helt rätt i att dessa texter ska studeras, för hela Bibeln är Guds Ord. Han har helt rätt i att vi ska undervisa om eskatologin, om de yttersta tingen och domedagen. Jesus kommer tillbaka för att hämta hem de kristna till himmelen. Ja! Där man förlorar detta ur sikte blir förkunnelsen ofta inomvärldslig. Vi ser detta avfall tydligt i vår tid. Kristna ska ständigt vara beredda på Jesu återkomst. Väntan på Jesus ska leda oss kristna att leva ett heligt liv, framhåller Nilsson med rätta.

Men Nilsson missar innebörden i GT:s profetior om Messias och fridsriket och menar dessa profetior ännu är – åtminstone i huvudsak – ouppfyllda. Nilsson väntar på Tusenårsriket, ett jordiskt rike där Jesus regerar. I detta kapitel skriver Nilsson något om sina tolkningsprinciper. Han börjar med att skriva: Tolka texterna så bokstavligt som möjligt. Detta är en sund princip. Den bokstavliga tolkningen är den första och grundläggande. Jag håller med Nilsson och säger med mina ord: Om det står att Abraham bodde i Ur (i nuvarande Irak), så var det så, det är textens innehåll. Vi ska inte överge den bokstavliga förståelsen av Bibelns texter utan skäl i Bibeln.

Jag vill här för egen del ta ett exempel i profeten Jonas bok. En del kristna har svårt att tro att den är bokstavligt sann, för de tycker att det verkar otroligt det som berättas om hur Jona uppslukades av en stor fisk och att han var i den tre dagar. Naturligtvis håller vi med om att det är en berättelse om något som med vanliga mänskliga ögon definitivt går utöver vad som vanligen händer. Men ger denna vår mänskliga reaktion oss rätt att tolka Jonas bok symboliskt eller bildligt? Nej, det finns ingenting i Bibeln som indikerar det. Boken är därför en berättelse om händelser som har hänt. Jona blev verkligen uppslukad av en mycket stor fisk. (Och med ”fisk” menar jag djur som lever och simmar i vattnet, typ.) Boken är en historisk bok. Eftersom det inte finns något i Bibeln som talar för något annat, ska den förstås bokstavligt.

Så på fronten mot liberalerna, som inte vill tro på under i Bibeln, håller vi med Nilsson. Men det finns en annan front, en annan risk, nämligen att vi tolkar något bokstavligt trots att det inte är menat så. Allt är inte bokstavligt menat, och det instämmer Nilsson i. När Jesus säger Jag är vägen, då menar han inte att han är av grus, sten eller asfalt. Och att han säger Jag är dörren, det betyder inte att han är gjord av plywood eller trä. Detta tycker alla är uppenbart, men det räcker inte för att vi ska överge den bokstavliga tolkningen. Vi måste kunna förklara varför något inte ska förstås bokstavligt. Och det enkla svaret är här att det skulle strida mot att Jesus är sann människa. Som sankt Paulus skriver till Timoteus: Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim. 2:5) Och en människa har ju kött, senor och blod i kroppen, inte trä, grus eller masonit. Den grundläggande princip som gör att vi förstår att Jag är dörren är en bild, är att man ska tolka Skriften i enlighet med Skriften. Den principen måste upprätthållas för en sund bibeltolkning. Det räcker inte alltid att bara analysera ett visst avsnitt, utan för att förstå det korrekt behöver man se hur det passar ihop med hela Guds Ord. Gud kan ju inte säga emot sig själv.

Att Skriften ska tolkas i enlighet med Skriften (Skriftens enhet) kan vi se på flera sätt. Det följer av att Guds Ord är enhetligt och inte i strid med sig själv. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig, skriver psalmisten. Om Guds ord säger emot sig själv, kan det inte vara fötternas lykta eller ljuset på stigen. Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. (Mark. 3:24)

Dessutom kan vi se på vad som hände när Jesus frestades av djävulen (Matt. 4). Djävulen visade att han kan Bibeln, han sade till Jesus som stod på tempelmurens utsprång: Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig... Men Jesus visade att det inte räcker att citera Bibeln, man måste också förstå det som står och läsa det i harmoni med hela Skriften, så han svarade: Det står också skrivet...

Nilsson anser (naturligtvis) att det finns bildliga uttryck i Bibeln. Men tolkningsprincipen om Skriftens enhet, framställs inte klart i hans bok. Och då kommer man lätt vilse, om man inför ett textavsnitt tänker att man ska tolka det så bokstavligt som möjligt och utelämnar att sätta in det i Skriftens helhet.

Nilsson skriver vidare: Profetian om att Jesus ska regera över Israel betyder för amillenialister [de som inte tror på Tusenårsriket] att Jesus ska regera över kyrkan. En sådan slutsats leder fram till att Jesus inte kommit för att upprätta ett fysiskt, jordiskt rike över Israel i Palestina med Jerusalem som världsmetropol. I stället ska Jesus skapa ett andligt rike i de hjärtan som tillhör församlingen. (s. 136) Här ser vi tydligt vad Nilsson tror på, och han beskriver vår (amillennialisternas) ståndpunkt korrekt. Varför tror då vi amillenialister som vi gör? Nilssons förklaring är att vi växlat in på ett gnostiskt spår, där det andliga är överlägset det materiella. Hans förståelse av gnosticismen är riktig, men det är inte korrekt att tillämpa det på frågan om Tusenårsriket. Att fridsriket är andligt innebär inte att vi är gnostiker. All andlig uttolkning av Skriften är inte gnosticism: Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. (Rom. 14;17)

Nilsson skriver att vi ska behandla texterna rätt. Han förklarar sin mening så här: För att förstå den fundamentala … meningen hos en bibeltext måste vi först utröna hur de ursprungliga författarna, läsarna och åhörarna uppfattade texten. Detta är grundläggande. (s. 138) Naturligtvis har Nilsson rätt så till vida att om Gud lovat något, så håller han det. Gud lurar ingen. Vi kan till exempel ta profeten Jesajas trettioåttonde kapitel om kung Hiskias sjukdom: Då kom Herrens ord till Jesaja. Han sade: ”Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall lägga femton år till din livstid. Jag skall också rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand och beskydda denna stad. Och så blev det. Hiskia fick leva femton år till, och de blev räddade från Assyrierna. Gud sade ju det!

Men en profetias innehåll och betydelse bestäms inte av vad profeten och hans åhörare förstod, utan innehållet bestäms av vad som står i texten. Vi har inte rätt att begränsa innehållet i profetiorna till vad vi anser att profeterna och åhörarna kunde tänka sig. I realiteten lämnar Nilsson här Skriftens fasta grund, han överger Skriften allena och glider över till en subjektiv tolkning av vad som kan vara rimligt.

Nilsson resonerar som att Gamla förbundet är grunden och att nya förbundet kommer med några tillägg. Men det är ju tvärtom: Gamla förbundet och dess innehåll är en skugga och i det nya förbundet kommer verkligheten fram! Som det står i Hebreerbrevets tionde kapitel: Lagen [Gamla Testamentet] innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. (Jfr. även Kol. 2:17) Sankt Petrus skriver i sitt första brev om hur allting inte var enkelt, direkt klart och tydligt för profeterna: Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. (1 Petr. 1:10ff.) Profeterna kom alltså fram till att dessa profetior inte rörde dem själva och den situation de levde i. Detta innebär att det inte alls är säkert att profeterna förstod allt. Vi vet ju faktiskt inte vad profeterna förstod eller inte!

Vi måste därför hålla fast vid det som verkligen står i texten. Om det finns olika möjligheter till tolkning, ska vi söka uttydningen i sammanhanget, i avsnittet, i bibelboken, ja i hela Bibelns övriga undervisning i samma ämne och inte i våra egna idéer. Den enda säkra uttolkaren av Skriften är Skriften själv! Den Helige Ande vet ju bäst själv vad han menade med GT:s profetior.

Om Israel, GT och NT – VIII

Om judafolket

(Fortsättning av kommentar till boken Israel av Nils-Olov Nilsson, Sjöbergs förlag 2019.)

Nilsson framhåller att judarna är speciella. Trots all judeförföljelse har de bevarat sin tro och sin kultur genom århundradena. Är det inte märkligt? Han skriver: Det största beviset på Herrens närvaro och beskydd hittar vi Israels fortsatta existens. (s. 10)

Ja, judarna är verkligen ett märkligt folk. Nilsson visar på många intressanta detaljer. De är oöverträffade i naturvetenskap och teknik. De är världsledande i antal patent per innevånare. Judar har gjort många medicinska upptäckter. Det finns också väldigt många framstående judiska musiker och tonsättare. Ja, vi kan fortsätta inom flera områden som till exempel politik och affärsliv.

Vad beror detta på? Det är förvisso utanför bloggens område att helt utreda denna fråga, men ändå kan man inte komma förbi att den judiska identiteten är starkt rotad i kärleken till Skriften, som för dem naturligtvis är GT. Att frukta Herren är början till kunskap, men vishet och förmaning föraktas av dåren. (Ordspr. 1:7) Judarna kallas sedan länge för Bokens folk. Och detta börjar i hemmet, ser vi redan i Moseböckerna:

Ni skall lägga dessa mina [Guds] ord på ert hjärta och ert sinne, och binda dem som ett tecken på er hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på er panna. Ni skall lära era barn dem genom att du talar om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar, för att ni och era barn länge må få leva i det land som Herren med ed har lovat era fäder att ge dem, så länge som himlen välver sig över jorden. (5 Mos. 11:18ff.)

När det gäller dessa saker, om vördnaden för det judiska sättet att leva, är det lätt att sympatisera med det Nilsson skriver:

Som vi sagt tidigare var inte själva idén med undervisningen att prestera professionell eller ekonomisk framgång. För i motsats till den icke troende juden använde man kunskapen för att lära känna Gud och hans vilja. Att studera var ett måste även om det fattades pengar i hemmet. Moises Maimonides, medeltidens kanske störste judiske filosof och rabbin säger: ”Varje jude är skyldig att studera Torah [GT], vare sig han är rik eller fattig, sjuk eller frisk, ung eller gammal. […] Men hur länge ska man tvingas studera Torah? Tills man dör. (s.115f.)

I dessa frågor håller vi gärna med Nilsson: Studiet av Guds Ord tillhör det normala dagliga kristna livet. Här har den moderna kristenheten utvecklats i fel riktning, för dem har Guds Ord tappat i betydelse, från att vara helig Skrift till att bli mer eller mindre som en bok bland andra. Och på samma sätt har det gått med judarna i Israel idag. I Wikipedias artikel om Ateism (22-11-09), finns Israel med på listan över världens 25 mest ateistiska länder (nummer 19). Listan toppas för övrigt av Sverige, även om det noteras att uppgifterna många gånger går i sär och är svårbedömda, till exempel för Kina.

Men att judarnas kärlek till GT varit grunden till att bevara dem som folk på ett framgångsrikt sätt, bevisar inte att judafolket fortsatt är Guds egendomsfolk etc, som Nilsson menar. Att judafolket ska finnas kvar, det är nämligen förutsagt av Jesus! Han säger om judafolket, att deras stad ska krossas och slås sönder och samman, Jerusalem ska förstöras, deras offerreligion ska upphöra, men när han går vidare och talar om yttersta domen, förutsäger han att deras folk ändå ska finnas kvar ända till slutet: Amen säger jag er: Detta släkte skall inte dö, förrän allt detta händer. (Matt. 24:34)

Om Israel, GT och NT – VII

Ska vi förvänta oss en väckelse bland judarna?

(Fortsättning av kommentar till boken Israel av Nils-Olov Nilsson.)

Nilsson menar i sin bok Israel att judafolket just före yttersta domen ska bli omvänt. Som bevis för det anför han Sakarja 12: På den dagen skall jag bestämma mig för att utrota alla hednafolk som kommer mot Jerusalem. Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. Enligt Nilsson handlar detta om judarnas militära seger i landet Israel. Grannländerna ska anfalla, men de ska misslyckas grundligt. Enligt Nilsson är staten Israels krig mot arabländerna i modern tid en del av detta, och det ska sedan bli en stor andeutgjutelse, en väckelse, hos judarna, som vi alltså inte har sett ännu.

Men detta handlar ju inte om vår tid, om tiden just före yttersta domen, utan om det nya förbundet! Vi har fått den helige Ande, nådens och bönens Ande alltifrån den första pingstdagen. Detta är redan uppfyllt! Det ser vi ännu tydligare några verser senare: På den dagen skall Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet. (Sak. 13:1) Jesus är den öppna källan med livets vatten. Vi kristna har den öppna källan hos oss. Jesus förlåter oss våra synder. Men – invänder någon som tror som Nilsson – det står ju att det gäller Davids hus och det är väl judarna? Nej, inte längre. Vi kristna är Davids hus, ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk som sankt Petrus skriver i sitt första brev (1 Petr. 2:9) Vi kristna är kung Davids släkt!

Vi ska läsa alla verser i Bibeln. Vi ska inte lägga pusslet innan vi har alla bitar, vi måste begrunda all information. Vi får inte ge några verser en tolkning som strider mot andra ställen i Bibeln. Vi ser i romarbrevet att det i det nya förbundet finns ett nytt judafolk, ett andligt judafolk, de som tror på Jesus, de kristna:

Omskärelsen är visserligen till nytta, om du håller lagen. Men bryter du mot lagen har du trots din omskärelse blivit oomskuren. Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, skall han då inte räknas som omskuren? – – – Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. (Rom 2:25ff.)

Har då det gamla judafolket upphört? Om vi är noggranna med orden här, säger vi att den gamla judiska religionen har upphört. Den mosaiska lagen gäller inte längre (sabbat, offer etc.). Men det yttre judafolket har inte upphört. Som Paulus skriver till romarna (=hedningar, icke-judar) i det elfte kapitlet: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Judarna hade en unik roll i frälsningshistorien. Messias kom från judarna. Från denna judiska rot och bakgrund kom frälsningen. Paulus varnar romarna för historielöshet. De ska inte förhäva sig över judarna och tro att de är bättre. Han fortsätter:

Om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.

Nilsson menar att även Rom. 11 ger stöd för tanken att det ska bli en omfattande väckelse bland judarna strax före yttersta domen. Kanske tänker han på dessa ord: Även de andra [judarna] kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen. Men texten säger inte att alla (eller ens de flesta) judar ska ympas in igen, bara att det är möjligt för Gud. Och troligen tänker Nilsson på att Paulus senare i samma kapitel skriver : Förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. De som väntar på en väckelse bland judarna, pekar här på att det står att hela Israel ska bli frälst. Javisst står det så! Men det betyder inte att alla judar ska bli frälsta, utan att judarnas förstockelse (som ska bestå!) leder till att hedningarna kommer in i fullt antal. På det viset ska hela det nya Israel, hela Guds förbundsfolk bli frälst, alla som tror på Jesus som sin frälsare, hedningar och judar. Att Jesus, frälsaren, ska komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob, det har Jesus gjort genom sitt offer på Golgata. Genom sitt offer och sin lydnad har han renat Jakob (=Israel), den kristna församlingen. Som Paulus skriver till efesierna i det femte kapitlet: Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.

Så har Jesus skaffat bort all ogudaktighet från Jakob/Israel, den nytestamentliga församlingen. Och Paulus anger även hur detta äger rum: genom vattnets bad i kraft av ordet, det vill säga genom dopet. Dopet är vår öppna källa till rening från synd och orenhet.

Men vi hednakristna ska inte tro att vi står över judarna. Vi står i tacksamhetsskuld mot judarna, frälsningen har kommit från dem. Paulus inskärper sist i kapitlet: I fråga om evangelium är de [judarna] fiender för er skull, men i fråga om utkorelsen är de älskade för fädernas skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad. Så vi kristna har verkligen INGEN orsak att förfölja judarna fysiskt. Naturligtvis ska vi predika mot deras falska religion, men det är en annan sak. Mer om detta i senare poster.