En blogg med biblisk, luthersk, kristen tro
Kategori: Okategoriserade
Finns Gud? Som jag skrev för nu rätt länge sedan har jag haft planer på en ny internetsajt som vänder sig till människor som inte är kristna. Äntligen har den startat! Adressen är www.gudellerinte.com.
Sajten vänder sig främst till vår tids icke-kristna (agnostiker, ateister och allmänreligiösa), för att de ska börja fundera på om det kanske är så att Gud finns och att kristendomen är trovärdig, men jag tror att även kristna kan bli hitta något intressant. Välkomna!
Hur ska vi kristna se på begravning? Låt oss först konstatera, att Bibeln talar ofta om begravning. I omkring etthundrafemtio verser, från Första Mosebok till Kolosserbrevet, berörs på något sätt begravning. I Bibeln är begravningen alldeles självklar. Naturligtvis måste den döda kroppen tas om hand på något vis. Ordet ”begravning” betyder att kroppen läggs i en grav, att kroppen förvaras så som den var när personen dött.
Under Bibelns tid gick en begravning till så att kroppen antingen lades i en grotta (en hålighet) eller lades i jorden. Där fick så den döde vänta på livet efter detta hos Gud. Låt oss här tänka på konflikten som fanns mellan fariseerna och sadduceerna, där de senare inte trodde på kroppens uppståndelse, men fariseerna gjorde det. Jesus tillrättavisar sadduceerna i Matteusevangeliets tjugoandra kapitel och säger: Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande.
Att inte bli begravd var för judarna en vanära. Vi ser det i Goljats hånfulla hot mot den unge David: ”Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur”. (1 Sam. 17:44)
Vi ser det också i Tobits bok, en av de så kallade apokryferna. I den beskriver Tobit hur han gjorde gott för sina landsmän under den babyloniska fångenskapen, i Nineve: Jag lät de hungriga få min mat och de nakna få kläder, och om jag såg någon av mitt folk ligga död utanför Nineves stadsmur begravde jag honom. (Tob. 1:17) Och litet senare läser vi om hur Tobit instruerar sin son Tobias inför sin egen bortgång. Allra först i talet, som omfattar nästan tjugo verser, säger han det viktigaste: Ge mig en hederlig begravning. Visa din mor aktning … och när hon dör skall du begrava henne vid min sida i samma grav. (Tob. 4:3f.)
Att begravas är en allmän, mänsklig sed. Så till exempel vet vi ju att faraoner begravdes i pyramiderna i Egypten. De blev balsamerade, och en liknande sed hade också judarna. Detta gjorde man uppenbarligen för att kroppen skulle bevaras bättre i väntan på livet efter detta. Och det står att Josef från Arimatea tillsammans med rådsherren Nikodemus tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. (Joh. 19: 40)
Om vi går vidare och ser historiskt på hur man hanterat de döda i Norden, finner man att ett mycket vanligt begravningssätt under bronsåldern och hos vikingarna var kremering, men kristendomens intåg förändrade detta. Kremeringen, brännandet av de döda, som varit den allmänna seden i många hundratals år upphörde helt och hållet. Wikipedia: Från Sveriges kristnande för ungefär 1 000 år sedan fram till slutet av 1800-talet var jordbegravning den enda formen av gravsättning i landet.
Varför skedde denna förändring? Jo, det beror på kristendomen. Kristendomen lär ju att människan består av både kropp och själ och att de två hör ihop. Själen är odödlig – och det kan även många andra religioner acceptera – men, Gud har skapat också våra kroppar för evigheten. Gud ska på den yttersta dagen uppväcka våra kroppar igen så att kropp och själ förenas till den enhet de är skapade till. Så ska vi till både kropp och själ få leva med honom i himmelen för evigt. Med en sådan tro blir jordbegravning naturlig.
Ibland kan man inte välja, till exempel om någon skulle bli helt innebränd, i ett sådant fall kan genom sakernas omständigheter även en kristen bli kremerad. Naturligtvis hindrar inte det på något sätt att Gud ger också denna människa tillbaka kroppen i uppståndelsen. (Även de kroppar som läggs i jorden upplöses med tiden, så att man inte längre kan se kroppen. Efter lång tid blir ju till och med benen upplösta. Så egentligen är det ingen större skillnad på så vis.)
Om man däremot tror på reinkarnation, som t. ex. inom hinduismen, att själen går vidare till en ny kropp, en ny varelse, blir ju kremering det givna alternativet. Det är förbi med kroppen, den ska bort och så går själen vidare. Eller om man tror att allt är slut med döden (ateism), då är det också naturligt med kremering.
En annan åskådning, som tidigt kom i konflikt med kristendomen, var gnosticismen. Den ser materien som något ont, och döden innebär då att själen lämnar sitt fängelse, den befrias från materien. I gnosticismen passar kremering väl in.
Var finns då det bibelställe som vi kan hänvisa till när vi fastslår att kristna ska använda jordbegravning? Det finns helt enkelt inget sådant. Frågan är inte dogmatisk, den är inte förpliktande på det sättet. Nya Testamentet är över huvud inte ett lagiskt förbund så som det gamla, där det fanns en mängd detaljerade regler och handlingsföreskrifter till exempel om orenhet. De kristna är fria från sådana lagar, men, det betyder inte att det är likgiltigt hur kristna gör! Tvärtom är kristna måna om att använda den kristna friheten på ett gott sätt. Jordbegravning är inte en del av den kristna läran som till exempel dopet, utan det handlar om att avlägga ett gott vittnesbörd. Frågan vi bör ställa oss är: Hur visar vi bäst för andra människor att vi tror på kroppens uppståndelse?
Genom det sätt vi hanterar våra döda avlägger vi ett vittnesbörd om vår kristna tro. Före kristendomens ankomst var kremering mycket vanlig, men med kristendomens ankomst förändrades det helt. När så sedan kristendomen började tappa mark i Sverige, så kom kremeringen åter, och den seden har nu tagit över i takt med kristendomens marginalisering.
Men om vi då medger att det inte finns något i Bibeln som binder kristna, så ska vi ändå säga, att Nya Testamentet anknyter till jordbegravning och utgår ifrån den. Jesus sade med tanke på sin egen död och uppståndelse: Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. (Joh. 12:24) Och aposteln Paulus skriver till korintierna om uppståndelsen och liknar även han begravningen vid ett korn som sås i jorden: Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? – – – Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. (1 Kor. 15:35, 43)
Så, för att sammanfatta denna artikel: Jordbegravning – när kroppen läggs i en kista som sänks i jorden – är ett fint och bibliskt uttryck för tron på uppståndelsen.
Hur ska en kristen se på Guds lag? Är en kristen fri från lagen? Det står ju i Rom. 8:2: Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Och det står i Galaterbrevet: Om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. (Gal. 5:18) Men å andra sidan säger ju sankt Paulus: Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen. (Rom. 3:31) Och om vi läser Bergspredikan, så upprätthåller ju Jesus Guds lag, ja, han till och med skärper den: Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. (Matt. 5:21f.)
För att förstå detta, behöver vi se att dessa ställen talar om två olika saker. 1/ En kristen är bunden av Guds lag. 2/ En kristen är helt fri från lagen som frälsningsväg.
Guds lag, det som vi ofta kallar ”tio Guds bud”, gäller alltså fortfarande, men vi kristna är ändå fria från lagen. Att vi är fria från lagen betyder inte att vi är fria från Guds bud så att vi skulle kunna göra vad vi vill, utan att vi är fria från lagens dom. Som aposteln skriver: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. (Gal.3:13)
Lutheraner har ibland av romerska katoliker anklagats för att inte ta Guds bud på allvar. Genom sin predikan om Tron allena, tillät lutheranerna all möjlig laglöshet, menade man. Så är det inte, den lutherska läran försvarar inte sådant. Och det ska inte heller vara så, vi ska ta Guds lag på allvar. Vi ska vara angelägna om att följa Guds lag och att göra goda gärningar, precis som sankt Paulus skriver: Han [Kristus] har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. (Tit. 2:14)
Är det inte snarare tvärt om? Den romersk-katolska kyrkan har definierat vissa synder som särskilt allvarliga, de kallas dödssynder och kan leda till den eviga döden, medan de anser att andra synder är i alla fall i viss mån ofarliga. Vad tror lutheraner om dödssynder? Vi konfessionella lutheraner tror att det finns dödssynder som leder till den eviga döden om de inte ångras, och vi reserverar inte detta för vissa större synder, utan varje synd, oavsett om vi anser den vara stor eller liten, leder till den eviga döden om den inte ångras och bekämpas.
En som har skrivit om detta var den tyske prästen, teologen, författaren och psalmdiktaren Christian Scriver, född 2 januari 1629, död 5 april 1693. Hans mest kända verk är andaktsboken ”Själaskatt” som utgavs 1675. Den består av en lång följd predikningar. I denna bloggpost har jag bifogat ett utdrag ur den sjunde predikan, där Scriver varnar för att ta det lätt med synden. Språket har anpassats och bearbetats till modernare svenska. Bibelcitaten återges med utgångspunkt i den ordalydelse de har i texten (i den svenska utgåvan från 1884). Källhänvisningar till andra författares verk har utelämnats.
Lutherska Konkordiekyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, Aposteln St Judas evangelisk-lutherska kyrka i Melbourne, Australien och Kyrkan på öarna, Danmark har konstaterat att det råder full läromässig enhet, på grundval av den Heliga Skrift och Konkordieboken, vilket medför att kyrkogemenskap har upprättats.
I Jesu Kristi namn,
Augsburgska bekännelsens dag, 25 juni 2023
Nu finns betraktelser från årets kyrkodagar på Finnåker. De finns under knappen (menyvalet) Betraktelser (välj uppe till höger på sidan), som text och som ljud.
Äntligen är tredje årgången ute nu av Staffan Bergmans postilla! Den säljs på Adlibris, på denna länk.
Första årgångens postilla kan köpas genom att mejla till mig: pastor.fjellander@gmail.com (pris 200 kr)
Andra årgången kan köpas på någon av dessa länkar:
https://www.bod.se/bokshop/postilla-staffan-bergman-9789180076883
https://www.adlibris.com/se/bok/postilla-9789180076883
https://www.bokus.com/bok/9789180076883/postilla-med-andra-argangens-predikningar/
https://www.akademibokhandeln.se/bok/postilla-med-andra-argangens-predikningar/9789180076883/
Nu är ett konfirmationstal över Apg. 2:42 utlagt (Jakob Fjellander) utlagt som ljudfil och som pdf.
Det finns under knappen (menyvalet) Betraktelser, (Välj Betraktelser uppe till höger på sidan. Konfirmationstalen ligger nederst på den sidan.)
Vid årets kyrkodagar (2022) höll jag ett föredrag med titeln: Gamla och nya förbundet – särskilt om judafolket och Gamla Testamentets profetior. När jag höll det var jag tvungen att korta ner det litet för att hålla mig inom den utsatta tiden, men jag tänkte publicera föredraget här, bit för bit, och då kan jag ju ta med allt. Först kommer jag gå igenom gamla och nya förbundet, och därefter kommer jag att skriva om hur vi ska se på judafolket i vår tid och staten Israel.
Vad är det för skillnad mellan Gamla och Nya förbundet? Har judarna upphört att vara Guds folk? Hur ska vi kristna förhålla oss till judarna? Hur ska vi se på staten Israels tillkomst 1948? Har judafolket en särskild roll i Guds plan för tiden före yttersta domen? När vi utifrån Romarbrevet, som är temat för årets kyrkodagar, ser på Gamla och Nya förbundet, så blir sådana frågor aktuella. Olika kristna ger olika svar på dessa frågor, men naturligtvis bör vi borra oss fram till vad Skriften verkligen säger.
Man måste börja någonstans. Jag vill börja med en fråga:
Svaret på denna fråga är helt klart ”ja”. Det är otvetydigt något särskilt med judafolket. De har en märklig historia. Ofta har de varit illa sedda och även förföljda, men på något sätt har de kunnat hålla ihop sin identitet genom årtusendena. Om vi ser på judafolket med profanhistoriska glasögon, så är det ett märkligt folk.
Men vi vet att det är mer än ett märkligt folk. Gud har handlat med judarna på ett särskilt sätt: Judarna är folket som Jesus, alla människors frälsare, föddes i. Jungfru Maria var judinna. Jesus var jude. Apostlarna var judar, inklusive Paulus.
Går vi ännu längre tillbaka i tiden, så blev judarna utvalda av Gud. Det började med att Gud kallade Abraham ut ur den kaldeiska staden Ur (i nuvarande Irak). Gud upprättade sitt förbund med honom och lovade göra honom till ett stort folk, ja så stort att ingen skulle kunna räkna det. Och Abraham blev stamfar till judafolket. Och förbundstecknet var att alla män skulle omskäras.
Och Gud höll sin hand över judafolket och beskyddade dem. Som det står i Psaltaren om judafolket under patriarktiden: De vandrade från folk till folk, från ett land till ett annat. Han tillät ingen att skada dem, han straffade kungar för deras skull. (Ps. 105:13f.)
Även efter den bibliska historien har judarnas historia varit säregen. Vi återkommer till det i den senare delen av föredraget.
Gamla förbundet börjar med Abraham. Guds direkta handlande med Abraham möter vi för första gången i Första Moseboks tolfte kapitel. Det har gått tio generationer efter den stora floden. Gud kallade Abram (som han då hette) att flytta till Kanaans land. Vid den tiden bodde Abram i Haran, men tidigare hade han och hans fader Tera lämnat det kaldeiska Ur, för att flytta till Kanaans land, men de två kom ungefär halvvägs. Både Ur och Haran ligger i närheten av Eufrat, även om Haran ligger en bra bit ifrån Ur. (Ur ligger ganska nära Eufrats utlopp i Persiska viken.) Nu var de i alla fall i Haran, som låg i riket Paddan-Aram. Idag ligger Haran i Turkiet, två mil norr om gränsen till Syrien.
Här är en karta som visar Ur (långt till höger), Haran och vägen till det utlovade landet:
Gud kallade Abram att lämna sin fader Tera som han bodde tillsammans med i Haran och fortsätta till Kanaans land:
Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. (1 Mos. 12:1-3)
Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. Och han byggde altaren i det nya landet och tillbad Gud.
Peter Kreeft är en begåvad, sympatisk, vältalig och humoristisk filosof och apologet i USA. (Apologetik är att försvara kristen tro mot ateism och andra religioner med allmänna argument och resonemang, det vill säga utifrån förnuftet.) Han har under lång tid verkat som universitetslärare och är författare till många böcker. Han växte upp som kalvinist, men konverterade som 20-25-åring till den romersk katolska kyrkan (RKK). Nu är han 85 år.
Häromsistens såg jag en youtube-video från 2019 där Kreeft i en pratshow, som leddes av Matt Fradd, berättar litet om hur hans omvändelse till katolicismen gick till. Hans lärare på college (förberedande universitet) sade att kyrkan i Bibeln var protestantisk (=i detta sammanhang närmast det vi kallar reformert), men att den med tiden gradvis blev romersk katolsk och avfallen. Kreeft var nyfiken och började därför läsa de tidiga kyrkofäderna för att se hur protestantiska de var. Han fann dock inte att de var särskilt protestantiska. Hans slutsats blev att romersk katolska kyrkan är den gamla kyrkan. Kreeft fortsätter: ”Om det här var kätteri, så var det vackert och storslaget! Det var värt att undersöka närmare. Ju mer jag läste desto mer katolik blev jag. Ta eucharistin [nattvarden] till exempel, inte en enda kristen förnekade realpresensen under de första tusen åren!” Matt Frad instämde och sade: ”Det hänger ihop med förnekandet av att dopet föder på nytt. Den förste som förnekade det var Ulrich Zwingli. Om detta säger han ungefär: ‘Jag kan bara dra slutsatsen att alla teologie doktorer och kyrkofäder hade fel.’ Kreeft: ”Eller som Jehovas vittnen, som säger att kyrkan avföll under första århundradet och sedan inte kom tillbaka förrän på artonhundratalet…”
Helt riktiga iakttagelser! Kreeft och Fradd utdelar förödande kritik mot Zwingli och Kalvin. Fullträff!!! Tanken att alla kyrkolärare före Zwingli, under femtonhundra år, skulle haft fel om realpresensen eller dopets verkan är helt tokig. Och ännu värre är det med Jehovas vittnen och Mormoner, som till och med menar att kyrkan försvann helt och hållet från jorden under första århundradet för att sedan återkomma först under artonhundratalet. Det fanns enligt dem inte ens några kristna under hela den tiden. Alla dessa borde betänka Jesu löfte om att bevara den kristna kyrkan, den kristna församlingen: På denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:18)
Men på samma gång som det är uppbyggligt är det också tragiskt att se videon. För Kreeft gick från det ena diket till det andra, ur askan i elden. Han borde ju ha blivit lutheran! Det Luther gjorde var att gå tillbaka till rötterna, att RE-formera kyrkan, inte att komma med nya tolkningar. Den lutherska kyrkan tror det som den sanna kyrkan alltid trott, det som kyrkan trodde från början: Skriften allena, tron allena, nåden allena. Det är lutheranerna som är den gamla kyrkan. Därför tror en lutheran på realpresensen och att dopet föder på nytt. Kreeft fann en riktig kritik, men han drog fel slutsats.
Kan en kristen använda ordet fader eller far om någon annan än Gud? Jag ställer frågan utifrån vad Kristus säger i Matt. 23:9: Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Om man läser texten, så kan svaret tyckas enkelt, att en kristen enligt Bibeln inte ska kalla någon människa fader. (Eller ”far”. Det är ju i princip samma ord som fader. Så i denna bloggpost avses både fader och far, men jag skriver bara fader.) Men jag hävdar att vi kan (och bör) kalla en människa fader.
Hur kan detta vara möjligt? Ska vi inte tro allt vad Bibeln lär? Ska vi inte akta oss för att sätta vårt förnuft över Guds Ord och låta bli att följa det bara för att det är orimligt? Det framhåller ju lutheraner med skärpa gentemot Zwinglis uppfattning att Jesus inte kan vara i brödet och vinet med sin kropp och sitt blod eftersom det skulle vara omöjligt. Eftersom Jesus med sin kropp är i himmelen kan den inte vara i brödet. Därför är tanken att brödet skulle vara Jesu kropp orimlig och oförnuftig och måste avvisas.
Naturligtvis ska vi tro på allt som Bibeln säger. Och vi ska så klart akta oss för att sätta våra egna meningar över Guds Ord. Vi ska absolut inte avvisa det som Bibeln säger för att det inte går ihop med vårt förnuft eller att vi tycker det är orimligt! (För i så fall är det mycket i Bibeln som behöver rensas bort. Treenighetsläran till exempel, eller att Jesus är helt och hållet Gud och samtidigt helt och hållet människa. Dessa två punkter och andra går inte ihop för förnuftet.) Nej, om Bibeln lär något som inte går ihop med vår logik eller vår erfarenhet, ska vi tro det som Skriften säger.
Men här är det frågan om något annat än att sätta sitt förnuft högre än Guds Ord. Här handlar det om att förstå vad texten verkligen säger, det vill säga vad Jesus verkligen menade.
Jesus förbjöd oss inte att använda ordet fader/far om människor. Vad skulle vi då säga om vår jordiske far? Skulle vi säga ”Mannen som står där borta är min – jag får inte säga ordet!”? Att göra så skulle vara löjligt, men att det vore löjligt räcker inte som argument. Vi måste hitta en bättre grund.
Att det inte är Skriftens mening att vi inte ska använda ordet fader, ser vi av att Skriften använder ordet. Fjärde budet lyder ju hos Mose Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. (2 Mos. 20:12) Och Mose inskärper att vi ska lära oss Guds bud: Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning. (5 Mos. 6:1) Och Nya Testamentet upprätthåller också detta bud (Matt. 19:19, Ef. 6:2 m. fl.). Jesus är Gud, och all hans undervisning stämmer med Skriften i övrigt, för Bibeln är ju Guds Ord, och Skriften använder ordet fader/far om människor. Därför gör vi inget fel när vi lär våra konfirmander fjärde budet och alltså då använder ordet fader.
Det finns fler ställen som visar att Skriften inte förbjuder kristna att kalla någon fader. Paulus skriver mycket i Romarbrevets fjärde kapitel om att Abraham är de kristnas fader. Och till Efesierna skriver han: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.) Paulus utgår från att ordet fader används inte bara om Gud (i himlen) utan också om jordiska fäder av olika slag, d.v.s. inte bara om ”fysiska” fäder som avlat barn. (Se mer i nästa bloggpost.)
Jesus har alltså inte förbjudit oss att använda ordet fader.
Hur ska vi då förstå stället? Låt oss se på i vilket sammanhang vår bibelvers står. Det är en grundläggande regel för all textförståelse. I Matteusevangeliets tjugotredje kapitel gör Jesus ett frontalangrepp mot fariseerna och de skriftlärda. Han vänder sig mot deras ytliga tro, som består i att göra saker för syns skull, i stället för att se till hjärtat och en sann omvändelse: Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. – – – Alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora.
Jesus predikar alltså en sann ödmjukhet och en genomgripande tro, att vi kristna inte ska stå efter det som är högt, inte stå efter att bli ärade av människor, för att få anseende och status. Kristi kyrka är ingen ”ryggkliarklubb” för inbördes beundran. Men fariseerna ville ha fina titlar för att glänsa och skryta med dem. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi. Men Jesus förkastar fariseernas uppfattning om hur man ska tjäna Gud, den är felaktig i grunden. Biskop Bo Giertz kommenterar helt riktigt: Här tecknar Jesus en bild som har sin tillämpning och kan gälla som en varning i alla tider. Man kan missbruka också detta, att man är en stor syndare, som fått möta Guds barmhärtighet, till att göra sig stor och skaffa sig en position bland människorna, i kyrkan, i umgänget, alltid några pinnhål högre än vissa andra. Det är inte själva rangordningen Jesus vänder sig emot. Också i Guds rike finns äreplatser. Det onda är lusten att få de platserna. [Jfr Matt. 20:20-23, min komm.] Eller att skaffa sig ett jordiskt surrogat i form av fina titlar eller beundrande medmänniskor. I sitt rike vänder Gud upp och ner på våra mänskliga rangordningar. Störst är den som tjänar.
Det är därför Jesus säger Låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Kristus förbjuder oss inte att kalla någon rabbi, fader eller lärare, utan han angriper vår ärelystnad.
stpauli.live 